Print Friendly

Lönsamheten är samhällsintresse

Av Redaktionen | 31 december 1969


1969


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

T G WICKBOM:
Lönsamheten är
samhällsintresse
Direktör T G Wickbom vänder sig i
denna artikel mot den ofta schablonmässigt framförda tanken, att statsägda
företag främst skulle se till samhällsnyttan och de enskilda till lönsamheten.
Detta är en alltför grov förenkling.
Att våra enskilda företag är lönsamma
är det viktigaste samhällsintresset av
alla, men självfallet kan det finnas skäl
för staten att bedriva affärsverksamhet
av ett annat slag än det normala
enskilda företaget. ”Någon anledning”,
säger förf, ”att konstruera
motsättningar mellan olika typer av
företagsägande borde sannerligen inte
finnas. N är allt kommer omkring sitter
vi alla i samma båt och är i sista hand
lika beroende av att alla funktioner
inom samhället utnyttjas på bästa sätt.”
Verkställande direktören för det nya
statliga Utvecklingsbolaget, Lars Brising, har nyligen inför offentligheten
försökt definiera skillnaden mellan hans
företag och ett vanligt privatägt bolag.
Det är en fråga om prioritering, säger
han – Utvecklingsbolaget skall satsa
på samhällsnyttiga projekt och förena
detta med rimlig lönsamhet på sikt, medan ett enskilt företag väl i princip har
krav på mesta möjliga lönsamhet oberoende av samhällsnyttan.
Tankegången, sådan den återges av
den intervjuande tidningen, är inte
ovanlig. Redan därför kan den vara
värd att diskutera, även om det nu
skulle vara så att hr Brising med sin
rika erfarenhet av olika slags företagande skulle ha formulerat sig annorlunda,
i det fall han själv hållit i pennan. Man
kan nämligen fråga sig hur det egentligen förhåller sig med den kontrast som
här uppställs.
I och för sig är ju ”samhället” till för
att sköta vissa saker oberoende av om
det ekonomiskt går ihop eller inte. Försvarsväsendet är kanske det mest extrema exemplet, SJ:s s k kulturbanor ett i
detta sammanhangmernärliggande. Man
kan alltså inte finna något orimligt i att
det allmänna, vare sig det nu är stat eller kommun, under vissa speciella betingelser med berått mod gör en dålig
affär. Om samhället anser sig behöva
en viss service och av en eller annan anledning inte kan ta ut kostnaderna direkt, ja då ligger det förstås inget osunt
i att göra ett förlustbolag med tillskott
l
av skattemedel, vare sig det sedan drivs
i offentlig eller enskild regi.
Graden av olönsamhet
Men förutsättningen är då att det på
ett eller annat sätt klargörs, vilken grad
av olönsamhet samhällsnyttan tillåter.
Om arbetsmarknadsstyrelsen någorlunda realistiskt skulle kunna kalkylera, att
det skulle kosta så och så mycket att
hålla så och så många norrbottningar
med alternativ sysselsättning så skulle
Norrbottens Järnverk i sin lönsamhetskalkyl kunna bokföra det beloppet som
en fiktiv intäkt. Först då blir det möjligt att avgöra, om det verkligen är förenligt med samhällsnyttan att driva
företaget.
Ty när allt kommer omkring är den
ekonomiska lönsamheten första förutsättningen för all kommersiell verksamhet, oberoende av om den drivs av staten eller någon annan. Vad det nyss aktuella fallet Durox illustrerar är ju
ingalunda att statlig affärsverksamhet
är sämre än privat utan helt enkelt att
inte heller statlig affärsverksamhet kan
undandra sig de ekonomiska lagar som
stundom försätter även enskilda företag i mer eller mindre självförvållade
svårigheter. Så som vårt samhälle är
konstruerat ligger det i dess gemensamma intresse att ett företags varor och
tjänster normalt betalas av den som
utnyttjar dem och inte indirekt av nå-
gon annan. En industri eller ett handelsföretag i enskild ägo tjänar alltså samhällsnyttan genom att hålla sig lönsamt
15
– alldeles oberoende av att det är i förväntan om avkastning som pengarna
har satsats; som ett alternativ alltså till
att sätta in dem på bank.
Det allmänna kan givetvis ha goda
skäl för att ge ett enskilt företags bristande lönsamhet ett tillfälligt handtag.
Det kan bli billigast så. Men att göra
det i längden är vanligen att gå stick i
stäv mot samhällsnyttan. Det är att ge
socialhjälp i stället för ett rejält jobb
som ökar samhällets gemensamma resurser. Ty det ur samhällets synpunkt intressanta med det lönsamma företaget
är ju, att det inte bara ger aktieägarna
utdelning och de anställda löner utan
också ger stat och kommun direkta inkomster. Lägger man ihop den 50-procentiga bolagsskatten med skatten på
vad aktieägarna får i utdelning – i
många fall enligt betydligt högre procentsats- så kan man utan vidare säga
att de enskilda företagen lika väl som
de statliga står i den direkta samhällsnyttans tjänst. Då har man ändå inte
tagit hänsyn till att det är av sina arbetsinkomster i enskilda företag den
stora massan av svenska skattebetalare
ersätter stat och kommun för de tjänster
de tillhandahåller.
Förlust för alla
Ett företag som inte går med vinst är
alltså normalt en förlust för alla; inte
bara aktieägarna, som inte får någon
nytta av sitt sparande, eller de anställda som riskerar att förlora sin försörjning, utan också alla vi andra som för- ____________________]
16
lorar företagets bidrag till vår gemensamma omkostnadspott och rentav får
gräva i den för att betala ut omskolningsbidrag och åtskilligt annat. Vinsten, den mångomskrivna profiten, är ett
hälsotecken. Varför skulle eljest också
statliga företag i hr Brisings formulering förena sin satsning på samhällsnyttiga projekt med ”rimlig lönsamhet på
sikt”? Varför skulle annars industridepartementets företagsdelegation i ett
nyss framlagt betänkande ha brytt sig
om att formulera principiella krav på
lönsamhet för den statliga företagssektorn, när man anger dess mål vara att
öka dess ”effektivitet, konkurrenskraft
och därmed dess inneboende expansionsförmåga”?
Vad är det slutligen i dessa formuleringar som på minsta sätt skiljer sig från
de mål den enskilda företagsamheten
brukar uppställa för sig?
En debatt om statsdriftens och privatdriftens relativa betydelse för samhällsnyttan får nog inte föras som en dispyt
om vitt och svart. Om den statliga företagsamheten ställer kraven på effektivitet, konkurrenskraft och expansionsförmåga i förgrunden har den uppenbarligen tillägnat sig mycket av affärslivets
traditionella värderingar. Lika uppenbart borde det vara för varje någorlunda insiktsfull iakttagare, att den enskilda företagsamheten i dagens Sverige genomgående inte blott tjänar samhällsnyttan på det speciella sätt som nyss berörts utan också har den som viktig
beståndsdel i sina allmänna överväganden. Visst tar direkta lönsamhetskrav
ofta försteg framför hänsyn till mer
allmänt formulerade samhällsintressen,
men det vore sannerligen förhastat att
lägga sådant enbart den enskilda företagsamheten tilllast i dessa tider av indragna järnvägsförbindelser och brevbärarturer.
Nå men sysselsättningen då.- när ett
företag ”rationaliserar” får det allmänna ju träda in och ta hand om de friställda; vart har den omskrutna samhällsandan då tagit vägen?
Ja, återigen är ju den situationen inget
exklusivt privilegium för privatkapitalismen. Kven den statliga sektorn friställer som bekant, när det kniper, och
nyligen meddelades att en av våra mest
aktade socialdemokratiska landsortstidningar minskat sin typografkår med ett
trettiotal man, förmodligen en ganska
ansenlig del av dess tekniska personal.
Det är säkert helt i sin ordning, allra
helst om avvecklingen företogs under
mjukare former än de som härom året
präglade LO:s nedläggande av Stockholms-Tidningen. Också dessa fall är
ju blott en påminnelse om att det ekonomiska livets lagar inte ser till ägarförhållandena.
Arbetsfördelning
Men även bortsett härifrån bör det
vid närmare eftertanke framstå som helt
naturligt och ändamålsenligt, att det blir
det allmännas sak att träda in med stödåtgärder för dem som friställs från ett
företag av vad slag det vara månde. För
sådana uppgifter är det vi har ”det allmänna” och förser det med resurser i
form av skattemedel. Här har vi ännu
ett exempel på den arbetsfördelning som
över hela linjen bör råda mellan olika
individer och institutioner, statliga kommunala, privata. Riksdagsman Hans
Hagnell, en av våra flitigaste debattörer
av den statliga företagsamhetens roll i
samhället, vill på tal om det ovannämnda betänkandet från företagsdelegationen ha ett särskilt statsråd med ansvar
för näringspolitiken och ett annat som
svarar för de statliga företagen. Annars
finns det risk för intressekonflikter, menar han. sådana kollisioner lär statsrådskretsen inte kunna undvika enbart
genom att fördela uppgifterna på två
man, men hr Hagnell har naturligtvis
principiellt rätt: inom en och samma
gemenskap kan det finnas legitimt utrymme för flera olika intressen, som
inte alltid och utan vidare går ihop.
Gäller detta regeringen, så gäller det
lika mycket samhället i dess helhet.
Det kan finnas skäl för staten att bedriva affärsverksamhet av annan typoch
med annan inriktning än det normala
enskilda företagets. Det kan kanske också finnas motiv för en sådan verksamhet som helt följer det privata affärslivets normer. Därvidlag finns det legitimt utrymme för skilda meningar, och
här skall inget försök göras att ta ställning utöver det enkla konstaterandet,
att det rimligen bör vara statens sak att
bevisa fördelarna av att den går in på
det enskilda näringslivets traditionella
17
område. Någon anledning att konstruera motsättningar mellan olika typer av
företagsägande borde sannerligen inte
finnas. När allt kommer omkring sitter
vi alla i samma båt och är i sista hand
lika beroende av att alla funktioner
inom samhället utnyttjas på bästa sätt.
Vad det innebär kan uttryckas exempelvis så som ombudsmannen i Metalls
Avd 78 gör det i sin fackförbundstidnings nyårsrundfråga:
”Bruket i Torshälla är en stor tillgång
för människorna i trakten. Jag önskar
att företaget kan fortsätta expandera
och klara konkurrensen från utlandet.
För industrierna inom staden önskar jag
fortsatt gynnsam utveckling. Det är bra
för medlemmarna. Och deras lönekuvert.”
Komplicerade samband
Konstigare än så är det egentligen
inte, fastän många med mindre insikt i
företagsamhetens villkor vill få oss att
tro, att en industri lever sitt eget liv enligt den s k storfinansens godtycke. Men
det skall villigt erkännas att det enkla
orsakssammanhang som ombudsman
Andersson berör i sin tur är en funktion av ganska komplicerade samband
mellan tekniska, ekonomiska och organisatoriska riskavvägningar från företagets sida, tur och otur, djärvhet och
försiktighet i marknadsföringen och då
först och främst samspelet mellan företagets egna åtgärder och ekonomiska,
sociala, politiska eller andra förhållanden utanför deras kontroll.
18
Om en direktör i företaget planmässigt eller av en slump träffar rätt person vid rätt tillfälle på en utländsk affärsresa kan det betyda skillnaden mellan kapacitetsutnyttjande och permitteringar vid fabriken där hemma. Om ett
krig mellan Israel och Egypten stänger
Suezkanalen kan det betyda höjda oljepriser och därmed bekymmer inte bara
för egnahemsbudgeten utan kanske också för en industri som redan förut har
svårt att täcka sina kostnader; men samtidigt kan det ge vinster åt den som har
resurser och påpasslighet nog att tillgodose det plötsligt ökade behovet av
ändamålsenlig fraktkapacitet. Ett företag kan satsa stora pengar på en ny produkt som enligt alla rimliga bedömning- – _,
ar har ett behov att fylla men som inte
visar sig bli efterfrågad; några år senare kan ett annat företag göra om försöket och möta en helt annan situation.
Exempel av det slaget är vanliga på
gränsen till det banala. Kndå förefaller
det ibland nödvändigt att hänvisa till
dem i ett försök att avvärja åtminstone
de grövsta vanföreställningar som i nä-
ringslivet tycker sig se ett slags konspiration mot den allmänhet varifrån det
hämtar sina anställda, mot det samhälle
varav det själv är en del, hela det oändligt komplicerade samspel mellan människor, institutioner, nyckfulla eller logiska orsakssammanhang som vår nuvarande livsform har utvecklat.
Pärmar för årgång 1968
kan rekvireras från Svensk Tidskrifts expedition, tel 08- 21 00 49, eller genom insättmng av kronor 7:- på postgiro 7 27 44.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner