Print Friendly

Makt och rätt i det ockuperade Tyskland

Av Redaktionen | 31 december 1945


1945


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

– -·———————–
MAKT OCH RÄTT
I DET OCKUPERADE TYSKLAND
NAGRA SYNPUNKTER AV EN TYSK ANTINAZIST
Av redaktör ERNST PFLEGING, Sundbyberg
I.
SoM den tyska nationalsocialismens främsta kännemärke under
de tolv diktaturåren framträdde det fullständiga åsidosättarrdet
av rättsstaten och upphävarrdet av folksuveräniteten. Alla maktbefogenheter förenades i handen på en från varje förbindelse med
hävd, lag och rätt löst »Ji’iihrer», som efter mönster av den romerske princeps legibus salutus ryckte till sig rikshöghetens samtliga befogenheter såväl inåt som utåt. Bortfallet av ledarens person och i ännu högre grad utplånandet av själva ledarinstitutionen
måste därför nödvändigtvis göra den fortsatta giltigheten av de
av honom usurpatoriskt tillvaratagna tyska suveränitetsrättigheterna tvivelaktig. Frihet inåt och oavh~ingighet utåt stå i ett
olösligt sammanhang med varandra. Detta konstaterande gäller
även för ett framtida tyskt demokratiskt statsväsen, som utan att
ha återvunnit sin nationella oavhängighet icke kan skapa garantier för de mänskliga och medborgerliga rättigheterna. Det har
nu gått ungefär ett halvt år sedan den nationalsocialistiska terrorregimen slogs sönder genom de förenade stormakternas samlade
militärkraft De som med detta fall förknippade en förhoppning
om rättsstatens återupprättande och ett frigörande av de demokratiska krafterna i Mellan-Europa, måste dock konstatera att
dessa förhoppningar hittills visat sig bedrägliga. Hitler är borta,
men hans anda och hans metoder ha på mångahanda sätt överlevt honom.
För närvarande finns det på det hittillsvarande tyska rikets
område ingen statsbildning, som existerar i kraft av inhemsk tysk
rätt. Det finns varken en tysk stat med fixerade gränser eller ett
tyskt folk som rättssubjekt Förgäves söker man efter en ens
tillnärmelsevis legitim lagstiftningsinstans eller efter någon som
678
Makt och rätt
helst medborgerlig rätt för den enskilde tyske medborgaren. Den
politiska och religiösa friheten är i bästa fall nominell. Legala
myndigheter, som skulle kunna i lagliga former tillvarataga den
hävdvunna rätten, saknas fullständigt. Den faktiska ställning, i
vilken land och folk i Tyskland blivit försatta genom ockupationen, ligger rent av några grader under en kolonis. Detta »det fullständiga nederlagets territorium» förvaltas för närvarande enligt
fyra olika system av oinskränkt maktutövning av fyra ockupationsmakter i fyra från varandra skilda zoner. I stället för en
enhetlig allierad militärregering, som blott finns på papperet, är
i varje ockupationszon en speciell militärregering från respektive
ockupationsmakt i verksamhet. Även i ekonomiskt hänseende har
det hittills icke varit tal om en enhetlig behandling av Tyskland.
Ockupationszonernas gränser äro svårare att passera än de flesta
andra gränser i världen. Vid Potsdamkonferensen gjordes ett försök att införa en viss enhetlighet i fyrzonsystemet. Redan idag
kan man fastslå att detta försök misslyckats. Potsdambesluten ha
ej satts i funktion ens av sina upphovsmän. Bristen på resultat
vid utrikesministerkonferensen i London har vittgående följder
även för de besatta tyska områdenas ställning. Fyrzonsystemet
tenderar att omvandlas och förenklas till ett tvåzonsystem, varvid
emellertid avspärrningen mellan zonerna erhåller ännu skarpare
konturer. Existensen av ett svagt »samarbetsorgan» mellan de
allierade makterna i Berlin får ej undanskymma denna utvecklingslinje. Västmaktsenklaven i Berlin kan blott bestå, så länge
Sovjetmakten finner det lämpligt. Berlin torde ha spelat ut sin
roll som Tysklands huvudstad.
Regimen i den av sovjettrupperna besatta zonen skiljer sig uppenbarligen på ett grundläggande sätt från administrationen i de
övriga ockupationszonerna. I öster användas principiellt och fullkomligt ohöljt den politiska ockupationens metoder med yttersta
hårdhet. I Berlin och andra städer i Sovjets maktområde återupprättades redan i ockupationens första stadium det kommunistiska
partiet. Sedermera medgav man de övriga antifascistiska partierna
en strängt övervakad och dirigerad verksamhet. Radio och teater
ställdes i tjänst hos en ganska entydig propaganda. De civila
myndigheterna i landskommunerna, städerna och provinserna tillsattes av sovjetmakten. I Sachsen och Thiiringen äro s. k. landsregeringar, sammansatta av sovjetsympatisörer, i verksamhet.
Olagliga »socialiseringsdekret», liksom domar av s. k. folkdomstolar, om vars sammansättning och rättsbasis ingen vet någonting,
679
Ernst Pfleging
utgöra tillräckliga bevis för hur denna speciella form av »folkdemokrati» är beskaffad. Efter mönstret av tidigare kommunistiska »enhetsfrontaktioner» ha de tillåtna partierna förenats i en
antifascistisk kartell, vars uppgift består i att verkställa ockupationsmaktens åtgärder mot den tyska befolkningen. Jämte kommunisterna finnas i sovjetzonen det socialdemokratiska, det liberaldemokratiska och det kristligt demokratiska partiet. Partierna
skilja sig dock avsevärt från sina broderpartier i de av västmakterna besatta zonerna. Berlins socialdemokrater ha på sista tiden
visat vissa självständighetstendenser gentemot det kommunistiska
förmynderskapet, ehuru deras frihet är ytterst begränsad. De av
Sovjet tillåtna tyska fackföreningarna ha föga likhet med de tidigare socialdemokratiska och kristliga fackföreningarna. De uppträda under den politiska beteckningen »Antifaschistische Aktion»
och få över huvud taget icke befatta sig med fackliga uppgifter,
såsom t. ex. med löne- och arbetsfrågor. De i Tredje Riket upplösta arbetsgivarorganisationerna ha hittills icke alls blivit tilllåtna igen. För avslutande av kollektivavtal saknas alltså bägge
parter, såväl verkliga fackföreningar som organiserade arbetsgivare. För närvarande ha samtliga arbetsförhållanden mer eller
mindre karaktären av tvångsarbete, även om man helt bortser från
eventuella deportationer österut. Den tyska befolkningen, i synnerhet arbetarklassen, förhåller sig enligt tidningsuppgifter att
döma tämligen reserverad gentemot dessa uppkonstruerade organ
för »antifascismen». Långt mera än för dessa politiska bubblor
intresserar man sig idag i Tyskland för bostads-, närings- och
epidemiskyddsproblemen, liksom för den brännande frågan vad
som skall ske med de miljoner människor, som förjagats från de
tyska östprovinserna, samt med krigsfångarna och de föräldralösa
barnen. Medan dessa jätteproblem pocka på sin lösning anta de
s. k. antifascisterna »enhälliga» resolutioner, i vilka ockupanternas
välgörenhet prisas samt avindustrialiseringen och massdeportationerna utmålas som demokratiska befrielseåtgärder.
Nyligen har den ryska ockupationsmakten övergått till att av
egen maktfullkomlighet utnämna en »tysk regering», rättare sagt
en av tyskar sammansatt central hjälpreda i ockupationsregeringens händer. »Regeringen» omfattar elva departement, vilka äro
underordnade motsvarande avdelningar av den sovjetryska militärregeringen i Berlin. Tillvägagångssättet motsvarar ganska exakt det system, som använts av nazisterna i Holland och Belgien.
I spetsen för vart och ett av dessa departement står en departe- 680
Makt och rätt
mentschef, som motsvarar den nazistiska förra »generalsekreteraren» i Nederländerna. Den publicerade personlistan visar, att kommunisterna och de med kommunisterna sympatiserande »antifascisterna» sätta sin prägel på denna »tyska» marionettinstans. Å ven
om detta organs faktiska inflytande är minimalt, utgör det dock
ett karakteristiskt drag i den metod, som sovjetmakten i motsats
till de övriga ockupationsmakterna har valt vid förvaltningen av
sitt ockupationsområde. Fotsdambesluten ha därigenom på ett
demonstrativt sätt lagts ad acta. Mellan östra och västra Tyskland öppnar sig en djup klyfta, som hotar att bli allt bredare.
*
Annorlunda }in i öster förlöpte utvecklingen i de av västmakterna kontrollerade ockupationszonerna. Här förhöllo sig ockupationsmakterna till en början överhuvud taget avvisande till varje
som helst försök att frigöra det politiska livet ur den förlamning,
som efter ‘l’redje Rikets uppkomst hade hindrat varje självständig politisk meningsyttring. Existerande rudiment av lokala demokratiska organ förbjödos av ockupationsmyndigheterna; ofta
gick man så långt, att man bibehöll eller t. o. m. återinsatte de
forna nationalsocialistiska ämbetsmännen. Först för en tid sedan
har denna negativa hållning genomgått en väsentlig förändring.
För att överhuvud taget kunna uppehålla den nödvändigaste civilförvaltningen började man nybesätta de tyska kommunala förvaltningsämbetena. Sålunda utnämndes av de engelska och amerikanska militärregeringarna därtill hågade personer till borgmästare, lantråd och regeringspresidenter, utan att därvid – såsom
i den sovjetryska zonen – kommunisterna bereddes företräde.
Någon som helst rättsbasis för dessa personers verksamhet förefinnes emellertid ej. Huruvida de åtnjuta ortsbefolkningens förtroende är för det mesta oklart. Såsom upptakt till redemokratiseringen måste denna metod i varje fall sägas vara föga lämplig.
Efter någon tid grep denna betänkliga praxis även över på de
administrativa »mellaninstanserna», d. v. s. den tyska provins- och
delstatsförvaltningen. I de tidigare preussiska provinserna insattes s. k. »Oberpräsidenten» och i delstaterna uppstodo genom ockupatiansdekret till och med fullständiga »regeringar». Ä ven här
frågade ockupationsmakten icke efter utnämningarnas rättsliga
grundval; personvalet träffades icke med hänsyn till i vad mån
kandidaterna åtnjöto befolkningens förtroende utan endast på
681
Ernst Pfleging
grundval av vederbörandes förmåga att efterkomma ockupanternas fordringar. Även om en del av de så till ämbete och värdighet befordrade personerna må vara besjälade av lovvärda avsikter,
bär dock flertalet av dessa ockupationsmakternas tyska redskap
alltför tydligt anpasslingarnas signatur. Detta är så mycket
olyckligare, som man på dessa »regeringar» utan rättsgrundval
och utan folkförtroende numera även lägger uppgifter, som hittills
varit centralt reglerade.
Ännu mera tvivelaktig är ockupationsmaktens nybildning av
tyska delstater, såsom för någon tid sedan det s. k. Gross-Hessen.
En sådan territoriell nybildning, hur riktig och förnuftig den än
må vara i det konkreta fallet, bör principiellt vara en inre tysk
angelägenhet. Det är visserligen mycket angeläget att det preussiska förvaltningssystemet brytes, men om denna nyordning skall
kunna ha bestånd, måste den genomföras av tyskarna själva. Ett
särdeles olyckligt grepp om lösningen av de territoriella problemen hade amerikanarna till en början i Bayern, där de befrämjade en rent separatistisk rörelse. Experimentet blev ett fullständigt fiasko. Huruvida den nya bayerska regeringen under ledning
av socialdemokraten Hoegner kommer att bli bestående är än så
länge rätt oklart; här tycks man dock vid utnämningen ha fäst
åtminstone något avseende vid folkmeningen.
På sista tiden ha engelsmännen och amerikanarna tydligen fått
klart för sig, att en förvaltningsapparat, som uppstått genom
tvångsartad utnämning ovanifrån, ej arbetar särskilt effektivt.
Denna insikt har resulterat i en påtaglig omsvängning; tyvärr
dock blott en halv vändning. Man beslöt sig således för att upprätta en »lokal självförvaltning». Bildandet av politiska partier
tilläts, fastän med många förbehåll. Om de föreliggande tidningsuppgifterna äro riktiga, gå bestämmelserna ut på att i varje landsområde ett stort antal lokala småpartier kunna få inregistreras.
Dessa lokalpartier skola därefter småningom orts- och distriktsvis
sammanfattas till enheter, varvid ockupationsmakten i varje enskilt fall stadfäster och fortlöpande kontrollerar program, medlemskap och ledning. Det kan i hög grad sättas i fråga, om man
kan återuppväcka de demokratiska rörelserna genom ett sådant
reglementerande.
Om man får tro ett meddelande från general Eisenhowers högkvarter skall upprättandet av den planerade lokala självförvaltningen föregås av val. För detta ändamål har man gett de
682
Makt och rätt
nytillsatta tyska ämbetsmännen i uppdrag att utarbeta nya val~
bestämmelser. I stället för att gripa tillbaka på de ännu rättsgiltiga vallagarna för de tyska delstaterna från tiden före Hitler,
låter man ockupationsmaktens utan rättsgiltigt uppdrag verksamma tjänstemän utfärda bestämmelser om huru valen skola
förrättas. Så uppstår faran för en rättsvidrig valfars, som blott
försvårar återvändandet till demokratien. Det är nu en gång
omöjligt att på ockupationsmaktens direkta eller indirekta uppdrag sätta en verklig självförvaltning i verksamhet. I det oerhörda nödläge, i vilket det tyska folket befinner sig, kommer det
med all säkerhet att tillbakavisa hela denna artificiella demokratisering, antingen med förbittring eller med apati.
En annan mycket betänklig sak är insättandet av domare och
justitieämbetsmän genom ockupationsmakten. Till och med advokater och läkare har man på sina håll avfordrat edsförbindelse
till ockupationsmakten! Återupprättandet av verkliga fackföreningar i den av västmakterna ockuperade zonen låter hittills
också vänta på sig. Skillnaden gentemot sovjetzonen består endast
däri, att vad man kallar »fackföreningar» i väster icke ledes av
kommunisterna; några som helst befogenheter att befatta sig med
löne- och arbetsfrågor ha dessa sammanslutningar här lika litet
som i den ryska zonen.
En egenartad vändning har på sista tiden förvaltningspraxis
tagit i den franska ockupationszonen. För delstaten Baden utsågs
en tysk civilförvaltning, vilken uppenbarligen är av opolitisk
karaktär och består av några departementsämbetsmän jämte de
ledande befattningshavarna inom en rad statliga verk sådana som
järnvägsstyrelsen, posten, arbetsförvaltningen m. fl. Här har man
tydligen sökt undvika den politiska ockupationens metod. Den
franska militärförvaltningen, som i övrigt just inte brukar utmärka sig genom särdeles stor humanitet, är likväl hittills den
enda allierade ockupationsmyndighet, som i denna viktiga punkt
respekterar Haagkonventionen och inskränker sig till att upprätthålla en rent militär ockupation.
Den angloamerikanska ockupationen måste däremot alltjämt betraktas som politisk ockupation, visserligen utan klar linje och på
ett stadium av ständigt experimenterande. Tendenser till en riktigare uppfattning av problemställningen i Tyskland förefinnas
såväl i England som USA, men de ha ännu icke förmått ge den
avgörande vändning, som är av nöden.
683
Ernst Pfleging
II.
Om man bedömer den situation, som inträtt i Tyskland efter
fiihrerdömets undanröjande, från den förnazistiska tyska statsrättens synvinkel, kan det icke råda något tvivel beträffande landets
rättsstatus. W eirnarrepublikens riksförfattning är nu som förr att
anse som den tvivelsutan genom folkviljan tillkomna, i laga ordning fastställda och alltjämt giltiga grundlagen för den tyska
nationen. De åtgärder, som den usurpatoriska hitlerregimen företagit, ha icke kunnat ändra något härutinnan. Lika litet kan en
aldrig så välmenande eller nitälskande ockupationsmakt av egen
maktfullkomlighet direkt eller indirekt påtvinga det tyska folket
en rättsgiltig ny författning. Den kommande statliga rekonstruktionen måste försiggå på den grund, som är given av den tyska
rättstraditionens kontinuitet, och i enlighet med den de jure alltjämt intakta riksförfattningen. Detta behåller sin fulla giltighet
även om man inte vill erkänna den kommande tyska statens
identitet med det tyska rike, som under Preussens ledning framsprungit ur Nordtyska förbundet. Rättens kontinuitet överlever
växlingarna i statens yttre, rent territoriella gestaltning. Alla organ, som uppstå i nuvarande övergångsskede, kunna försvara sin
interimistiska verksamhet blott i den mån denna syftar till att
låta de författningsmässiga institutionerna åter träda i funktion.
Blott på detta sätt kan sedermera ny rätt skapas i laga ordning,
och blott på detta sätt kan de obestridliga bristerna i själva författningen hävas genom författningsändrande lagstiftning.
De hinder, som i den aktuella tragiska situationen ställa sig i
vägen för rättsstatens återupprättande i ‘l’yskland, äro av två slag.
Å ena sidan växa dessa hinder fram ur det tillstånd, vari hitlerdiktaturen lämnat Tyskland. Misshushållningen under en tolvårig, hänsynslös våldsregim har utan tvivel angripit rättsordningens substans. Det allmänna rättsmedvetandet är rubbat och
svåra deformeringssymptom ha kommit till synes i den samhälleliga strukturen. Den personella reserven för statens återuppbyggande har reducerats genom terror, krig och underlåten eller försämrad utbildning av återväxten. Dessa svårigheter skola icke
underskattas. Men det är icke desto mindre absurt att påstå, att
det stora arvet från en tusenårig historia och tradition helt skulle
ha förspillts under en tolvårig mardröm. Allt talar för att den
rot, varur nytt liv kan spira upp, i allt väsentligt förblivit ofördärvad. Den förvirring, som hitlerregimen lämnat efter sig på
684
Makt och rätt
rättens och förvaltningens område, kan blott hävas genom energiska och omedelbara åtgärder för återupprättandet av en inhemsk
tysk regering. Demokrati och rättsstat kunna icke framväxa i
skyddet av främmande bajonetter.
Den andra kat~5gori av hinder, som stå i vägen för rättsstaten,
är ett resultat av den regim, som ockupationsmakterna hittills representerat. Störst äro svårigheterna i den sovjetryska zonen.
Rättsstatens ide i västeuropeisk mening är helt främmande för
sovjetrysk rättslära och statspraxis. Aven demokra tiens begrepp
har inom den ryska maktsfären fått ett helt annat innehåll än i
den övriga världen. Oenhetligheten mellan ockupationsregimerna
i öster och väster är icke blott besvärlig för de allierade själva,
den utövar även ett starkt tryck på det tyska folkets livsvillkor.
Avindustrialiseringsåtgärderna, annexionskraven, den redan fullbordade gränsdragningen i öster och framförallt fördrivandet av
i runt tal 14 miljoner människor från de östliga områdena omöjliggöra tills vidare varje ordnad återuppbyggnad. De många missgrepp, som hittills begåtts i de av västmakterna ockuperade områdena, synas tyda på att icke heller västmakterna tills vidare
äro villiga att uppge den politiska ockupationens system. Aven
om det är sant, att västmaktockupanterna i fråga om personligt
uppträdande torde skilja sig fördelaktigt från både de nazistiska
och de sovjetryska ockupationstrupperna, gå ingreppen i det sahlhälleliga livet mycket djupare än vad som är förenligt med Haagkonventionens bestämmelser och internationell sedvanerätt. De
tyska nazisternas åtgärder i de av dem ockuperade länderna, särskilt i Norge, framkallade så mycken berättigad reaktion just därför att de syftade till politisk likriktning av hela folket. Det är
i längden ofrånkomligt, att de allierade måste ta det tyska folkets
pclitiska existens ad notam.
*
Sedan den totalitära statsapparat, som nationalsocialismen på-
tvingat tyska folket, fallit sönder, måste den nya staten på nytt
byggas upp nedifrån.
Början måste göras med återupprättandet av en verklig kommunal självförvaltning i landskommuner, städer och distrikt. De
historiska förutsättningarna härför äro rätt gynnsamma i Tyskland. Alltsedan den Stein-Hardenbergska eran har Tyskland kunnat glädja sig åt en lagligt fastslagen välutvecklad kommunal
685
Ernst Pfleging
självförvaltning, vars traditionsrötter gå tillbaka långt i medeltiden.
Mera komplicerad gestaltar sig däremot den juridiska sidan av
den kommunala självförvaltningens återupprättande. Före år 1933
var nämligen de tyska kommunernas rättsliga ställning beroende
av delstaternas lagstiftning. Dessa delstater blevo emellertid genom diktaturen berövade sin statskaraktär och sin finansiella och
legislativa autonomi. Härav följer nödvändigheten att tillsammans med den kommunala självförvaltningen tillika även återupprätta de tyska delstaternas, »ländernas» regionala autonomi.
Medan i kommunerna redan nu provisoriska val i nödfall skulle
kunna genomföras, är detta ännu icke möjligt i länderna. Ockupationszonerna skära tvärs igenom de tyska länderna. Skadorna
i kommunikationsväsendet liksom den tyska civilbefolkningens
fortgående massförflyttningar utgöra vidare allvarliga hinder.
Dessutom finns det ännu stora befolkningsgrupper, som icke vistas i sina hemorter: krigsfångarna, de deporterade tvångsarbetarna liksom talrika flyktingar och evakuerade. Så många medborgare kan man emellertid icke utesluta från viktiga politiska
avgöranden. Kvar står alltså. endast möjligheten att skapa ett
interimistiskt regeringsorgan för den s. k. mellaninstansen genom
att sammanfatta de genom provisoriska val framkomna stadsmagistraterna och kommunalmyndigheterna landsvis.
Det står vidare klart, att förutsättningarna för ett rättsligt genomförande av tyska kommunalval ej kan fastställas av ockupationsmaktens experter. Ett tyskt centralt övergångsorgan med
befogenhet att uppställa rättsliga och administrativa riktlinjer
för återuppbyggnaden är oumbärligt. Man kunde här förslagsvis
tänka sig en rekonstruktion av den tidigare »Staatsgcrichthof»
eller också uj)prättandet av ett råd, bestående av de mest framstående tyska domarena och juris professorerna från W eimartiden.
(Så markanta gestalter som juristerna Hadbruch och AnschiHz
äro, efter vad man vet, åter verksamma i ‘l’yskland.) Därutöver
låter sig på längre sikt nödvändigheten av en — om även provisorisk – riksregering icke avvisas. Det argument, som från allierad sida rests häremot, nämligen att det icke funnes lämpliga
personer för de högsta riksämbetena, håller icke streck. Riktigt
är dock att alltför stor brådska vid återställandet av en tysk centralregering i västmaktsområdet kan vara till skada. Weimarförfattningen pekar för övrigt i sina bestämmelRer om riksrådet på
en gångbar väg för att under en övergångstid genom ett centralt
686
Makt och rätt
riksorgan utöva demokratiska funktioner. Det kommer säkerligen
att dröja ännu lång tid innan man i Tyskland på ett formellt och
sakligt oantastbart sätt kan genomföra val till en ny riksdag eller
till en nationalförsamling. Riksrådet däremot – folkrepresentationens andra instrument i författningen – kan utan större svå-
righeter konstituera sig på nytt, så snart blott· de tyska delstaterna återuppstått. Riksrådet är som bekant en församling av de
tyska delstaternas ombud. Även om dessa icke kallats till sina
ämbeten genom direkta val, så vilar dock deras verksamhet på
förutsättningen att det existerar en lokal självförvaltning. En förbindelse med folkviljan förefinnes alltså. Riksrådet torde under
rådande förhållanden vara den enda instans, som nu överhuvud
taget centralt kan vara verksam i det tyska folkets namn. Här
finnes möjligheten att för övergångstiden skapa såväl en provisorisk central lagstiftningsmakt som en tillfällig riksregering,
nämligen riksrådspresidiet.
Den villervalla, som Hitler lämnat efter sig på lagstiftningens
område, fordrar ett snabbt ingripande. Man kan av praktiska orsaker icke sätta alla den nationalsocialistiska diktaturens lagar
ur kraft, utan att ett olidligt rättsligt tomrum skulle uppstlt.
stadgar sådana som trafikförordningen, vattenvägsförordningen,
den enhetliga regleringen av mått och vikt liksom många sociala
förordningar (särskilt de som reglera krigsskador) kan man icke
helt sätta ur kraft endast av den orsaken att dessa regleringar
kommit till efter 1933. Vad man har att göra är tills vidare blott
att genom ändringar anpassa dessa lagar och förordningar till
de aktuella förhållandena och framför allt till rättsstatens krav.
Detta kan emellertid blott en tysk instans göra; de allierade militärmyndigheterna äro föga lämpade för sådana ingrepp.
I detta sammanhang är ännu ett ord att säga om de tyska partierna. Icke partierna utan författningens grundläggande institutioner är det. primära i rättsstaten. Partierna äro blott verktyg
för den politiska folkviljans livsyttringar; de få ej bli självändamål. Vid sidan om partierna finns det andra uttrycksmedel för
folkviljan: yrkes- och ståndorganisationer samt självförvaltningsl):orporationerna. Först måste de institutioner, som konstituera
demokratien, finnas tillstädes, innan partierna kunna bli verksamma och fylla den med innehåll. De partier, som nu godkänts
av ockupationsmakten, hänga därför på visst sätt i luften. Man
kan inte isolera deras existens från återupprättandet av den tyska
staten och dess suveränitet. De tyska partierna måste med hän- 687
-~ –~————————–
Ernst Pfleging
syn till program, ledning och medlemsskap hållas strängt åtskilda
från den nuvarande ockupationsregimen, annars kommer det i
Tyskland snart att finnas blott två verkliga partier: den tyska
oavhängighetens illegala parti och ockupationsmaktsanhängarnas
av många fragment sammansatta parti, skilt i en åt öster och en
åt väster tenderande fraktion. I ett sådant läge vore uppkomsten
av en inre motståndsfront mot främlingsväldet lika oundvikligt
som det t. ex. var i Frankrike under Petain~Lavals regim.
III.
Lösningen av den tyska frågan kan endast ske i samförstånd
med det tyska folket och särskilt med dess demokratiskt inställda
delar. Det tomma pratet om medlidandesoffensiv och vansittartismens rabiata recept gå förbi den tyska verkligheten. .Tu sämre
man behandlar det tyska folket i dess bredare lager, desto mer
kommer den nyss krossade nationalsocialismen att finna ny nä-
ring. Genomdrivandet av en kolonial- eller protektoratsstatus i
Tyskland skulle med visshet ha till följd, att man måste avskriva
varje förhoppning på en fredlig och demokratisk utveckling i
Europa. Detta skulle vara det största nederlag, demokratien nå-
gonsin lidit, ja rent av dess självavskaffande i säkerhetspsykosens
tecken. Den extrema diktatur, som skulle vara erforderlig för att
i längden uppehålla främlingsväldet, skulle även ha i följe högst
ovälkomna återverkningar på segrarstaternas yttre och inre politik. Som det förgångna visat, är det på intet sätt likgiltigt, vilken
regim ett 70-miljonersfolk i Europas mitt är underkastat. Den
västerländska rättsordningen låter sig icke indelas i gynnade och
missgynnade zoner. Den senaste tidens exempel visa tydligt, att
återupprättandet av rättsstaten i Tyskland är en sameuropeisk
nödvändighet. Utsikterna för att även i den tyska frågan rättsståndpunkten skall kunna triumfera gentemot anhängarna av en
obegränsade maktutövning, äro på intet sätt obefintliga, enligt
vad talrika yttranden särskilt från västmaktshåll utvisa. Vad nn
alltsammans hänger på är att man handlar snabbt och genomgripande med hänsyn till den förestående katastrofvintern.
Den s. k. antifascismens negativa paroll må ha haft sitt berättigande under kriget; idag har den blivit meningslös. Begreppet
står kvar som ett uttryck för det oklara samröret mellan dem.
som ständigt blott äro ense i vad de inte vilja. Framtiden kräver
i stället uppbyggande och positiva målsättningar.
688

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner