Malmen och miljön

STIGEK:
Malmen och miljön
Miljövård är inget nytt problem för
svensk industri. Europas på sin tid
högsta skorsten byggdes inte på Rönnskär
i reklamsyfte utan för att enligt dåtida
teknik förhindra skador på omgivningen.
Den kan tjäna som en symbol för svensk
industris miljövårdsansträngningar, även
om man numera har bättre metoder.
Informationschefen i Boliden AB,
redaktör Stig Ek, har i detta bolags årsberättelse för 1971 skrivit en artikel om
företagets verksamhet på miljövårdens
område. Med välvilligt medgivande
återger Svensk Tidskrift i delvis bearbetat
skick den del au artikeln, som berör
några av Bolidens problem i Norrland
och hur dessa i dag angrips. Denna typ
au arbete är inte utmärkande för ett
enda svenskt företag: det utförs
överallt där det visat sig nödvändigt,
men ännu är inte alla frågor lösta.
Bolidenverksamheten praktiskt taget föddes med miljöskyddsproblem. Att ta tillvara guldet, silvret och kopparen i den
rika men komplicerat sammansatta malm,
som påträffades i Boliden 1924, var i hög
grad beroende av möjligheterna att skydda människor och miljö mot skador till
följd av malmens stora arsenik- och svavelinnehålL Miljövårdsskäl fick därför ett
avgörande inflytande på både utformningen av processerna för malmens behandling och på smältverkets lokalisering och
utrustning.
Man skulle kunna säga att smältverkets grundare redan i slutet av 1920-talet tillämpade den regel som formulerats
så här i miljövårdslagen från 1969: för
miljöfarlig verksamhet skall väljas sådan
plats, att ändamålet kan vinnas med minsta intrång och olägenhet utan oskälig
kostnad.
Som plats för smältverket valde man
Rönnskär – då en liten ö i Skelleftebukten, avskild från bebyggelse, skog och odlingar och med ett även meteorologiskt
sett fördelaktigt läge – för att så långt
möjligt undvika skador på naturen av gasoch stoftutsläpp. Från utlandet hade man
erfarenheter av vilka risker olämpligt lokaliserat smältverk innebar för omgivningarna.
Redan fyrtio år före miljövårdslagens
tillkomst handlade man vid smältverket
också i enlighet med den bestämmelse i lagen som säger att man skall vidta de
skyddsåtgärder och iaktta de försiktighets·
mått i övrigt som fordras för att förebygga
och avhjälpa olägenhet. Sålunda ägnades
bl a stor omsorg åt gasreningen. Rostugnar
och konvertrar försågs med väl dimensionerade elektrofilter. Eftersom det inte
fanns någon lämplig teknik för svavelav- ;kiljning byggde man Europas då högsta
;korsten för att rökgaserna skulle spädas
11t effektivt och svaveldioxidnedslag undv-ikas så mycket som möjligt. 1930, samma
ir som verksamheten kom igång, inrätta- :le man en särskild miljövårdstjänst Rönn- ;kärsverken var dessutom först i Sverige
med kontinuerliga mätningar av svaveldioxidimmision.
Av den aktuella miljövårdsdebatten får
man lätt det felaktiga intrycket att miljö-
l’ård är något som hör de allra senaste
åren till, sedan man allmänt fått klart för
;ig vilka risker den ökade industrialiseringen och urbaniseringen fört med sig.
Detta är en anledning till att jag valt att
inleda vår översikt över miljövårdsproJlem och miljövårdsarbete inom Bolidens
Jlika verksamhetsgrenar med denna korta
tiHbakablick på det tidigaste skedet i fö-
retagets utveckling.
Gruvhanteringen
De industrigrenar som Boliden verkar inJm – gruvindustrin, den metallurgiska
ndustrin och tunga kemiska industrin –
1ör till de från miljövårdssynpunkt pro- ~lemfyllda.
Redan det att man anlägger en gruva
förutsätter ingrepp i naturen. Är det fråga
Jm ett dagbrott är det utifrån synliga ingreppet påtagligt. För att kornrna åt malmen måste man där flytta undan stora
jord- och bergmassor. Dessa bör läggas
335
upp så att omgivningen inte förfulas i onö-
dan och att terrängen, när gruvan är utbruten, kan ställas i ordning på ett både
estetiskt och ekonomiskt godtagbart sätt.
Om uppläggningen planeras ri’ktigt från
början, behöver iordningställandet inte
medföra större svårigheter.
Så har emellertid inte alltid gjorts. De
största svårigheterna när det gäller att
restaurera en skadad landskapsbild och
hindra erosion och utlakning av ämnen
som kan ge upphov till vattenföroreningar ger gamla gruvanläggningar. Här kan
det vara fråga om stora och dyrbara restaureringsarbeten, sterila områden som
måste täckas med jord och besås så att en
naturlig vegetation efter hand kan utvecklas. Man har i Bolidens Grovförvaltning
gjort långvariga försök att finna metoder
för detta, acceptabla också från ekonomisk synpunkt. Detta arbete pågår alltjämt.
Gruvhanteringens viktigaste miljövårdsfrågor är emellertid vattenvårdsfrågorna.
Att inte få förorenat gruv- och anrikningsvatten ut i vattendragen är förenat med
mycket omfattande arbete.
En gruva är som en bergbrunn. Både
vatten från berggrunden och ytvatten
tränger in i den och måste pumpas upp
för att gruvdriften skall kunna fortgå. I
flertalet gruvor rör det sig om årliga vattenmängder på mellan l00 000 och
500 000 kubikmeter. I Laisvallgruvan, som
delvis ligger under en sjö, måste 12 miljoner kubikmeter vatten pumpas upp om
året. Vattnet som tränger in i gruvan för
med sig mineralslam. Sådant slam uppstår
336
också när man borrar och lastar malmen
under vattenbegjutning för att hindra
uppkomsten av damm, som kan orsaka silikos, och när man fyller utbrutna grovrum. Vattnet samlas i bassänger och får
klarna där innan det pumpas upp.
Malm och övriga bergarter påverkas
kemiskt av grundvattnet. När sulfidmineral som består av föreningar mellan metaller och svavel angrips av vattnet, oxideras
svavelatomer till sulfatjoner och metall
går i lösning. Det kemiska angreppet blir
större ju lägre pH-värdet är, dvs ju surare
vattnet är. Är vattnet emellertid mycket
alkaliskt, föreligger tungmetallerna som
svårlösliga hydroxider. Surt grovvatten
måste neutraliseras så att metallerna fälls
ut, och däreliter skall vattnet klarna innan
det leds ut.
Vattnet som förorenar
Det var under 40-talet som man vid två
av våra äldre gruvor, Boliden och Kristineberg, först blev medveten om att grovvattnet kan skapa föroreningsproblem.
Man satte därför i gång undersökningar
för att komma till klarhet om den kemiska
mekanismen vid uppkomsten av surt grovvatten. Man utarbetade också ett förfarande för att neutralisera detta med anrikningsvatten. Denna teknik används nu
allmänt.
För att förklara begreppet anrikningsvatten skall jag nämna något om anrikningen, som går ut på att skilja de värdefulla mineralen från varandra och från
gråberget och framställa mineralkoncentrat. Boliden tillämpar en metod som kallas selektiv skumflotation och förutsätter
att malmen först finmals så att alla dess
mineralkorn friläggs. Vatten tillförs vid
malningen, och den pulp av mineral och
vatten som därvid bildas leds till flotationsapparater. Där får man mineralkornen att
flyta upp till ytan i ett skumkoncentrat
genom att sätta till vissa kemikalier och
blåsa in luft i pulpen. För att få mineralslagen att flotera var för sig kombinerar
man tillsatserna på olika sätt i skilda stadier av processen. Det som återstår när
de värdefulla mineralen tagits till vara är
anrikningsvatten, dvs en vattenuppslamning av ofyndig sand. Denna sand utgör
mellan 45 och 93 procent av den tillförda
malmen. Anrikningsvattnet pumpas till sedimenterings- och klarningsmagasin. En
del av sanden skiljs ifrån och används för
fyllning av utbrutna gruvrum.
Anrikningen sker numera i alkalisk miljö, vilket bl a förhindrar metallutlösning.
Anrikningsvatten blir därigenom ett effektivt medel för neutralisering av surt grovvatten och utfällning av metallinnehållet
i det. Anriknings- och grovvatten blandas
i samma magasin. För att vattnet där skall
bli klavt innan det går ut i recipienten tillgrips i vissa fall kemisk flockning. Magasinen utnyttjas på några platser också för
sterilisering av sanitärt avloppsvatten och
slamutfällning. Grovvattnet har en starkt
steriliserande verkan.
Dessa magasin innebär gruvhanteringens kanske största ingrepp i naturen. Det
är därför angeläget att de begränsas till
antal och omfång så långt möjligt. Två
åtgärder har i hög grad bidragit till detta.
Den ena är det system med anrikning av
malm från flera gruvor i ett fåtal centrala
verk som Boliden införde redan på 1950-
talet. Den andra är den ökande användningen av anrikningssand för fyllning av
utbrutna gruvrum, som dessutom medfört
att uttagen av natursand för ändamålet
har kunnat begränsas.
Centraliseringen av anrikningen ger å
andra sidan svårigheter när det gäller att
neutralisera gruvvatten från gruvor utan
anrikningsverk. På sina håll tvingas man
bygga långa ledningar för gruvvattnet.
Det vatten som används i anrikningsverken tas från vattendrag i deras närhet.
För att begränsa de uttagen och därmed
också utsläppen från anrikningsverken har
man börjat gå in för att återvinna anrikningsvatten och recirkulera det i processen. Detta har genomförts vid verket i Aitik och är aktuellt vid verket i Kristineberg.
Att anlägga och driva anrikningsverk
har med hänsyn till miljöriskerna varit beroende av särskilda tillstånd redan långt
före den nuvarande miljövårdslagens tillkomst.
Luftvårdsfrågorna är i Bolidens gruvverksamhet av tämligen underordnad betydelse – om man bortser från de frågor
som hör till den inre miljön och ligger
utanför den här översikten. Det gäller
främst att hindra luftförorening genom
flygstoft som uppstår när mineralkoncentraten torkas. Därför används effektiv reningsutrustning.
En hel del bekymmer, dock särskilt i
våra förädlingsindustrier, vållar det för- 337
hållandet att mineralkoncentraten är finkorniga och lätt dammar. Många åtgärder har vidtagits för att söka hindra detta.
Man bygger in utlastningsanläggningar,
utnyttjar slutna transportbehållare eller
sprutar bindemedel ovanpå koncentraten
vid transport i öppna vagnar.
Rönnskärsverken
Den malm som Rönnskärsverken fick under sina första år från Bolidengruvan, då
företagets enda gruva, var oanrikad. Man
hade bara för hand sorterat bort en del
svavelkis och gråberg. 1934 startade emellertid det första anrikningsverket. Det låg
på Rönnskär intill smältverket. Att man
lyckats lösa problemet med att anrika den
komplicerat sammansatta malmen var ett
viktigt framsteg inte minst för miljövården. Frånskiljarrdet av svavelkisen i anrikningsverket minskade rad~kalt svavelbelastningen på smältverkets rostugnar
och därmed också svavelutsläppet i atmosfären. Dessutom utvecklade man en metod för att framställa svavel i fast form
ur rökgaserna och byggde en anläggning
som stod klar ungefär samtidigt som anrikningsverket. Den samlade effekten av
dessa åtgärder blev betydande. 1938/39
var svavelutsläppet bara hälften så stort
som fem år tidigare, trots att kopparproduktionen ökat betydligt.
Krigsårens forcerade produktionstakt
medförde ökade svavelutsläpp. Dessutom
måste svavelverket läggas ner 1944 på
grund av koksbrist Några allvarliga miljövårdsproblem vållades dock inte. Över
huvud taget framstår följderna av Rönn- 338
skärsverkens rökgasutsläpp som ringa jämförda med de skador som utländska smältverk åsamkat sina omgivningar. De skador
på växtligheten, som förekommit i Skelleftehamnstrakten, har varit tillfälliga och
berott på röknedslag vid ogynnsamma atmosfäriska förhållanden.
När Rönnskärsverken förnyades efter
andra världskriget inriktade man sig på
att systematiskt ta tillvara svavlet i rökgaserna. 1954 startades den första svavelsyrafabriken, vilken utnyttjade en del av
detta svavel. 1965 följdes den av ännu en
fabrik. I och med detta orsakade svavlet
inte ’längre några olägenheter. Fortlöpande automatiska mätningar av svaveldioxidhalten i luften visar att denna är lägre i
skelleftehamnsluften än i stockholmsluften.
Svavelsyratillverkningen var 1965 utbyggd så långt att alla direkt användbara
gaser togs tillvara. För att tillverka svavelsyra enligt kontaktmetoden – den metod
som används i moderna svavelsyrafabriker
– måste man ha gaser med i genomsnitt
minst 3 procent svaveldioxid. Vid lägre
halter fungerar metoden inte, utan svaveldioxiden går ut genom skorstenen. I regel
får man gas med tillräcklig halt från rostugnar och konvertrar, men inte från smältugnarna.
För att kunna utnyttja också smältugnsgas och därigenom ytterligare förbättra
luftvården byggde man en anläggning för
koncentrering av svaveldioxid och för
framställning av flytande svaveldioxid i
samband därmed. Denna togs i drift i slutet av 1970.
Flytande svaveldioX’id utnyttjas i cellutosaindustrin för sulfitkoksyraberedning
och massablekning. Produkten ersätter
svaveldioxid som massafabrikerna själva
framställer t ex genom att rosta svavelkis.
Därigenom har tillverkningen av flytande
svaveldioX’id givit miljövårdsfördelar inte
bara i Rönnskärs omgivningar utan också
på andra håll. Boliden tillverkar f ö fly·
tande svaveldioxid även vid Reymersholmsverken.
Arseniken
Som framgått ovan ägnade man vid Rönnskärsverken särskild omsorg åt gasreningen för att hindra stoftutsläpp i atmosfä-
ren. Man vidtog också omfattande åtgärder för att ta hand om och lagra den rå-
arsenik som avskiljdes vid gasreningen.
Något som tilldragit sig oproportionellt
stor uppmärksamhet är de arsenikbetongblock, som 1930-31 göts i trälådor och
sänktes på över hundra meters djup i Bottenviken. Det gjordes som skyddsåtgärd i
avvaktan på att det svåra lagringsproblemet skulle få en betryggande lösning. En
eventuell urlakning av arsenik från dessa
block medför så liten höjning av arsenikhalten i vattnet att den saknar betydelse.
Trots omsorgen om gasreningen inträffade på 1940-talet en händelse som visade
att oberäknade mängder arsenikhaltigt
stoft lämnade rostugnarna. Biodlare i trakten såg sina bisamhällen decimeras, och
vid analys av döda bin fann man arsenik
i dem. När det stod klart att detta berodde på stoftutsläpp från Rönnskärsverken,
vidtog företaget omedelbart åtgärder häremot. Några skador har därefter inte inträffat. Det kan nämnas att arsenikhalten
i smältmaterialen minskat betydligt sedan Bolidenmalmen brutits ut.
Sedan några år tillbaka pågår en omfattande förnyelse av gasreningsutrustningen vid Rönnskärsverken, kombinerad
med åtgärder för bättre vattenvård. Man
har bl a genom nya elektrofilter i anslutning till kopparsmältugn och till kopparkonvertrar åstadkommit en mer än 99-
procentig stoftavskiljning. Genom att man
på detta sätt effektivt avskiljer stoftet vid
de källor där det alstras, reduceras inte
bara skorstensutsläppet av stoft utan också
stoftbelastningen på gastvättarna. Ett annat exempel på likartade åtgärder är den
extra rening, som gaserna till anläggningen för flytande svaveldioxid får genomgå i
ett högeffektivt våtelektrofilter.
För bränning av plastbelagt kopparskrot- tråd och kabel- har man nyligen uppfört en särskild anläggning där
förbränningsgaserna våtrenas och neutraliseras. Därigenom beräknas saltsyrautsläppet från plastbränningen minska med
över 90 procent.
Före installeringen av den nya gasreningsutrustningen byggde man en sedimenteringsdamm för metallhaltigt slam
från gastvättarna så att slammet hindras
gå ut i Skelleftebukten.
Vattenförhållandena där har varit fö-
remål för undersökningar vid olika tillfällen, bl a av Statens Vatteninspektion 1947
och 1963. Man fann då att ämnen, som
ingår i Rönnskärsverkens avloppsvart:ten,
fälls ut och sedimenterar samt att utsläppen var lokalt begränsade och inte hade
339
någon påvisbar menlig effekt på recipienten. Fisk fångad på olika avstånd från
Rönnskärsverken har analyserats utan att
oroande halter av kritiska ämnen påträffats. Detta utesluter dock inte att risker
finns. Därför har man satt i gång med nya
undersökningar och dessutom arbetar man
på att innehålla slambundna och lösta
metaller. Målet är att arbeta enbart med
slutna processer på vätskesidan. I de fall
man ändå måste släppa ut vatten skandetta höggradigt renas.
Vad kostar miljövård?
Även om jag här av utrymmesskäl inte
kunnat gå in på alla detaljer, torde det
framgå att den angelägna uppgiften att
skydda luft och vatten mot föroreningar
är komplicerad i verksamheter av den art
som Boliden bedriver. En mångfald ämnen är bundna till malmernas huvudmineral och går med mineralkoncentraten
ut i förädlingsleden. Av vart och ett av
dessa ämnen är halten oftast mycket låg
och man har därför haft svårt att hålla
fullständig kontroll över dem i processerna. Kontrollen har emellertid skärpts sedan det klarlagts att element som kvicksilver och andra tunga metaller kan ge skadliga effekter om de släpps ut. Arbetet på
att avskilja och fullständigt innehålla föroreningarna har som framgått också intensifierats.
Att lösa miljövårdsproblem kräver emellertid inte sällan långvarig forskning, nya
processer i flera led och dyrbar utrustning.
Och när man innehåller föroreningarna
får man ofta ett annat problem i stället:
340
det samlas avfallsprodukter som det är
svåvt att bli av med. Att finna tekniskt och
ekonomiskt riktiga sätt att överföra dessa
till befintliga processer – eller andra sätt
att utnyttja dem – tar i regel också lång
tid och betydande kostnader i anspråk.
Här skall ges några exempel på miljö-
skyddskostnader: Anläggningen för koncentrering av låghaltiga gaser och framställning av flytande svaveldioxid vid
Rönnskärsverken gick på 20 milj kr, varav
3 milj kr hänförde sig till extra gasreningsutrustning. Elektrofilterenheterna vid kopparverkets konverteravdelning och smältugn kostade 9 resp 5 milj kr. En aktuell
anläggning för lagring av metallhaltigt
slam går på 3,3 milj kr.
Att ge något mått på totalkostnaden för
miljöskyddet under ett antal år är mycket
svårt eftersom det i många fall är förhun·
det med teknisk-ekonomisk utveckling. En
illustration till detta ger den nyss nämnda
anläggningen för flytande svaveldioxid vid
Rönnskärsverken, vilken medförde en be·
tydande .l’eduktion av svavelutsläppet sam·
tidigt som man fick en säljbar produkt.
Varken hela kostnaden 20 milj kr eller de
3 milj kr som utrustningen för extra gasrening gick till ger uttryck för den verkliga
miljöskyddskostnaden.