Print Friendly

Magnus Nilsson; Partierna vid vägs ände

Av Redaktionen | 31 december 2001


2001


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

o
CL
Partierna vid vägs ände?
l av Magnus Nilsson
Det var bättre förr- på Erlanders tid. Då var politikerna färgglada och politiken
viktig. Fel! Politiken betyder fortfarande lika mycket. Men visionerna från förr
är nu glåmig verklighet vi är lika vana vid som dåligt väder.
D
E SVENSKA POLITISKA PARTIERNA är sedan
åratal inne i en taskig loop. De är trista,
tappar medlemmar, de kvarvarande aktivistern~ t~ppar sj.älvförtroende och partierna bhr annu tnstare.
De har ingenting att säga i det moderna samhället
och saknar visioner.
Annat var det förr. Då hade partiledarna examen, berättade Värmlandshistorier, byggde välfärden och nojsade med
inspirerande revolutionärer i tredje världen. Medlemmarna
flockades i studiecirklar och skötte stolt sina uppdrag.
Detta är en vanlig analys i media och den styrks av
fakta när det gäller partiernas medlemsantal.
Men visst går den att avfärda med att de som tror på
den bilden antagligen också tror att Tage Erlander saknade färger och i stället var sammansatt av olika grå
nyanser. Typ. För självklart präglas alla minnen av nostalgi och det är dumt att tro att allt var bättre förr. Sanningen är ju att knappast något var bättre förr.
Misslyckande? Javisst!
Men låt oss ta det på allvar. Partierna är mindre viktiga och ”ämre” nu än förr. Det avspeglar sig i fallande
medlemstal, avhopp från förtroendeuppdrag, högre
medelålder på de aktiva och lägre valdeltagande.
Är det ett misslyckande för de partiaktiva?
Vad svarar en partiaktiv på den frågan?
Jo. Det är naturligtvis ett misslyckande. Idealet för
organisationer är att anpassa sig kontinuerligt till de yttre
förutsättningarna. Och det känns onekligen som om
dagens partier för tillfället ligger ur fas med viktiga samhällsförändringar.
Men partierna kommer förr eller senare att förändra
sig. I framtiden kommer säkert dagens period att framstå som en tid av nedgång. Kanske beroende på företrä-
dare som inte insåg att deras arbetsmetoder och möjligen de själva inte var i takt med tiden.
Det som talar för detta är att alla partier förefaller
vara drabbade av samma sjuka. Det vore trots allt förvånande om alla riksdagspartierna gjorde samman misstag på samma gång utan något gemensamt skäl.
Det är alltså sannolikt att det finns en dominerande
anledning till ointresset.
Utbyggnaden av välfärdsstaten har kommit så långt det
är möjligt att driva den. Varken socialdemokraterna eller
något annat parti har haft en vision om välfärdsstaten i
meningen en föreställning om dess funktioner och roll i
samhället. I stället har utbyggnaden varit en samling maktprojekt utan avgränsning eller slut. Sedan 20 år är den så
stor den kan bli inom ramarna för samhällsekonomin och
medborgarnas vilja. Någon väg vidare finns inte och det
mesta av de storstilade drömmarna har blivit lika verkliga
som den flottiga hamburgaren nere ikorvmojen. Något trist
och för dyrt men som de flesta accepterar av gammal vana.
Den senaste stora partipolitiska striden var kampen
om löntagarfonderna. Där stod sossar mot moderater,
politiskt ägande mot privat och det samlade näringslivet
mot facket. Men det var snart 20 år sedan.
Politiska partier är intressanta i kraft av att de gör
något som märks och som går att tala om. Om medborgarna upplever sig påverkade av beslut som det står strid
om blir de intresserade av politik och av partierna.
Efter löntagarfonderna har vi haft stora politiska
debatter om EU, Oresundsbron, tjänstepensionen och
så vidare men de har inte haft en tydlig partipolitisk
dimension. De har varit konflikter mellan politiker och
etablissemang å ena sidan och ”utomparlamentariska
grupper” å andra, eller fullständigt obegripliga.
Det som skulle kunna vara den nya stora visionen,
Sveriges deltagande i byggandet av det nya enade Europa,
reducerade snabbt till den mest förödande mixen av frå-
gor: luftiga visioner utan konkret innehåll blandat med
perifera detaljer utan inbördes sammanhang.
”FJÄRRAN OCH IRRELEVANT”
Denna frånvaro av tydliga motsättningar och begripliga
frågor gör att folk helt enkelt glömmer bort politiken
trots att den påverkar dem dagligen.
Den 4 mars skriver före detta riksdagsmannen Ulf
Kristersson en utmärkt krönika i tidningen Vision. Han
har ju lämnat politiken och gått till näringslivet. Hans
reflektion är att partipolitiken för hans kollegor är exakt
så ”fjärran och irrelevant” som han länge misstänkt.
Felet med detta synsätt är att partipolitiken (tyvärr)
inte alls är irrelevant för dem. De bara tror det. Även de
fla lSvensk Tidskrift j2oo1,nr 21
nya entreprenörernas tillvaro styrs i detalj av arbetsmarknadslagstiftning, skatter och regleringar. En ung
~ VD kan inte alla detaljer i MBL, LAS och lagen
….._. om kollektivavtal. Men en anställd går med i facket
och börjar bråka så förvandlas VD:s tillvaro
snabbt till heltids ”on-the-job-training” i hur man
står ut med fackligt översitteri, hur man fyller i
j blanketter och skriver jämställdhetsplaner.
VD får också lära sig att en svensk anställning
egentligen inte handlar om att någon skall göra ett
jobb mot betalning. Nejdå, huvudsyftet med en
anställning är att den utgör grunden för ett stort
knippe lagstadgade rättigheter till ditt och datt. Av
den feta kostnaden för personalen går två tredjedelar till
politikerna.
Att vi har låg inflation och en fungerande aktiebörs
i Sverige beror även det på politiska beslut som har en
tydlig partipolitisk dimension.
Men de hårda debatter med extremt tydliga ideologiska skiljelinjer som föregått Riksbankens oberoende,
låginflationspolitiken, avskaffandet av el- och telemonopolen, den oberoende riksrevisionen och så vidare har
gått över huvudet på de flesta medborgare.
Ändå upplever alltså även högt utbildade medborgare politiken som ”fjärran och irrelevant’: Folk
står till öronen nedsänkta i ett träsk av politik
men upplever ändå att de inte har med politiken att göra.
Detta är inte förvånande. Vi tänker inte på
sådant som är en mer eller mindre besvärlig del
av vardagen. Till sist blir politiken som gravitationen
eller regnet. Något man lever med utan att tänka på det.
Ok. Jag hör redan suckarna. Här skriver ännu en partist som försöker driva hem att det låga partipolitiska
intresset inte är partiernas fel. I stället är det väljarnas
fel. De begriper inte hur viktigt det är med politik.
Men det är faktiskt inte riktigt vad jag är ute efter.
BORTSKÄMDA
Det är klart att dagens partier är bortskämda. De är barn
av demokratins genombrott och av en tid då partierna
med självklarhet stod i utvecklingens centrum. De är
vana vid att medborgarna upplever det som moraliskt
högtstående att vara partimedlem och engagerade.
Denna uppfattning håller på att försvinna. Få vill bli
partimedlemmar för att det i största allmänhet är moraliskt högtstående.
Hittills har slutsatsen inom partiorganisationerna
varit att detta med nödvändighet leder till färre medlemmar och att marknadsförings- och värvningsinsatser är bortkastat arbete. I stället för att slita med värvning
och medlemsvård skall resurserna läggas på att få folk
att rösta. Det är ju det viktiga. I näringslivet skulle denna
visdom motsvaras av tanken att det är onödigt med
kundregister och relationer med de trognaste kunderna: ”i stället skall vi inrikta oss på att sälja”.
Säkert upplever många detta som en orättvis bild.
Nog talar partisekreterarna om hur viktigt det är med
värvning och värvartävlingar förekommer ju regelbundet.
Men jag minns tydligt hur mentaliteten var när jag
blev politiskt aktiv i mitten på 80-talet. Då fanns det en
sorts fanatism som fostrades ända från ungdomsförbundsåren. ”Block och knapp” (värvarblocket skulle alltid vara med och kampanjknappen sitta på jackan) var
ett stridsrop. Att värva var det viktigaste som fanns.
Sådant gör skillnad i en organisation.
Ett av skälen till att detta försvann var lAatt den statliga ”Maktutredningen” kom. I
den presenterades en teori som sade att
medlemsorganisationer hörde forntiden till.
Sällan har väl en detalj i en statlig utredning ~~~;partiet
varit så viktig för moderater. Det var som
om alla bara hade väntat på en ursäkt att sluta med det
träliga värvandet. Vilket också skedde.
Om partierna då hade gjort det omvända hade bilden
i dag sett helt annorlunda ut i dag.
Men visst kan det vara så att politiska partier har haft
sin guldålder i den form vi känner till.
Men tro inte att partierna som fenomen kommer att
försvinna. Även om vi slipper partistödet och får ett system med rena personval kommer partistrukturer att uppstå med samma typ av trögheter som i dag.
PARTIERNA ÄR VARUMÄRKEN
Det krävs inte så mycket fantasi för att föreställa sig att
LO och/eller andra resurstarka intresseorganisationer
ställer upp med kampanj- och kansliresurser för individer som kandiderar. Efterhand kombinerade med krav på
viss lojalitet.
I demokratiska församlingar är samarbete en förutsättning för maktutövning. Och samarbete förutsätter
någon mekanism som får folk att ta skeden i
vacker hand.
Och till sist kommer väljarna att belöna
partistrukturer i och med att det blir en fördel
för en kandidat att gå till val under ett tydligt
varumärke. Annars skulle floran av lokala partier vara mycket större än den är.
Därmed faller i praktiken rätt mycket av dagens kritik mot partierna. Den kritiken förutsätter nämligen ofta
att det finns alternativ som är oerhört mycket bättre än
dagens. Men det gör det inte.
Magnus Nilsson (magnus@frankpr.se) är konsult och delägare i Frank Kommunikation AB. På fritiden är han kommunalpolitiker.
‘”O
o
jSvensk Tidskrift l2001, nr 2j fl

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner