Print Friendly

Magnus Karaveli; Mångkulturalismen är död, leve gemenskapen

Av Redaktionen | 31 december 2002


2002


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

(f)
c::
ro.._
Q)
o
lMångkulturalismen är död:
l av Magnus Karaveli
Vår svenska debatt har handlat mycket om svenskarnas relationer till invandrarna
men bortsett från invandrarnas syn på oss. Svenskheten har betraktats som torftig
medan osvenskheten i sig har hyllats. Efter mordet på Fadime och Usarna bin Ladins
terrordåd kommer diskussionen att bli mer komplicerad än så.
E
N UNG KVINNA av kurdiskt ursprung mördas i
Sverige av sin far därför att hon ville leva svenskt.
En saudisk miljardär grundar ett terrornätverk
som slår till mot ett förhatligt Amerika som
begått synden att tränga in på islams heliga mark.
Det finns ett samband mellan Usarna bin Ladins
och Fadime Sahindals öden. Det som formade såväl
organisatören av historiens mest spektakulära terrordåd som det senaste, oskyldiga offret för en patriarkalisk förtryckarkultur var det dramatiska mötet
mellan västerländsk modernitet och en förmodern
Mellanösternmentalitet.
Den 11 september, liksom det senaste så kallade
hedersmordet på svensk mark är var och en på sitt
sätt uttryck för ”civilisationskrockar” som utmanar
det konventionella, vänsterliberala och radikala tänkandet om kulturella identiteters betydelse. Namnen
bin Ladin och Fadime kommer för alltid att vara förknippade med dramatiska vändpunkter i vårt sätt att
se på världen och Sverige i en tid av närkontakter
tvärsöver djupa kulturella klyftor.
FÖRÄNDRAD VÄRLD
Vilka alla de politiska, sociala och kulturella effekterna av 11 september kommer att bli på tio, femtio eller
hundra års sikt kan ingen veta i dag. Men vi kan redan
konstatera att världen har förändrats i ett avgörande
avseende. 11 september innebar ett omskakande uppvaknande ur en lyckodröm, inte bara för Förenta
staterna utan för västvärlden som helhet. Det värsta
terrordådet hittills krossade våra illusioner om en
värld fri från stora konflikter, den väckte oss – eller
bör åtminstone ha gjort det – ur den söta drömmen
om ett harmoniskt världssamfund förenat av handel,
resor och kulturell korsbefruktning.
Föreställningen att den globala spridningen av
MeDonaids och sushi, av yttre, populärkulturella attribut, av MTV-sändningar skulle förebåda en kulturellt homogeniserad och i förlängningen konfliktfri
värld framstår i dag i all sin ytlighet.
Usarna bin Ladin har visat att det finns starka
krafter som vägrar att låta sig integreras i vår liberala
världsordning. Den islamiska terrorismen – som är
långt ifrån någon marginell företeelse utan understöds av stora befolkningslager, och som i stor utsträckning hämtar näring ur en religiös fanatism som
i flera fall också är politiskt sanktionerad- visar hur
oändligt utbrett hatet mot väst är i de muslimska delarna av världen.
INVANDRARNAS UTANFÖRSKAP
Oviljan till integration är manifest även i det mångkulturella Sverige. Hatet mot väst har en inhemsk
pendang i ett förakt för det svenska. Liksom attacken
den 11 september krossade den globalistiska utopin
har mordet på Fadime Sabindal krossat illusionen om
det mångkulturella paradiset.
Det är unga invandrarkvinnor som är utsatta för
ett svårt patriarkaliskt förtryck, som riskerar att i
värsta fall bli offer för ”hedersmord”. Men ”hedersmordet” är samtidigt också en av de extrema utmaningarna mot det svenska, mot svenska kulturella värderingar. Ett annat uttryck för de antisvenska känslorna
är de senaste årens gängvåld, personrånen och misshandeln med etniska förtecken.
Invandrarnas utanförskap har i den hittills av politiskt korrekta föreställningar hämmade svenska debatten
endast satts i samband med svenska attityder, särskilt på
arbetsmarknaden. Ingen uppmärksamhet har däremot
ägnats åt det faktum att stora grupper av invandrare
själva inte vill beblanda sig socialt med svenskar. I
ett liberalt samhälle står det var och en fritt att välja
socialt umgänge och äktenskapspartners. Men det explicita avståndstagandet från det svenska är likväl inget
som kan och bör accepteras. I Fadime Sabindals fall
resulterade denna hållning i hennes död; hon mördades
därför att hon hade varit tillsammans med en svensk man.
Uttalanden som det av Mahmoud Aldebe, ordföranden för Sveriges muslimska råd, där han förklarar
att han inte kan acceptera att en muslimsk kvinna
~~ lSvensk Tidskrift l2002, nr 1 l
eve gemenskapen!
gifter sig med en svensk, därför att hon då skulle gå
”förlorad för islam”, ger en bild av de värderingar som
bidrar till att avskärma invandrare från den svenska
kulturen. (Det får dock sägas vara ett hoppingivande
tecken att Turkiska ungdomsförbundet nyligen tagit
initiativ till ett projekt med det uttalade syftet
att ”motverka svenskfientliga attityder i turkiska
familjer”. Det vore otänkbart för Integrationsverket
att starta något projekt med en sådan inriktning.)
INGA SVENSKA V ÄNNE R
”Det är inget självändamål att ha svenska vänner eller
att uppmuntra barnen att ha det.” Så uttalade sig
några turkiska och kurdiska invandrarkvinnor i trettioårsåldern (uppvuxna i Sverige) i en artikel i Dagens
Nyheter för några år sedan. ”Jag har en son som är arton, och jag vill helst inte att han umgås med svenskar. Man blir som de man umgås med”, förklarade en
av dem.
I en annan artikel, i Göteborgs-Posten för två år
sedan, gav intervjuade muslimska flickor uttryck för
samma avståndstagande från det svenska. Ingen av
flickorna kunde tänka sig att gifta sig med en svensk,
kristen man. Och svenska tjejer var lösaktiga, tyckte
de. Deras egna män ligger med svenska tjejer, men
sedan föraktar de dem och gifter sig med muslimska
oskulder, kostaterade de.
Efter ”hedersmordet” i Uppsala är en förändring
av det officiella Sveriges sätt att förhålla sig till invandrarfrågorna märkbar. I alla händelser har ramarna
för vad som får lov att sägas offentligt vidgats, i varje
fall för tillfället. Mona Sahlin tog dock redan förra
sommaren ett stort kliv bort från det mångkulturella
paradigmet. ”I Sverige gäller en knippe värderingar
som det bara är att ställa upp på”, konstaterade integrationsministern. ”Om folk drar sig undan samhället
för att slippa anpassa sig måste vi hitta sätt att tvinga
in svenska värderingar”, slog hon fast.
Det är en annan Sahlin än den jag själv mötte i ett
samtal i teve i samband med nationaldagen för fyra år
sedan. Då talade Sahlin om det berikande i att invandrarna förblir olika, osvenska. Hon hade då, i likhet
med de flesta svenska politiker, mycket liten förståelse
för behovet av en kulturellt sammanhållen nationell
gemenskap. När vi diskuterade samma frågor i radio
för ett år sedan kom debatten mellan oss av sig när integrationsministern i stort sett anslöt sig till min kritik av mångkulturalismen.
SAHLIN I SLÖJA
Mona Sahlin är förvisso inte konsekvent i sin hållning. Det visade hon i höstas när hon tillsammans
med vice statminister Lena Hjelm-Wallen, beledsagad
av ovan nämnde Mahmoud Aldebe, svepte in sig i slö-
ja (symbolen för en fundamentalistisk islam) under
sitt besök i Stockholms moske. Kanske berodde det
på okunskap, men därmed gav hon indirekt sitt stöd
till en fel sorts islam. Men Sahlin är likväl den första
svenska integrationsministern som talar om svenska
värderingar och om att invandrare skall anpassa sig
till den svenska kulturen.
Om invandrare inte utvecklat starka känslor av samhörighet och solidaritet med Sverige så beror detta i hög
grad på en svensk, politisk hållning. Budskapet till invandrarna har trots allt varit att de inte skall bli svenskar.
”Det mångkulturella gjordes till ett idealtillstånd. Det
gamla Sverige framställdes ofta som torftigheten själv, en
provinsiell ankdamm, någonting att skämmas över.” Så
beskrev Mauricio Rojas träffande i sin bok ”I ensamhetens labyrint” den känslomässiga och intellektuella jordmån ur vilken den mångkulturella politiken växte fram
från mitten av 1970-talet.
I fokus de senaste två decennierna har svenskarnas anpassning till invandrarna stått. ”Problemet
är inte invandrarnas inställning gentemot svenskar
utan svenskarnas inställning gentemot invandrare.
Det handlar om att förbereda det svenska folket för en
annan och mångkulturell framtid. Svenskarnas attityder måste förändras.” Så löd Lars Engqvists programförklaring när han tillträdde som integrationsminister
1998. ”Människor måste acceptera att Sverige numera
är ett mångkulturellt samhälle”, förklarade en annan
minister, Pierre Schori.
”KULTURARVET FÖRÄNDRAs”
Att Sverige är mångkulturellt skall bejakas och bli en
naturlig del av vardagen, fastslog den parlamentariska, invandrarpolitiska kommitten 1996. I kommittens
lSvensk Tidskrift l2oo2, nr 1 lm
(/)
c
ro.._
Cl)
o
ldigra betänkande fanns inte ett ord om hur invandrare skulle tänkas komma att bli påverkade av den
svenska kulturen (och naturligtvis inget om sedvänjor
som hedersmord), men väl en nedtoning av det svenska i nationens kulturarv: Det svenska kulturarvet
kommer att förändras av invandringen, förutspådde
man nöjt.
I en integrationspolitisk proposition något år
senare fyllde regeringen på med påståendet att invandringen hade gjort den svenska historien irrelevant som grund för en gemensam nationell kultur
och identitet. Listan över exempel på hur den svenska
identiteten konsekvent tonats ned på bekostnad av det
mångkulturella kan göras hur lång som helst. Det officiella Sverige har agerat som om det skämts för att
vi är svenskar.
SVENSKHET OVAN
Folk i gemen skäms knappast över sin svenskhet,
men däremot känns det ovant för de flesta att explicit stå för denna identitet. Jag tror att det dels handlar
om konflikträdsla – ett i sig svenskt drag – och dels
om att det fram till nyligen inte funnits något behov
av att verbalisera en svensk identitet som länge varit
ohotad och därmed självklar.
När moderaterna förra sommaren skulle klubba
sitt nya partiprogram tog ungdomsförbundet strid för
att helt stryka alla hänvisningar till den svenska kulturen. Per Unekel argumenterade emot denna nihilism och framhöll att man inte kunde utgå från att nationen som identitetsbärare skulle försvinna. Det var
klokt. ”Culture matters”, för att citera Samuel Huntington.
Det vore ett misstag att tro att de identitetsfrågor
som trängt sig upp på den politiska agendan i det ena
landet efter det andra i vår närhet- Danmark, Tyskland, Nederländerna för att nämna några- inte skulle
göra det också i Sverige.
I Tyskland har de senaste åren en het
debatt om begreppet tysk kultur pågått. Ledande kristdemokratiska politiker talar numera om
leitkultur. De fram- —o håller att det finns
en tysk identitet
kopplad till traditionella tyska värderingar och vill – eller
snarare kräver- att invandrarna blir en del av
den tyska, kulturella gemenskapen. På detta har
~~ lSvensk Tidskrift !2oo2, nr 1 l
socialdemokraterna och de gröna reagerat med förutsägbara anklagelser om högerextremism.
En debatt som denna är förstås svår att föra
helt lugnt i Tyskland; själva begreppet leitkultur väcker
oundvikligen obehagliga associationer. Ändå är frågan
relevant: Vad är det som håller ihop en nation? Kan man
undvara en sammanhållande kultur och identitet?
I den yrvakna svenska invandrardebatten sätts nu
fokus på lagen, på att invandrarna måste följa svenska lagar. Det är dock en självklarhet; också den som
turistar i ett land måste följa dess lagar. ”Jag kommer
aldrig att acceptera föreställningen att människor formar en social gemenskap bara därför att de lyder
under samma överhuvud och lagar”, skrev Alexis de
Tocqueville. Exemplet Malmö är illustrativt i detta
avseende.
FLYKT FRÅN MÅNGKULTURALISM
I höstas uppmärksammades den utflyttning av infödda svenskar som sker från Malmö. 3600 personer flyttade under 2001 ut från Malmö stad till kranskommunerna. När kommunen genomförde en enkät bland de
utflyttade fick man ett kvitto på integrationspolitikens misslyckande. Sydsvenska Dagbladet konstaterade
att de dåliga erfarenheterna av mångkulturalismen –
till exempel att svenska barn börjat förlora sitt språk
– och upplevelserna av otrygghet var en avgörande
faktor bakom utflyttningen. ”Av svaren framgår att
utflyttarna inte känner igen sig i Malmö”, noterade
Sydsvenskan.
För att återvända till Tocqueville: ”Ett samhälle
kan endast existera när ett stort antal människor betraktar ett stort antal saker med samma ögon, när de
delar uppfattningar i många frågor, och när samma
händelser väcker samma associationer och ger upphov
till liknande tankar hos dem” Så är det inte i dagens
Malmö, som är långt ifrån det enda exemplet på samhällelig fragmentering i Sverige.
Det som håller ihop nationer, som skapar en känsla av gemenskap, är aldrig blott en författning och
lagar, utan ett gemensamt förvaltat minne, historien,
och en övergripande kultur, med sina traditioner och
tänkesätt som i sin tur fyller medborgarskapet med
sitt speciella värdeinnehåll i varje enskilt land.
”SVENSK” TALIBAN?
Efter den 11 september har vi blivit påminda om att
det svenska medborgarskapet är en tom formalitet för
många som fått sig detta beviljat. Att så varit fallet
för till exempel den ”svenske” talibanen, liksom för
de andra ”svenskar” som upptäcks i det islamistiska
terrornätverket är uppenbart. I Danmark vill den nya
borgerliga regeringen införa krav på godkänt prov i
språket, danska samhällsförhållanden, rättsprinciper
och danska värden för den som vill bli medborgare.
Den praktiska utformningen av ett sådant prov tål att
diskuteras. Men att man av den som vill bli medborgare i ett nytt land kräver att han eller hon också visar
prov på åtminstone en vilja att lära sig något om detta
lands kultur och historia är bara rimligt. I invandrarlandet framför andra, Förenta staterna har medborgarskapet dessutom alltid varit förenat med en uttalad
lojalitetsförsäkran till nationen.
En politik som uppmuntrar invandrares assimilation i det svenska kommer att underlätta en fortsatt generös invandrings- och flyktingpolitik. En
avskrivning av det mångkulturella projektet är i själva
verket en absolut förutsättning för det sistnämnda.
En politisk uppvärdering av den nationella kulturen är också avgörande för hur det politiska landskapet kommer att se ut på en fem-tio års sikt. Det
brukar lite självbelåtet sägas att Sverige inte löper
tiker såväl ett intresse som
språk för ”identitetspolitik”,
och än så länge har heller inte
frågorna om nationell identitet/
kultur blivit viktiga nog för att
avgöra väljarnas partivaL
”Fast en förändring är otvivelaktigt på gång. Den kommer att
bli uppenbar, om inte förr så
när svenska partier, väljare och
massmedier på allvar blir tvungna att mera aktivt förhålla sig till den avgörande
förändring som invandringen och framväxten av ett
mångkulturellt samhälle har inneburit”, förutspådde
statsvetaren Erik Åsard för några år sedan i en kulturartikel i Dagens Nyheter. Är vi där nu, efter 11 september och mordet i Uppsala?
Åsard pekade på det skifte som ägt rum från
klasspolitik till identitetspolitik i Förenta staterna, i
någon större risk att få ett dansk
folkeparti eller en Jörg Haider. Erfarenheten från Ny demokrati torde
förvisso alltjämt verka hälsosamt
avskräckande för många. Men statsStorbritannien och även i de nordiska
”Vad är det som håller länderna (minus Sverige). Han noterihop en nation?”
ade hur amerikanska politiker numera
lika ofta ställs till svars för hur de ser
vetaren Tommy Möller ser ett annat framtidsscenario: ”På längre sikt framstår ett nytt, högerpopulistiskt
parti som logisk. Dels därför att de etablerade partierna är samlade i mitten i välfärdsfrågorna, dels på
grund av den liberala dominansen i invandringspolitiken”, förklarade han i en intervju i Jyllands-Posten
för några månader sedan.
HÖGERVÄNSTERDIKOTOMIN
I Sverige domineras den politiska debatten av de invanda, klassiska politikområdena – vård-skola-omsorg-skatter. Det svenska partisystemet är starkt och
helt präglat av den klassiska högervänsterdikotomin.
Rörelser som sätter identitets-, kultur- och livsstilsfrågor i centrum har traditionellt haft ett svagt genomslag i den svenska politiken. Det dröjde länge innan Sveriges riksdag fick ett miljöparti, och högerpopulismen i ny demokratis skepnad var både en senkommen och därtill kortvarig bekantskap i den svenska politiska kulturen.
skillnaderna mellan Sverige och exempelvis Danmark, på folklig nivå, är emellertid inte så stora som
den politiska diskursen ger sken av. Konfronterad med
de kulturella nyheter som invandringen fört med sig
får det svenska en ny laddning och betydelse. (Att den
största gruppen i en aktuell Sifomätning- närmare 25
procent – vill ta bort l maj som helgdag till förmån
för 6 juni är ett tidstecken; svensken har blivit mindre
röd och mer blågul.) Däremot saknar flertalet polipå icke-materiella frågor som aborter,
droger, positiv särbehandling av etniska minoriteter,
införande av obligatorisk bön i skolorna och liknande,
liksom att alternativrörelserna till vänster satt livsstilsoch identitetsfrågorna i centrum.
NATIONELL IDENTITETSPOLITIK?
Erik Åsards perspektiv var tydligt vänsteristiskt. Hans
artikel handlade om hur identitet, olikhet och erkännande blivit kodord för nutidsvänstern. Följaktligen
avslutade han med följande förutsägelse: ”Om inte i
nästa valrörelse så i då nästa kan det ha blivit lika
naturligt för ledande partiföreträdare att artikulera en
identitetspolitik för olika minoriteter (min kurs.) som
det i dag är att formulera mål för arbetsmarknadsoch finanspolitiken.”
Vad blir den borgerliga motsvarigheten till denna
nutidsvänster? Kommer det, om inte i den kommande
valrörelsen så i då nästa, att ha blivit naturligt för
borgerliga svenska politiker att artikulera en samlande,
nationell identitetspolitik? Det kommer i alla händelser
att bli nödvändigt. Skulle däremot exempelvis moderata ungdomsförbundets syn på svenskheten få genomslag i partiets politik, kan vi vara säkra på att den
moderata oppositionsställningen permanentas. Borgerligheten bör lära av Mona Sahlin – hennes omvändelse
från mångkulturalismen är ett politiskt förebud.
Magnus Karaveli (magnus.karaveli@corren.se) är ledarskribent vid Östgöta Correspondenten.
-l
o
ro
……
Q)
::J
(/)
lSvensk Tidskrift l2oo2,nr 1 lm

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism