Print Friendly

Mannen som fick ett helt land att skämmas

Av Carl Hygrell | 14 december 2012

Jan Troell
Dom över död man
2012

På påskdagen 1945 kunde man i BBC:s Europeiska sändningar höra hyllningarna av en svensk tidningsredaktör som hade avlidit knappt två veckor tidigare;

”Han var trogen under de mörkaste timmarna av vår tids långa passionshistoria, då många andra sviktade. Han tillhörde dem som bli martyrer eller hjältar. Det var täta pilskurar kring Torgny Segerstedt under hans kamps dagar, det vajar seger- och fredspalmer över hans sista läger…”

Det dröjde inte länge innan kören av hyllningar stämde in från alla delar av de fria och nyligen befriade delarna länderna i Europa. I Norge står han staty utanför Oslo universitet och i nästan varje större norsk stad har han en gata uppkallad efter sig. Frågar man idag någon svensk under 40 vem Torgny Segerstedt var får man allt för ofta tomma blickar till svar.

Jan Troells film Dom över död man som hade premiär den 7:e december vill råda bot på denna ovetskap men fokuserar också på mannen snarare än monumentet Segerstedt. Detta för att mannen Segerstedt är tusen gånger mer intressant och viktig än de hyllningar i granit som rests över honom. Vi möter Segerstedt (spelad av den danske skådespelaren Jesper Christensen) 1933 precis efter Hitlers machtübernahme. Det är den raljanta chefredaktören i sitt esse, han som i sin ledare i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning kallar den nyss tillträdda rikskanslern en ”förolämpning mot alla som måste förhålla sig till honom” och skålar i champagne då en ursinnig Hermann Göring skickar ett hotfullt protesttelegram och kastar ut tidningens reporter från det Tyska riket.

Segerstedts liv ramas in av hans brinnande kamp mot nazismen men också av en inre konflikt. I relationen till sin i förtid bortgångna mor ser vi Segerstedts konstanta längtan efter närhet, en längtan som visar sig allt för flyktig. Han visar sig totalt distanserad från sin fru Puste (en elegant Ulla Skoog, ständigt balanserande på gränsen till totalt sammanbrott) som han behandlar sämre än sina hundar och har ett tämligen öppet och indiskret förhållande med Maja Forssman (Pernilla August), fru till Axel Forssman (Björn Granath i lysande form) GHT:s styrelseordförande och till lika Segerstedts kanske bästa vän. Hans pennas brinnande övertygelse om rätt och fel kontrasteras mot privatpersonens Segerstedts komplexa dubbelmoral.

Allt efter som kriget, som Segerstedt ständigt varnat för måste komma med en Hitler vid makten i Europas hjärta, fortskrider så hårdnar också det politiska klimatet. Troell lyckas, i endast minimala svart-vita miljöer visa hur den fria luften sugs ur det allmänna rummet. Hotfulla telefonsamtal från svenska nazister, spott och spe från vad som vi aldrig får glömma var en svensk neutralitetspress med utpräglade pro-Tyska (om inte Pro-Nazistiska) inslag och bojkott från annonsörer är vad som väntar den frispråkige chefredaktören. Samlingsregeringens och statsministern Per Albin Hanssons neutralitetshets och realpolitiska undfallenhet blir en till utmärkt måltavla för den okuvlige före detta professorn i religionshistoria. Under krigets mörkaste år döper han stoiskt sin nya bulldogg till Winston och gör en sprattelgubbe av den mustaschprydde österrikiska korpralen. Kritiken av regeringen går så långt att statsministern personligen först ber honom och sedan kommenderar honom att sluta att röra om i grytan. Statsmaktens vilja att censurera ”för rikets säkerhet” personifieras i filmen av den streberaktige utrikesministern Christian Günther (som också var den cyniska transitpolitikens arkitekt). När Segerstedt dristar sig till att skriva om judeförföljelserna i Norge blir texten censurerad. Segerstedt svarar genom att med glättig min låta trycka artiklarna med endast rubrikerna och helt vita fält under. Han ville att alla skulle se det tydligt: mot ondska finns ingen neutralitet. Censuren är inte neutral, den är delaktig medhjälpare åt bödlarna.

Segerstedt lever hela tiden i två separata men ständigt kolliderande världar. I sin familj hittar han måttfullheten och familjelivets säkra hamn och i sin älskarinna Maja, någon vars anti-auktoritära person stödjer, förmanar och ger bränsle till hans kamp. Det är en balansakt som ingen kan lyckas med i längden och sakta men säkert förvandlas sprickorna i privatlivets fasad till ett ras. Puste dör av sorg och också Maja tröttnar han med tiden på. Hans barn finns alltid där i bakgrunden men han verkar inte bry sig speciellt mycket om dem och vid hans fötter ligger ständigt hans hundar.

När kriget uppenbart går Tyskland emot firas han som en hjälte, ridande på en annan censurerad motståndsmans favoritsymbol – Karl Gerhards ökända trähäst, komplett med pen-lansen i hand!

Ändå under dessa segerrus är det personliga mörkret nära och inuti honom. Under de senare krigsåren är han ständigt aktiv och raljerande nu med allt mer vind i seglen av den orkan skapad av vända svenska kappor, såväl i media som i allmänhet. När hans kropp dock slutligen ger upp och han kollapsar under en promenad av en hjärtinfarkt i slutet av mars 1945 är det ändå inte spökena av förgångna fruar som möter honom. Inte heller hans mor som Bergmanskt dyker upp i ensamma stunder ur hans undermedvetna. Det är dottern Ingrid och hans nya sekreterare och tillika älskarinna som får höra honom stamma sina sista ord och önskan: ”Är Hitler död än?”

Troell, som filmatiserat verk av andra ivriga anti-nazister och liberala förebilder som Eyvind Johnsson och Vilhelm Moberg har i denna film lyckats gestalta något väldigt viktigt; det fokus som idag läggs vid personers privatliv och frågan om hur ”moraliskt” eller inte de beter sig missar ofta den stora poängen. Segerstedt tjänar som uppenbar kontrast mot de sterilt plastiga figurerna med stora leenden vi ofta blir påtryckta som förebilder i tidningar, på TV, i medioker litteratur.

Visar Dom över död man något så det att det är komplexa och oftast motsägande människor som har den inre styrkan att stoiskt vara mot strömmen.

Min misstanke är att det är just därför det har tigits så pass mycket om Segerstedt: han sprätter den svenska neutralitetens dåliga samvete på näsan. Han vittnar om de som inte gjorde motstånd, utan kollaborerade med sin tystnad. Torgny Segerstedt vittnar om vad en person, än hur bristfällig, med sitt mod och sin kompromisslösa övertygelse kunde få ett helt land att skämmas. Och det skäms fortfarande.

Carl Hygrell är ordförande för Geijerska studentföreningen i Uppsala.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner