Print Friendly

Maktens erövring, maktens utövning och partiers förnyelse

Av Olof Ehrenkrona | 21 december 2012

Går det för ett politiskt parti att förändras eller att hantera ett paradigmskifte i regeringsställning? Eller kan förändringen bara ske i opposition? Det är ett par av de frågor som Olof Ehrenkrona diskuterar i denna text om partiers förnyelse. Texten har tidigare publicerats i Perspektiv på politik: Festskrift till Fria Moderata Studentförbundet, 1942-2012 (red Ulrik Franke).

Villkoren för ett samhälles institutionella förnyelse tillhör något av de intressantaste man kan studera i den politiska historien. På det teoretiska planet möts materialistiska och idealistiska grundföreställningar och förklaringsmodeller, och när de reala förloppen ska beskrivas och analyseras så prövas de individuella aktörernas roll och betydelse mot bakgrund av de yttre skeendenas och tidsandans påverkan. Politisk förändring är i högsta grad styrt av paradigm, d v s präglat av modeströmningar, som i sin tur formats av andra paradigm i vetenskapssamhället och den kulturella sfären i vid mening.

Det är ganska självklart att ett doktrinskifte inom den ekonomiska forskningen så småningom får genomslag också i människors politiska föreställningar. Men detsamma gäller också för ett mera eteriskt ämne som filosofin, där nya tankemönster brukar vandra genom andra discipliner – typiska exempel är statskunskapen och rättsvetenskapen – innan de landar i de politiska institutionerna och förvaltningsapparaten. Även betydelsefulla naturvetenskapliga paradigmskiften är tydligt spårbara när man tittar på politiska förändringsprocesser. Darwins teori om evolutionen är självfallet ett av de starkaste exemplen på hur en ny naturvetenskaplig sanning skapar nya ingångsvärden för samhällsdebatten och därmed också för det politiska samtalet. Genombrotten under 1900-talet för Einsteins allmänna relativitetsteori och för kvantfysiken var minst lika omvälvande för vår tids föreställningar om politik och samhälle.

Ett av modernismens särdrag är att ingenting är evigt. Eller, som Marx och Engels uttryckte det: ”Allt som är fast förflyktigas.” Jakten på det nya följer av människans inneboende nyfikenhet och vilja att undersöka sin omgivning men också av vår strävan efter ett bättre liv parad med den moderna människans insikt om att vi bestämmer över våra egna öden. Detta sökande efter ny kunskap, liksom längtan efter andra levnadsvillkor, kräver i sin tur närmast definitionsmässigt förnyelse av strategier och handlingsmönster.

Världen för människans fötter

Traditionellt förlägger vi brytpunkten för det moderna tänkandets uppkomst till upplysningen, då tanken föddes i Europa att människan inte bara genom sin råstyrka utan framförallt genom sitt intellekt kunde förändra världen. Sanningen är väl egentligen något mer sammansatt. Förutom det intellektuella arvet från antikens Grekland skapade de geografiska upptäckterna under 1400- och 1500-talen förutsättningarna för global handel och en resursansamling som gav utrymme för investeringar i kolonier och ny transportkapacitet. Den vetenskapliga revolutionen ett antal decennier efteråt förde med sig en ny syn på människans förmåga att ackumulera och tradera generaliserbar kunskap. Upplysningsepoken ännu något senare, medförde ett filosofiskt och mentalt genombrott för de föreställningar som var nödvändiga för att utveckla en decentraliserad samhällsordning som skulle leda till våra dagars demokrati och marknadsekonomi. 1800-talet, till slut, innebar industrialismens intåg på båda sidor Atlanten och därtill vetenskapliga och teknologiska framsteg av enorma dimensioner. Åtskilliga sekels förberedelse hade till slut skapat förutsättningarna för de stora paradigmskiften inom vetenskap och teknologi liksom för industriell organisation och logistik som inledde en expansionsfas unik i mänsklighetens historia och som vi fortfarande lever mitt i.

I denna avsevärt mer dynamiska värld blev politikens förmåga att hantera förändringar mer eller mindre utslagsgivande för den globala maktfördelningen och konkurrenskraften. Västeuropa, så småningom följt av USA, tog ledningen medan stabilitetsfokuserade länder som Kina och Japan fick allt svårare att värja sig mot de alltmer påträngande västerlänningarna. Samhällsystem som gav utrymme för entreprenörskap och som anpassade sig till nya idéer och projekt oavsett om de var politiska, ekonomiska eller kulturella fick också de snabbast växande ekonomierna. Det fanns en närmast övertydlig koppling mellan utveckling, mångfald och flexibilitet.

Demokratins framväxt gav ytterligare uttryck för att samhällen måste kunna förändras för att inte halka efter och att institutionerna måste byggas för att både kunna absorbera nya krav och för att själva vara agenter för förändring. Demokratiskt styre blev i sig ett medel för förnyelse liksom en garanti för att de krav som ställdes på förändring tillmötesgicks i ordnade och — inte minst viktigt — legitima former. Idag 100 år senare vet vi att demokratin erbjöd såväl institutionell stabilitet som resiliens i en tid då förändringstakten ökade mer än någonsin i människans historia. Demokrati och marknadsekonomi visade sig vara en hittills oslagbar kombination för att säkra en dynamisk samhällutveckling och samtidigt uppnå att individen kan känna kontinuitet och trygghet i omställningen.

Partier och paradigm

För de politiska partierna som tävlar om makten över institutionerna är det självfallet helt avgörande hur de förhåller sig till de processer som driver på samhällets förnyelse liksom till vad som kan komma att bli resultatet av förändringarna. Oavsett om de är radikala eller konservativa, röda, gröna eller blå måste alla politiker ta ställning till såväl reformbehov som reformtakt. Partierna bedöms utifrån sin förmåga att kombinera förnyelse och kontinuitet. Väljarna kräver förändringar för att de vill se sitt samhälle utvecklas, men de vill heller inte riskera att få det sämre och tillhöra förlorarna. De prövar reformförslagen utifrån frågeställningen om det ger andra och dem själva ett bättre liv. Samtidigt är partierna liksom deras väljare också paradigmstyrda. Samma frågor om arbete, tillväxt, välfärd och fördelning får – det vet vi idag – helt olika svar under skilda tidsepoker beroende på hur det rådande paradigmet ser ut. Keynes idéer om arbetslöshet och inflation som dominerade helt under 1960-talet och större delen av 1970-talet dömdes ut under 1980- och 1990-talen.

Följaktligen handlar en viktig del av den politiska debatten om just kampen om paradigmen och diskursanalys blir därigenom ett viktigt instrument för att förstå också politiska förändringsprocesser. Framförallt i övergångsskeden till ett nytt samhälleligt paradigm är det till exempel inte alls säkert att en regering kan styra inom sin ”egen” diskurs och känner sig hemma i det rådande paradigmet eller att en opposition som argumenterar för en politik som hör hemma i partiets invanda paradigm kan dra nytta av traditionella fördelar för en opposition som konjunktursvackor och affärer. Borgerligheten under 1960-talet och Socialdemokraterna under 1980-talet är illustrativa exempel på hur svårt det kan vara för de politiska partierna att hantera stora paradigmskiften och hur politikens konkreta utformning endera leder till långvarig oppositionsställning eller – i regeringsställning – drabbas av en praktfull kollision med verkligheten.

Oppositionens naturliga roll är att förespråka förändring och en regerings roll att argumentera för stabilitet och mer av samma politik. Medan regeringens instinkt är att försöka bevara den diskurs som en gång gav den regeringsmakten och som varit den intellektuella basen för dess maktutövning lyckas en effektiv opposition med att dominera debatten i det just då existerande eller — i övergångsskeden — frambrytande paradigmet. I vår tids öppna samhällen blir därför även konservativa partier i opposition ofta tämligen radikala förespråkare av förändring, medan partier vid makten som en gång vann denna med hjälp av radikala reformprogram stelnar och vill fortsätta på den inslagna vägen. Detta förhållande har ofta lett till slutsatsen att det är i opposition som den programmatiska förnyelsen kan ske och att sådan förnyelse är mycket svårare för ett parti i regeringsställning. Otåligheten som ett maktpartis kärntrupper ofta ger uttryck för tycks också bekräfta bilden att det är svårt för ett regeringsparti att vara i opposition mot sig själv och förespråka förändring av den egna politiken.

Socialdemokraternas förnyelse

Problemet är att de empiriska beläggen för en sådan slutsats egentligen är ganska svaga, medan man kan hitta en rad exempel på motsatsen, d v s att regeringsinnehav kan vara till och med en bördigare jordmån för nya tankar än oppositionsställning. Det bästa exemplet är sannolikt Socialdemokraterna under efterkrigstiden som genomgick en hel serie stora förändringsskeden under sina 44 år vid makten. När de sedan försattes i opposition blev förnyelsen väldigt tafatt och misslyckad, medan återkomsten i regeringsställning under 1980-talet avslutades med ett fundamentalt omtänkande kring det mesta. Samma sak upprepades under 1990-talet.

Fyrtiotalets socialdemokrati körde in i väggen i 1948 års val och sviktade betänkligt under Koreainflationen några år senare. I skydd av en koalition med Bondeförbundet/Centerpartiet lade man fast en ny ekonomisk politik, avvecklade det svenska kärnvapenprogrammet och utvecklade en välfärdspolitik som till slut skulle spränga alla gränser men som då uppfattades som politisk genialitet i den högre skolan. I slutet av 1960-talet radikaliserades partiet kraftigt. Det började med utrikespolitiken under intryck av Vietnamopinionen, men fortsatte till inrikespolitiken där stora områden efter strejkerna i Malmfälten mer eller mindre lades ut på entreprenad till LO.

Efter 1976 års valförlust inleddes en sexårig ökenvandring då förnyelsen i stort sett uteblev trots vissa försök att få bort stämpeln som makt- och betongparti. Man lyckades inte ens göra sig av med löntagarfondsfrågan som hade varit ett gissel ända sedan tidigt sjuttiotal och som gav borgerligheten det sammanhållande kitt som 1991 skulle föra Studentförbundets tidigare ordförande Carl Bildt ända till statsministerposten. Däremot användes regeringsåren väl, även om det omtänkande som skedde kom alldeles för sent — till följd av försummelserna under 1970-talet — för att kunna hindra det politiska sammanbrottet under Ingvar Carlssons första regering.

Icke desto mindre bytte man under det sena 1980-talet fot i skattefrågan och genomförde tillsammans med Folkpartiet en marginalskattereform. Vice statsministern Odd Engström reste runt i Sverige och argumenterade för kraftfulla besparingar i socialförsäkringssystemen och kronan på förnyelseverket blev självfallet den totala omsvängningen i Europafrågan, när Socialdemokraterna i en bisats i ett krisprogram förklarade att man avsåg att ansöka om medlemskap i EG. Denna omprövning som kom att fortsätta under 1990-talets regeringsår handlade om att åstadkomma budgetdisciplin efter valsegern 1994. Bostadssubventionerna återställdes aldrig trots att man röstade emot deras avskaffande och tillsammans med de borgerliga genomfördes en omstöpning av ATP-systemet som blev en grundbult i saneringspolitiken. Dessutom gjorde man i början på 2000-talet upp med Moderaterna om att överge neutralitetspolitiken. Inget av detta hade varit möjligt att föreslå i opposition.

Sammanfattningsvis gäller alltså för Socialdemokraternas del att det är svårt att hitta något betydande exempel på förnyelse som har genomförts i oppositionsställning, medan partiet i regeringsställning har förmått att göra helt om och tvärvända också i några av de mest symbolladdade hjärtefrågorna.

Moderaternas förnyelse

För Moderaternas del är bilden något mer sammansatt. Det beror delvis på att man har suttit så länge i opposition att det bara inte har låtit sig göras att avstå från att förnya sitt program. Vad man däremot kan säga är att åren i regeringsställning inte tycks ha förhindrat dem att genomföra också en ganska dramatisk förnyelse av politiken. Redan i början på förra seklet fick Arvid Lindman som statsminister sitt parti att acceptera en långtgående kompromiss i rösträttsfrågan och initiativet togs också till den första pensionsreformen i Sverige. Men vi behöver inte gå så långt tillbaka för att belägga tesen att det är fullt möjligt att förnya sig också i regeringsställning.

Under regeringsåren 1976-1978 och 1979-1981 genomförde Moderaterna under Gösta Bohmans ledning en betydande reformering av den ekonomiska politiken och därtill en rad olika programrevisioner. Moderaterna tog i övergången mellan sjuttiotal och åttiotal stora steg i liberal riktning och genomförde den sammansmältning av liberala och konservativa idéer som hade annonserats redan i det idéprogram från mitten av sjuttiotalet som utarbetades under Bertil af Ugglas partisekreterartid och med en viss Carl Bildt som sekreterare i programkommissionen.

Även om förnyelsen var ett led i en process som hade startat redan när Bohman valdes till partiledare efter valnederlaget 1970, handlade det 10 år senare om en avsevärd ideologisk förnyelse och en anknytning till den modernisering av systerpartierna som samtidigt skedde i Europa och USA. De svenska Moderaterna var tidiga men långtifrån ensamma om att forma den moderna liberalkonservativa rörelse som när detta skrivs i det närmaste totalt dominerar den europeiska politiska scenen om man räknar antalet regeringar och regeringschefer som hör till eller är närstående partigruppen EPP.

Oppositionsåren i mitten på 1980-talet innebar en andra förnyelsevåg som skedde inom kommunalpolitiken och var ledd av moderata kommunalråd i storstadslänen. Även här skedde förnyelsen oftast utifrån en maktposition som gav möjlighet att pröva idéerna i den annars ganska motspänstiga verkligheten. Regeringsinnehavet 1991-1994 präglades inrikespolitiskt av den ekonomiska krisen, som man hade ärvt från den tidigare socialdemokratiska regeringen och utrikespolitiskt av medlemskapsförhandlingarna med EU och relationerna österut efter Sovjetunionens sammanbrott. Friskolereformen, hanteringen av bankkrisen och erövringen av den europeiska identiteten kom under dessa tre år att symbolisera den förnyelse av politiken som genomfördes trots de akuta ekonomiska obalanser som den första moderatledda regeringen på sextio år ställdes inför.

Lanseringen av de Nya moderaterna under Reinfeldts år i opposition visar att det går att ändra saker även utanför kanslihuset, men det är intressant att notera att regeringsinnehavet faktiskt också har medfört en fortsatt politikutveckling på några områden. Det gäller först och främst arbetet med att säkra makroekonomisk stabilitet med balans — eller t o m överskott över tid — i både budget och bytesbalans, samtidigt som skattetrycket har sänkts rejält och ett antal fördelningspolitiskt motiverade men tillväxthämmande skatter har avskaffats. Den särskilda satsningen i valrörelsen 2010 på det arbetande Sverige var ännu ett led i Moderaterna förnyelseprojekt som för att bli trovärdig förutsatte resultat i regeringsställning att hänvisa till.

Också på andra områden har den innevarande sex år långa regeringsperioden inneburit att positionerna kunnat flyttas fram. Utvecklingspolitiken — biståndet — har i det närmaste helt stöpts om, liksom försvaret och i utrikespolitiken rankas Sverige som en av de ledande aktörerna inom Europeiska Unionen. Detsamma gäller på nätfrihetsområdet där Sverige har tagit ledningen tillsammans med USA för att de mänskliga rättigheterna som de formulerats av FN och Europarådet ska respekteras online likaväl som offline.

Med exempel hämtade från de två största partierna i Sverige är det således lätt att se att regeringsmakten inte hämmar den politiska förnyelsen utan snarast stimulerar denna. Det måste alltså finnas komponenter som motverkar tendensen hos en regering att konservera ett vinnande koncept och som gör att ett parti i opposition inte självklart lyckas att förnya sig ens när man inser att det vore nödvändigt.

Verklighetens facit

För att undersöka detta närmare kan det vara bra att utgå från hur partiernas verksamhet påverkas av sina säsongsvariationer. Ett partis maktcykel kan grovt indelas i två faser — makterövringsfasen och maktutövningsfasen. Under makterövringsfasen, då man är i opposition, formas politiken så att den ska attrahera så många väljare som möjligt och viljan att förnya sig baseras på önskan att bredda sig och nå ut till nya grupper utan att alienera kärnväljarna som måste hållas på gott humör för att sprida budskapet.

Under maktutövningsfasen ser utmaningen delvis annorlunda ut. Då måste man eftersträva största möjliga målrationalitet, för att använda ett begrepp från Max Weber, särskilt i början av mandatperioden, så att man i kommande val kan uppvisa resultat för väljarna och göra sina vallöften inför den stundande mandatperioden trovärdiga.

Maktutövningsfasen är således omgärdad med en rad restriktioner grundade i verkligheten. Landet måste styras och de offentliga angelägenheterna förvaltas på ett sätt som begränsar utrymmet för opportunism och som ställer krav på att politiken anpassas till problem – och möjligheter – som uppstår till följd av händelser i omvärlden. Under makterövringsfasen är friheten i förhållande till verkligheten naturligtvis mycket större. Ett parti i opposition behöver ju inte riskera att politiken genomförs. Den enda begränsningen handlar om att man måste framstå som ett trovärdigt alternativ och därför inte kan avlägsna sig alltför långt från det i sak möjliga i jakten på det politiskt önskvärda.

Trycket från verkligheten i regeringsställning förefaller ändå vara den bästa inspirationskällan för förnyelse. Det är ingen tillfällighet att ekonomiska kriser är utmärkta tillfällen att genomföra reformer. Det har gällt för Socialdemokraterna lika väl som för de borgerliga. För de partier som befunnit sig i permanent opposition — Vänsterpartiet och Miljöpartiet — har förnyelseprojekten haft som mål, förutom om att bredda väljarbasen, att bli en trovärdig samarbetspartner i regeringsställning. Även för dessa blir verkligheten således en drivkraft för förnyelse.

Ett ytterligare skäl till att regeringsinnehavet faktiskt kan kombineras med en vital politisk debatt om nya förslag är att en regering disponerar över ansenliga utredningsresurser. Dessa i kombination med sin initiativrätt gör att den kan skaffa sig en betydande makt över problemformuleringarna och styra valet av tänkbara lösningar. I öppna samhällen där institutionerna åtnjuter hög legitimitet finns därtill ett betydande mått av maktpositivism och den som har erövrat makten över dessa institutioner får en hel del av deras inneboende auktoritet på köpet. Utrymmet för ett regeringsparti att testa nya förslag i debatten är således stort även om verkligheten naturligtvis sätter bestämda gränser för vad som kan genomföras utan att skada den ekonomiska utvecklingen och urholka det sociala kapitalet i landet.

Förutom att verkligheten sätter gränser utgör risken för att kärntrupperna alieneras det största hindret för förnyelsen. I opposition tål kärnväljarna en hel del eftersom makten hägrar och de har en tendens att bortförklara utspel som avviker från den traditionella linjen med att det finns ett högre syfte – maktens erövring – med att vädja till nya grupper. I regeringsställning framstår däremot motsvarande utspel lätt som svek mot det grundläggande uppdraget. En regering tvingas dock inte sällan betrakta sina egna aktivister som ett särintresse som inte kan tillåtas hindra en annars önskvärd omläggning eller komplettering av politiken. Om inte regeringsmakten utövas professionellt och med landets bästa för ögonen står sig ett aldrig så attraktivt politiskt program ganska så slätt när folket ska rösta om regeringens fortbestånd. Samtidigt ger regeringsinnehavet goda möjligheter att genom ny politik på kritiska områden bredda väljarunderlaget.

Paradigmskifte

Maktutövningsfasen innehåller således en hel rad komponenter för förnyelse inom det rådande paradigmet. Däremot förhåller det sig nog lite annorlunda om förnyelsen kräver byte av paradigm eller ett mera omfattande diskursbyte.

Sådant förutsätter nämligen ett mer fundamentalt omtänkande. Det måste finnas övertygande bevisning för att de gamla recepten inte längre håller och att det följaktligen också är rätt att överge de gamla principer som fungerade som armeringsjärn i det tidigare paradigmet. Intellektuellt rörliga personer som Kjell-Olof Feldt kunde under 1980-talets upprepade kostnadskriser klara det slags omtänkande men längre ner i organisationen och i arbetarrörelsens övriga grenar var det betydligt svårare. Bland annat därför att det fanns en hel rad intressen som hade härletts av de principer som måste överges för att möta verklighetens krav.

Ett diskursbyte förutsätter också ett erkännande av att man hade fel tidigare. När Vänsterpartiet slutar att kalla sig för ett kommunistiskt parti är det ju i sig en bekräftelse på att partiets motståndare hade rätt i sin kritik av marxismen och leninismen. Och när Moderaterna under Reinfeldt och Borg i en debattartikel i DN signalerade sin nya skattepolitik, som gav Socialdemokraterna rätt i deras kritik av de fördelningspolitiska effekterna av Lundgrens skatteförslag från valrörelsen 2002, blev detta något av symbolen för de ”Nya moderaterna” som begrepp.(Fredrik Reinfeldt, Mikael Odenberg och Anders Borg, ”Vi lägger om vår ekonomiska politik”, DN Debatt, den 4 mars 2004) Om borgerligheten hade förlorat valet 2006 skulle detta förmodligen ha uppfattats som ett misstag. Nu vann man och Borg blev den finansminister som satte svenskt rekord i skattesänkningar och nu kan stoltsera med en implicit skattekvot – skatteuttag+budgetsaldo i procent av BNP – som är lägre än till och med USA:s.

Ett skifte av paradigm sammanfaller oftast med personförändringar. Förr eller senare måste ”di gamle” gå men så länge de är kvar gäller det gamla paradigmet och den gamla diskursen. Det är svårt att tänka sig att Borg en vacker dag skulle förklara att jobbskatteavdraget inte fungerade som det var tänkt eller att utanförskapet ska bekämpas med hjälp av höjda skattesatser. Det var också Göran Persson som gav upp neutralitetspolitiken och inte Olof Palme eller Ingvar Carlsson.

Ett generationsskifte sker oftast efter valnederlag och följaktligen när ett parti har hamnat i opposition. De hinder som oppositionspartier annars möter när de ska förnya sig – bristande utredningsresurser, kravet på att vara trovärdigt regeringsalternativ och en aktivistkärna som identifierar sig starkt med det gällande programmet – väger relativt sett lättare när personerna byts efter att den gamla ledningen och den gamla politiken underkänts av väljarna.

Det förefaller således vara en rimlig hypotes att maktutövningsfasen lämpar sig väl för den förnyelse som ligger inom ramen för det existerande paradigmet, medan makterövringsfasen lämpar sig bättre för den mera fundamentala förnyelse som ligger i paradigmskiftet eller diskursbytet. Därmed inte sagt att regeringsinnehav inte skulle gå att förena med att byta politiskt paradigm, men ett sådant byte förutsätter också ett brett personskifte i ledningen av det slag som skedde när Olof Palme efterträdde Tage Erlander eller när denne valdes till partiordförande efter Per Albin Hansson. Moderaternas stora diskursbyten har däremot undantagslöst skett i opposition – Domö-Hjalmarsson; Holmberg-Bohman; Lundgren-Reinfeldt. Dock med reservationen att det ännu inte går att helt och fullt bedöma omfattningen och djupet av Moderaternas förnyelse sedan 2005.

Även om det är personskiften som bereder marken för nya paradigm handlar sådana skiften i grunden om en förnyelse av idéerna. Generationsskiftet är således pådrivet av eller följer på ett idéskifte. Också ur ett idéperspektiv förefaller alltså makterövringsfasen lättare låta sig förenas med att skifta paradigm än maktutövningsfasen, eftersom beredskapen för radikala förändringar sannolikt – om än inte alltid – är större efter ett omskakande valnederlag. Valet mellan att klamra sig fast vid historien eller att försöka erövra framtiden borde då vara enkelt. Men även här finns reservationer att göra. Socialdemokraternas svårigheter efter valet 2006 visar att strider mellan någorlunda jämnstarka fraktioner kan omöjliggöra ett diskursbyte så länge man är i opposition eftersom alla sådana försök slutar med valet av den minsta gemensamma nämnaren.

Historiens tidvattenströmmar

Socialdemokratins mer än halvsekellånga dominans i svensk politik har nu brutits av Moderaterna som är det första borgerliga parti som sedan 1930-talet i storlek och inflytande har kunnat tåla en jämförelse med socialdemokratin. Ett sätt att beskriva orsaken bakom denna maktförskjutning, som också är ett europeiskt fenomen, är att socialdemokratin inte har förmått att möta det paradigmskifte som inträffade 1989-1991, när socialismen bröt samman som idé, medan Moderaterna som socialismens ideologiska huvudmotståndare kunde följa med tidvattenströmmarna.

Globaliseringen innebar en ytterligare marginalisering av socialdemokratin som, trots 1970-talets internationalistiska ambitioner, uteslutande har varit ett fenomen i det gamla Västeuropa. Digitaliseringen av informations- och kapitalflöden under de senaste 20 åren har verkat i samma riktning. En socialdemokrati, som med sin sociala ingenjörskonst och sin tro på att kollektivismen kunde frigöra, kände sig hemma i modernismen, men blev alltmer vilsen i den postmoderna världen för att i det närmaste helt tappa fotfästet i det som en del idag kallar för det postpostmoderna samhället.

Moderaterna hade en helt annan beredskap för det som skulle komma. Först och främst innebar Berlinmurens fall och Sovjetkommunismens sammanbrott ett enormt lyft för självförtroendet. Liberalkonservativa i väst kände sig vara ett med historien. När sedan folken i Öst- och Centraleuropa konsekvent valde bort socialdemokratiska partier kändes historien än mer på deras sida.

Ytterligare en viktig faktor var den utvecklings- och teknikoptimism som följt på 1970-talets strider med en vänster som fostrats i Romklubbens utvecklingspessimistiska anda och i de åtföljande debatterna med en rödgrön vänster om miljö och kärnkraft. Digitaliseringen och den helt nya inriktning som den elektroniska revolutionen fick med persondatorernas ankomst, innebar en liberalisering av samhällslivet och en individuell frigörelse av närmast episka dimensioner. När dessutom de hotande befolknings- och miljökatastroferna uteblev och världens fattiga i stora skaror tvärtom började kliva över fattigdomströskeln kunde människor med moderata värderingar se framtiden an med betydande tillförsikt ibland även med entusiasm.

En tredje omständighet var den renässans för marknadshushållningen som följde i spåren av Sovjetunionens sammanbrott och den kinesiska uppgörelsen med maoismen.

I tre dimensioner således – demokratins utbredning, marknadshushållningens seger i den globala ekonomin och den största och snabbaste teknologiska revolutionen i människans historia – utvecklades omvärlden på ett sätt som bekräftade den moderata uppfattningen om vad som är framsteg. Den parallella europeiseringen av Sverige och den allt närmare samverkan med det väst som vi tidigare hållit på armslängds avstånd bidrog till att bryta den socialdemokratiska hegemonin. Sverige var inte längre sig själv nok utan blev medlem i ett större sammanhang med allt vad detta innebar av ökad mångfald och nya perspektiv.

Beredskapen inför den nya omvärlden betydde att Moderaterna kunde bejaka de nya paradigmen. De betraktades inte som hotfulla utan som stödjande för en utveckling som man bedömde som i huvudsak enbart positiv. Den motvind som socialdemokratin kände var undanvind för Moderaterna. Det blev tryggt och säkert att följa tidsandan.

Detta är naturligtvis inget evigt tillstånd. Världen förändras allt snabbare och varje generation måste räkna med att uppleva åtminstone tre paradigmskiften av den storlek som vi just har genomgått. Utvecklingen är heller inte linjär. Det finns ingen lag som säger att demokratierna ständigt måste öka i antal, att världshandeln och världens BNP aldrig kommer att stagnera eller att vi skulle vara förskonade från globala katastrofer. Dystopin är tvärtom mer sannolik än utopin eftersom den senare aldrig kan förverkligas ens med de bästa avsikter medan den förra är fullt möjlig att åstadkomma även för ett fåtal med tillräckligt onda viljor.

Men dystopin är inte ödesbestämd och går att förhindra. Vad de senaste tjugo åren ändå har lärt oss är att idéerna om ett samhälles organiska utveckling byggd på subsidiaritet, spontan ordning och individuell frigörelse är viktigare än någonsin. Inte för att realisera någon utopi, men väl för att minska riskerna för dess motsats.

Olof Ehrenkrona är rådgivare i globaliseringsfrågor åt utrikesminister Carl Bildt. 1973-74 var han viceordförande för Fria Moderata Studentförbundet och 1977-1978 var han redaktör för Svensk Linje.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner