Print Friendly

Madeleine Siösteen; U-ländernas växande externa skulder

Av Redaktionen | 31 december 1980


1980


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

l
MADELEINE SIÖSTEEN:
U-ländernas växande externa skulder
Oljeprishöjningarna harforsatt de ickeo/jeproducerande u-länderna i en kritisk situation.
Deras utlandsskulder växer allt snabbare och
uppgår nu till ca 450 mrd dollar. Mera
kreditvärdiga länder som Brasilien och Mexico
lånar mest, konstaterar civilekonom Madeleine
Siösteen. Den nuvarande kreditmarknaden kan
inte tillgodose u-ländernas behov. f
Brandtkommissionens rapport efterlyses därfår ett
nytt internationellt valuta- och
finansieringssystem for u-länderna.
Under de senaste åren har en allt större oro
brett ut sig över u-ländernas ökande utiand –
skulder. Man har talat om att världens finansiella system skulle kollapsa om inte låntagarländerna klarade av att betala sina räntor och
amorteringar. De internationella bankerna
stora engagemang i u-länderna har gett ytterligare upphov till tal om att kraschen skulle var
nära. Domedagsprofetiorna har varit många,
men ännu så länge har det internationella
banksystemet kunnat anpassa sig till de rå-
dande fårhållandena. Man skall också komma
ihåg att redan på 1960-talet började nationalekonomer intressera sig för de fattiga ländernas
skuldproblem.
För sex år sedan skedde en dramatisk forsämring i u-ländernas externa finansiella läge.
Oljeprishöjningen på 400 % i slutet av år 1973
kom att skapa helt nya relationer inom världsekonomin. De icke-oljeproducerande u-länderna stod praktiskt taget handfallna infår en
situation som de hade svårt att bemästra.
Deras underskott i bytesbalansen mer än tredubblades från ca 7 mrd dollar år 1973 till ca
36 mrd dollar året därefter. Försämringen i
terms of trade var ett resultat av de högre priserna på olja, som även slog igenom i andra
viktiga importprodukter, och en minskning av
exportpriserna på flertalet råvaror kombinerad
med en reducerad exportvolym.
Underskotten finansierades genom en kraftig
upplåning på de internationella kapitalmarknaderna och en minskning i de internationella
valutareserverna. Den andra oljechocken kom
1974/75 och ytterligare oljeprishöjningar har
skett sedan dess. För att avhjälpa de akuta
problem, som uppstod med de stora betalningsbalansunderskotten, gav Internationella
\’alutafonden (IMF) och andra internationella
organ bistånd i olika former. Även OPEC-Iänderna fick ge lån från sina nyvunna rikedomar.
U-länderna ökade sin kortfristiga upplåning
och den stora skuldbollen sattes i rullning. För
är 1974 uppskattade Världsbanken (IBRD) de
icke-oljeproducerande u-ländernas skuldåtaga
till 150 mrd dollar, i dag uppskattar OECD
den totala skulden till närmare 450 mrd dollar!
skuldsättningen till västländerna är omkring
350 mrd dollar varav hälften är skulder till
pri\’ata banker. De privata skuldernas andel
har ökat snabbare än de offentliga och offentli~t garanterade de senaste åren. Denna avse- \ärda ökning i skulden har åtfoljts av en ökning
i skuldtjänsten (räntor och amorteringar) p g
av de hårdnande kreditvillkoren.
De kommersiella bankerna har fått spela en
allt större roll vid kanaliseringen av OPECs
Ö\’erskott tillbaka till de icke-oljeproducerande
u-länderna. På senare år har u-länderna i
många fall foredragit lån från banker framfor
lMFs stränga villkor vad gäller landet ekonomiska politik for att åtnjuta IMF-krediten. De
internationellla bankerna befann sig även i den
situationen att de plötsligt fick en stor inlåning
som skulle placeras och det gällde att hitta nya
kunder. Det officiella biståndet utgör dock fortfarande en mycket stor kapitalkälla for u-länderna.
U-ländernas skulder är koncentrerade till ett
fåtal länder. Tiotalet länder står fcir merparten
a\· skuldsättningen och det är inte, tvärtemot
\·ad många formodar, de fattigaste u-länderna
som har den stora skuldbördan utan de rikare
u-länderna. Även den privata utlåningen har
koncentrerats till de rikare, mer kreditvärdiga
u-länderna som t ex Brasilien och Mexico.
399
Att mäta skuldens betydelse
Att låna pengar behöver i sig inte vara något
fel. En snabb tillväxt i ekonomin kopplas ofta
till kapitalimporten. Men direktinvesteringar
kan utgöra hinder fcir utvecklingen, om de bara
går till en liten exportsektor, medan det råder
ineffektivitet inom de andra samhällssektorerna. Lånade pengar som används till produktiva investeringar är självfallet bättre än lån till
konsumtion. Det är till det senare som alltfor
många u-länder har sett sig tvingade att gå ut
och låna.
Det är särskilt länder som hade en industri
och som var beroende av energi som drabbades
hårt av de stora oljeprishöjningarna. skuldsättningen har således både ett kortsiktigt perspektiv – likviditetssvårigheter – och ett mer långsiktigt – strukturellt – som innefattar hela
utvecklingsproblematiken.
Det är inte den totala utestående skuldens
storlek i siffror som avgör hur allvarligt skuldproblemet är i ett enskilt land. Många nationalekonomer har sysselsatt med att få fram
riktiga indikatorer på dels ett lands kreditvärdighet och dels dess sårbarhet for potentiella
skuldkriser.
I stället for den totala skuldsiffran är det den
faktiska skuldtjänsten och de anspråk dessa forplikielser tar av landets tillgängliga resurser
som bestämmer om ett lands skuldsituation är
akut forsvagad eller ej. Problemet är att använda ett relevant skuldmått.
Den traditionella indikatorn på skuldtjänstens omfattning är skuld~änstkvoten (eller
debt service ratio= DSR), som betecknar den
andel de löpande betalningarna på skulden tar
av de löpande exportintäkterna. Svårigheten är
dock att fastställa en kritisk nivå på DSR. Me- …..
400
dan en DSR på 15-20% kan vara ödesdiger
för ett land kan en DSR på 40% vara hanterlig
för ett annat land. DSR kan vara speciellt missvisande för små länder med stor export där
skuldproblemet skenbart kan tyckas litet. Eftersom DSR är ett kapitalflödesbegrepp, snarare än ett produktivitetsbegrepp, är dess användning i den långsiktiga analysen starkt begränsad.
Möjligheten till återbetalning
U-ländernas tillväxt, och därmed deras möjligheter att kunna återbetala sina utlandsskulder,
är i hög grad beroende av två faktorer: förmå-
gan att generera inhemskt kapital och skapa
ekonomisk tillväxt samt den hjälp i form av
bistånd och lån de kan erhålla från utlandet.
Den långsamma konjunkturutvecklingen i iländerna har återverkat på u-ländernas ekonomier då de senare har haft svårt att la avsättning för sina produkter. Detta visar att interdependensen i världsekonomin är mycket stark
och att u-länderna är beroende av oss, liksom
vi av dem.
Om ett land inte kan fullgöra sina betalningsskyldigheter råkar det in i en skuldkris.
Risken finns att landet helt ensidigt inställer
sina betalningar. Om sådana moratorier skulle
bli alltför utbredda i världen, finns det fog för
oron att det internationella kapitalsystemet
skulle braka samman. Amerikanen David
Rockefeller, stor aktieägare i Chase Manhattan
Bank, lät nyligen i en TV-intervju förstå att de
länder som helt slutar betala även har förstört
alla chanser till vidare krediter. Det skulle betyda slutet för en påbörjad ekonomisk utveckling. De amerikanska bankerna är dock den
största privata lånekällan. Officiellt uttrycker
dessa banker inte någon större oro över u-ländernas skuldproblem sannolikt dels för att det
psykologiska klimatet då skulle försämras och
tron på skuldkraschen öka, dels vill man ogärna erkänna att man har tagit för stora risker
med sina inlåningskunders pengar.
Det är egentligen inget ovanligt med betalningsinställelser – man kan dra paralleller
med ett företag som går i konkurs. Ibland kan
det vara nödvändigt att börja om från
”scratch” fOr att rätta till det som hade gått
snett.
Tekniken fOr skuldlättnader är antingen
skuldomfOrhandlingar eller skuldrefinansiering. Principen för en skuldkonsolidering, som
kan vara multilateral och/eller bilateral, är att
avbetalningarna på skulden uppskjuts till senare datum. En refinansiering innebär oftast att
ett nytt lån ersätter det gamla och att villkoren
kan ändras.
U-länderna har framfört krav på att skuldlättnader till viss del skulle automatiseras. Risken med att instifta speciella institutioner fOr
dettta ändamål kan dock vara att man snarare
inbjuder till skuldkriser än undviker dem.
Faktorer som stödjer argumentet att skulderna inte blir banksystemets Akilleshäl är att
bankerna har utvecklat säkrare metoder för bedömning av u-ländernas kreditvärdighet. Samtidigt kvarstår faktum att allt fler u-länder har
svårt att fullfölja sina betalningar. Underskotten i bytesbalanserna ökar och väntas i slutet
av detta år uppgå till ca 70 mrd dollar för de
icke-oljeproducerande u-länderna. Samtidigt
kommer OPEC-ländernas överskott att överstiga 100 mrd dollar.
Brandtkommissionens rapport
Tydligt är dock att den nuvarande kreditmarknaden inte kan tillgodose u-ländernas behov.
Frågan är om det krävs något nytt ”mellanhandsinstitut” eller ”Världsutvecklingsfond”
(World Development Fund) som Brandt-kommissionens rapport efterlyser. I detta internationellt uppmärksammade program för överlevnad skulle denna fond i stor utsträckning ge
programlån och komplettera existerande organ
såsom IMF och IBRD. Man kräver även ett
nytt internationellt valuta- och finansieringssystem får u-länderna samt ökade resursöverfö-
ringar.
De förslag till en förändring i världsekonomin, som framförs i Brandt-rapporten, har
även tidigare uppmärksammats i olika internationella organ. Någon gemensam lösning för ioch u-länderna har inte kunnat uppnås. Det
som gör Brandt-kommissionens rapport intressant är att ledamöterna är framstående politiker både från nord och syd.
401
Kraven på en ny ekonomisk världsordning
har rests från u-ländernas sida på flera UNCTAD-möten och i FN-sessioner. I dessa krav
ligger generella skuldlättnader för de hårdast
drabbade och minst utvecklade u-länderna. På
senare år talas alltmer om massiva resursöverföringar, inte bara för att bistå u-länderna utan
även på sikt hjälpa upp importen till u-länderna från i-länderna. Många av u-ländernas
krav betyder dock en hårt reglerad världsekonomi, kanske med en ”global skatteuppbörd”.
U-ländernas behov av utländskt kapital
växer, både till finansiering av nya utvecklingsprojekt och till att finansiera underskott i bytesbalansen. U-länderna har hamnat i ett ekorr- 1-tiul och bankerna är tvungna att följa med.
Lån föder nya lån och snöbollen växer. Kommer den att smälta och avta eller rullar den
vidare tills hela kapitalsystemet dras med? Det
återstår att se.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner