Print Friendly

Mål och medel i språkforskningen

Av Redaktionen | 31 december 1945


1945


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

MÅL OCH MEDEL
I SPRÅKFORsKNINGEN
Av docent BERTIL 1\tiALMBERG, Lund
FÅ VETENSKAPER torde vara så föga kända med hänsyn till
sina uppgifter och sitt arbetssätt som språkvetenskapen. Medan
den bildade allmänheten i regel ganska väl vet, vad biologen eller
fysikern, historikern ·eller arkeologen sysslar med, är insikten om
vilka syften och vilka medel som äro språkmannens, vanligen mycket obestämd, ofta nog obefintlig. Man vet, vad elementärt språkstudium vill säga, och förstår mycket väl, vad det innebär att studera främmande språk för praktiska syften, med de problem,
som det rent vetenskapliga studiet av ämnet språk kan bjuda,
äro ofta nog okända. Det är i själva verket inte så märkligt, att
så är fallet. Medan inom ämnen som historia eller naturvetenskap
en viss förtrogenhet med vetenskapliga frågeställningar kan förvärvas och rent vetenskapliga problem i varje fall beröras redan
vid ett elementärt studium av ämnet – ja, i vissa fall redan på
skolstadiet -, förutsätter bekantskapen med språkvetenskaplig
metod en ganska grundlig förberedelse, och ännu på det elementära universitetsstadiet är nog den strikt vetenskapliga aspekten
på språket för flertalet studerande främmande. studierna gå ut
på att förvärva god förtrogenhet med det levande språket i tal
och skrift och på att tränga in i respektive lands och folks litteratur, tänkesätt och allmänna kultur. Detta är i och för sig en betydande uppgift, som kräver mycket av den som gjort den till
sin och som ej -om examen skall absolveras inom rimlig tid –
tillåter något mera ingående sysslande med rent teoretiska frågor.
Om alltså dessa förhållanden i och för sig äro tillfyllest för att
förklara, varför den strikt vetenskapliga språkforskningen inte har
samma position i det allmänna medvetandet som många andra
forskningsgrenar, så måste det dock medges, att även andra faktorer härvidlag spelat in. Språkforskarna äro inte alltid själva
överens om sin vetenskaps egentliga uppgifter och riktiga arbets- 265
.. ..~
r
-”·
Bertil Ma.lmberg
metod. Detta kan synas egendomligt men har sin historiska förklaring, som kan förtjäna några rader.
Vi kunna inom språkforskningen särskilja två principiellt olika
linjer, den filologiska och den lingvistiska. Det är visserligen sant,
att man i dagligt tal ej alltid gör sig besvär att konsekvent hålla
i sär lingvistik och filologi. Men i själva verket är den principiella
skillnaden mellan de båda oerhörd. När språkvetenskapliga tidskrifter och samfund ännu i våra dagar ofta benämnas filologiska
(Arkiv för nordisk filologi, Zeitschrift fiir romaniseho Philologie,
Filologiska sällskapet osv.), utan att detta behöver betyda, att där
behandlade ämnen uteslutande äro filologiska, så måste vi nog i
ett sådant språkbruk se en reminiscens av den äldre uppfattning,
som i filalogien såg den förnämligare av de två, i lingvistiken blott
en hjälpvetenskap.
Filologi kan populärt översättas med texttolkning, om man blott
tar detta begrepp i dess allra vidaste bemärkelse. ]i’ilologien innebär alltså i princip tolkning av ett dokument av något slag. Filologens uppgift är med andra ord att söka nå fram till det innehåll,
som det språkliga minnesmärket rymmer. Han vill ytterst veta, vad
den som talat eller skrivit det, menat eller avsett. Han vill tränga
fram till den kultur och den miljö, där det kommit till, och förstå
de förutsättningar, klarlägga den andliga atmosfär, som dokumentet i fråga har att tacka för sin tillkomst. Filologen blir på
det viset alltid – så snart det är fråga om minnesmärken från en
gången tid – historiker av ett eller annat slag. Språket självt,
dess ljud och former, satsbyggnad och ordförråd, utveckling och
skiftningar, äro för filologen strängt taget – åtminstone l1rincipiellt sett -endast medel att nå fram till innehållet bakom det
talade eller skrivna. Filalogien är med andra ord blott tjänare
i andra vetenskapliga syftens tjänst. Den går historikern, religionsforskaren, filosofen, litteraturhistorikern tillhanda med sina
tolkningar av de traderade texterna. Detta hindrar inte, att filologien utbildat sin egen specifika, högt utvecklade arbetsmetod
och genom denna nått en hög grad av självständighet. Man kan
t. ex. tänka på textkritikens metod, där geniala forskare från olika
språkvetenskapliga områden utarbetat en metodik av självständig vetenskaplig karaktär. Genom jämförelse mellan olika bevarade handskrifter av en text kan man, under aktgivande på gemensamma felaktigheter i texten, gruppera manuskripten allt efter
graden av korrekthet och på så sätt, med större eller mindre sä-
kerhet, fastställa den ursprungliga läsarten. En i princip likar- 266
..: ,
-~ .. —–.J.l__-·:__~~–~~——…….- – – – – – – – – ·
Mål och medel i språkforskningen
tad arbetsmetod tillämpar också folkminnesforskningen i sitt studium av den blott genom muntlig tradition bevarade folkdiktningen.
Lingvistiken är i princip artskild från filologien. För lingvisten är språket självändamål. Oberoende av frågan om innehållet
söker lingvisten tränga fram till språket som uttrycksmedel, söker
analysera och bestämma, på vilket sätt och med vilka medel människan meddelar sina tankar åt omvärlden. Han studerar språkljuden, deras bildning och deras inbördes sammanhang, formerna
och orden, syntaktiska företeelser och betydelseskiftnii;tgar, för
att ur de enskilda fallen leta sig fram till de allmänna lagarna för
systemens byggnad och utveckling. Om filologens arbete var intimt förknippat med historikerns och litteraturforskarens, så kommer lingvisten på många punkter i kontakt med problem, som höra
till fysiologien, psykologien, logiken och den rena filosofien.
Av dessa båda språkvetenskapliga linjer är det den förra, den
filologiska, som har den längsta traditionen bakom sig och som
därför också i det allmänna medvetandet framstår som den enda.
Ja, även i språkvetenskapliga kretsar möter man ofta än i dag den
uppfattning, som ovan antyddes, att, när språkforskningen är
som bäst, den är filologi i strikt mening. Detta har sin naturliga
förklaring. Språkforskningen har börjat som filologi. Man har
velat komma åt innehållet i gamla dokument, tolka religiösa urkunder, rätt förstå de antika auktorerna eller få fram den bästa
läsarten av den heliga skrift och därför tvingats att tolka och rätt
förstå språket i dokumenten. Filalogien har på detta sätt fött
lingvistiken, som var nödvändig för de språkliga minnesmärkenas
begripande. Och länge har det rena språkstudiet på det viset stått
i texttolkningens tjänst. Det kan nämnas, att fonetiken, utforskandet av språkljuden, uppkommit i Indien som ett led i strävan att
bevara de heliga urkunderna oförändrade från släktled till släktled
även med hänsyn till ordens uttal.
Denna lingvistikens historiskt betingade vasallställning i förhållande till filalogien har emellertid inte hindrat den förra vetenskapen från att utvecklas till en helt självständig och från filalogien
till sin målsättning artskild forskningsgren, som i våra dagar alltmer söker ·göra sin rätt till uppmärksamhet från olika håll gällande. Den av filologiska biavsikter oberoende lingvistiska vetenskapen kan sägas vara en skapelse av 1800-talet, då grunden till
språkforskning i modern mening lades och då man först började
att se språket som en självständig yttring av mänsklig verksam- 267
~· t ”‘–
; , ‘
f ..:~~
·-•.of.· ··~·~ .: ,j,;….._,_::.,_, ~·~

Bertil Malmberg
het, väl värd ett eget studium. Det nittonde åthundradets forskning stod över huvud i evolutionslärans och positivismens tecken,
och i full överensstämmelse härmed blev den språkvetenskapliga
forskning, som då skapades, en historisk vetenskap, som i utforskandet av språkens utveckling och inbördes släktskapsförhållanden såg forskningens huvuduppgift. Den jämförande indoeuropeiska språkvetenskapen skapades, grundad av tyskarna Bopp
och Grimm och vidare utvecklad framför allt av dansken Rasmus
Rask, vilken senare emellertid genom sin systematiska syn på
språket såg längre än sin samtid och därigenom pekade hän mot en
nyare tids inställning. Å ven de försök till psykologisk interpretation av språket, som gjordes, stodo under den historiska synens
tecken och hade släkttycke med den romantisk-nationella inställningen liksom med den Herbartska associationspsykologien.
Den historiska språkforskningens landvinningar blevo, sedan den
metodiska säkerheten vunnits, oerhörda. Den s. k. junggrammatiska skolan, företrädd bl. a. av tysken Hermann Paul, gjorde med
sina för en senare tid påtagliga brister dock språkforskningen till
en i möjligaste mån exakt vetenskap. Utforskandet av de indoeuropeiska språkens släktskapsförhållanden ledde till bestående resultat och har blivit av genomgripande betydelse för forskningen
om Europas och gamla världens folk och bebyggelse. Dess resultat nå långt utanför den egentliga språkforskningens råmärken.
I senare tid ha geniala komparatister sökt påvisa en tidigare oanad
urfrändskap mellan de semitiska och de indo-europeiska språken
å ena sidan, mellan dessa och de finsk-ugriska å den andra. ‘l’ill
den förra teorien är bl. a. dansken Herman Möllors (död 1923) namn
knutet. Svensken Björn Collinder har under senare år med framgång lett i bevis tidigare okända släktskapsförhållanden för de
finsk-ugriska språkens vidkommande. Det torde med tanke härpå
stå klart, hur intimt denna typ av språkforskning hänger samman med ett flertal icke språkliga discipliner och av vilken räckvidd dess resultat kunna vara. Å andra sidan skall här också framhållas, att på senare år vissa språkforskare icke utan berättigande
ifrågasatt riktigheten av den äldre uppfattningen av språkens
släktskapsförhållanden och sökt ge begreppet släktskap en ny, som
man menat, mera verklighetsbetonad innebörd. Vi äro härmed inne
på vad man skulle kunna kalla modern lingvistik.
I skarp motsats till denna från 1800-talets komparatister utgå-
ende romantiska evolutionistiska syn på språket står den moderna
lingvistiken, på väsentliga punkter uppbyggd på grundval av den
268
..
.l l’.~’–L———–~~————–..
JJ!ål och medel i språkforskningen
schweiziske språkforskaren Ferdinand de Saussures läror från början av detta århundradet. Det skulle emellertid dröja till efter
förra världskriget, innan denne nyskapares inflytande skulle taga
sig uttryck i en språkvetenskaplig nyordning av större omfattning.
Denna kom dels genom de Saussures schweiziska lärjungar, främst
Bally och Sechehaye, dels också genom de skolor, som grundades på
flera håll, och av vilka den rysk-tjeckiska fonologiska skolan-med
tillämpning på ljudlärans område av de saussureska lärorna- och
de danska forskarna kunna nämnas som de främsta. Denna nya
språkteori har i väsentliga avseenden byggts ut i anslutning till
gestalt-psykologiska tankegångar. Den moderna språkforskningen
-helt lingvistisk- intar i närvarande stund en central plats i den
vetenskapliga diskussionen ute i världen. Den har gett eko långt
utanför språkforskningens gränser, i det att psykologer, filosofer
och litteraturforskare tvingats taga ställning till de problem, som
. ställts under debatt och vilkas lösning är av grundläggande betydelse även för dem.
Två distinktioner i de Saussures system äro fundamentala. I
opposition till junggrammatikernas ensidigt historiska syn på språ-
ket hävdar de Saussure nödvändigheten av att strängt skilja mellan synkronisk (statisk) och diakronisk (historisk) språkforskning
och framhåller starkt betydelsen och nödvändigheten av den förra.
Vidare gör han en klar skillnad mellan vad han kallar la langue
(språket), själva systemet, normen för talandet, och la parale (talet), den konkreta talhandlingen. Med denna för all språkforskning
grundläggande distinktion har han i själva verket givit språkforskningen en ny och bättre grundval än tidigare och anses därför som upphovsmannen till modern språkforskning över huvud.
Det är emellertid angeläget att understryka, att det väsentliga av
de teorier, som känneteckna denna moderna språkforskning, hade
framställts, i tal och skrift, av vår egen Adolf Noreen långt innan
ännu vare sig de Saussures tankar offentliggjorts eller den pragfonologiska skolan sett dagen. Detta faktum, som blott ytterligare
illustrerar den store nordistens klarsyn i språkvetenskapliga frå-
gor, förringar å andra sidan inte den grundläggande betydelsen hos
de Saussures och hans lärjungars system. Några av de verksamhetsområden, som äro den moderna synkroniska lingvistikens viktigaste, skola här i korthet antydas.
Under intryck av 1800-talets allmänna inställning har den fonetiska vetenskapen- läran om själva språkljuden och om själva
talandet-under de sista decennierna utbildats till en rent natur- 269
; ‘f •·
”•
”‘·· .~-;’r.>o;,•”,o_····
Bertil Malmberg
vetenskaplig disciplin. Med hjälp av en alltmer fulländad teknisk
apparatur har fonetiken i händerna på instrumentellt och tekniskt
skolade forskare vunnit en allt djupare och exaktare insikt om det
mänskliga talets natur och egenskaper men därvid också kommit
att syssla med frågor av rent fysikalisk eller fysiologisk art, vilkas samband med de språkliga frågeställningarna är obetydligt
eller i vissa fall obefintligt. Som en motvikt mot denna utveckling
av fonetiken, vilken lett till metodiska svårigheter, som blott delvis kunnat övervinnas, och som i någon mån bidragit till att hos
vissa språkforskare låta fonetiken komma i vanrykte, har den ovan
nämnda fonologien velat komplettera den naturvetenskapligt arbetande fonetiken med ett rent språkvetenskapligt studium av de
i ett givet språk faktiskt existerande medvetna ljuden, deras funktioner och kombinationsmöjligheter. Det är den av ryssen N. S.
Trubetzkoy skapade fonologien, som representerar denna arbetsmetod. Genom ett åtminstone delvis fruktbart samarbete, som har
alla utsikter att i framtiden ge än rikare resultat, mellan dessa
olika undersökningsmetoder, har ljudforskningen stora möjligheter att kunna ge betydande praktiska resultat, vilkas art och om- . fattning väl kunna förtjäna ett omnämnande.
Sedan gammalt är fonetikens betydelse för uttalsundervisningen,
det må gälla studiet av ett främmande språk eller av vårt eget,
erkänd och omvittnad. Vår tid, och sannolikt än mer den tid, som
ligger framför oss, kommer otvivelaktigt att ställa helt andra och
större krav på ett litet folks möjligheter att mobilisera personer
med tillräckliga praktiska språkkunskaper. Och i en tid, när den
personliga kontakten mellan människor av olika språk blir allt
större, har förmågan att korrekt tala ett främmande språk den
allra största betydelse. Det är att märka, att den kanske än viktigare förmågan att begripa och snabbt uppfatta talat språk intimt sammanhänger med vederbörandes förmåga att själv artikulera någorlunda riktigt. Men ljudforskningen ligger till grund
även för andra verksamhetsområden. På senare år har betydelsen
av en effektiv tal- och röstvård framstått allt klarare, och genom
sam[!Tbete mellan specialutbildade läkare och folkskolornas målsmän ha på några håll talfelspolikliniker upprättats, av vilka man
har rätt att vänta en betydelsefull insats. Betydelsen av taldefekternas och talrubbningarnas effektiva botande kan inte nog framhållas. Att dövstumundervisningen i detta sammanhang också förtjänar att nämnas, behöver väl knappast sägas. Emellertid torde
dessa verksamhetsgrenar även kunna dra den största nytta av de
270
..
.l —~’> —·· _l’.___:__,L_-‘~–~—-…._’———–
Mål och medel i språkforskningen
resultat, som den rent språkligt arbetande ljudforskningen nått
fram till. Talet är inte blott, och kanske inte ens i första hand, en
fysisk-fysiologisk företeelse, det är en psykisk. Och arbetet med
taldefekter och talrubbningar måste, för att bli allsidigt och tillfyllest, ta hänsyn till de resultat, som den rent språkligt arbetande
fonologien, i samarbete med psykologien, vunnit. Alldeles särskilt
är det den rysk-tjeckiske fonologen R. Jakobsons förbluffande upptäckter, som därvidlag måste bringas i erinran. Slutligen må framhållas ljudforskningens betydelse för alla frågor, som röra rättstavningen. En rationell och vetenskapligt tillfredsställande stavning av ett språk kan aldrig skapas, utan att ljudforskningens resultat ägnas den uppmärksamhet, de tarva. Det torde i detta nu
vara viktigt att erinra härom. Rättstavningsfrågan kan aldrig
lösas annat än av fonetiskt, fonologiskt och språkhistoriskt skolade
fackmän, icke av aldrig så välmenande amatörer. Ty den är och
förblir en språkvetenskaplig fråga, icke en pedagogisk-praktisk.
Pedagogerna ha blott att diskutera och om möjligt lösa problemet,
hur en viss stavning säkrast och snabbast skall läras bort. Dennas gestaltning måste förbehållas den vetenskapligt arbetande
språkforskningen.
Med den fonetiska vetenskapen är det i vårt land illa ställt. Ingen
lärostol i allmän fonetik finns vid någon svensk högskola, och det
fonetiska institut, som är knutet till Uppsala universitet, är av
blygsammaste slag. Vårt land torde vara ensamt bland kultnrländerna om att sakna praktiskt taget varje möjlighet till instrumentellt fonetiskt forskningsarbete. Den sedan flera decennier tillbaka i Sverige bosatte tyskfödde fonetikern Ernst A. Meyer – en
av vår tids främste experimentalfonetiker – har man i vårt land
inte ansett sig ha anledning att utnyttja för vetenskaplig undervisning eller bereda drägliga arbetsmöjligheter. Som lektor i tyska
vid Handelshögskolan har han i stället ägnat större delen av sina
krafter åt en rutinmässig undervisning, för vilken en långt enklare
vetenskaplig utbildning borde ha varit tillfyllest.
Frågan om rättstavningen för oss in på det i vår tid med rätta
så ivrigt debatterade problemet om språkvården. Modern språkforskning har övergivit 1800-talets av utvecklingsläran influerade
tro på språket som en levande organism, som enligt någon mystisk
inre lagbundenhet oemotståndligt utvecklar sig mot allt högre och
högre fulländning. Man har kommit till insikt om att ett språk
i egentligaste mening skapas av dem som handha det, att det är
resultatet av avsiktliga ingripanden och medvetna omgestaltningar
271
-·,··:
Bertil Malmberg
och att det i regel är ett folks »lärde», dvs. i det här fallet grammatici, författare och vetenskapsmän, som skapa språket eller
åtminstone på viktiga punkter ge det dess karaktär. Ett kulturspråk är aldrig blott och bart en i skrift fixerad dialekt. Det är
resultatet av en eller flera personers skapande verksamhet, och det
är ofta uppkommet genom en sammansmältning av element från
flera olika dialekter, utformat och utvecklat för speciella syften,
för att kunna tjäna som ett uttryck för högre tankar och djupare
känslor. Vilken oerhörd betydelse språkvården under sådana förhållanden får för ett språk och för ett folk, förstår den lättast,
som känner det franska språkets historia och den roll, språkvården
där spelat för uppkomsten av den allmänt erkända »franska
klarheten».
Här vänta i själva verket väldiga uppgifter språkforskaren. Men
det är klart, att en sakkunnig språkvård fordrar intim förtrogenhet med själva språkets väsen, med de psykiska skeenden, som
ligga till grund för talandet lika väl som med själva strukturen
hos det teckensystem, genom vilket människorna kunna göra sig
förstådda med varandra. Det är här, som den praktiska tillämpningen av språkpsykalogien och den allmänna språkteorien far
sin största betydelse. Det må framhållas, att det är fråga om vetenskaper, vilka ännu ej utbildat någon av alla erkänd och accepterad arbetsmetod och om vilkas principer och allmänna grundsatser stor oenighet råder bland fackmännen. }len det är samtidigt
fråga om vetenskaper, som ute i världen stå i centrum för intresset
och som borde inta en förgrundsplats i humanistisk forskning även
i vart land. Varje landvinning på dessa områden innebär en fördjupning av vår kunskap om människan, all humanistisk forsknings yttersta mål.
Om den äldre filologiska inriktningen hos språkvetenskapen a'”
ålder är väl företrädd i vårt land, där den har stolta traditioner
att föra vidare, och om den av det senare 1800-talet beroende hist’>
riska språkforskningen, särskilt inom de s. k. nyspråkliga disciplinenla, måste anses relativt väl företrädd och förvisso har gjort
betydande insatser, så måste det sägas, att den rent lingvistiska,
synkroniska språkforskning, om vars omfattning en antydan gjorts
här ovan, på ett påtagligt sätt försummats hos oss. Förklaringen
får väl sökas, dels i det starka inflytande, som äldre svenska språkforskare ännu utöva på lärjungar och lärjungars lärjungar, dels
också i den ofantliga utökning av de språkliga ämnenas område,
som blivit en följd av nyare upptäckter. Inför omöjligheten att
272
.•: l
‘ -,
….~ -~
___….,._…._ ……__~”‘–””~……..- ………….___…___~~–~·~-·- -·~–1. .~
lllål och medel i språkforskningen
behärt>ka alla dessa, till sin metod högst skiftande, gebit, ha de
svenska språkforskarna mestadels föredragit att koncentrera sig
på arbetsuppgifter, där de haft en färdig metod att tillämpa och
on av föregångarna given linje att följa, framför att ge sig in pit
do okända och osäkra marker, som nyare skolors allmänspråkliga
teorier utgöra. Möjligen få vi här också räkna med on för svenskon
i gemen typisk obenägenhet att ge sig i kast med principiella teoretiska problem av allmän natur. Endast en radikal utökning av
antalet avlönade forskartjänster skulle kunna råda bot på de missförhållanden, som föreligga. Endast så skulle det nya i språkforskningen kunna få sitt, utan att den traditionella linjen, i filologisk
eller historisk-jämförande anda, skulle behöva brytas. ‘l’y det iir
här inte fråga om ett antingen eller utan om ett både och.
Om alltså don rent lingvistiska forskningen har egna arbetsmetoder och egna forskningsmål, i och för sig värda en långt
större uppmärksamhet än den, som i närvarande stund beskäres
dem i vårt land, så är det å andra sidan klart, att en förbättrad
och fördjupad kunskap om språket som meddelelsemedel även
måste få till följd en utökning av de filologiska resultaten med en
motsvarande vinst för kulturforskningen över huvud som omedelbar följcl.
273
-····:
. ,
‘ .-.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner