Print Friendly

Makten och ansvaret

Av Redaktionen | 31 december 1968


1968


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Makten och ansvaret
Efter åtta års mödor har den statliga
maktkoncentrationsutredningen lagt
fram sitt betänkande. Fram till 1964 var
det som bekant inte så bråttom. Hr Erlander hade fortfarande sina möten på Harpsund med det privata näringslivets spetsar, som uppbyggdes med vackra tal om
socialdemokratiens välvilliga uppskattning av deras insatser för hela folkets
ekonomiska välfärd. Knnu fram till 1966
års val brukade socialdemokratiska statsråd framträda med högtidstal på storindustriens mässor, där det inte sparades på
lovorden. Vi skulle alla, hette det, vara
tacksamma för den svenska industrins effektivitet och dess konkurrenskraft ute
på exportmarknaderna. Genom denna
slagkraft hade vi i ett litet land långt uppe i norr lyckats skapa oss ett sällsynt
gott anseende för kvalitet och förmåga
att hålla avtalade prestationer. Det sparades inte heller från statsrådens sida på
ivriga uppmaningar att fortsätta på samma framgångsrika sätt. Lyckades det
skulle ju alla få det bättre och det sociala
och kulturella framstegsarbetet vila på
fast grund.
Efter 1966 års valkatastrof för socialdemokraterna blev det annat ljud i skällan. Nu kunde man inte längre tala till
det privata näringslivet i patriarkaliska
tonfall från en säker politisk maktställning. Den svenska socialdemokratien
upptäckte att den i själ och hjärta var socialistisk. Eller rättare, socialdemokraterna bedömde läget så att den politiska
makten endast kunde bevaras genom en
radikaliserad politik. Samtidigt har man
fått uppleva det märkliga skådespelet av
en regim, som gått till brutala attacker
mot folkgrupp efter folkgrupp. Först
tjänstemännen som civilministern gick
till rätta med i 1966 års avtalsrörelse. Sedan bönderna, som blev tagna i upptuktelse av jordbruksministern. Så akademikerna, som under lärarkonflikten blev
vederbörligen utskällda av de socialdemokratiska politrukerna i ecklesiastikdepartementet. Förra året förspordes så
ryktet att regeringen ryckt upp maktkoncentrationsutredningen ur dess fridfulla
vändande på papperen med order att
kvickt taga fram något matnyttigt till
valen. Och nu är det alltså företagarnas
– enkannerligen de stora företagarnas
-och bankernas tur att utsättas för den
socialdemokratiska regimens desperata
attacker. De ”avslöjade” 17 ägargrupperna och deras medarbetare kan i varje
fall trösta sig med att de befinner sig i
gott sällskap, nämligen med tjänstemännens breda lager, bönderna och akademikerna, korteligen med större delen av
svenska folket. Snart är det bara de genom LO-politiken privilegierade höglö-
nearbetarna och den likvisst rätt talrika
skaran av socialdemokratiska yrkespolitiker, som är fullvärdiga medborgare i
den meningen att de är ansvarskännande
och socialt medvetna. För det är väl det
hr Erlander menar när han hävdar att så
länge vi har ett privat näringsliv bör det
här landets styras endast av socialdemokrater?
Något matnyttigt till valen? Om man
studerar det material, som utredningen
presenterar, finner man en vacker illustration till talesättet om berget, som
framfödde en råtta. Alla intresserade vet
ju att i hela den industrialiserade världen
sker en koncentrationsprocess inom nä-
ringslivet- det må vara allmänägt eller
privat- som leder till skapande av allt
större företagsenheter och en allt-mer fördjupad integration i form av inflytelsekedjor med banker, stiftelser och holdingbolag som länkar. Bakom denna process ligger det mäktiga trycket från
marknadskonkurrensen inom och mellan
länderna. Kndock är våra företag internationellt sett små – de personer i vårt
land, som kan nämna namnet på ett amerikansk industriföretag som är så litet att
det motsvarar t.ex. Grängesberg, torde
vara lätt räknade. Utredningens data och
. siffror representerar inte heller i detaljer- . na några väsentliga nyheter; värdet av
· den ligger i möjligheten tilllättillgänglig
överblick över i och för sig kända förhållanden. såtillvida kan den vara till nytta
i saklig debatt, bl.a. om hur vi på längre
sikt skall forma vår näringspolitik för att
hävda oss vid ett djupare svenskt engagemang i den fortgående ekonomiska integrationen i Europa. En helt annan sak
är att framläggandet av utredningsresultaten icke har ett sakligt utan ett taktisktpropagandistiskt syfte; socialdemokra- . tema vill skapa intryck av att Sverige behärskas av en på familjeförmögenheter
byggd storfinans, opererande i avskärmade direktionsrum.
Inför den förljugna propaganda, som
nu strömmar fram i den socialdemokra- 59
tiska agitationen borde det vara tillräckligt att erinra väljama om tre obestridliga fakta. Till att börja med, de av socialdemokraterna attackerade ägargrupperna har inte fått sitt inflytande därför att
de är odugliga utan därför att de i en
hård konkurrens visat sig vara effektiva.
När en ägargrupp utövar ett inflytande i
ett stort antal företag- inte sällan långt
flera än vad som motsvarar gruppens förmögenhetsresurser – beror det i hög grad
på att man i dessa företag behövt den
hjälp, som gruppen genom en särskild erfarenhet och skicklighet kunnat ge.
För det andra är handhavandet av dylik ekonomisk makt förbundet med ett
långt strängare och mera direkt personligt ansvar än någonsin inom politisk
maktutövning. I affärsverksamhet kan
insatsernas effektivitet mätas, och misstag avtecknar sig snabbt i kalla siffror.
I det arbetsklimatet finns intet utrymme
för överslätande förståelse för den bristande förmågan. Den förs åt sidan –
släktskap eller icke!
Den ekonomiska makten, slutligen, hos
de privata kapital- och inflytelsekoncentrationer, som vi har i Sverige, är balanserad av det allmännas företag och institutioner och av andra liknande koncentrationer, t.ex. producent- och konsumentkooperationerna, liksom av de fackliga organisationerna. Vi har rentav en
aktningsvärd socialdemokratisk ”storfinans”, som byggts upp med allmänna medel bl.a. i form av s.k. allmännyttiga fö-
retag. Ur demokratisk synpunkt är den
maktgruppen farligare, därför att den
60
bygger på och medvetet strävar efter direkt politisk makt. När socialdemokraterna i sin hastigt påkomna nitälskan för
maktfördelning nu utlovar snabba initiativ för att skapa insyn i de privatägda
storföretagens stiftelser och bolagsstyrelser är det naturligt att erinra dem om
grandet och bjälken. Hr Erlanders krav
på permanent socialiststyre är förvisso
ett långt större hot mot en demokratisk
maktfördelning än 17 med varandra
konkurrerande ägargruppers strävanden
att få sina företag att gå med vinst.
MAKTHAVARE
Det ligger inom de näraliggande möjligheternas gränser att riksdagens bägge
kamrar komma att behärskas av ett parti, som har socialiseringen på sitt principprogram. Och det parti, som genomför det programmet, skall helt visst ganska snart finna, att medborgerlig frihet icke är förenlig med ekonomisk ofrihet,
att den personliga äganderättens upphävande kräver en snäv begränsning även
av många andra ”mänskliga rättigheter”. De makthavare, som i s.ina länder lyckats förena den politiska och ekonomiska makten i samhället, torde för övrigt
vara så angelägna att bevara sina oerhörda maktresurser, att de icke vilja tolerera den fria kritik, som är den borgerliga statens livsnerv.
Svensk Tidskrift 1938

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner