Print Friendly

Ljuset från Lund 350 år (minst)

Av Peter J Olsson | 3 februari 2017

Lunds universitet firar sitt 350-jubileum i år, en milstolpe som förutom fest och gamman naturligtvis lockar till återblickar. Peter J Olsson har läst universitetets jubileumsskrift, och blickar tillbaka på en lång och tidvis brokig historia.

För den som bor och verkar i trakten av Lund har universitetets 350-jubileum pågått en tid. Ändå är det först nästa januari som 350-årsdagen av den högtidliga men kalla – det var ju på det sena 1600-talets ”lilla istid”, universitetet har dock tagit chansen att fira från beslutet 1666 – det årtal som står på universitets sigill.

Ibland har man föredragit varmare tider: 250-festen hölls den 26 maj 1868. Kungen Karl XV fick tillsammans med brodern Oscar (sedermera hans efterträdare) hasta till Lund från den högtidliga invigningen av frimurarelogen Corfitz i Malmö. Med en möjligtvis något hårdragen atagonism kan man säga att de flyttade sig från formeringen av ett borgerligt samhälle i den expansiva industrialismens och marknadsekonomins Malmö till en kanske lite sömnig akademisk småstad. Om de tog den nya järnvägen vet jag just nu inte, men det hade kanske också varit symboliskt.

I samband med det nutida firandet har universitet givit ut en historisk överblick med det passade namnet ”Lunds universitet under 350 år – historia och historier”. Huvudförfattare är Björn Magnusson Staaf och Fredrik Tersmeden med Petra Francke som redaktör och formgivare. De har gjort ett bra jobb kan man inledningsvis konstatera. Det är inte någon torr historisk monografi, metoddiskussioner och teoretiska överväganden om hermeneutik eller källkritik tynger inte läsupplevelsen. Notsystemet är – möjligen till styggelse för en eller annan av Lunds akademiska lärare – näst intill obefintligt; några informativa och läsvärda faktasammanställningar avslutar dock verket.

Däremot är det en inbjudande och njutbar produkt, inte minst formgivningen. Texterna har hållits korta och illustrationerna är många, väl valda och livar upp framställningen. Det kan nog locka även läsare som inte tillhör de vanligaste målgrupperna för jubileumsskrifter: De som redan har starka band och mycket kunskap om festföremålet.

Syrliga röster från Uppsala kunde möjligen notera att omslagsbilden från universitetets tak tycks visa hur solen är på väg att gå ner över domkyrkan. Men sådan cynism är lätt att tillbakavisa, det är ju från Lund ett annat ljus kommer.

En rot för kunskapssamlande och –förmedling i västerlandet finns förstås i den kristna kyrkan. I den överlevde antikens både andliga och organisatoriska arv när Europa splittrades politiskt. Historikern Dick Harrison berättar om domkyrkan i Lund som tidigt andligt centrum runt vilket det växte både Norden äldsta skolinstitution, katedralskolan från 1085, och Nordens första högskola, ett studium generale vid dagens Klostergata 1438 – där kunde senmedeltidens nordbor få en grundläggande akademisk utbildning och ta sin baccalaurate.

Men universitet är alltså från 1666-68 och – får det väl erkännas – var ett synnerligen politiskt projekt: Det var en strävan efter att knyta Skåne till Sverige/Stockholm, och eftersom Johan Skyttes tidigare förslag om ett universitet i Jönköping aldrig blev realiserat så var efter Skånes införlivande det naturligt att det förlades till Lund. Uppgiften blev ännu viktigare efter 1670-talets förödande krig då Danmark försökte att återta landskapen öster om Öresund.

Drivande i skapande blev biskopen Peder Winstrup och med hjälp av stora statliga donationer kunde en rad framstående akademiker rekryteras, mest känd kanske statsrättstreoretikern Samuel Pufendorf, men även astronomen Anders Spole. Efter tio år fick universitet göra time out på grund av kriget – strax norr om Lund utspelades 1676 det troligen blodigaste fältslag som ägt rum inom Sveriges nuvarande gränser. Universitetet fick därefter i princip nystartas, vilket skedde under en ny biskop, Canutus Hahn – tidigare professor vid universitetet. För recensenten är det i alla fall kul att känna igen en släkting! Canutus Hahn, döpt till det enklare Knut, kom ifrån Uråsa socken söder om Växjö. Han var förutom den obligatoriska prästtjänsten professor i logik och metafysik och flera gånger rektor. Som biskop verkade han aktivt för försvenskningen och införde svenska språket i skola och predikstol.

Men det var alltså ett universitet med politisk uppgift. Så har det i mycket förblivit, även om jubileumsskriften inte är lika tydlig i detta. Och vid de akademiska festerna uppträder universitetet i alla ett självständigt universitets symboler: Rektor uppträder i rektorshatt och rektorskedja, föregången av silverspiror. Studentnationernas fanor fladdrar. Men genom åren har den politiska makten varit stor, och akademins begränsat. Länge valde man inte rektor och styrelse, och efter 1977 har statens anspråk snarast växt. Visserligen för att utbildning och forskning ses som viktiga men i alla fall inte så roligt.

Det västerländska universitetet har som sagt rötterna i den kristna kyrkan, men utvecklingen skedde på olika sätt. I Paris slog sig lärarna tillsammans för att hitta studenter, i Bologna – startat tre år efter Lunds katedralskola – var det i princip studenterna som slöt sig samman för att anställa lärare.

Den nu utkomna historiken ger en mycket underhållande översikt över de senaste 350 åren. Vi får möta universitetets giganter – störst av dem alla förstås Esaias Tegner. Skald, orientalist, biskop, och politiker, en av dem som format det moderna Sverige. Men också hans generationskamrat Agardh och en rad andra. Många är Lundaprofessorerna som omtalas.

Och inte bara professorer, inte minst i dag är det gott om icke professorer som skapar sig namn, jubileumsskriften lyfter fram några, som Ann Heberlein och (den för tidigt bortgångne) Hans-Uno Bengtsson.

En som gjorde sin främsta insats innan han blev utnämnd till professor var idéhistorikern Rolf Lindborg, han byggde upp utbildningen i idéhistoria och var en fantastiskt – om än när han kom utanför manus något förvirrad – föreläsare. Han nämns i boken men inte riktigt i jämnhöjd med de i och för sig lysande professorerna Gunnar Broberg och Svante Nordin.

Förutom alla namn och lärda personligheter lyfts många mer eller mindre kända historier fram, som varför en studentkasern kallades syndernas hus – locus peccatorum. Eller studentlivets levande (spex och karnevaler) eller avsomnade (sisteaprillekar, nordiska fester med mera) institutioner. Däremot lyfts kanske inte Lunds studentkår och det politiska Lund fram så mycket. Studentrevolten behandlas på två (minst) ställen, 30-talets bruna tendenser och Lund som grogrund för det socialdemokratiska regeringskansliet.

Däremot inte så mycket som källa för ickesocialistiska politiker, även om Sverker Oredsson, historiker och tidigare kommunstyrelseordförande i Lund, är bland författarna. Inte bara hans kollega, den nyss bortgångna Gun Hellsvik kom från Lundaakademin. Vi har den på 70-talet centrala M-politikern Bertil Lidgard (gruppledare i riksdagen och utskottsordförande). Eller Fredrik Swartling (M) som byggde Lunds sjukhusblock som landstingspolitiker. Eller studentpolitiker som bemannade kanslierna till de borgerliga regeringarna: Mats Svegfors, Peter Egardt och Jonas Hafström.

Förra lördagen hölls en av många jubileumsfester och kung Carl XVI Gustaf höll ett trevligt tal där han citerade studentsången, men också berättade om en ”spaning” han gjort. Att de gamla lundensare han träffat ofta minst mer av studentlivet än av föreläsningarna och är grundligare hemma i snaps- och spexvisor än i de klassiska vetenskapliga skrifterna. Det är förstås humoristiskt formulerat. Men det ligger något i att ”den dolda läroplanen” ofta har varit lika viktig som de formella studierna. Nations- och studentföreningsfester socialiserar i civiliserad umgängeskonst, aktivitet i nation, studentkår eller andra sammanhang ger såväl livslånga vänskaper som nyttiga nätverk, och kårpolitiken tränar för att styra landet. Lunds studentkår bröts tyvärr upp, men nog kunde den institutionen hyllats lite mer?

Denna recension handlar lika mycket om Lunds universitet och studentlivet i allmänhet som om det aktuella verket om universitets historia. Det ska inte dölja att historieskriften är utomordentligt bra och rekommenderas till läsning för alla gamla och nya lundensare. Och faktiskt till en bredare krets. Redaktör och författare är att gratulera.

Peter J Olsson är borgerlig skribent och Chefsstrateg (M) i Region Skåne.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner