Print Friendly

Maktkampen i Kremil

Av Redaktionen | 31 december 1965


1965


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

33
MAKTKAMPEN I KREML
Bresjnev-Kosygin är främst
en fasad. Som sannolikast ter
sig en ny maktkombination,
bestående av Podgorny och
Sjelepin, som dock inte kan
planera utan att ta hänsyn
till industridiktatorn Ustinov.
Så kan den analys av maktkampen i Kreml sammanfattas, som i denna artikel
görs av T. Norwid, ofta anlitad expert på Sovjetfrågor i
Sv. T. och dagspressen.
Som väntat har konstellationen
Bresjnev-Kosygin alltjämt endast
till uppgift att dölja den intensiva
maktkamp som pågår i partitoppen. Centralkommittens beslut i
personalfrågor, publicerat den 17
november, innebär märkliga utnämningar vilka ger möjligheter
till viss orientering om de politiska grupperingarna inom partiets
högsta organ.
Vid de tidigare palatsrevolutionerna i Sovjets historia har armen
alltid spelat en viktig roll. Detta var
också fallet då Nikita Krustjev
störtades; denna gång blev emellertid armen mera en politisk än
Av jur. mag. TADEUSZ NORWID
en maktteknisk faktor i kuppen.
Från höga partikretsar bakom
järnridån har ett och annat sipprat ut och redan några veckor efter
Krustjev-krisen kan man bilda sig
en någorlunda sammanhängande
uppfattning om armens roll och
om styrkeförhållandena mellan de
viktigaste grupperna som kämpar
om makten inom CK.
Det begrepp, som man benämner
armen, är i Sovjets politiska verklighet identiskt med en grupp höga
militärer inom CK och den reella
makt som står bakom dessa militärer. I realiteten är det marskalkarna inom de konventionella trupperna som personifierar denna
maktfaktor. Av de informationer
och rykten som står till buds framgår, att dessa militärer sedan länge
bearbetat medlemmarna i CK för
att förmå dem att inta oppositionell ställning gentemot Krustjev.
Tack vare att detta lyckades, kunde marskalkarna spela rollen av
tungan på vågen vid nedröstningen
av Krustjev.
Armen hade många orsaker att
motsätta sig Krustjevs politik. Slitningarna mellan Krustjev och
marskalkarna började redan 1958,
då en rad kraftiga reduceringar av
34
de konventionella stridskrafterna
inleddes, resulterande i att endast
60 fullvärdiga divisioner återstår
av den U!’sprungliga styrkan om
175 divisioner. Givetvis finns det
kvar mer än 100 s. k. kaderdivisioner, men det krävs mellan två och
tre månader för att sätta dem i
stridsdugligt skick.
Dessa reduceringar har gått hårt
åt statofficerskåren; cirka 40 procent av den har tvingats lämna sin
militära bana och övergå till civila
sysselsättningar. Kårandan har
försämrats, ty de återstående officerarna känner sig inte längre säkra på vare sig sin ställning eller sin
klasstillhörighet. Krustjev favoriserade tydligt den del av de sovjetiska stridskrafterna som var förbunden med de moderna raket- och
nukleära vapnen, både beträffande
penninganslagen och betydelsen
som politisk faktor. Detta var en
följd av Krustjevs nya strategi.
Armen och Krustjev
Krustjev beskylldes av armen
för att använda de medel som inbesparades genom nedskärningen
av militärbudgeten på den konventionella armens bekostnad, till
en nödvändig höjning av befolkningens standard. Officiellt hette
det, att Krustj evs regim avstod
från den tunga industriens prioritet i produktionen. Då det hösten
1963 blev känt vilka mängder av
medel som krävdes för realiserandet av en intensifierad jordbrukspolitik med en våldsam utvidgning
av den kemiska industrien som
första steg, började man i militära
kretsar befara, att Krustjev skulle
gå ännu längre vad nedskärningarna av de konventionella truppernas budget beträffade för att rädda
jordbruket. Militärerna var ense
om att Krustjev, i händelse av att
hans förhoppningar om stora utländska krediter ej skulle infrias,
skulle bli nödgad till drastiska nedskärningar av detta slag. Dessutom
ställde sig militärerna kritiska till
de politiska beräkningar som grundade sig på utländska krediter.
Meningen att sådana krediter kunde ges Sovjet endast på politiska
villkor övervägde, villkor som skulle betydligt minska Sovjets manö-
verfrihet på det utrikespolitiska
området såväl på det statliga som
det världskommunistiska planet.
Armekretsarna oroade sig också
för den statliga säkerhetsapparatens alltmera växande makt. Denna apparat har i smyg successivt
utbyggts av Krustjev med Sjelepins
hjälp. Särskilt Sjelepins växande
grepp om politrukorganisationen
inom armen väckte missnöje. Sjelepin började som avdelningschef
för den CK-byrå som svarar för
samtliga säkerhetsfrågor inom landet att utveckla sin kontroll över
officerskåren. Marskalkarna är nu
klart emot att någon säkerhetsorganisation, inte heller någon av
den nya typen, får möjlighet att
uppnå samma maktställning som
MVD under Berijas tid. Det är i
detta sammanhang mycket märkligt, att det inte var armen utan det
civila organet ur den sjelepinska
säkerhetsorganisationen som svarade för landets säkerhet under de
dramatiska timmar då det senaste
maktskiftet i Kreml ägde rum.
Det fanns också andra viktiga,
rent politiska skäl till att armen
ställde sig emot Krustjev. De första
allvarliga motsättningarna uppstod
under Kuba-krisen 1962. Det var
armen och flottan som planerade
och organiserade raketfällan för
USA på Kuba och som var ansvariga för hela utgången av operationen. Men då läget tillspetsades och
det kom till den s. k. konfrontationen i slutet av oktober 1962, tog
Krustjev självsvåldigt saken i egna
händer och fattade egna beslut,
utan att rådgöra vare sig med CK
eller generalstaben. Detta resulterade enligt officerskretsarnas mening i en rad ej nödvändiga eftergifter, liknande sovjetrysk kapitulation och gnagande på partiets
auktoritet och armens ära.
Den andra viktiga motsättningen
uppstod i samband med tillspetsningen av den sovjet-kinesiska
konflikten sommaren 1964. Så
länge konflikten mellan Sovjet och
Kina utspelades på det ideologiska
planet visade armen föga intresse.
Men då tvisten utvecklades så
långt, att Kina ställde krav på
gränsrevideringar’ kände sig armen
tvingad att ta ställning till läget.
Det hade då visat sig, att de starkt
reducerade konventionella stridskrafterna inte skulle kunna åtaga
35
sig någon väpnad aktion mot det
kinesiska partisankriget längs den
flera tusen kilometer långa gränsen i Asien (det var därför som
Krustjev hotade Mao Tse med
atombomben, heter det i initierade
kommunistkretsar). Den sovjetryska generalstaben bedömde möjligheterna att bekämpa den kinesiska s. k. revolutionära krigföringen enligt Mao Tses recept på
grundval av analoga erfarenheter
från Algeriet och Vietnam. Armen
ville undvika att engagera sig i en
politisk utveckling, där stridskrafterna skulle kunna utsättas för
nederlag eller bli inblandade i ett
krig utan slut och utan utsikter
till seger.
Mao Tses atombomb
De oppositionella partigrupper som
förberedde störlandet av Krustjev
var genom armen informerade om
att Mao Tse skulle spränga sin
första atombomb den 16 oktober.
Man ville inte ge Mao Tse det argumentet i handen, att det var hans
atombomb som störtade Krustjev;
därför måste han störtas tidigare.
En verklig kapplöpning med tiden
uppstod, en kapplöpning som man
också lyckades vinna, om än med
knapp marginal.
Mot denna bakgrund av armens
roll och hållning under maktkrisen
är det lättare att förstå de nya utnämningarna till partiets högsta
organ i november. Som märkliga
bör bland dessa först och främst
följ ande betraktas: Sjelepins till
36
fullvärdig medlem av CK-presidiet,
Semitjastnyjs (nuvarande chef för
KGB, den statliga säkerhetskommitten) och general Jepisjevs (chef
i politruknämnden för armen). De
avancerade från suppleantplatser
till fullvärdigt medlemsskap i
Centralkommitten. Den gemensamma förklaringen till dessa tre herrars avancemang är uppenbarligen
deras förtjänster i samband med
genomförandet av palatsrevolutionen mot Krustjev. Det var dessa
tre och inte marskalkarna som tjä-
nade som säkerhetskatalysatorer
under kuppens genomförande.
Som sagts var Sjelepin på CKsekretariatets vägnar den som svarade för kontrollen över alla slag
av statliga polisorgan, dess väpnade styrkor och för armens politiska fostran. Semitjastnyj och
Jepisjev var båda direkt underställda Sjelepin även på regeringslinjen, ty Sjelepin var samtidigt vice
premiärminister och alla de ministerier, som hade något med statens
säkerhet att göra, var underställda
honom. Allt tyder på att Sjelepin
var den egentlige arkitekten då ritningarna för Krustjevs fall gjordes
upp. Mikojans roll kan jämföra8
med det lugnande medlets, vars
uppgift var att dämpa Krustjevs
misstankar om förräderi. Förräderi
är rätta ordet i detta fall, ty Sjelepins karriär är Krustjevs verk.
I betraktande av sovjetförhållandena är det bara naturligt att Sjelepin och hans båda närmaste medarbetare så snabbt belönades för
sina insatser genom avancemang
inom partihierarkien efter sina förtjänster. Sjelepin är den mest belönade, ty han hoppade över en
rangpinne och blev fullvärdig medlem av CK-presidiet från att ha varit vanlig medlem, d. v. s. han hoppade över suppleantstadiet Detta
är ett avancemang utan motstycke
i den efterstalinistiska tidens sovjethistoria. Enbart denna lilla detalj illustrerar vilken verklig maktställning Sjelepin fått bland sina
kolleger i CK-presidiet. På partitoppen håller man noga reda på
vilka maktmedel som varje CKpresidiemedlem har bakom sig.
Sjelepins rekord
Det är ingen överdrift att säga, att
Sjelepin uppnått ett visst rekord i
detta sammanhang. Han är chef i
partiets och statens kontrollkommitte, vilken är den fjärde i rangen
bland partiets högsta organ. På
partiets vägnar kontrollerar han
KBG och politruknämnden. Som
vice premiärminister är han
överordnad för inrikesministeriet
(MOOP), d. v. s. den statliga polisen och den frivilliga hjälppolisen,
drusjinniki, bestående av cirka 3,5
miljoner beväpnade ungdomar, huvudsakligen från Komsomol.
Som kontrollkommittens chef
disponerar han tusentals s. k. samarbetsgrupper (officiella kunskapare med stora fullmakter att inspektera och blanda sig i varje detalj och fungerande i alla företag,
kontor och bostadskvarter). Tillsammans utgör dessa kunskapare
cirka 2,5 miljoner människor. Tack
vare kontrollchefsposten är Sjelepin säkerligen den bäst informerade personen i hela landet, och de
personliga dossierer som han förfogar över omfattar alla medborgare av betydelse, både partianslutna och partilösa. Följden är att
Sjelepin också har ett betydande
inflytande på hela rättskipningssystemet. Det sjelepinska terrorsystemet liknar ej det stalinistiska,
det är mildare och har en mera
preventiv karaktär. Måhända räcker det inte till för att hålla samhället i den absoluta skräckatmosfär som Berijas system gjorde, men
det är lika effektivt då det gäller
att ha alla personer av vikt i sin
hand. Intressant är att Sjelepin är
den ende höge partimannen i Sovjet som förfogar över ett eget pressorgan. Hans kontrollkommitte disponerar över ett tvåsirligt tillägg,
publicerat två gånger per månad i
landets viktigaste tidningar, Pravda och Izwestija. Sjelepins ställning förefaller redan nu så pass
stark, att man knappast kan tänka
sig hans eventuella avsättning med
användning av svagare medel än
de som t. ex. användes vid elimineringen av Berija.
I kommunistvärlden brukar man
som en annan stark gestalt inom
CK-presidiet betrakta Podgorny.
Han var nummer två i CK-sekretariatet efter Krustjev och borde ha
blivit nummer ett, om inte Bresjnev lagt beslag på denna plats.
37
Podgorny står i spetsen för CK:s
organisationsbyrå; han är således
den högsta auktoriteten i personalfrågor liksom Malenkov var unde!”
stalintiden. Hans dossiersamling är
dock fattigare än Sjelepins: den
omfattar endast partimedlemmar
av betydelse. Vid den i november
påbörjade omorganiseringen och
utrensningarna inom partiet i samband med återställandet av den
gamla partistrukturen från tiden
före 1962 kunde Podgorny knappast ha klarat sig utan den mäktige Sjelepins stöd. Som sannolikast
ter sig möjligheten att det kommer
att uppstå en ny maktkombination
i CK-presidiet bestående av Podgorny och Sjelepin, starkare än
dess nuvarande fasad BresjnevKosygin. Denna kombination kan
på sätt och vis vara analog till den
starkaste maktkombinationen i politbyrån, förutom Stalin själv, bestående av Malenkov och Berija.
Det var dessa som övertog makten
efter Stalin i den dåvarande maktkampens första fas.
Detta perspektiv förefaller att
förutbestämma maktkampens vidare utveckling på längre sikt.
Ustinov- den tredje faktorn
Det finns emellertid en tredje
maktfaktor inom partiet och regeringen, med vilken varje maktkonstellation inom CK :s hösta organ måste räkna: teknokraterna.
Som dessas symboliska samlingsnamn betraktas det tekniska och
organisatoriska snillet D. F. Usti- 38
nov, atomvapnets och sputnikarnas tekniske skapare, oinskränkt
industridiktator sedan mars 1963
i sin egenskap av ordförande i Sovjets högsta ekonomiska råd och utrustad med vetorätt gentemot alla
andra regeringsorgans beslut. Under Ustinov lyder alla industriella
och vetenskapliga fundament för
atomvapengrenen som är privilegierad i förhållande till de konventionella styrkorna i ekonomiskt och
politiskt avseende. Man kan inte
tänka sig några som helst sovjetförhandlingar med andra stormakter på atomområdet utan Ustinov.
Och atomvapnet är en faktor som
väger tungt i utvecklingen av utrikespolitiken. Ustinov är nu nummer två i regeringen efter Kosygin
såsom den ende ”premiärministerns förste ställföreträdare”, således primus inter pares bland vice
premiärministrarna. Hans hållning
gentemot partiet förefaller gåtfull,
han är endast vanlig CK-medlem,
trots att hans maktbefogenheter
fullt kvalificerar honom till CKpresidiet. Möjligen är hans värde
som förhandlare större utan etiketten som engagerad politiker inom
kommunistpartiet. Varken Sjelepin
eller Podgorny kan emellertid göra
upp sina räkningar och planer utan
hänsyn till D. F. Ustinovs position
som grå eminens.
OM en överstatlig rättsordning
Liksom i förbundsstaterna måste gränsen mellan förbundets ocl!
staternas befogenhet noga uppdragas, och förbundets i jämförelse
med staternas mycket inskränkta, fastän oerhört viktiga uppgifter
måste komma att i det dagliga arbetet ge det ett ojämförligt mindre
kompetensområde än unionerna äga gent emot delstaterna. Garantier, så starka som de överhuvud kunna upptänkas, måste också
beredas för att gränsen ej flyttas till någonderas favör. Att några
som helst garantier verkligen skulle kunna bereda trygghet under
alla förhållanden, är visserligen alldeles uteslutet; men i det hänseendet delar denna ordning öde med alla andra här på jorden.
Det är blott charlataner som lova något mer.
Professor Eli F. Heckscher i Svensk Tidskrift 1925

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner