Print Friendly

Lundell växer ifrån vänstern

Av Fredrik Segerfeldt | 28 maj 2010

Ulf Lundell
En öppen vinter
Wahlström & Widstrand

När fan blir gammal blir han religiös.” Eller ”den som inte är vänster när han är ung har inget hjärta, och den som inte är höger när han är gammal har ingen hjärna.”

Så lyder två klichéer om åldrandets intellektuella och politiska resa. Klichéer är sanningar som sagts så ofta att de blivit plattityder. Men de är icke desto mindre sanna. Det är Ulf Lundell ett levande bevis på, inte minst i sin senaste bok En öppen vinter. Mer om detta senare.

Först ett erkännande: undertecknad är en mycket stor beundrare av de ord och ljud som denna multikonstnär fick ur sig fram till ungefär mitten av 1980-talet. Sedan tog den megalomana kvantiteten över, rockmattor i stället för fina melodier, ordsvada i stället för skärpa. Stream of consciousness med mer stream än consciousness.

Men nu är Lundell tillbaka som minimalist, i den bästa boken på flera decennier. Många, särskilt de fiina, skulle säkert avfärda den som ”en gammal man tittar på sport”. För mig är det vardagspoesi när den är som bäst. Korta koncentrerade meningar, som en mustig fond i stället för de tunna soppor han kokat de senaste decennierna. Texterna ger den där klumpen i magen som Lundell brukade ge, framkallar de där bekanta fnissningarna och inte sällan märker jag under läsningen att jag sitter och hummar med. Ögonmusik för verklighetens folk. Med boken kommer också en CD med Uffe, en gitarr och ett munspel. Precis som det ska vara.

Temana är som så ofta barn- och ungdomsåren, relationer och naturen. Han ältar utan att bli ältig. Och så det här med åldrandet. Ibland låter Lundell faktiskt som en gnällig surgubbe. Som när han ondgör sig över uttalsfel i radions P1. När sådant kommer från någon vars debutroman var full med verbformer som ”setat” blir det nästan parodiskt.

Men Lundell skriver också om samhället. Och som jag skrivit annorstädes är han mycket mindre vänster än han själv skulle vilja. Visserligen kallar han Alliansen, Stegö Chiló och Borelius för en trojansk häst. Men det är mest poserande. För han längtar hela tiden tillbaka till 50-talet, till rekordåren då hans pappa byggde det där egna hemmet som han skrivit och sjungit så mycket om.

Därför är det svårt att undvika att påpeka att då, när vårt samhälle funkade rätt ok, var Sverige ett helt annat land än idag. Det offentligas ingrepp i människors liv var långt mer begränsat. Bland annat var de svenska skatterna ungefär lika höga som de amerikanska. Det var sen, i slutet av 1960-talet och början av 1970-talet, när Lundell spelade gitarr, drack mellanöl och rökte braj, som det gick åt skogen. Men det verkar han inte ha tänkt på.

Det är också svårt att få ihop den där sympatiske Walden-anarkisten som dyker upp här och var med den socialdemokratiska samhällsvisionen. Sanningen är nog den att Lundell aldrig varit socialist annat än estetiskt. Han gillar ideologins slogans och den känsla av gemenskap han tror sig ha upplevt som barn. Men inte så mycket mer än så. Och socialismens avarter är han skoningslös mot:

när revolutionen är gjord måste den
återaktiveras, tyckte Mao: en 89-årig
kvinna piskas ihjäl på
gatan med statens bälten
av 18-åringar, rusiga rödgardister.

Även om Lundell själv röstade på SKP en gång är han noga med att han aldrig drogs in i det kollektiva, att han skrämdes av det stenhårda som hans ”medvetandegjorda” bekanta hade i blicken. Och egentligen kände han ingen samhörighet med dessa medelklasskids som ville ner när han ville upp. De liksom möttes bara på vägen.

Kanske borde Uffe slå en signal till Mona Sahlin och berätta för henne att det vore oacceptabelt med kommunister i en svensk regering. Hon lär ju dyrka USA:s Lundell Springsteen och skulle möjligen ta intryck. Det vore bra för Sverige.

Fredrik Segerfeldt är företagare och fri skribent.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner