Print Friendly

Makt och värde

Av Redaktionen | 31 december 1970


1970


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

LARS ROAR LANGSLET:
Makt och värde
Människan har nu mera makt i sin hand
än någonsin förr, betonade den norske
stortingsledamoten Lars Roar Langslet
i ett föredrag på Hindsgavl i somras.
Det publiceras här i svensk översättning.
Det är en politisk uppgift att styra makten mot människovärdiga mål, säger
han. Begreppen makt och värde får inte
åtskiljas. Äkta konservatism är värdekonservatism och inte bara en ideologisk
överbyggnad till näringslivets intressen.
Utan värdemedvetande blir makten ett
hot mot friheten. I dag visar sig makten
mest i form av opersonliga apparater,
administrativa strukturer som ger en
känsla av vanmakt. För att inte missbrukas måste makten decentraliseras. Vi bör
modernisera den lokala självstyrelsen,
skapa medbestämmanderätt på arbetsplatser och utbildningsanstalter och mjuka
upp byråkratin, säger författaren och
anger därmed ett inrikespolitiskt konservativt program.
»Att ha makt», skriver Rornano Guardini,
»innebär att vara herre över det existe·
rande». På ett annat ställe förklarar han
närmare vad det betyder: naturföreteelser
som en blixt eller ett lejon har i sig krafter, som nog kan utlösa en känsla av vanmakt, men de har inte i egentlig mening
»makt»; ty makt förutsätter en medveten
vilja som sätter upp bestämda mål. Man
kan heller inte säga att andliga fenomen
som en ide, en moralnorm, har »makb.
De kan ha giltighet, i kraft av sin inre mening, men de har ingen verkan av sig
själva. Verksamrna blir de först när människor gör dem till motiv för sin hållning
eller för sina avsikter, för utövande av
makt.
Att ha makt är alltså enligt denna definition människans privilegium – eller om
man så vill: hennes börda. Att utöva makt
är ett grundvillkor för den mänskliga existensen. Makt rymmer hela skalan av olika
sätt att göra sig gällande gentemot omgivningen, från det fysiska våldet till den psykiska påverkan. Också de strukturer som
står över den enskilde och som människor·
na skapat omkring sitt liv i samhället –
institutioner, rättsregler och moraliska normer – är i denna betydelse uttryck för
makt. De möter den enskilda människan
som ett imperativ: det väntas att man skall
inordna sig under dem. Detta är den triviala upptäckt som ligger bakom den radikala modefilosofien om det »utvidgade
våldsbegreppet». Detta faktum kommer
man inte ifrån. Men när alla former av
makt och påverkan samlas i helhetsbegreppet »våld», utplånas samtidigt alla nyanser, som kan göra samma faktum intressant, och det faller ned på slagordsplanet.
Makt har varit ett grundvillkor för
mänsklig existens i alla tider och i alla kulturer. Men inställningen till makt är utan
tvivel delvis kulturbestämd. De förfinade
asiatiska kulturerna tycks över lag vara
präglade av en passiv, kvietistisk hållning,
en inåtvänd, världsfrämmande religiositet.
T o m den antika grekiska kulturen med
all dess intellektuella nyfikenhet och vitalitet hade en iakttagande inställning till
världen som sitt ideal. Den västerländska
kultur vi lever i utmärker sig för sin aktiva, verksamma hållning, sin tro på att den
yttre världen kan behärskas och förändras,
och på att detta är människans egentliga
uppgift.
Maktbruk – maktmissbruk
Det var en vändpunkt i världshistorien då
denna hållning började bryta igenom. Vad
var orsakerna till detta genombrott? Man
kan nog med rätta se den romerska civilisationen med romarnas geniala administrationsförmåga som en förberedelse till
genombrottet. Men personligen tror jag det
hade sina viktigaste förutsättningar i kristendomen – eller noggrannare uttryckt i
den judisk-kristna skapelsetron, som sätter
människan till herre över jorden och ger
henne uppgiften att forma världen mot de
mål Skaparen har satt. Därmed får arbetet
ett egenvärde, ja, en religiös dimension,
som det inte haft i andra kulturer. Tiden
upplevs inte längre som overklig eller som
en ändlös upprepning. Den upplevs som
utveckling mot ett mål och det är män- 287
niskans uppgift att bidra till att förverkliga det.
Men om kristendomen förpliktade människan att behärska jorden, gjorde den
henne dock inte till herre i absolut mening.
Människans herradöme över jorden skulle utövas i tjänst hos den ende som kunde
kallas Herre. Begäret efter oinskränkt makt
var synd och uppror mot Skaparen. Makten skulle brukas, men inte missbrukas. I
denna spänning mellan maktbruk och
maktmissbruk har vår moderna värld vuxit
fram.
Låt oss vända tillbaka till Rornano Guardini och lyssna till hans värderingar:
»Den nyare tidens människa menar
att varje utökning av makten rätt och
slätt är ett »framsteg» och detsamma
som större säkerhet, fördelar, välfärd,
livskraft och anhopning av värden. I
verkligheten är makt på intet sätt något
entydigt; den kan leda till gott eller ont,
bygga upp eller riva ned. Vad den faktiskt utvecklar sig till beror på med vilket sinnelag och i vilken avsikt den brukas. Vid en noggrann granskning visar
det sig emellertid att under nyare tid
ökas visserligen makten över såväl ting
som människor på ett allt ohyggligare
sätt, men också att uppriktigt ansvarsmedvetande, samvetsbetänkligheter och
karaktärsstyrka ingalunda håller jämna
steg med denna ökning. Det visar sig,
att den moderna människan inte uppfostras att bruka makten på rätt sätt,
ja, att hon i stort sett inte ens har känsla för själva problemet, eller i varje fall
endast då det gäller rent yttre faror …
Det betyder att möjligheten att människan skall bruka makten på fel sätt
ständigt ökar. Eftersom det ännu inte
existerar någon verklig och effektiv etisk
norm för maktbruk, ökar ständigt ten- ‘
288
densen att betrakta detta som ett slags
naturfenomen, som icke är underkastat
någon gällande norm för frihet utan bara påtagliga nytto- och säkerhetshänsyn.
Vidare: utvecklingen gör intryck av
att makten håller på att objektiveras;
som om det i grunden över huvud inte
längre vore människan som satt inne
med den och brukade den, utan som om
den helt enkelt utvecklade sig vidare
som en logisk konsekvens av själva den
vetenskapliga problemställningen, de
tekniska problemen, den spända politiska situationen, och bestämde sig för att
gå till aktion på egen hand.»
Senare i den skrift jag refererar till,
»Das Ende der Neuzeit», skriver Guardini
att människan »har makt över tingen, men
inte – eller låt oss vara så optimistiska att
vi säger: ännu inte – makt över sin egen
makt».
Maktens styrning
Jag skall inte följa dessa kulturfilosofiska
betraktelser längre. Men jag tror att de antyder problem som bör engagera oss också
på det politiska planet. Vi har politiskt ansvar i samhällen som har utvecklat större
möjligheter till makt än någon tidigare
samhällsbildning. Denna maktackumulering kan så att säga på alla områden fö-
ras tillbaka till en enda faktor: den teknologiska utvecklingen. Den har skapat en
dynamik och en optimism som t o m dystra
erfarenheter om massödeläggelsevapen och
föroreningar inte förmått knäcka. Det är
karakteristiskt att så olika politiska ledare
som Wilson och Pompidou har använt en
starkare satsning på teknologi som propa·
gandaskylt, för att markera att de representerar en modern politisk linje. Jag sä-
ger inte detta med en biton av polemik;
jag är tvärtom övertygad om att europeisk
politik i integrationens tecken kommer att
bli ändå starkare präglad av politiska insatser för att stärka Europas teknologiska
potential och övervinna »the technological
gap». Men som konservativa politiker har
vi ett bestämt ansvar att se även den andra sidan av medaljen: hur skall vi kunna
vara säkra på att den enorma maktackumulering som teknologien lägger grunden
till, blir tämjd och styrd mot människovärdiga mål? Hur skall vi försäkra oss om
makten över vår egen makt?
Vi får akta oss för tendensen att upp·
fatta makt som ett slags naturfenomen,
som bara är underställt »påtagliga nyttooch säkerhetshänsyn», för att åter citera
Guardini. Vi måste akta oss för uppfattningen att stora delar av den ackumulerade makten är bortom mänsklig och politisk styrning.
Värdekonservatismen – en politisk kraft
Skall makt brukas riktigt och inte missbrukas förutsätter det medvetande om
människovärdiga mål. Det förutsätter
medvetande om värden som makten skall
riktas mot. Jag tror att det är särskilt viktigt för de konservativa att hålla denna
medvetenhet levande – inte genom förstockad upprepning av gångna tiders värden och normer, utan genom att oavbrutet
arbeta för att aktualisera och på dagsläget
applicera sitt eget värdemedvetande och
visa vilka konsekvenser detta har i praktisk politik. Man talar i dag ofta om »värdekonservatism», antagligen för att markera en skillnad mot den typ av konservatism, som primärt har varit en ideologisk
överbyggnad till näringslivets intressen.
Enligt min mening är äkta konservatism
nödvändigtvis värdekonservatism. Det är
bara när den står fast vid detta och drar
konsekvensen därav som den kan vara en
politisk kraft, i överensstämmelse med sin
uppgift i samhället.
»Den nya vänstern» har avslöjat det
otillräckliga i den traditionella socialdemokratins naiva tro på att alla problem
kan lösas genom teknologi och administration. Man har nu gått ifrån det som en
av mina stortingskolleger kallat »kraftverkssocialismem> och dess tendenser till
att betrakta politisk planläggning som en
relativt objektiv process. I verkligheten betyder det att man går ifrån varje försök
att objektivisera makten, att betrakta makt
som oberoende av värderingar.
Vi konservativa bygger på samma uppfattning. För oss är den ingen nyhet. Men
vi kan inte följa »den nya vänstern» i dess
lidelsefulla avvisande av all samhällsplanering. Planering är ett oumbärligt instrument för att bemästra utvecklingen. Vårt
krav bör vara att planeringen sker med
hjälp av alternativ som har klara och tydliga premisser och konsekvenser. Den normativa aspekten bör tydligare komma
fram i planeringen: vi måste klart se vilka värden vi tillgodoser genom att välja
den ena eller andra lösningen.
Jag har i andra sammanhang försökt
skissera det som i mina ögon är grundläggande för ett konservativt värdemedve- 289
tande. Här får jag nöja mig med att sä-
ga: grunden är tron på den enskilda människans värdighet som andligt väsen. Det
är i kraft av denna tro som vi understryker människans krav på rättsskydd, social
säkerhet och utveckling i frihet under ansvar – de djupaste motiven bakom rättsstaten, välfärdsstaten och folkstyret. Det är
värderingar med en lång historisk tradition bakom sig. Vår uppgift som konservativa är att bevara denna kontinuitet, att
anpassa rättsstaten, välfärdsstaten och demokratien till vår tids krav och förutsättningar. Uppgiften är att reformera för att
bevara.
Utbildningen och karaktären
Detta värdemedvetande kan inte vara nå-
gon verksam politisk realitet om det inte
är levande hos den enskilda människan. I
detta personliga sammanhang är »värdemedvetande» ett annat ord för karaktär.
Den personliga karaktärsutvecklingen är
av grundläggande betydelse för varje samhälle, och den normupplösning vi i dag
kan iaktta är också ett fundamentalt politiskt problem. Nu bör en politiker akta sig
för den övertro på sin egen maktfullkomlighet, som det vore om han räknade den
enskildes karaktärsutveckling som en primärpolitisk uppgift. Karaktären danas av
en lång rad faktorer som ligger – och bör
ligga – utanför politikens direkta inflytande. Men indirekt påverkas också sådana
faktorer av den politiska verksamheten.
Alldeles särskilt gäller detta utbildningsoch kulturpolitiken.
Det är ett genomgående tema i utbild- .—- —– —- – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –
290
ningspolitiken att undervisningens uppläggning måste rätta sig efter vår tids
verklighet: den snabba tillväxten av kunskapsförrådet samtidigt som traditionell
kunskap och arbetsteknik föråldras i de
djupgående förändringarna i yrkesstrukturen. Detta är ett viktigt perspektiv. Men
ett annat perspektiv är minst lika betydelsefullt: just de snabba förändringarna på
samhällets »yta» gör det dubbelt viktigt
att utbildningen bidrar till att skapa karaktärsdrag som mognad och självständighet samt förmåga till kritisk värdering.
Detta krav ger det allmänbildande inslaget i utbildningen en större chans än förr.
Och det är just genom detta inslag som
utbildningen kan säkra kontinuiteten i det
kulturella arvet och inlevelsen i de religiö-
sa, etiska och estetiska normer, som hittills
har präglat vår kultur.
Dessa betraktelser visar också på viktiga förutsättningar för de kulturpolitiska
uppgifternas ökade betydelse. Den tråkighet och rotlöshet, som så många förbinder
med den moderna livsformen, måste motverkas genom en planmässig kulturpolitik,
som kan erbjuda en meningsfull verksamhet och ett rikare livsinnehåll åt alla. Också här rör det sig om att förmedla värden,
att ge människor möjligheter att forma
sitt värdemedvetande genom mötet med
en varaktig, livskraftig kulturell tradition.
Det är mot denna bakgrund som den
moderna konservatismen tillmäter kulturuppgifterna så stor betydelse.
Maktapparaten hotar friheten
Jag vill dra upp ett annat perspektiv på
maktackumuleringen i det moderna samhället: varje maktkoncentration utgör -i
varje fall potentiellt – ett hot mot friheten
i samhället. Det ligger en djup insikt i ett
uttalande av den norske konservative politikern professor Aschehoug: »Makten måste vara delad för att människan skall vara
fri.» En planmässig uppdelning och decentralisering av makten och en demokratisering av maktutövandet bör därför vara
centrala uppgifter för modern konservatism.
Under marxismens klassiska period var
makten knuten till ekonomisk överlägsenhet. Det har präglat den socialistiska uppfattningen, som fortfarande tror att de viktigaste maktproblemen är knutna till privata förmögenhetskoncentrationer. Jag vill
inte förneka att det också är viktigt att
hålla sådana maktackumuleringar under
kontroll. Men makten som fenomen visar
sig i dag för vanliga människor mera i
form av opersonliga apparater, administrativa strukturer, som ger den enskilde en
känsla av maktlöshet och främlingskap.
Jämfört med denna erfarenhet verkar den
traditionella socialismen, med dess glada
barnatro på att varje offentlig maktökning
är ett oproblematiskt framsteg, som ett underligt förlegat fenomen.
Ungdomsuppror och studentoro har redan analyserats ihjäl i tusen kommentarer.
Men jag undrar om vi inte bör hålla fast
vid ett viktigt faktum, som flera av de
skarpsinnigaste kommentatorerna har gi·
vit uttryck för. Vi står inför ett varsel om
en ny typ av sociala konflikter: ett uppror
mot det opersonliga, anonyma och tillsynes opåverkbara i den komplexa apparatur, som behärskar och styr samhället.
Vårt svar bör vara att aktualisera och
förnya demokratiens uttrycksformer inom
hela samhället: modernisering av den lokala självstyrelsen, införande av medbestämmanderätt på arbetsplatserna och inom utbildningsanstalterna och förnyelse av arbetsformerna i organisationer som t ex de
politiska partierna. Dessutom måste vi strä-
va efter att mjuka upp de byråkratiska systemen, så att de kan ge bättre service och
visa större anpassningsförmåga i situationer där regler och sunt förnuft kommer i
klar konflikt. Ombudsmannainstitutionen
och införandet av offentlighet i förvaltningen är också viktiga steg i denna riktnmg.
Suveränitet och internationellt
samarbete
Låt mig till slut också dra in det utrikespolitiska perspektivet. De små länderna
måste i särskilt hög grad vara medvetna
om att gränserna för deras handlingsfrihet
i utrikespolitiken är väsentligt snävare än
i inrikespolitiken. Både geografin och de
politisk-ekonomiska realiteterna skapar vissa grundläggande villkor för deras uppträ-
dande i internationella sammanhang. Så
har det alltid varit, trots att varje respektabel grundlag slår fast landets absoluta
suveränitet.
Under de sista tio åren har det utvecklat
sig ett allt mer omfattande nätverk av internationellt samarbete, som teoretiskt sätter gränser för den traditionella suveräniteten, antingen genom avtal som begrän- 291
sar handlingsfriheten eller genom maktöverföring till internationella organ. Detta har gjort många oroliga. Särskilt i förbindelse med strävandet efter europeisk
samling har frågan ställts: betyder inte detta att vi ger avkall på vår nationella självbestämmanderätt?
Jag tror problemställningen är falsk. Det
är isolering från internationellt samarbete
som innebär de starkaste begränsningarna
av de små ländernas självbestämmanderätt. Det är bara genom att delta i detta
samarbete som de små länderna kan försäkra sig om en medbestämmanderätt,
som framdeles kan ge någon mening åt
begreppet »suveränitet». Det är inget tvivel om att just de små länderna på det
sättet kan skaffa sig ett inflytande, som
går betydligt längre än deras politisk-ekonomiska potential medger. Stormakterna
klarar sig oftast. Det är de små länderna
som har störst intresse av ett förpliktande
internationellt samarbete.
Man kunde kanske säga att det handlar
om en maktspridning på det internationella planet i och med att stormakterna tar
med de mindre stater i beslutandeprocessen, vilka tidigare skulle ha varit prisgivna åt de storas diktat. Men uttrycket
kan verka missvisande. Det internationella
samarbetet innebär inte primärt spridning
av makt utan snarare samordning, gemensamma överläggningar och samlat uppträ-
dande.
Internationell rätt kontra maktkamp
Många målsättningar spelar in i det enskilda landets utrikespolitik. De kan väl
292
nu som förr summeras så: säkrande av de
nationella intressena. Men formuleringen
är ändå för snäv. Det faktum, som har
tvingat sig på både stora och små makter
i skuggan av två världskrig och under hot
av total förintelse, är att nationella intressen inte längre kan ·säkerställas genom ett
enskilt lands hänsynslösa självhävdelse.
»Krig är blott en fortsättning av politiken med andra medel», sade von Clausewitz. För en generation som har sett omfattningen av det totala kriget är denna
cyniska definition inte ens »realpolitik».
Varken stora eller små makter kan idag se
sina nationella intressen betjänta av en
sådan »fortsättning av politiken med andra medel». En fortsättning som leder till
utplåning vore galenskap. Vår uppgift är
att med omsorg och realism bygga en internationell rättsordning som ständigt förbättrar och utvidgar ett sarnarbetsnät, som
gör staternas ömsesidiga beroende till utgångspunkt för varje utrikespolitisk handling.
Vi har långt kvar på den vägen. Men vi
är på väg. Varje steg vi tar i rätt riktning
är ett nytt bidrag till att lägga makten under vävdenas herradöme.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner