Print Friendly

Amerikanskt presidentval
Marco Rubio – talesman för den amerikanska drömmen

Av Danjell Elgebrandt | 24 april 2015

Kubansk-amerikanen Marco Rubio utlyste nyligen sin kandidatur i det amerikanska presidentvalet. Blir han republikanernas kandidat är han väl positionerad för ett presidentval om motståndaren heter Hillary Clinton.

rubio1Att Marco Rubio nyligen utlyste sin kandidatur att bli USA:s näste president kom inte som någon överraskning. Trots att han är den yngste av de seriösa kandidaterna med sina 43 år har han hunnit skaffa sig en imponerande samling meriter. Han var den förste kubansk-amerikan som valdes till talman för Floridas representanthus, endast 36 år gammal. 2010 vann han sin plats som senator för Florida efter ett val där han sensationellt nog lyckades besegra både den republikanske guvernören för Florida, Charlie Crist och även demokraten Kendrick Meek.

Rubios föräldrar var fattiga kubaner som invandrade till USA 1956. Rubios tidigare påståenden att hans föräldrar tvangs lämna Kuba på grund av anti-Castroåsikter visade sig inte hålla för granskning. Trots detta ger hans uppväxt som son till en bartender och en hotellstäderska Rubio stor trovärdighet som exempel på och talesman för den amerikanska drömmen. Med tanke på den skepsis mot etablerade politiker som för närvarande är stark i USA där endast 12 procent av befolkningen anser att kongressen gör ett bra jobb så har kommentatorer både till höger och vänster varnat för det något tondöva i en presidentvalskampanj som (återigen) står mellan en Clinton och en Bush. Frågor som existerar i gränslandet mellan ekonomisk och social politik som till exempel social rörlighet och medelklassens påstådda utrotningshot brukar anses som demokratiska domäner. Det är dock inte omöjligt att en latino från arbetarklassen kan definiera om spelplanen på ett sätt som blir svårt för demokraterna att parera.

Rubio är väl positionerad för ett presidentval om motståndaren heter Hillary Clinton. Som senator har han hunnit skaffa sig utrikespolitisk erfarenhet som ingen annan realistisk republikansk kandidat besitter. Clinton som är före detta Secretary of State och som själv valt att göra sig till talesperson för ”vanligt folk” kommer att ha svårare att få maximal utväxling på sina tyngsta frågor mot Rubio än mot en utrikespolitisk lättviktare som Scott Walker eller en man från en extremt priviligierad bakgrund som Jeb Bush. Dessutom kommer Clinton 2016 att vara bara tre år yngre än John McCain var när han sökte presidentposten 2008 och knappt ett år yngre än Ronald Reagan när han valdes till USA:s äldste president någonsin. Obamas ålder anses ha varit en fördel för honom både under primärvalet mot Clinton och särskilt i presidentvalet mot McCain. Det är inte omöjligt att Rubio lyckas med att presentera sig som represent för en ny generation politiker.

rubio2Vad gäller Rubios chanser att vinna sitt partis nominering är bilden något mindre klar. Det republikanska partiet kan, grovt räknat, indelas i tre olika fraktioner. Dels finns socialkonservativa väljare, den så kallade kristna högern, vars väljare fokuserar på vad som ibland kallas ”God, Guns, and Gays” men som har en mer centristisk syn på ekonomi. Att en knapp majoritet (53 procent) av republikanska väljare förespråkar en höjd minimilön kan till stor del förklaras av att detta väljarsegment ofta har låga löner. Mainstreamrepublikaner fokuserar på ekonomiska frågor som skattesänkningar, frihandel och ett motstånd mot slöseri med skattemedel, särskilt på federal nivå. Slutligen finns en libertariansk falang som ser ett egenvärde i att den federala staten rullas tillbaka och så mycket offentlig makt som möjligt återförs till delstaterna (samt förstås att så lite makt som möjligt utövas offentligt). Mellan dessa tre grupper finns både kontakt- och konfliktytor som aldrig blir så tydliga under ett primärval där det gäller för en kandidat att närma sig de två grupper vederbörande inte tillhör utan att alienera sin egen bas. Helst ska detta även ske på ett sätt som inte gör att kandidaten i fråga blir ovalbar när valkampen sedan står mot demokraternas kandidat.

Republikanernas framtid är för närvarande ett hett debatterat ämne i USA. Den kristna höger som började växa sig stark under Reagan och som hade sina glansdagar under George W Bushs tid som president har tryckts tillbaka. I deras ställe har Tea Party-rörelsen där både libertarianska och socialkonservativa väljare funnit ett hem flyttat fram positionerna. Dock utmanas de av så kallat reformkonservativa som försöker dra republikanerna mot mitten, särskilt i frågor där väljarna ogillar det republikanska budskapet som till exempel frågan om samkönade äktenskap. Det republikanska primärvalet kan komma att bli en kraftmätning där det avgörs vilken falang som kommer att ha mest att säga till om i morgondagens republikanska parti.

Den kanske största svagheten med Rubio är att han är ett tacksamt mål för det narrativ som skadade George W. Bush, Rick Perry och Sarah Palin svårt – helt enkelt att kandidaten brister på det intellektuella planet. Rubio har inga Ivy League-examina att komma med och det har inte heller hjälpt honom att han givit mycket svaga svar på vetenskapliga frågor som används som lackmustest på en kandidats bildning. Rubio fällde kommentaren: ”Whether the Earth was created in seven days, or seven actual eras, I’m not sure we’ll ever be able to answer that. It’s one of the great mysteries.” Detta är, även om han sedermera medgav att vi kan veta att Jorden är närmare 4,5 miljarder år gammal snarare än 6 000 år gammal, förstås en direkt inbjudan till att bli definierad av media och motståndare som exakt den sorts bakåtsträvande och obildade politiker som de älskar att hata.

Det verkar sannolikt att Rubios status som ”Tea Party-rörelsens kronprins” kommer att tilltala både socialkonservativa och libertarianer medan mainstreamrepublikaner måhända oroar sig för att en alltför extrem framtoning kommer att alienera medianväljare under ett valår med åtminstone måttliga vänstervindar. Det var sannolikt därför som Rubio i en intervju i förra veckan valde att tala om en omdefiniering av det republikanska partiet till ett parti som är ”the champion of the working class” även om han inte föreslog några specifika politiska frågor att driva i syfte att underlätta denna Reinfeldska omdaning av partiet.

rubio3Rubio balanserar sin konservatism genom att vara tämligen moderat i frågor om invandring. Han var en i det så kallade Gang of Eight, åtta senatorer (fyra från respektive parti) som tillsammans introducerade ett lagförslag, vilket ännu inte blivit verklighet, som syftar till att göra det lättare att lagligen invandra till USA och bli medborgare. Lagförslaget är djupt kontroversiellt och något som socialkonservativa väljare knappast uppskattar. Rubio är även en kompromisslös hök i utrikespolitiska frågor vilket får många Rand Paul-supporters att tveka inför honom. Tidiga opinionsmätningar har visat att Rubio inte direkt rör upp Obama-liknande känslor av att vara den kandidat som historien tydligt tycks peka ut. Å andra sidan är det få som tycker genuint illa om honom. I mätningar är det jämnt mellan grupperna som har en positiv respektive negativ bild av Rubio men en pluralitet av väljarna har ingen stark åsikt. Som jämförelse har även Clinton en så kallad favorability rating som även den är i det närmaste helt jämn men med skillnaden att i princip alla amerikaner redan har bestämt sig för vad de tycker om henne.

Om Rubio blir republikanernas kandidat kommer presidentvalet främst att handla om två olika berättelser om USA. Å ena sidan Rubios mer klassiska story om hur den amerikanska drömmen lever och frodas samt om hur exceptionellt USA är som stat. Mot detta kommer demokraternas kandidat att presentera ett land där social mobilitet alltmer framstår som ett hårt riggat lotteri och där USA är att betrakta som vilken västerländsk demokrati som helst och där politiken följaktligen bör utformas som i västeuropeiska välfärdsstater. Ett sådant val kommer, utan att hemfalla år klyschan ”ödesval” att bli en intressant mätning av åt vilket håll den amerikanska politiska kulturen är på väg.

Danjell Elgebrandt är civilekonom och håller för närvarande på att slutföra sin utbildning till Master of Public Policy vid Harvard University. Han har tidigare arbetat som kommunikationskonsult samt som Fellow vid tankesmedjan Americans For Prosperity i Austin, Texas.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner