Print Friendly

Livsinkomstresonemanget och dess kritiker

Av Redaktionen | 31 december 1968


1968


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

sekreterare MATTI HKGGSTRöM:
Livsinkomstresonemanget
och dess kritiker
sekreterare Matti Häggström, SACO,
refererar i denna artikel kortfattat
huvudinnehållet i SACO:s nyligen
publicerade skrift ”Skenbar och verklig
inkomst” och bemöter samtidigt den
kritik, som från vissa håll riktats mot
SACO:s resonemang. Förf. vill vid ett
studium av en del kommentarer
associera till Ibsens ord i Vildanden
att ”tar man från en människa livslögnen tar man också samtidigt ifrån
henne lyckan”.
ökad jämlikhet hör till de mest omhuldade kraven i den politiska debatten för
närvarande. Det är inte längre originellt eller ens partiskiljande att säga sig
önska mera jämlikhet i samhället. Istället förefaller varje politiker med självaktning – och sådana finns det många
av- på fullt allvar mena att utan den
vanliga jämlikhetsrefrängen blir varenda tal och artikel ett ofullgånget foster.
Denna rörande enighet om mera jämlikhet fanns naturligtvis inte om kravet i och för sig var obefogat. Många
är de områden där ökad jämlikhet faktiskt är av nöden. Men när man tar
jämlikhetsargumentet som tillhygge för
ett diffust och opreciserat krav på inkomstnivellering är man definitivt ute
på en is som är såväl hal som tunn. ,
Det är den av flera skäl men framför·
allt ett grundläggande. Man definierar
aldrig vad man menar med inkomst.
Och man jämställer slentrianmässigt det
inkomstbegrepp man använder med
reell levnadsstandard. En liten smula
eftertanke säger att detta är på tok.
Vad är inkomst?
När man talar om ”inkomsten” menar man i allmänhet bruttoårsinkomsten. Men inte vilken bruttoårsinkomst
som helst. Den väljs ut tendentiöst, så
att de jämförelser man gör skall bli så
missvisande som möjligt. Några exempel:
I höstens valrörelse talade en känd
politiker i en TV-debatt om en generaldirektörs contra en postiljons bruttoårsinkomst. Underförstått: dessa numerärt sett stora skillnader ett visst år var
liktydiga med motsvarande standardskillnader under ett helt liv.
Vissa läkare kommer med tiden upp
i 100 000-kronorsinkomster, kanske när
de nått 45-årsåldern. Denna lön sätts i
relation till en metallarbetares – underförstått också i 45-årsåldern. Däremot faller det knappast dessa debattkonstnärer in att jämföra de bådas inkomster i exempelvis 22-årsåldern. Då
”tjänar” den blivande läkaren 1 750 kr
per år – dvs. bidragsdelen av studiemedlen – och måste låna åtskilliga tusen kr för att över huvud taget kunna
leva och studera. Medan metallarbetarens lön i samma ålder kan ligga på åtskilligt över det tiodubbla!
Självfallet är jämförelser som de ovannämnda fullkomligt missvisande om
man vill komma åt det man säger sig
vara ute efter – de reella standardskillnaderna för olika inkomsttagare, inte
bara under vissa valda år utan under ett
helt liv.
SACO har nu gjort ett allvarligt försök att hyfsa den inkomstpolitiska debatten genom att presentera en ny livsinkomststudie, ”Skenbar och verklig inkomst”. Organisationen publicerade en
sådan utredning redan för fem år sedan; den nya är sålunda till en del en
uppföljning.
Det finns två metoder att utföra livsinkomstundersökningar. Den ena kallas
den historiska och avser att belysa en
515
viss generations inkomstförhållanden.
Beräkningsunderlaget utgörs av uppgifter om de inkomster som olika grupper faktiskt uppburit under sin livstid.
Metoden har givetvis sina fördelar, men
dessvärre klargör den bara förhållanden under en gången tid. Den säger
ingenting om den aktuella inkomstsituationen.
Den andra metoden, tvärsnittsmetoden, är i detta avseende mera vältalig.
Innebörden är att man gör ett tvärsnitt av inkomstförhållandena under ett
visst år. Man undersöker hur stora inkomsterna är i olika åldrar för yrkesgrupperna vid ett bestämt tillfälle och
summerar dessa uppgifter till livsinkomster. I SACO-skriften har denna
metod använts, och man har undersökt
17 yrkesgrupper med skilda utbildningslängder och inkomstprofiler. Utgångspunkten har varit 1967 års siffror – de är således fortfarande högaktuella. Men inte bara inkomsterna har
medtagits i kalkylerna utan även sociala förmåner av generell art – detta
för att man så mycket som möjligt skall
närma sig det man vill mäta: den faktiska levnadsstandarden. Man har börjat när vederhörande nått 16 års ålder
och slutat vid 73 års ålder.
Undersökningen ger följande resultat
vid handen. Vid 45 års ålder tjänar civilekonomen – som har det högsta löneläget i materialet – nära fyra gånger
så mycket som motpolen konduktören
och tre gånger så mycket som kuratorn
516
(vilken förutsätts vara utexaminerad
socionom). Denne ligger i ungefärlig nivå med muraren och träarbetaren, och
avsevärt under exempelvis banktjänstemannen med endast grundskola i formell utbildning. Även folkbibliotekarien
har lägre bruttoårsinkomst än banktjänstemannen.
skillnaderna krymper betydligt om
man istället utgår från den adderade
bruttolivsinkomsten. Civilekonomens
är cirka 3,5 miljoner kr, konduktörens
omkring 1,2 miljoner, dvs. tre gånger
mindre nu mot fyra gånger mindre vid
det tidigare tillfället. Såväl kuratorn
som folkskolläraren har lägre bruttolivsinkomst än muraren och träarbetaren.
Bruttolivsinkomsten är likväl ett synnerligen grovt mått på den levnadsstandard som inkomsten medger under
livet. En mera korrekt bild av den privata standarden får man om man reducerar bruttolivsinkomsten med de direkta skatterna och räknar fram nettolivsinkomsten.
Denna uppgår för civilekonomen till
omkring 2 miljoner kr och för konduktören till 1 miljon. Jämnt fördelat
under perioden 16-73 år blir det
35 500 kr per år respektive 16 500 kr.
Inkomstskillnaderna har minskat avsevärt, vilket naturligtvis beror på den
progressiva skatten, olikheter i antalet
ortsavdrag m.m.
Som motivering för progressiviteten
i skattesystemet brukar anföras antingen att man vill fördela skattebördan efter bärkraft eller också att man vill
åstadkomma en utjämning av inkomstskillnaderna. Av taxerings- och uppbördsskäl använder man sig härvidlag
av årsinkomsten som mått på bärkraften, och ingen hänsyn tas till ojämnheter i inkomstprofilen. Därigenom kan
skatteprogressiviteten få de mest förbluffande och rimligtvis också oavsiktliga konsekvenser.
Detta framgår vid en jämförelse mellan folkskolläraren, kuratorn och muraren. Den sistnämnde har en något
större bruttolivsinkomst än folkskollä-
raren, som i sin tur tjänar något mer
än kuratorn. skattesystemets utformning medför emellertid att grupperna
drabbas i omvänd ordning mot livsinkomstens storlek. Kuratorn betalar under livstiden 6 500 kr mer i skatt än
vad han skulle gjort vid en absolut
jämnt fördelad livsinkomst. Folkskollä-
raren, som har en något större bruttolivsinkomst, klarar sig undan med en
merskatt på 3 900 kr. Muraren slutligen, som tjänar mest av de tre kategorierna över livet, gynnas av beskattningens konstruktion och betalar realiter 3 700 kr mindre än vid en jämn fördelning. Inkomsttagare med ojämn inkomstprofil missgynnas alltså i skattehänseende.
Självfallet kan man inte vid en jämförelse som denna bortse från ojämnheter i tiden. Det måste vara en fördel
att få ut en så stor del av livsinkomsten
tidigt under livet. 10 000 kr när en person är 20 år är ju inte lika mycket värda när han är 40 år. Ränteaspekten
måste sålunda beaktas. Därför har även
i sammanhanget beaktats den diskonterade livsinkomsten. Utgångspunkten är
hur stort kapital en person måste ha vid
16 års ålder för att sedan med hjälp av
ränteinkomsterna och kapitalförbrukning kunna leva på exakt den standard
som nettoårsinkomsterna inom ett visst
yrke medger. Det exakta värdet går givetvis inte att uppskatta. Den i undersökningen valda räntesatsen 5 procent är
att betrakta som ett räkneexempel. skillnaderna utjämnas i varje fall ytterligare.
Relationerna mellan civilekonomen och
konduktören har nu sjunkit från 1,7
till 1.
Instämmanden och illusioner
Hur har då reaktionerna på SACOskriften blivit?
Självfallet har den väckt betydande
uppseende. På påfallande många håll
och från alla politiska läger har instämmanden kommit. Därigenom vågar man
hoppas att den fortsatta inkomstdebatten blir avsevärt mera vederhäftig än
tidigare.
Men när man studerar vissa kommentarer i pressen kommer man osökt
att tänka på Ibsens ord i Vildanden att
tar man ifrån en människa livslögnen
tar man också samtidigt ifrån henne
lyckan. I det nu aktuella fallet är det
en del ledarskribenter som plundrats
och som – psykologiskt fullt begripligt – också blivit djupt olyckliga och
som till varje pris vill bibehålla illu- 517
15ionen om bruttoårsinkomstens stora
användbarhet vid standardjämförelser.
Låt oss granska några av invändningarna!
En är att man i undersökningen varken medtagit städerskor och textilarbetare å ena sidan eller borgarråd, överläkare och generaldirektörer å den andra. Orsaken härtill är att tillförlitlig statistik inte finns för de ovannämnda låglönegrupperna. När det gäller borgarråd och generaldirektörer fann man inte dessa vara nog många för att vara intressanta, vartill kommer att det inte
finns några normalkarriärer för dessa
grupper. Överslagsberäkningar av lä-
karna ger därjämte vid handen att deras nettolivsinkomst inte skiljer sig så
mycket från civilekonomens – dennes
bruttoårsinkomst är i 45-årsåldern så
hög som nästan 90 000 kr.
De allra flesta invändningarna går
dock ut på att SACO-undersökningen
bortsett från icke-monetära faktorer –
arbetstid, semester, risk för yrkesskador
och arbetslöshet, trivsel i arbetet m.m.
Det är riktigt. Samtidigt blir man nå-
got förvånad över dessa anmärkingar.
I regel kommer de från dem som i åratal med maskinmässig monotoni jämställt skillnader i bruttoårsinkomster
med skillnader i standard. När SACO
nu påvisar det oriktiga i sådana jämfö-
relser förebrår man organisationen för
att den inte är ännu mera nyanserad.
SACO har aldrig gjort gällande att livsinkomsten säger hela sanningen om levnadsstandarden. Däremot har med em- 518
fas fastslagits att livsinkomsterna är ett
mycket bättre m~tt p~ standard än det
hittills använda, nämligen tendentiöst
utvalda brutto~rsinkomster. (Träarbetarnas ordförande Yngve Persson har
förstås sagt att varken livsinkomster
eller bruttoårslöner är bra om man skall
mäta standarden. Istället bör man använda sig av timlönen. Det var samme Yngve Persson som för någon må-
nad sedan krävde lönestopp för samtliga med inkomster överstigande 40 000
kr. Var den siffran en timlön, hr Persson?)
Förenklingar
När kritikerna hötter med de ickemonetära faktorerna gör de sig i flera
fall skyldiga till förenklingar. Det heter
att LO-grupperna som regel har längre
veckaarbetstid än akademikerna. Man
bortser då från den faktiska diskrepans
som ofta råder mellan en akademikers
formella och reella arbetstid. För att ta
läkaromr~det: en för ett år sedan företagen undersökning, utförd av landstingsförbundet och läkarförbundet avslöjade att det fanns underläkargrupper
med en veckaarbetstid på över 80 timmar. .Aven för viss personal i statlig
förvaltning är arbetstiderna uppseendeväckande höga. Då är dessutom att
märka att de offentliganställda i lönegrad A 19 och däröver inte erhåller nå-
gon övertidsersättning.
Det heter att risken för yrkesskador
är störst i manuella yrken. Sådan risk
finns likväl överallt, även om skadorna
kan vara av olika karaktär. En stressad försäljningschefs mags~r är lika
mycket en yrkesskada som ett olycksfall på ett bygge. De högre tjänstemännens ofta tunga ansvar medför hjärtinfarkter och liknande sjukdomar av yrkesskadekaraktär. Någon tillförlitlig
statistik p~ var yrkesskadorna är vanligast finns dock inte.
Det heter att risken för arbetslöshet
är större bland LO-grupperna än bland
andra. Tidigare var det otvivelaktigt s~.
De allra senaste åren har förhållandena
dock delvis utjämnats. Nu är hotet om
arbetslöshet en realitet också för akademikerna. Därtill kommer att en metallarbetare eller murare har avsevärt
bättre möjligheter att i dag f~ ekonomiskt stöd under en arbetslöshetsperiod än en arbetslös nyexaminerad akademiker.
Vrångbild av akademiker
Det heter att akademikerna till skillnad
från andra yrkestagare har det så väldigt trevligt och stimulerande under utbildningstiden, och därefter f~r s~ trivsamma arbeten. Denna kanderade bild
av de universitets- och högskolestuderande och de yrkesverksamma akademikernas vardag är knappast korrekt.
Varför avlägger exempelvis endast 50
procent av de studerande vid de fria
fakulteterna examen? Och har inte en
läroverksadjunkt med disciplinproblem
ett lika stort helvete som vilken annan
yrkestagare som helst som hamnat fel?
Trivseln är i stor utsträckning n~got
r
subjektivt. Vad som passar den ene passar inte den andre. Någon gemensam
värdeskala existerar inte.
Det heter att det är bättre att ha en
stigande lönekurva än en tidigt sjunkande. Psykologiskt är detta troligen riktigt
för ganska många. Omvänt kan andra
finna det vara en belastning att skuldsätta sig till åtskilliga tiotusentals kronor i unga år. Ekonomiskt måste det
dock – som tidigare framhållits – under alla omständigheter vara en fördel
att få ut mycket av livsinkomsten tidigt
under livet.
Det heter slutligen att SACO bortsett från att samhället lägger ner en
massa pengar på att betala akademikernas studier och undervisning. Som om
de inte i sinom tid betalade tillbaka det
med ränta på skattsedeln!
Andra argument på samma nivå må
förtigas av hänsyn till dem som fabricerat dem. Alla dessa detaljinvändningar har emellertid lancerats av främst ett
skäl. Man vill söka undanskymma det
519
väsentligaste i SACO-undersökningen,
nämligen att livsinkomsten ger en avsevärt bättre bild av standarden än den
hittills nästan alltid använda bruttoårsinkomsten! Ingen har kunnat förneka
detta. Och ingen har heller kunnat komma ifrån vad som också slås fast i
SACO-undersökningen: att de verkliga
inkomstskillnaderna är åtskilligt mindre än de skenbara differenser som årsinkomsterna anger. SACO diskuterar inte i undersökningen huruvida existerande inkomstolikheter är motiverade. Avsikten har endast varit att klarlägga vilka dessa är. Och vill man då utifrån inkomstuppgifter belysa skillnaderna i levnadsstandard mellan olika grupper bör
man för det första räkna med livsinkomster och inte årsinkomster, för det
andra använda netto- och inte bruttosiffror och för det tredje korrigera för
ojämnheter i den tidsmässiga fördelningen. Först om man iakttar dessa villkor,
kan en debatt om inkomst- och standardförhållanden bli meningsfull och
realistisk.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner