Magnus Nilsson; Till drevets försvar
1998
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
MAGNUS NILSSON:
T i ll drevets försvar
vällspressen är, hur
konstigt det än kan
låta, en av de krafter
upprätthåller
att det blev överdrivet mycket bråk
om en Toblerone. Hon skulle haft
rätt om det verkligen bara var en
chokladbit det handlade om. Men
ska samhället.
oralen i det sven- det var det ju inte. Det var flera inköp, skinnjackor, hyrbilar, obetalda
Makthavare som avslöjas med oegentligheter eller tvivelaktiga handlingar brukar klaga över att de döms
på förhand genom media. Och ofta
leder detta till diskussioner om medias roll och ansvar. Lite självrannsakan
av murvlarna och en skvätt mer eller
mindre spelad ånger blir slutresultatet. Men dagen därpå är de lyckligtvis
igång igen.
Låt oss se tillbaka på några av de senaste årens ”affårer”. Är det så att
media verkligen gjorde övertramp?
Borde kvällspressen ha varit mer hänsynsfull?
Mona Sahlin har i efterhand sagt
MAGNU S NILSSON är frilans skribent.
räkningar, skulder till dagisfröknar
som aldrig betalades.
Ingen vanlig tjej
Sahlin framstod som slarvig och arrogant. Hon tyckte uppenbarligen inte
att de regler som gäller andra var nå-
got som hon behövde bry sig om.
Imagen av ”vanlig tjej” som var hennes politiska plattform fick sig också
en allvarlig knäck. ”Vanliga tjejer”
har inte statsrådsberedningens kreditkort att handla for. Och de har inte korkade pressekreterare som lite
för gärna vill resa till Söderhavet.
Men vad hade hänt om kvällspressjournalister inte hade drivit frågan.
Om de varit hänsynsfulla? De hade
skrivit ett par sakligt hållna artiklar
och tagit Sahlins bortförklaringar på
allvar? Antagligen hade i så fall Sahlin
SVE NS K TID S KRIFT
blivit statsminister. Hon hade fortsatt
att shoppa för skattebetalarnas pengar
och bekymrade tjänstemän och revisorer hade mumlat men ingenting
gjort.
På en direkt fråga från en journalist
om det var moraliskt rätt eller inte att
göra som hon gjort, svarade Sahlin
att ”det skall väl andra bedöma”. Vi
skulle alltså haft en statsminister som
inte har en egen uppfattning om huruvida det är rätt eller fel att använda
statens medel till egna utgifter. Nu
bidrog i stället media till att synliggö-
ra den självklara normen att man inte
snor pengar från arbetsgivaren även
om det är små summor och man nog
tänker betala tillbaka vid tillfålle.
Husfru utan ansvar
Nu fick Mona bli husfru på
Bommersvik i stället, utan ansvar för
ekonomin och med eurocardnotor
som inte är offentlig handling. Likaså
gott, även om hon säkert hade blivit
en bättre statsminister än Göran
Persson som ju inte heller han har
39
riktig kläm på skillnaden mellan statens utgifter och sina egna.
Marjasinaffåren var likartad. Med
viss självklarhet frikändes Sigvard
Marjasin. Inte blir en man som han
fålld i svensk domstol – befolkad av
kollegiala och ryggradslösa svenska
jurister. Marjasin är ju en inflytelserik
pamp, kolerisk och hämndlysten.
Inte gynnar det karriären att sätta dit
honom.
Husrannsakan och handklovar
Man kan ju fantisera om vad som
skulle ha hänt en vanlig småföretagare som gjort sig skyldig till motsvarande underligheter i representationssammanhang. Domstol och
myndigheter skulle utan att tveka en
sekund rasera hans tillvaro och livsverk. Husrannsakan i gryningen,
handklovad inför fru och barn.
Men media och folkopinion hade
lyckligtvis redan dömt Marjasin.
Statens representant skall helt enkelt
inte klippa och klistra i sina representationskvitton och bete sig så att det
krävs en rättegång för att konstatera
att han inte är en skojare. En försupen beg. bilhandlare är en sak, av
landshövdingen krävs det marginaler.
När det gäller Sölve Conradsson är
det anmärkningsvärda och för både
Östgöta Correspondenten och Motala Tidning pinsamma faktumet att
media inte gjorde sitt jobb.
40
Conradsson hade ju varit korrupt
och levt på stor representationsfot i
åratal. Rimligen visste både kommunpolitiker, gänstemän, revisorer,
chefredaktörer, journalister och
många andra att det pågick något
som åtminstone förtjänade en undersökning. Men alla teg ända tills det
kom en journalist utifrån och vågade
ta tag i saken. Motala Tidning återupprättade sin heder och saken kom i
riksmedia. Hade detta inte hänt sutte
nog Sölve i godan ro på Statt än i
dag. Vem skulle ha vågat krångla
med honom?
Det är helt enkelt så att om inte
mediadrevet fungerar som det gör
blir pressens granskande roll fullständigt tandlös. En eller annan artikel
gör ingen skillnad och om inte tillräckligt många tar upp en nyhet blir
den enskilde journalisten mycket
lättpåverkad. Själv har jag av en chefredaktör en gång fatt höra att jag inte
borde skriva en artikel. Det var åklagaren i den lilla staden som av riksåklagaren fatt kritik för slarv. Men han
och chefredaktören var logebröder så
det var ”inte riktigt lämpligt” att
skriva om saken. Jag fegade ur men
ringde i stället en kompis på stadens
sossetidning som gjorde löpsedel på
den relativt sett harmlösa kritiken. Så
kan det gå.
Det gäller att ha några saker i minnet när man granskar pressens roll.
SVENSK TIDSKRIFT
För det första att de f d makthavare
som gråter krokodiltårar över hur de
behandlas i media, från början varit
just makthavare; d v s folk som det
inte är alldeles riskfritt att ge sig på.
Både Sahlin, Marjasin och Conradsson är människor som kunnat ställa
till ordentligt med tråkigheter för sina fiender.
Vidare att de i många fall är människor som lyckligt levat i symbios
med media. Kändisskap, positioner
och inflytande är byggt med hjälp av
exponering. När det gäller Sahlin
fanns det ju inte ett enda skrymsle av
privatlivet som hon inte lät gå som
mediala växelmynt.
Moralisk fallhöjd
Och till sist att de som döms i media
döms på moraliska grunder. Det
finns, och bör finnas, en viss fallhöjd
mellan vad som är moraliskt acceptabelt och vad som är lagligt. Sahlin
och Marjasin har inte begått några
brott, inte heller Göran Perssons privatflygande var brottsligt. Men de lever inte upp till den standard en politiker bör hålla och de lever framför
allt inte upp till den standard de anser
att andra bör hålla.
För, som sagt, tänk på vad som
skulle ha hänt en vanlig småföretagare om han låtit företaget betala sin
privatkonsumtion eller klippt och
klistrat i sin redovisning.
T i ll drevets försvar
vällspressen är, hur
konstigt det än kan
låta, en av de krafter
upprätthåller
att det blev överdrivet mycket bråk
om en Toblerone. Hon skulle haft
rätt om det verkligen bara var en
chokladbit det handlade om. Men
ska samhället.
oralen i det sven- det var det ju inte. Det var flera inköp, skinnjackor, hyrbilar, obetalda
Makthavare som avslöjas med oegentligheter eller tvivelaktiga handlingar brukar klaga över att de döms
på förhand genom media. Och ofta
leder detta till diskussioner om medias roll och ansvar. Lite självrannsakan
av murvlarna och en skvätt mer eller
mindre spelad ånger blir slutresultatet. Men dagen därpå är de lyckligtvis
igång igen.
Låt oss se tillbaka på några av de senaste årens ”affårer”. Är det så att
media verkligen gjorde övertramp?
Borde kvällspressen ha varit mer hänsynsfull?
Mona Sahlin har i efterhand sagt
MAGNU S NILSSON är frilans skribent.
räkningar, skulder till dagisfröknar
som aldrig betalades.
Ingen vanlig tjej
Sahlin framstod som slarvig och arrogant. Hon tyckte uppenbarligen inte
att de regler som gäller andra var nå-
got som hon behövde bry sig om.
Imagen av ”vanlig tjej” som var hennes politiska plattform fick sig också
en allvarlig knäck. ”Vanliga tjejer”
har inte statsrådsberedningens kreditkort att handla for. Och de har inte korkade pressekreterare som lite
för gärna vill resa till Söderhavet.
Men vad hade hänt om kvällspressjournalister inte hade drivit frågan.
Om de varit hänsynsfulla? De hade
skrivit ett par sakligt hållna artiklar
och tagit Sahlins bortförklaringar på
allvar? Antagligen hade i så fall Sahlin
SVE NS K TID S KRIFT
blivit statsminister. Hon hade fortsatt
att shoppa för skattebetalarnas pengar
och bekymrade tjänstemän och revisorer hade mumlat men ingenting
gjort.
På en direkt fråga från en journalist
om det var moraliskt rätt eller inte att
göra som hon gjort, svarade Sahlin
att ”det skall väl andra bedöma”. Vi
skulle alltså haft en statsminister som
inte har en egen uppfattning om huruvida det är rätt eller fel att använda
statens medel till egna utgifter. Nu
bidrog i stället media till att synliggö-
ra den självklara normen att man inte
snor pengar från arbetsgivaren även
om det är små summor och man nog
tänker betala tillbaka vid tillfålle.
Husfru utan ansvar
Nu fick Mona bli husfru på
Bommersvik i stället, utan ansvar för
ekonomin och med eurocardnotor
som inte är offentlig handling. Likaså
gott, även om hon säkert hade blivit
en bättre statsminister än Göran
Persson som ju inte heller han har
39
riktig kläm på skillnaden mellan statens utgifter och sina egna.
Marjasinaffåren var likartad. Med
viss självklarhet frikändes Sigvard
Marjasin. Inte blir en man som han
fålld i svensk domstol – befolkad av
kollegiala och ryggradslösa svenska
jurister. Marjasin är ju en inflytelserik
pamp, kolerisk och hämndlysten.
Inte gynnar det karriären att sätta dit
honom.
Husrannsakan och handklovar
Man kan ju fantisera om vad som
skulle ha hänt en vanlig småföretagare som gjort sig skyldig till motsvarande underligheter i representationssammanhang. Domstol och
myndigheter skulle utan att tveka en
sekund rasera hans tillvaro och livsverk. Husrannsakan i gryningen,
handklovad inför fru och barn.
Men media och folkopinion hade
lyckligtvis redan dömt Marjasin.
Statens representant skall helt enkelt
inte klippa och klistra i sina representationskvitton och bete sig så att det
krävs en rättegång för att konstatera
att han inte är en skojare. En försupen beg. bilhandlare är en sak, av
landshövdingen krävs det marginaler.
När det gäller Sölve Conradsson är
det anmärkningsvärda och för både
Östgöta Correspondenten och Motala Tidning pinsamma faktumet att
media inte gjorde sitt jobb.
40
Conradsson hade ju varit korrupt
och levt på stor representationsfot i
åratal. Rimligen visste både kommunpolitiker, gänstemän, revisorer,
chefredaktörer, journalister och
många andra att det pågick något
som åtminstone förtjänade en undersökning. Men alla teg ända tills det
kom en journalist utifrån och vågade
ta tag i saken. Motala Tidning återupprättade sin heder och saken kom i
riksmedia. Hade detta inte hänt sutte
nog Sölve i godan ro på Statt än i
dag. Vem skulle ha vågat krångla
med honom?
Det är helt enkelt så att om inte
mediadrevet fungerar som det gör
blir pressens granskande roll fullständigt tandlös. En eller annan artikel
gör ingen skillnad och om inte tillräckligt många tar upp en nyhet blir
den enskilde journalisten mycket
lättpåverkad. Själv har jag av en chefredaktör en gång fatt höra att jag inte
borde skriva en artikel. Det var åklagaren i den lilla staden som av riksåklagaren fatt kritik för slarv. Men han
och chefredaktören var logebröder så
det var ”inte riktigt lämpligt” att
skriva om saken. Jag fegade ur men
ringde i stället en kompis på stadens
sossetidning som gjorde löpsedel på
den relativt sett harmlösa kritiken. Så
kan det gå.
Det gäller att ha några saker i minnet när man granskar pressens roll.
SVENSK TIDSKRIFT
För det första att de f d makthavare
som gråter krokodiltårar över hur de
behandlas i media, från början varit
just makthavare; d v s folk som det
inte är alldeles riskfritt att ge sig på.
Både Sahlin, Marjasin och Conradsson är människor som kunnat ställa
till ordentligt med tråkigheter för sina fiender.
Vidare att de i många fall är människor som lyckligt levat i symbios
med media. Kändisskap, positioner
och inflytande är byggt med hjälp av
exponering. När det gäller Sahlin
fanns det ju inte ett enda skrymsle av
privatlivet som hon inte lät gå som
mediala växelmynt.
Moralisk fallhöjd
Och till sist att de som döms i media
döms på moraliska grunder. Det
finns, och bör finnas, en viss fallhöjd
mellan vad som är moraliskt acceptabelt och vad som är lagligt. Sahlin
och Marjasin har inte begått några
brott, inte heller Göran Perssons privatflygande var brottsligt. Men de lever inte upp till den standard en politiker bör hålla och de lever framför
allt inte upp till den standard de anser
att andra bör hålla.
För, som sagt, tänk på vad som
skulle ha hänt en vanlig småföretagare om han låtit företaget betala sin
privatkonsumtion eller klippt och
klistrat i sin redovisning.