Print Friendly

Människan i de totalitära ideologiernas skugga

Av Lars Anders Johansson | 30 januari 2015

Vår klass
Teater Galeasen
Text: Tadeusz Slobodzianek.
Övers: Jarema Bielawski. Regi: Natalie Ringler

Tidigt på morgonen den 10 juli 1941 omringades judarna i den polska staden Jedwabne av ett fyrtiotal polacker och fördes till torget i stadens centrum där de misshandlades och förnedrades. Därefter började man att slå ihjäl dem en och en med käppar och stenar. Sedan ställdes de kvarvarande, runt fyra hundra, upp på två led med den lokale rabbinen i täten och marscherades till en lada där de stängdes inne. Ladan dränktes därefter in med fotogen och tändes på varvid runt fyra hundra personer brändes levande, mestadels kvinnor och barn.

Under kommunisttiden var den officiella sanningen att detta dåd hade utförts av de tyska nazisternas einzatsgruppen – specialförband med uppdrag att döda judar och andra minoritetsgrupper bakom frontlinjen. Efter 1989 har sanningen om massakern rullats upp: dådet utfördes av lokalbefolkningen utan inblandning från de tyska ockupanterna. Massakern i Jedwabne utgör alltjämt ett nationellt trauma och skuldfrågan delar Polen.

Dessa händelser, eller ett scenario med mycket stora likheter med dem, utgör den centrala berättelsen i Tadeusz Slobodzianeks pjäs Vår klass (Nasza klasa) som i svensk översättning av Jarema Bielawski åter går på Teater Galeasen. Senast den gick drog den fulla hus och ingenting talar för att den inte skulle göra det den här gången också.

Scenografin är enkel, hela scenen utgörs av ett klassrum pyntat till klassfest, med girlanger, ballonger och popcornskålar. Allt känns välbekant och sorgligt på det där taffliga sättet som klassfester ofta blir. Vi får följa en skolklass genom åren, en klass med både katolska polacker och judar. När de är små är det ingen som bryr sig om de respektive grupptillhörigheterna. Barn är barn, men efter hand börjar motsättningar att komma i dagen. Judarna upplever sig diskriminerade av de polska katolikerna och polackerna upplever att judarna gör sig märkvärdiga. Religiösa spänningar uppdagas kring en bönestund i klassrummet.

När röda armén marscherar in i Polen 1939 hälsar klassens judar Stalin som en befriare. Med kommunismen skall uppdelningen mellan olika grupper få ett slut. Flera av judarna engagerar sig entusiastiskt för den kommunistiska saken, bland annat juden Menache som blir ansvarig för den nya socialistiska filmklubb som tar säte i det före detta katolska församlingshemmet – något som naturligtvis sticker i ögonen på de religiösa polackerna. Den sovjetiska underrättelsetjänsten NKVD far hårt fram med oliktänkande och flera av klasskamraterna engagerar sig i motståndsrörelsen, blir avslöjade och utsatta för både tortyr och skenavrättningar.

Bitterheten mot kommunistförtrycket är således både djupt och utbrett när de tyska trupperna driver bort röda armen 1941. De judar som engagerade sig för den kommunistiska saken jagas nu som kollaboratörer, både av tyska soldater och av polackerna själva. Juden Jacob Katz anklagas falskeligen av sina forna klasskamrater för att ha utlämnat dem till NKVD och blir brutalt ihjälslagen på torget, en händelse som blir startskottet för den pogrom som utgör berättelsens kärna.

Vår klass är ett mörkt stycke teatertext som saknar hjältar. Det finns förvisso några personer som framstår som oskyldiga offer, till exempel judinnan Dora som blir misshandlad och våldtagen av sina tidigare klasskamrater innan hon tillsammans med stadens övriga judar och med sitt barn i famnen spärras in i ladan och bränns inne. Men också hennes gloria halkar på sned när hon inför teaterpubliken bekänner den lust och njutning som hon upplevde under våldtäkten.

De flesta av karaktärerna uppvisar både sympatiska och osympatiska sidor och hamnar under berättelsens roll i såväl offer- som förövarrollen. Det är en historia om människan i all hennes ömkliga ynkedom, om usla beslut och förkastliga val. Om fruktansvärda brott och brist på upprättelse. Livet är inte rättvist och två av de värsta mördarna lever långa och framgångsrika liv efter kriget, den ene blir kyrkoherde och den andre kommunalpamp. Likväl konstaterar de på sitt yttersta att deras liv har varit bortkastade.

Slobodzianeks pjäs sätter också fingret på den ständigt aktuella frågan om offrets moraliska position. Har den som utsatts för fruktansvärda saker ett moraliskt frikort för att själv i sin tur överskrida moralens gränser? Det är inte svårt att förstå att Menache, som blivit vittne till dödsmisshandeln av klasskamraten Jacob och till pogromen på torget, vars hustru blivit våldtagen av de tidigare klasskamraterna och mördad med barnet i den brinnande ladan, tackar ja till att ingå i den kommunistiska underrättelsetjänsten för att på så sätt kunna ta hämnd på förövarna

Vår klass lämnar en särskilt bitter eftersmak i ljuset av den underliga debatt som förs i Sverige om huruvida vi skall erbjuda arbete och praktikplatser och även terapi för dem som återvänder från att ha bedrivit folkmord och massvåldtäkter i Irak och Syrien. Scener som den i Jedwabne utspelar sig varje vecka och likväl finns det de som vill trivialisera förövarna genom att påskina att de också skulle vara offer. Det är samma typ av argumentation som använts för att motivera våldsideologier i alla tider.

Vår klass belyser också likheterna mellan de totalitära åskådningarna på vänster- och högerkanten, något som redogjorts för av en lång rad forskare varav Hanna Arendt förmodligen är den mest namnkunniga. Nazismens och Stalinismens likheter är fler än skillnaderna och till råga på allt göder de varandra. Genom klasskamraternas ögon visar Slobodzianek hur etnisk och religiös diskriminering från den katolska sidan föste de förfördelade i famnen på Stalinismen, vars förtryck i sin tur gjorde att nazisterna hälsades som befriare av dem som torterats av NKVD.

Det finns många lärdomar att dra av detta i en tid när det vänsterextrema och högerextrema våldet eskalerar på många håll i Europa samtidigt som populistiska och identitetspolitiska partier på såväl höger som vänsterkanten går framåt i opinionen. Vår klass undviker på ett förtjänstfullt sätt att fastna i det dilemma som präglat den populära historieskrivningen under efterkrigstiden: eftersom Sovjetunionen tillhörde segrarmakterna i det andra världskriget har kommunismen i stor utsträckning undsluppit den hårda dom som rättmätigt fälldes över nazismen.

På senare år har det kommunistiska traumat emellertid börjat hanteras inom konsten, framförallt inom det forna östblocket. Vår klass är ett exempel på detta, ett annat snarlikt är Andrzej Wajdas film Katyn från 2007. Filmen handlar om Katynmassakern då 22 000 polska officerare och intellektuella mördades av sovjetiska trupper, ett dåd som sedan i likhet med massakern i Jedwabne skylldes på tyskarna. Först efter järnridåns fall har offren och deras anhöriga kunnat få upprättelse.

Vår klass är inte en pjäs för den som söker enkla svar eller politiska lösningar. Det finns inget facit, stundtals känns det rentav som att det inte finns något hopp. Ändå går jag från Galeasen med en märklig känsla av hopp. Det är först när vi kan se människan som hon är, bortom kommunismens, nazismens och de andra ideologiernas skinande blänkande övermänniskoideal som vi kan skapa ett samhälle där vi kan leva, med alla våra fel och brister, utan att slå ihjäl varandra.

Lars Anders Johansson är kulturredaktör i Svensk Tidskrift.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner