Print Friendly

Löfvens luftslott

Av Helena Rivière | 9 augusti 2013

Stefan Löfven delar ut ”garantier om jobb eller utbildning” och allt ska vara på plats i hela landet inom 90 dagar. Är det populistiskt eller bara romantiskt? Om ungdomar gick att fösa fram till goda livsval skulle Löfven vara revolutionerande med sitt obligatorium till ”lika chanser”, skriver Helena Rivière.

Om det bara hängde på Stefan Löfvens ambitioner att ge alla ungdomar ”chansen” skulle saken vara biff. Han är sympatisk. Hans tal i Almedalen var äkta, det han sade kom från insidan, och då är det naturligt att han också hämtar stämningar från förr, från ett annat land, en annan tid, när världen var tydlig och valen lätta. Det lät på honom som om Sverige är ungefär detsamma nu som då. ”Det spelar ingen roll om man kommer från Ö-vik eller Karachi” sade han, men i verkligheten är det just vad det gör. Det underlättar absolut att vara från Ö-vik. Själv kunde han välja. Han ville bli vuxen och skaffa sig ett liv så han lärde sig svetsa och började jobba. Så var det med det.

Stefan Löfven bortser från två saker när han delar ut sina ”lika chanser”. Dels att det måste finnas ett jag som förstår vad en chans innebär av uthålligt arbete och som är villig att anta utmaningen. Dels att problemen på arbetsmarknaden för utrikes födda är väsensskilda från arbetslösheten för svenskfödda i sina bästa år (25 – 54). Det är arbetslösheten bland de utrikes födda som Stefan Löfven undviker. Den är 15,8 procent, mot de inrikes föddas 3,8 procent. Han vill ha det till att arbetslös är arbetslös. Från det jämlikhetsperspektivet delar han ut inte bara ”garantier om jobb eller utbildning” utan att allt ska vara på plats i hela landet inom 90 dagar. Är det populistiskt eller bara romantiskt?

Om ungdomar upp till 24 gick att fösa fram till goda livsval skulle Löfven vara revolutionerande med sitt obligatorium till ”lika chanser”. Men ärligt talat: vad hade unga glidare igår, förra året, förra decenniet? Lika chanser är inget nytt för dem som växer upp i Sverige. Indragna studiestöd för den som inte infinner sig är heller inget nytt. Hittills i år har närmare 25 000 skolpliktiga mist studiestödet på grund av olaga frånvaro. Ca 75 000 av dem som checkat ut från skolan är bara borta från alla rullor, ingen vet var de är eller vad de gör. De har redan straffat ut sig på egen hand, garantin och chanserna förutan.

Löfven projicerar forna tiders chanslöshet på dagens och han följer mallen för socialdemokratisk politik. Det innebär ett lass av självkänsla som tynger mera än det bär framåt. Det han har gemensamt med sin föregångare Juholt är dragningen till den gamla goda tiden när en spade var en spade och socialdemokratin hanterade Sverige inom landets gränser. Där Juholt ägnade sig åt negativ genremålning, förtrytelse, fattigdom, klasskamp med bitter underton, har Löfven en ljusare syn. Så ljus till och med att välståndet går att besvärja fram med enkla formler inför lösbara problem som hederliga socialdemokrater alltid förstått sig på. Det ska utbildas, det ska forskas, det ska satsas på infrastruktur. Alla arbetssökande har en framtid som vägarbetare efter vad det verkar.

Dagen efter Löfvens framträdande i Almedalen var Leo Razzak sommarpratare, en kille i 25-årsåldern med svensk mamma och pappa från Bangladesh. Hans historia beskriver skillnaden mellan Löfvens Sverige och det faktiska Sverige nu. Leo Razzak genomlevde gängstyrningen i Stockholms förortsskolor och drog sin första lärdom: reglerna för att klara sig helskinnad var hierarkiska och tvånget att passa in stort. Lärdom nummer två var att det gällde att balansera vid randen av ett stup och hålla sina sunda värderingar levande, vilket många av hans kompisar misslyckades med. Men han gick ut grundskolan med godkända betyg och kunde söka till datakunskap på gymnasiet. Det handlade inte om dataspel som han trodde, utan annat, matte och fysik, men han fann att ju mer han lärde sig desto intressantare blev det. Den insikten var ytterligare ett steg framåt. Uthållighet betalar sig.

Han började skejta på Fryshuset och lärde sig en livsviktig sak där också, nämligen att misslyckas. Vägen mot att bli riktigt bra var att misslyckas hela tiden men att fortsätta ändå. Han vidgade sin sfär. Fryshuset skickade ut honom att tala på en Täbyskola och hans föredrag fick ett storslaget mottagande. Han insåg att han hade ett större register än han trott och att han var på väg på allvar. Men molnen hopade sig över hans familj. Han var nästan nere på botten när han grep ett sista halmstrå och klarade sig upp på det.

Leo Razzak lever i ett Sverige som ger förutsättningarna att lyckas men där ingen lyckas utan arbetsdisciplin och höga krav på sig själv och någon sorts förstånd att välja rätt. Det är borgerliga värderingar. Inga garantier i världen skulle ha fått honom dit han är idag om han inte själv tagit till sig både positiva och negativa lärdomar under resans gång, arbetat hårt och följt reglerna. Jag betvivlar att han skulle ha låtit sig tvingas tillbaka till skolbänken på kommando från någon bättre vetande. Lika lite som Löfven själv. Frågan är om någon människa är kapabel att göra något hon inte vill.

Stefan Löfvens ”lika chanser för alla” är ett exempel på hur socialdemokratin tyngs ned av gamla vanor och gammal retorik. Världen förändras men socialdemokratin håller stånd. I stället för en öppen analys av skolans verklighet som den är, där ungefär var fjärde elev hoppar av gymnasiet eller droppar av utan fullständiga betyg som Jan Björklund så ofta redogjort för, kommer de med en lösning som är svaret på ett problem från förra seklet, nämligen att alla inte hade råd och möjlighet att utbilda sig. Leo Razzak å andra sidan är ett exempel på vad som måste till utöver de politiska förutsättningarna.

Helena Rivière är tidigare riksdagsledamot för Moderaterna.helena_riviere

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner