Magnus Nilsson; Den dogmatiska miljöpolitiken
1997
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
DEN DOGMATISKA MILJÖPOLITIKEN
MAGNUS NILSSON
Det finns inget logiskt eller vetenskapligt skäl att anse att kretsloppet skall börja och sluta med
mjölkförpackningen eller morgontidningen så att vi måste ta oss omaket att källsortera. I stället kan vi beslHta att kretsloppet börjar och slutar med träd i skogen. Då bränner vi helt enkelt våra tidningar och
förpackningar. Vi utvinner energi och slipper äcklig sortering.
iljödebatten tionsanforande lyfte fram målet att inte handlar om miljövård utan om
präglas av att göra Sverige till ett ekologiskt ut- konflikten mellan ett allmänintressesynnerligen hålligt samhälle. Redan i dag ten- bra miljö – och olika särintressen.
dubiösa hy- derar varje skatt, subvention, forbud Allmänintresset kommer ofta att stå
poteser betraktas som fastställda sanningar och
att politiska kompromisser, ägnade
att motivera ytterligare ”miljövård”,
har status av vetenskapligt grundade
fakta. Detta är uppenbart men sällan
erkänt, eftersom miljörörelsen fortfarande är tabu. De flesta – även
moderater- hukar på samma vis som
de hukade när trycket från vänstern
var som störst under 70-talet. Och
även nu handlar det om makt.
Nämligen den makt som tillkommer
dem som kan övertyga om att just de
skall definiera vad som är miljöproblem och vilka lösningar som bör
väljas. Det är ingen tillfillighet att
Göran Persson sitt installaMAGNUS NILSSON är PR-kottsu/t
och frilan sskribertt.
26
och påbud att motiveras med miljö-
skäl. Varje påfund, från dyrare el till
OS i Stockholm, sägs vara bra for
miljön.
Smörja väljarna hemmavid
Denna artikels syfte är inte att
ifrågasätta om det finns några miljö-
problem. Det är alldeles klart att de
finns. Ofta är de av lokal karaktär och
tämligen lättlösta åtminstone
teoretiskt. När det kommer till kritan
vill de rika ländernas regeringar inte
avstå pengar for t ex miljösanering i
de forna öststaterna. De pengarna
måste ju användas for att smörja
väljarna hemmavid. Samma drivkraft
ligger bakom de massiva subventionerna av jordens fiskeflottor – det
primitiva beteendet att ge sig ut på
havet for att roffa vad man kommer
över vore inte lönsamt utan bidrag.
Men detta är ett annat problem som
SVEN SK TID SKRIFT
tillbaka.
I stället handlar artikeln om att
kritiskt granska de argument som används av miljörörelsen i vid bemärkelse d v s de organisationer och
individer som bygger inflytande,
finansiering och personliga karriärer
på att underblåsa rädsla och vanforeställningar kring vår livsmiljö och
människans framtid. Det gäller
sådana organisationer som Greenpeace, Jordens vänner, Det naturliga
steget, Miljöpartiet, Anna Lindh och
andra politiker och byråkrater naturligtvis, World Watch Institute,
mediafolk som t ex DN:s Gert
Svensson, Mtonbladets Stig Danielsson o s v, o s v. Återigen: det är inte
meningen att misstänkliggöra dessa
personer och organisationer i sin helhet. Bara att påpeka att de på samma
sätt som politiska partier, fackforeningar, branschorganisationer
och fåretag styrs av många olika
intressen och att idealitet och sanningslidelse bara är några av dem.
Det är därfor på sin plats att ta en
extra titt på de begrepp och tankemodeller som miljörörelsen använder.
Konstruerad abstraktion
Till att börja med återkommer
ständigt tankefigurer av typen ”ekosystemet” som någonting som finns i
en mer absolut bemärkelse än som
just en konstruerad abstraktion. Bilden har en starkt övertygande kraft i
miljödebatten. Varje art tänks fylla
sin speciella funktion ungefår som
kugghjulen i ett gammaldags urverk.
Om något tas bort bryts kedjan,
verket slutar fungera. Helheten är
värdelös utan alla sina delar – även
den minsta och enklaste komponent
är oundgänglig.
Men i verkligheten finns det ju
inget sammanhängande ”system” av
växter, djur och död materia där
varje del har sin givna plats och funktion. Av jordens ungefår 30.000.000
arter är knappt 5 procent kända och
kategoriserade. Arter forsvinner och
uppstår dagligen. Stora delar av både
flora och fauna skulle kunna utrotas
utan några större konsekvenser. För
100 år sedan var både älg och rådjur
nästan utrotade i Sverige. l dag finns
det gott om båda arterna men den
svenska naturen är i lika god ”balans”
nu som då. Eller i lika dålig ”balans”
om man väljer det perspektivet.
Vilket leder till nästa tankemodell
som ständigt återkommer i debatten,
nämligen foreställningen om just
ekologisk balans. Birger Schlaug talar
inte bara om jordens ekologiska balans utan till och med om universums
ekologiska balans. Naturligtvis finns
inget sådant som ekologisk balans
annat än i den meningen att alla arter
utvecklas inom ramarna for vad som
är möjligt. Att rovdjuren inte blir fler
än tillgången på bytesdjur tillåter kan
man kalla for ekologisk balans om
man vill. Eller helt enkelt att de inte
kan leva under svältgränsen.
Det ruggiga är naturligtvis att denna typ av foreställningar har sådan
makt över sinnena. Sådana småttigheter som nationen, klassen eller den
ariska rasen kan motivera folk till
massmord och tortyr. Man vågar
knappt tänka på hur lite individens
rättigheter är värda i ögonen på dem
som menar sig foreträda ”universums
ekologiska balans”.
Ett talande exempel är prins
Charles. Han vill återfodas som mördarvirus for att decimera antalet människor på jorden. Det är naturligtvis
anmärkningsvärt. Lika annlärkningsvärt är att nästan ingen reagerade.
Han kunde ju lika gärna ha rekommenderat engelska krigsmakten att
skrota sina atomvapen över, säg,
Ruhrområdet eller Gangesdalen.
Samma effekt, san1111a lidande men
utan den chanstagning det innebär att
fårlita sig på en mycket gan1111al
nordindisk teori med svagt empiriskt
stöd.
Nu har ju prinsen en viss fallenhet
for bisarra religiösa foreställningar. På
ett möte for alternativjordbrukare
SVENSK TIDSKRIFT
ansåg han på allvar att ”galna-kosjukan” var naturens sätt att härrmas
for att vi använder konstgödsel.
Iden att ”naturen” är ett självständigt handlande väsen som har
åsikter och hänmas underlättas väl av
att man ingår i en släkt som har
recyklat generna några hundra år,
men liknande fuoskigheter finns representerade på närnure håll. Organisationen Det Naturliga Steget –
som har kungen som beskyddare och
finansieras av flera stora foretag bl a
Blektrolux – bygger i allt väsentligt
på hektakomber av mumbo-jumbo.
Detta är väl utvecklat av Tor-Ragnar
Gerholm i en ny skrift från Timbro.
Tvivelaktiga grunder
Eftersom många av katastrofteorierna – ozonhålet, växthuseffekten t ex – bygger på så tvivelaktigt
vetenskapligt underlag använder
miljörörelsen ett par ~älpargument
som har egenheten att de egentligen
gör alla observationer överflödiga.
Men hjälp av dem kan alla fakta
avvisas som irrelevanta for våra ställningstaganden.
Försiktighetsprincipen är sannolikt
det mest använda. Den säger att om
man är osäker på om något är miljö-
farligt eller inte bör man handla som
om faran var bevisad. Eftersom vi
inte säkert kan motbevisa växthuseffekten bör vi agera som om den var
säkert bevisad:
”Försiktighetsprincipen har definierats på flera olika sätt men grundtanken är att man inte skall behöva
invänta vetenskapliga bevis på att en
27
verksamhet är miljöfarlig eller ett
ämne är skadligt, utan man skall agera
forebyggande, och hellre avstå från
verksamheten eller undvika att använda ämnet, om misstankar om
negativa effekter finns.” skriver
Biologen Göran Knutas i Dagens
Politik den 3 januari.
I artikeln argumenterar han for att
kravet på vetenskapliga bevis i
miljödebatten bör sättas lågt. Vetenskapen är ju präglad av forskarna och
samhällets attityder och värderingar
så ”…att det inte går att tala om
någon ’objektiv’ vetenskap”.
Vinst varje gång for biologen
Knutas! Kan inte miljöskador bevisas
bör de ändå forutsättas. Kan de i
någon mån motbevisas med vetenskapligt grundade fakta är dessa ändå
bara ett uttryck for samhällets attityder och värderingar (till skillnad
från Knutas rena uppenbarelser…
och bör således inte tas på allvar.
Är det någon som tror att någon
mänsklig verksamhet kan tillåtas om
dessa tossigheter skall tas på allvar?
Det är helt enkelt omöjligt att bevisa att något inte finns: vi vet inte
säkert att tomtar inte existerar. Vi vet
bara att vi saknar bra observationer av
tomtar. Om någon påstår att tomtar
visst finns och att en av deras mest
framträdande egenskaper är att inte
kunna upptäckas av människor sitter
vi där.
Särskilt starkt blir argument som
bygger på forsiktighetsprincipen om
grunden är riktigt otäcka scenarier:
mänskligheten kommer att drunkna,
torka bort, dö i stormar, frysa ihjäl
28
när Golfströmmen vänder, utplånas i
melanom o s v. Ju fler fonårligheter
miljövännen kan rada upp, desto mer
ansvarslös verkar den som frågar efter
fakta och manar till eftertanke.
”Iden att ”naturen” är
ett självständigt handlande väsen som har
åsikter och hämnas underlättas väl av att
man ingår i en släkt
som har recyklat generna några hundra år1
men liknande fnoskigheter finns representerade på närmare håll.
Organisationen Det
Naturliga Steget- som
har kunge11 som beskyddare och finansieras av flera stora
företag bl a Blektrolux
– bygger i allt väsentligt på hektakomber av
mumbo-jumbo.
”
Brådskan är ytterligare ett hjälpargument att stoppa i halsen på dem
som tövar. ”No time to waste!” är
stridsropet. Tiden är knapp. Vi måste
göra något nu. Snabbt, bråttom,
bråttom! Aterigen är udden riktad
mot eftertanke, ifrågasättande och
realism.
”Tänk globalt, handla lokalt” är en
SVENSK TIDSKR.IFT
käck uppmaning som låter fornuftig.
Sanningen är att detta är ytterligare
en dumhet av globala mått. Varfor
skulle norrlänningen anpassa sin
livsstil till vad som vore hållbart om
alla i hela världen levde som han?
Alla bor ju inte i Norrland. Eskimån
som går på säljakt bör naturligtvis
inte ta hänsyn till vad som skulle
hända om alla kineser levde på
säl.Iangst. Människan har i alla tider
anpassat sin livsforing till lokala
forhållanden. Det är fornuftigt och på
det hela taget det enda möjliga.
Mindre uppenbart tokigt är foreställningen att vi har ansvar for
kommande generationer. Tanken är
att vi bör forsaka for att framtida
generationer skall kunna konsumera.
Det är ju s a s inte vår fortjänst att vi
foddes tidigare än de som kommer
att fodas senare. Det är sant. Men det
är inte vårt fel heller. Det är faktiskt
moraliskt likgiltigt när en begränsad
resurs konsumeras. Om ett ton olja
forbrukas nu eller om 200 eller 2.000
år spelar ingen roll. Att jag inte kan
använda en resurs nu därfor att den
skall användas om 100 år, är inte
mindre beklagligt än att jag inte kan
använda den nu därfor att den
användes for 100 år sedan.
Hittills har varje generation ärvt
både problem och landvinningar av
tidigare generationer. Och de har löst
problemen, gjort nya framsteg och
skapat ytterligare problem for nästa
generation att njuta av och tampas
med. Det är livets villkor. Tanken att
kommande generationer består av
eviga barn som har sämre forutsättningar än vi att hantera sma
svårigheter är felaktig. De konuner
att betrakta oss som vi betraktar dem
som levde förr. Som intressanta,
möjligen heroiska, men beklagansvärt efterblivna och primitiva.
Det begrepp som hittills har orsakat den starkaste påverkan på vårt
vardagsliv är föreställningen om det
naturliga kretsloppet. Också detta är
tvivelaktigt. Livets uppkomst har
möjliggjorts av att en rad ursprungliga kretslopp faktiskt brutits – den
ursprungliga sammansättningen av
atmosfär och hav hade varken vi eller
några andra levande varelser överlevt.
Likaså borde enligt kretsloppstänkandet fårbränningen av fossila bränslen ha ett egenvärde. Den återfår ju
värdefullt kol-livets viktigaste byggsten – till kretsloppet från dess långa
fangenskap i fom1 av svarta, kläggiga
och giftiga kolväten.
Dubiösa kretslopp
Även ur en mindre hårdfår filosofisk
synvinkel är kretsloppstänkandet
dubiöst. Väljer vi att ta fårsöket att
skapa ett kretsloppsamhälle på allvar
öppnar vi får totalt godtycke. Vi
underkastar oss dem som får tillfället
bestärmner var kretsloppet börjar och
slutar. Det finns inget logiskt eller
vetenskapligt skäl att anse att kretsloppet skall börja och sluta med
mjölkfårpackningen eller morgontidningen så att vi måste ta oss omaket att källsortera. I stället kan vi besluta att kretsloppet börjar och slutar
med träd i skogen. Då bränner vi helt
enkelt våra tidningar och förpackningar. Vi utvinner energi och slipper äcklig sortering.
Anledningen till att detta är mindre
populärt bland miljöaktivister och
makthavare är att det minskar deras
möjligheter att argumentera får
djupgående inblandning i medborgarnas vardag. Möjligheten att dölja de
politiska misslyckandena kring ”sysselsättningspolitiken” genom att
skapa s k ”gröna jobb” d v s lågavlönade, smutsiga och meningslösa
avfallshanteringssysslor minskar
naturligtvis också. Tanken att vi skall
byta ut alla toalettstolar får att sortera
vår avföring är sarruna andas barn: det
rationella är naturligtvis att bygga ut
reningsverkskapacitet där så behövs.
Vi har ju redan ett effektivt, centraliserat och storskaligt avloppssystem.
”Grön BNP” och olika sätt att
räkna in ”miljökostnader” (som av
något skäl alltid skall tas ut av konsumenten och gå till staten, inte till
miljön…) fyller sarruna funktion. Av
politiska skäl skall marknadsprissättningen kunna underkännas.
Godtyckligt skall extra kostnader
läggas på t ex elenergi får att Olof
Johansson, Anna Lindh eller någon
annan tycker det men inte på t ex
arbete eller vedeldning. Möjligheterna att manipulera olika samhällsekonomiska kalkyler blir snart
sagt oändliga. Att mänskligt arbete
skulle kunna ersätta el- eller olja är
naturligtvis rent larv: skall elströmmen till massakokning ersättas av
5.000 arbetslösa ungdomar som gör
åkarbrasor? Kommer Birger Schlaug
vilja åka cykelrickshaw i januari?
SVENSK TIDSKRIFT
Till sist är det oemotståndligt att
nämna Kungen av Dunkel Miljömetafysik, nämligen tanken på
”lågentropisamhället”. Entropi är ett
begrepp inom fysiken som betyder
att universum fårvandlas mot allt
”lägre” fom1er av energi. Materian
omvandlas till energi som efterhand
blir allt mer lågfrekvent. Till sist, om
miljarder år, är universum bara en
jämn soppa av värmestrålning. Det är
väl i någon mening ett beklagansvärt
tillstånd men inte ens de mest
fantastiska förhoppningar om mänsklighetens livslängd når fram till en
bråkdel av den tidsrymd det handlar
om.
Låg och hög entropi
miljövännernas retorik har emellertid den ökade entropin ratt status
av snart stundande hot. Självklart fylls
den också på med värdeomdömen:
låg entropi är ”ordning”, hög entropi
är ”oordning”. Tillstånd av hög entropi är också mer ”slumpmässiga” än
tillstånd av låg entropi. Självklart är
det retoriska tricket att vi i allmänhet
anser att ”ordning” är bättre än
”oordning och att ”slumpmässighet”
är av ondo.
Tanken är att växterna – ”naturen”
– bidrar till större ordning genom att
med hjälp av fotosyntesen bygga upp
biomassa. De slumpvis virvlande
koldioxidmolekylerna och vattenmolekylerna ordnas i kedjor av kolväten och den lättbegripliga och enhetliga syremolekylen. När däggdjuren, och särskilt människan, äter
av växterna eller av djur som ätit
29
växter, eller när vi bränner kolväten,
ökar vi åter entropin, d v s vi bidrar
till att den ”ordning” naturen skapat
bryts ned till ”oordning”. Därfår bör
antalet människor minskas, mängden
fårbränning minimeras och näringskedjorna dessutom kortas.
Vad betyder då i dessa sammanhang ordning, oordning, slump? Det
är, minst sagt, oklart. ”Ordning” är
ett helt och hållet psykologiskt
begrepp. Mer ordnade tillstånd är
lättare att begripa och beskriva.
Exakt beskrivning
Om vi tömmer ut en säck med
hundra potatisar på golvet hamnar de
i ett visst mönster. Detta mönster
skulle ingen kunna beskriva i vanligt
språk. Vi skulle behöva en bild, t ex
ett diagram med varje potatis läge
inprickat med en koordinat. Det
kräver att jag anger 200 koordinater.
Låt oss säga att jag i stället lägger
potatisarna i en fYrkant. Jag kan då
säga att vi har ”hundra potatisar i en
kvadrat med en meters sida och
ingen potatis ligger närmre än tio
centimeter från sin närn”laste grannpotatis” Detta är en exakt beskrivning av tillståndet. Denna är på 21
ord och kan säkert göras kortare. Det
är detta vi upplever som ordning –
egenskapen hos ett tillstånd att klart
och fullständigt kunna beskrivas med
en kort sammanfattning.
Det är däremot ingen skillnad i
slumpmässighet. Sanliar jag ihop
potatisarna i säcken igen och tömmer
30
ut dem är chansen lika liten att ett
mönster som är identiskt med det
fårsta oordnade mönstret uppträder,
som att potatisarna hamnar i en snygg
fyrkant av sig själva Qust i detta
exempel är de tillstånd som kan
beskrivas kort och enkelt, som fårefaller ordnade, ovanliga. Däremot är
andra klasser av tillstånd extremt
ordnade: universum är proppat med
vackra planetbanor, sprakande fraktaler och kollapsande solar vars natur
godtagbart kan beskrivas med eleganta och enkla formler. Om naturen
är ordnad eller oordnad är inte en
smaksak men väl en fråga om
människans själsliga fårn1ågor).
Frågan är också hur ordning
fårhåller sig till komplexitet och om
det är meningsfullt att fårsöka göra
jämförelser. Människans hjärna är
den mest komplexa organisation av
materia vi känner. Hur mycket
biomassa skall brytas ned till vatten
och koldioxid per kilo människohjärna får att vi skall anse att
ordningen har minskat d v s entropin
har ökat? Och, i vilken mån bidrar
fårbränningen av bergolja, en sörja
av osorterade kolväten, till att öka
ordningen genom att bidra till att
dessa stuvas om till koldioxid och
vatten, d v s enklare och mer lättöverskådliga tillstånd?
Redan här visar det sig alltså att det
övertalande begreppen ordning och
oordning är meningslösa i ett vetenskapligt perspektiv.
Och vill man inte fundera över
SVENSK TIDSKRIFT
finliret är det bara att konstatera att
universum går mot sitt slut om några
miljarder år. Åt det kan vi inget göra
och på vår planet badar vi i mer
energi än vi någonsin kommer att
kunna ta hand om. Mänskligheten
gör ingen skillnad när det gäller
universums ekologiska balans eller
entropiökning.
l mitten av 60-talet kan man utan
att vara allt får dogmatisk eller radikal
nyliberal säga att Sverige var rätt
lagom. Det ganlia privilegiesamhället
var uppbrutet. Det fanns pension,
ATP, barnavårdscentral, hjälp åt
handikappade, fri sjukvård, skola,
högre utbildning, a-kassa och
socialbidrag. skattetrycket var kring
30 procent. Hade vi stoppat utbyggnaden av välfärdsstaten där vore
sannolikt de flesta av dagens problem
betydligt mindre. Men man stoppade
inte. Dogmatikerna växte sig starka.
Socialdemokratin under Palme gick
tillsammans med det övriga politiska
etablissemanget åt vänster. Resultatet
vet vi.
M i dogmatikernas fotspår
Miljöpolitiken har redan passerat sitt
60-tal. Dogmatikerna har tagit över.
Det övriga politiska etablissemanget,
från Persson till Moderatema och
Moderata Ungdomsfårbundet släpar
inte ens efter utan följer glatt med i
tåget genom att bekräfta dogmatikernas världsbild, låt vara med
lite egna fårtecken i retoriken. Det är
inte bra.
MAGNUS NILSSON
Det finns inget logiskt eller vetenskapligt skäl att anse att kretsloppet skall börja och sluta med
mjölkförpackningen eller morgontidningen så att vi måste ta oss omaket att källsortera. I stället kan vi beslHta att kretsloppet börjar och slutar med träd i skogen. Då bränner vi helt enkelt våra tidningar och
förpackningar. Vi utvinner energi och slipper äcklig sortering.
iljödebatten tionsanforande lyfte fram målet att inte handlar om miljövård utan om
präglas av att göra Sverige till ett ekologiskt ut- konflikten mellan ett allmänintressesynnerligen hålligt samhälle. Redan i dag ten- bra miljö – och olika särintressen.
dubiösa hy- derar varje skatt, subvention, forbud Allmänintresset kommer ofta att stå
poteser betraktas som fastställda sanningar och
att politiska kompromisser, ägnade
att motivera ytterligare ”miljövård”,
har status av vetenskapligt grundade
fakta. Detta är uppenbart men sällan
erkänt, eftersom miljörörelsen fortfarande är tabu. De flesta – även
moderater- hukar på samma vis som
de hukade när trycket från vänstern
var som störst under 70-talet. Och
även nu handlar det om makt.
Nämligen den makt som tillkommer
dem som kan övertyga om att just de
skall definiera vad som är miljöproblem och vilka lösningar som bör
väljas. Det är ingen tillfillighet att
Göran Persson sitt installaMAGNUS NILSSON är PR-kottsu/t
och frilan sskribertt.
26
och påbud att motiveras med miljö-
skäl. Varje påfund, från dyrare el till
OS i Stockholm, sägs vara bra for
miljön.
Smörja väljarna hemmavid
Denna artikels syfte är inte att
ifrågasätta om det finns några miljö-
problem. Det är alldeles klart att de
finns. Ofta är de av lokal karaktär och
tämligen lättlösta åtminstone
teoretiskt. När det kommer till kritan
vill de rika ländernas regeringar inte
avstå pengar for t ex miljösanering i
de forna öststaterna. De pengarna
måste ju användas for att smörja
väljarna hemmavid. Samma drivkraft
ligger bakom de massiva subventionerna av jordens fiskeflottor – det
primitiva beteendet att ge sig ut på
havet for att roffa vad man kommer
över vore inte lönsamt utan bidrag.
Men detta är ett annat problem som
SVEN SK TID SKRIFT
tillbaka.
I stället handlar artikeln om att
kritiskt granska de argument som används av miljörörelsen i vid bemärkelse d v s de organisationer och
individer som bygger inflytande,
finansiering och personliga karriärer
på att underblåsa rädsla och vanforeställningar kring vår livsmiljö och
människans framtid. Det gäller
sådana organisationer som Greenpeace, Jordens vänner, Det naturliga
steget, Miljöpartiet, Anna Lindh och
andra politiker och byråkrater naturligtvis, World Watch Institute,
mediafolk som t ex DN:s Gert
Svensson, Mtonbladets Stig Danielsson o s v, o s v. Återigen: det är inte
meningen att misstänkliggöra dessa
personer och organisationer i sin helhet. Bara att påpeka att de på samma
sätt som politiska partier, fackforeningar, branschorganisationer
och fåretag styrs av många olika
intressen och att idealitet och sanningslidelse bara är några av dem.
Det är därfor på sin plats att ta en
extra titt på de begrepp och tankemodeller som miljörörelsen använder.
Konstruerad abstraktion
Till att börja med återkommer
ständigt tankefigurer av typen ”ekosystemet” som någonting som finns i
en mer absolut bemärkelse än som
just en konstruerad abstraktion. Bilden har en starkt övertygande kraft i
miljödebatten. Varje art tänks fylla
sin speciella funktion ungefår som
kugghjulen i ett gammaldags urverk.
Om något tas bort bryts kedjan,
verket slutar fungera. Helheten är
värdelös utan alla sina delar – även
den minsta och enklaste komponent
är oundgänglig.
Men i verkligheten finns det ju
inget sammanhängande ”system” av
växter, djur och död materia där
varje del har sin givna plats och funktion. Av jordens ungefår 30.000.000
arter är knappt 5 procent kända och
kategoriserade. Arter forsvinner och
uppstår dagligen. Stora delar av både
flora och fauna skulle kunna utrotas
utan några större konsekvenser. För
100 år sedan var både älg och rådjur
nästan utrotade i Sverige. l dag finns
det gott om båda arterna men den
svenska naturen är i lika god ”balans”
nu som då. Eller i lika dålig ”balans”
om man väljer det perspektivet.
Vilket leder till nästa tankemodell
som ständigt återkommer i debatten,
nämligen foreställningen om just
ekologisk balans. Birger Schlaug talar
inte bara om jordens ekologiska balans utan till och med om universums
ekologiska balans. Naturligtvis finns
inget sådant som ekologisk balans
annat än i den meningen att alla arter
utvecklas inom ramarna for vad som
är möjligt. Att rovdjuren inte blir fler
än tillgången på bytesdjur tillåter kan
man kalla for ekologisk balans om
man vill. Eller helt enkelt att de inte
kan leva under svältgränsen.
Det ruggiga är naturligtvis att denna typ av foreställningar har sådan
makt över sinnena. Sådana småttigheter som nationen, klassen eller den
ariska rasen kan motivera folk till
massmord och tortyr. Man vågar
knappt tänka på hur lite individens
rättigheter är värda i ögonen på dem
som menar sig foreträda ”universums
ekologiska balans”.
Ett talande exempel är prins
Charles. Han vill återfodas som mördarvirus for att decimera antalet människor på jorden. Det är naturligtvis
anmärkningsvärt. Lika annlärkningsvärt är att nästan ingen reagerade.
Han kunde ju lika gärna ha rekommenderat engelska krigsmakten att
skrota sina atomvapen över, säg,
Ruhrområdet eller Gangesdalen.
Samma effekt, san1111a lidande men
utan den chanstagning det innebär att
fårlita sig på en mycket gan1111al
nordindisk teori med svagt empiriskt
stöd.
Nu har ju prinsen en viss fallenhet
for bisarra religiösa foreställningar. På
ett möte for alternativjordbrukare
SVENSK TIDSKRIFT
ansåg han på allvar att ”galna-kosjukan” var naturens sätt att härrmas
for att vi använder konstgödsel.
Iden att ”naturen” är ett självständigt handlande väsen som har
åsikter och hänmas underlättas väl av
att man ingår i en släkt som har
recyklat generna några hundra år,
men liknande fuoskigheter finns representerade på närnure håll. Organisationen Det Naturliga Steget –
som har kungen som beskyddare och
finansieras av flera stora foretag bl a
Blektrolux – bygger i allt väsentligt
på hektakomber av mumbo-jumbo.
Detta är väl utvecklat av Tor-Ragnar
Gerholm i en ny skrift från Timbro.
Tvivelaktiga grunder
Eftersom många av katastrofteorierna – ozonhålet, växthuseffekten t ex – bygger på så tvivelaktigt
vetenskapligt underlag använder
miljörörelsen ett par ~älpargument
som har egenheten att de egentligen
gör alla observationer överflödiga.
Men hjälp av dem kan alla fakta
avvisas som irrelevanta for våra ställningstaganden.
Försiktighetsprincipen är sannolikt
det mest använda. Den säger att om
man är osäker på om något är miljö-
farligt eller inte bör man handla som
om faran var bevisad. Eftersom vi
inte säkert kan motbevisa växthuseffekten bör vi agera som om den var
säkert bevisad:
”Försiktighetsprincipen har definierats på flera olika sätt men grundtanken är att man inte skall behöva
invänta vetenskapliga bevis på att en
27
verksamhet är miljöfarlig eller ett
ämne är skadligt, utan man skall agera
forebyggande, och hellre avstå från
verksamheten eller undvika att använda ämnet, om misstankar om
negativa effekter finns.” skriver
Biologen Göran Knutas i Dagens
Politik den 3 januari.
I artikeln argumenterar han for att
kravet på vetenskapliga bevis i
miljödebatten bör sättas lågt. Vetenskapen är ju präglad av forskarna och
samhällets attityder och värderingar
så ”…att det inte går att tala om
någon ’objektiv’ vetenskap”.
Vinst varje gång for biologen
Knutas! Kan inte miljöskador bevisas
bör de ändå forutsättas. Kan de i
någon mån motbevisas med vetenskapligt grundade fakta är dessa ändå
bara ett uttryck for samhällets attityder och värderingar (till skillnad
från Knutas rena uppenbarelser…
och bör således inte tas på allvar.
Är det någon som tror att någon
mänsklig verksamhet kan tillåtas om
dessa tossigheter skall tas på allvar?
Det är helt enkelt omöjligt att bevisa att något inte finns: vi vet inte
säkert att tomtar inte existerar. Vi vet
bara att vi saknar bra observationer av
tomtar. Om någon påstår att tomtar
visst finns och att en av deras mest
framträdande egenskaper är att inte
kunna upptäckas av människor sitter
vi där.
Särskilt starkt blir argument som
bygger på forsiktighetsprincipen om
grunden är riktigt otäcka scenarier:
mänskligheten kommer att drunkna,
torka bort, dö i stormar, frysa ihjäl
28
när Golfströmmen vänder, utplånas i
melanom o s v. Ju fler fonårligheter
miljövännen kan rada upp, desto mer
ansvarslös verkar den som frågar efter
fakta och manar till eftertanke.
”Iden att ”naturen” är
ett självständigt handlande väsen som har
åsikter och hämnas underlättas väl av att
man ingår i en släkt
som har recyklat generna några hundra år1
men liknande fnoskigheter finns representerade på närmare håll.
Organisationen Det
Naturliga Steget- som
har kunge11 som beskyddare och finansieras av flera stora
företag bl a Blektrolux
– bygger i allt väsentligt på hektakomber av
mumbo-jumbo.
”
Brådskan är ytterligare ett hjälpargument att stoppa i halsen på dem
som tövar. ”No time to waste!” är
stridsropet. Tiden är knapp. Vi måste
göra något nu. Snabbt, bråttom,
bråttom! Aterigen är udden riktad
mot eftertanke, ifrågasättande och
realism.
”Tänk globalt, handla lokalt” är en
SVENSK TIDSKR.IFT
käck uppmaning som låter fornuftig.
Sanningen är att detta är ytterligare
en dumhet av globala mått. Varfor
skulle norrlänningen anpassa sin
livsstil till vad som vore hållbart om
alla i hela världen levde som han?
Alla bor ju inte i Norrland. Eskimån
som går på säljakt bör naturligtvis
inte ta hänsyn till vad som skulle
hända om alla kineser levde på
säl.Iangst. Människan har i alla tider
anpassat sin livsforing till lokala
forhållanden. Det är fornuftigt och på
det hela taget det enda möjliga.
Mindre uppenbart tokigt är foreställningen att vi har ansvar for
kommande generationer. Tanken är
att vi bör forsaka for att framtida
generationer skall kunna konsumera.
Det är ju s a s inte vår fortjänst att vi
foddes tidigare än de som kommer
att fodas senare. Det är sant. Men det
är inte vårt fel heller. Det är faktiskt
moraliskt likgiltigt när en begränsad
resurs konsumeras. Om ett ton olja
forbrukas nu eller om 200 eller 2.000
år spelar ingen roll. Att jag inte kan
använda en resurs nu därfor att den
skall användas om 100 år, är inte
mindre beklagligt än att jag inte kan
använda den nu därfor att den
användes for 100 år sedan.
Hittills har varje generation ärvt
både problem och landvinningar av
tidigare generationer. Och de har löst
problemen, gjort nya framsteg och
skapat ytterligare problem for nästa
generation att njuta av och tampas
med. Det är livets villkor. Tanken att
kommande generationer består av
eviga barn som har sämre forutsättningar än vi att hantera sma
svårigheter är felaktig. De konuner
att betrakta oss som vi betraktar dem
som levde förr. Som intressanta,
möjligen heroiska, men beklagansvärt efterblivna och primitiva.
Det begrepp som hittills har orsakat den starkaste påverkan på vårt
vardagsliv är föreställningen om det
naturliga kretsloppet. Också detta är
tvivelaktigt. Livets uppkomst har
möjliggjorts av att en rad ursprungliga kretslopp faktiskt brutits – den
ursprungliga sammansättningen av
atmosfär och hav hade varken vi eller
några andra levande varelser överlevt.
Likaså borde enligt kretsloppstänkandet fårbränningen av fossila bränslen ha ett egenvärde. Den återfår ju
värdefullt kol-livets viktigaste byggsten – till kretsloppet från dess långa
fangenskap i fom1 av svarta, kläggiga
och giftiga kolväten.
Dubiösa kretslopp
Även ur en mindre hårdfår filosofisk
synvinkel är kretsloppstänkandet
dubiöst. Väljer vi att ta fårsöket att
skapa ett kretsloppsamhälle på allvar
öppnar vi får totalt godtycke. Vi
underkastar oss dem som får tillfället
bestärmner var kretsloppet börjar och
slutar. Det finns inget logiskt eller
vetenskapligt skäl att anse att kretsloppet skall börja och sluta med
mjölkfårpackningen eller morgontidningen så att vi måste ta oss omaket att källsortera. I stället kan vi besluta att kretsloppet börjar och slutar
med träd i skogen. Då bränner vi helt
enkelt våra tidningar och förpackningar. Vi utvinner energi och slipper äcklig sortering.
Anledningen till att detta är mindre
populärt bland miljöaktivister och
makthavare är att det minskar deras
möjligheter att argumentera får
djupgående inblandning i medborgarnas vardag. Möjligheten att dölja de
politiska misslyckandena kring ”sysselsättningspolitiken” genom att
skapa s k ”gröna jobb” d v s lågavlönade, smutsiga och meningslösa
avfallshanteringssysslor minskar
naturligtvis också. Tanken att vi skall
byta ut alla toalettstolar får att sortera
vår avföring är sarruna andas barn: det
rationella är naturligtvis att bygga ut
reningsverkskapacitet där så behövs.
Vi har ju redan ett effektivt, centraliserat och storskaligt avloppssystem.
”Grön BNP” och olika sätt att
räkna in ”miljökostnader” (som av
något skäl alltid skall tas ut av konsumenten och gå till staten, inte till
miljön…) fyller sarruna funktion. Av
politiska skäl skall marknadsprissättningen kunna underkännas.
Godtyckligt skall extra kostnader
läggas på t ex elenergi får att Olof
Johansson, Anna Lindh eller någon
annan tycker det men inte på t ex
arbete eller vedeldning. Möjligheterna att manipulera olika samhällsekonomiska kalkyler blir snart
sagt oändliga. Att mänskligt arbete
skulle kunna ersätta el- eller olja är
naturligtvis rent larv: skall elströmmen till massakokning ersättas av
5.000 arbetslösa ungdomar som gör
åkarbrasor? Kommer Birger Schlaug
vilja åka cykelrickshaw i januari?
SVENSK TIDSKRIFT
Till sist är det oemotståndligt att
nämna Kungen av Dunkel Miljömetafysik, nämligen tanken på
”lågentropisamhället”. Entropi är ett
begrepp inom fysiken som betyder
att universum fårvandlas mot allt
”lägre” fom1er av energi. Materian
omvandlas till energi som efterhand
blir allt mer lågfrekvent. Till sist, om
miljarder år, är universum bara en
jämn soppa av värmestrålning. Det är
väl i någon mening ett beklagansvärt
tillstånd men inte ens de mest
fantastiska förhoppningar om mänsklighetens livslängd når fram till en
bråkdel av den tidsrymd det handlar
om.
Låg och hög entropi
miljövännernas retorik har emellertid den ökade entropin ratt status
av snart stundande hot. Självklart fylls
den också på med värdeomdömen:
låg entropi är ”ordning”, hög entropi
är ”oordning”. Tillstånd av hög entropi är också mer ”slumpmässiga” än
tillstånd av låg entropi. Självklart är
det retoriska tricket att vi i allmänhet
anser att ”ordning” är bättre än
”oordning och att ”slumpmässighet”
är av ondo.
Tanken är att växterna – ”naturen”
– bidrar till större ordning genom att
med hjälp av fotosyntesen bygga upp
biomassa. De slumpvis virvlande
koldioxidmolekylerna och vattenmolekylerna ordnas i kedjor av kolväten och den lättbegripliga och enhetliga syremolekylen. När däggdjuren, och särskilt människan, äter
av växterna eller av djur som ätit
29
växter, eller när vi bränner kolväten,
ökar vi åter entropin, d v s vi bidrar
till att den ”ordning” naturen skapat
bryts ned till ”oordning”. Därfår bör
antalet människor minskas, mängden
fårbränning minimeras och näringskedjorna dessutom kortas.
Vad betyder då i dessa sammanhang ordning, oordning, slump? Det
är, minst sagt, oklart. ”Ordning” är
ett helt och hållet psykologiskt
begrepp. Mer ordnade tillstånd är
lättare att begripa och beskriva.
Exakt beskrivning
Om vi tömmer ut en säck med
hundra potatisar på golvet hamnar de
i ett visst mönster. Detta mönster
skulle ingen kunna beskriva i vanligt
språk. Vi skulle behöva en bild, t ex
ett diagram med varje potatis läge
inprickat med en koordinat. Det
kräver att jag anger 200 koordinater.
Låt oss säga att jag i stället lägger
potatisarna i en fYrkant. Jag kan då
säga att vi har ”hundra potatisar i en
kvadrat med en meters sida och
ingen potatis ligger närmre än tio
centimeter från sin närn”laste grannpotatis” Detta är en exakt beskrivning av tillståndet. Denna är på 21
ord och kan säkert göras kortare. Det
är detta vi upplever som ordning –
egenskapen hos ett tillstånd att klart
och fullständigt kunna beskrivas med
en kort sammanfattning.
Det är däremot ingen skillnad i
slumpmässighet. Sanliar jag ihop
potatisarna i säcken igen och tömmer
30
ut dem är chansen lika liten att ett
mönster som är identiskt med det
fårsta oordnade mönstret uppträder,
som att potatisarna hamnar i en snygg
fyrkant av sig själva Qust i detta
exempel är de tillstånd som kan
beskrivas kort och enkelt, som fårefaller ordnade, ovanliga. Däremot är
andra klasser av tillstånd extremt
ordnade: universum är proppat med
vackra planetbanor, sprakande fraktaler och kollapsande solar vars natur
godtagbart kan beskrivas med eleganta och enkla formler. Om naturen
är ordnad eller oordnad är inte en
smaksak men väl en fråga om
människans själsliga fårn1ågor).
Frågan är också hur ordning
fårhåller sig till komplexitet och om
det är meningsfullt att fårsöka göra
jämförelser. Människans hjärna är
den mest komplexa organisation av
materia vi känner. Hur mycket
biomassa skall brytas ned till vatten
och koldioxid per kilo människohjärna får att vi skall anse att
ordningen har minskat d v s entropin
har ökat? Och, i vilken mån bidrar
fårbränningen av bergolja, en sörja
av osorterade kolväten, till att öka
ordningen genom att bidra till att
dessa stuvas om till koldioxid och
vatten, d v s enklare och mer lättöverskådliga tillstånd?
Redan här visar det sig alltså att det
övertalande begreppen ordning och
oordning är meningslösa i ett vetenskapligt perspektiv.
Och vill man inte fundera över
SVENSK TIDSKRIFT
finliret är det bara att konstatera att
universum går mot sitt slut om några
miljarder år. Åt det kan vi inget göra
och på vår planet badar vi i mer
energi än vi någonsin kommer att
kunna ta hand om. Mänskligheten
gör ingen skillnad när det gäller
universums ekologiska balans eller
entropiökning.
l mitten av 60-talet kan man utan
att vara allt får dogmatisk eller radikal
nyliberal säga att Sverige var rätt
lagom. Det ganlia privilegiesamhället
var uppbrutet. Det fanns pension,
ATP, barnavårdscentral, hjälp åt
handikappade, fri sjukvård, skola,
högre utbildning, a-kassa och
socialbidrag. skattetrycket var kring
30 procent. Hade vi stoppat utbyggnaden av välfärdsstaten där vore
sannolikt de flesta av dagens problem
betydligt mindre. Men man stoppade
inte. Dogmatikerna växte sig starka.
Socialdemokratin under Palme gick
tillsammans med det övriga politiska
etablissemanget åt vänster. Resultatet
vet vi.
M i dogmatikernas fotspår
Miljöpolitiken har redan passerat sitt
60-tal. Dogmatikerna har tagit över.
Det övriga politiska etablissemanget,
från Persson till Moderatema och
Moderata Ungdomsfårbundet släpar
inte ens efter utan följer glatt med i
tåget genom att bekräfta dogmatikernas världsbild, låt vara med
lite egna fårtecken i retoriken. Det är
inte bra.