Print Friendly

LO-regering

Av Redaktionen | 31 december 1965


1965


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

122
LO-REGERING
Det har sedan någon tid blivit
uppenbart att den socialdemokratiska politiken efter valet innebär
en vändpunkt i svensk inrikespolitisk utveckling av stor, måhända
avgörande betydelse. LO-chefens,
hr Geijers tal strax före jul med
dess obehärskade utfall mot tjänstemännen och hr Strängs budgetfrieri till låglönegrupperna har
ackompanjerats i crescendo av den
socialdemokratiska pressen och
partitidskriften Tiden. Man vill alltså göra låglönegruppernas ställning och möjligheterna att snabbt
höja deras standard till huvudfråga i dagens svenska politik.
Sällan har väl en ledare för ett
litet och som i det stora hela betydelselöst ansett parti på kort tid
lyckats nå så stort faktiskt inflytande som hr Hermansson. I sin
oro för hans vänstersocialistiska
giv med dess försåtliga samlings
tonfall har LO gripit in, skjutit
statsministerns politik åt sidan och
medvetet tagit risken av att försvaga partiets högerflygel. Hr Erlander
är i realiteten avsatt som statsminister. Hans funktion synes i
fortsättningen väsentligen bli den
formella: att som partiets främste
talesman företräda den nya linjen
i den offentliga debatten. Det säger
mycket om hr Erlanders förmåga
att hålla god min i elakt spel att
han uppträder i sin nya uppgift
med lojalitet, nästan med behag.
Vad han säger för sig själv i sin
kammare är förmodligen en annan
sak!
Ty hr Erlanders politik innebar
ett storstilat försök att bygga ut
det socialdemokratiska arbetarpartiet till ett samlande löntagarparti,
där stora grupper av tjänstemän
skulle förena sig med LO-folket till
en massiv folkmajoritet. Ett sådant
parti skulle bli ett moderat välfärdsparti, vars maktställning rimIigen inte skulle kunna hotas. Det
såg ju också ett tag ut som om
hr Erlander genom ATP-reformen
skulle lyckas i sitt uppsåt – vällovligt såtillvida att dess förverkligande skulle ha inneburit en dominans för partiets mera försiktiga,
mera realistiska och när allt kommer omkring också mera demokratiska högerflygel.
Men hr Hermansson – gäddan
i karpdammen – har förstört
idyllen. LO :s försvarsaktion mot
honom innefattar en direkt tjänstemannafientlig politik, som innebär
att skatteutsugningen av medelklassen genom progressivskatten
och allehanda kompletterande på-
fund inte bara kommer att bestå
utan rentav att skärpas.
LO-regeringens linje innebär
emellertid också något annat och
för den svenska demokratiens
framtid djupt oroande. Vem som
har makten och dirigerar politiken
inom det jättelika maktkombinat,
som är uppbyggt med SAP och LO
som kärna i ett system av riksomfattande stödorganisationer av
blandad politisk och ekonomisk
karaktär, är ju i och för sig inte avgörande ur oppositionens synpunkt. Det avgörande är politikens
grundläggande innehåll. Riktar den
sig mot demokratien, mot möjligheterna till maktbalans, mot möjligheterna till utjämning och förståelse alla de demokratiska partierna emellan – på grundval av
gemensamma demokratiska värderingar- eller gör den det inte?
Det är svårt att finna annat än
att LO-regeringens politik syftar
till att så radikalt öka regeringsmakten och så i grund förändra de
politiska arbetsformerna i detta
land att vi övergår från den nuvarande åtminstone formellt accepterade parlamentariska demokratien till ett nytt styrelsesätt, som
med samma terminologi kan beskrivas som ”partikrati”.
Regeringen reformerar arbetsformerna i departementen så att
dessa skall bli mera hanternliga
redskap för maktviljan. Regeringen
bygger i form av planeringsmyn- 123
digheter upp nya maktinstanser
utanför den bestående administrationen. Regeringen förflyttar utredningsverksamhet av central politisk betydelse från den typ av
parlamentariska utredningar, som
medfört kontinuerlig kontakt med
riksdagen, till departementen –
med ty åtföljande möjligheter att
hålla oppositionen utanför. LO :s
press framträder till på köpet alltmer ohöljt med krav på att statsämbetsmännen skall göras till lydiga redskap – till en ”sensibel”
byråkrati – för ett handlingskraftigt ministerstyre.
Är det någon som tror att socialdemokraterna vill föreställa sig
ministrar från den demokratiska
oppositionen som innehavare av
sådan utomordentlig makt?
Värst av allt är naturligtvis förslagen om ett vittomfattande statsstöd till pressen och till de politiska
partierna. Den som för tio år sedan
förutspått att man på fullt allvar
skulle diskutera dylika åtgärder i
vårt land mot mitten av 1960-talet
hade förmodligen allmänt blivit
ansedd som en kvalificerad tokstolle. Ty ett sådant system bryter
definitivt med den förutsättning,
som folkstyret ytterst bygger på,
nämligen den enskilde medborgarens spontana politiska aktivitet i
känsla av personligt ansvar för
samhället. statsanslag i större skala
till partier och press innebär att
man skapar ett slutet system, där
ett härskande skikt av statligt avlönade professionella politiker får
124
bestämma vad folket skall tillåtas
veta, tycka och vilja.
Inför den argumentation, som
från socialistiskt, tyvärr ibland
också från s. k. liberalradikalt håll
framförts till stöd för statsanslag
till partierna och pressen tar man
sig för pannan i undran om allt detta inte är en ond dröm. Kan sådant
verkligen sägas och föreslås på
fullt allvar i Sverige – när vi ändå
under de senaste decennierna har
fått en så ohyggligt åskådlig undervisning om hur bräckligt det demokratiska styrelseskicket är och hur
OM Nationernas förbund
smygande och lömskt ett autoritärt system kan tränga sig på !
Är det verkligen i vårt land, som
en av LO :s politiska ”tänkare” –
låt vara med stadgat rykte för omdömeslöshet – vill införa premierat angiveri medborgarna emellan.
Hr Ekströms tanke att den som
hjälpte till att sätta fast en skattefuskare själv skulle få ett års
skattefrihet tillhör ju den typ av
straffrätt som endast hör hemma
inom nazistiska eller kommunistiska regimer.
I realitelen ter sig det nya fredsmaskineriet ej lika imponerande
eller kanske ej lika hoppingivande. Rätt och fred ha ej kunnat göras
till synonyma begrepp, så att med säkerhet rätt skipats, när en konflikt ”fredligt” avvecklats. Sanktionerna laga med nödvändighet
formen av krig – handelskrig eller straffexpeditioner. Ingen utsikt
finnes till att det nya systemet från början blir universellt. Rådets
nya maktanspråk erinra om stormaktskongressernas efter Napoleonkrigen. Förhandenvarande orättvisor löpa fara att folkrättsligt lagfästas.
Fil. dr Verner Söderberg om Nationernas Förbund
i Svensk Tidskrift 1924

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner