Print Friendly

Litvinoff och freden

Av Redaktionen | 31 december 1940


1940


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

LITVINOFF
OCH FREDEN
Av docent CARL ARVID HESSLER, Göteborg
I APRIL 1922 erfor världen att Ryssland och Tyskland, de i kriget besegrade stormakterna, hade bekräftat sitt samförstånd med
ett fördrag. Med förenade krafter skulle de båda länderna arbeta
på sin återuppbyggnad. De utbytte ambassadörer, de inledde handelsförbindelser och behandlade varandra därvid som mest gynnad
nation, och tyska regeringen lovade att stödja företag, som investerade kapital i Ryssland. Mellan riksvärnet och röda armen
etablerades de bästa relationer. Rapallo betecknar grundstenen
till ett politiskt samarbete av högsta vikt mellan två av de stater,
som Versaillesfreden lämnat försvagade och isolerade.
De besegrades vänskap vållade segermakterna bekymmer. De
sökte förmå Tyskland att orientera sig mot Västeuropa. De inledde 1925 förhandlingar om en västpakt och om Tysklands inträde i folkförbundet. Perspektivet väckte stor oro i Moskva, där
man genast anade en kommande blockbildning mot Sovjetunionen.
Just som Stresemann stod färdig att resa till Locarno, kom den
ryske utrikeskommissarien Tjitjerin på ett plötsligt besök till
Berlin. Tjitjerin försäkrade Stresemann att ett närmande till
västmakterna skulle betyda slutet på den tysk-ryska vänskapen.
Han sökte också övertyga sin tyske kollega om att ingenting vor~
att vinna med ett medlemskap i folkförbundet. För sin del vägrade Ryssland kategoriskt att befatta sig med tanken på ett inträde. »De som hoppas få se Ryssland knacka på folkförbundets
dörr komma att få vänta länge. De må vänta till världens slut
om de gitta.» Folkförbundet, förklarade Tjitjerin, »är icke ett fredens instrument utan ett fält för regeringarnas intriger och ränkor. Vi komma icke att falla i förbundets snara.»
I Moskva hade man från början betraktat Geneve med utpräglad skepsis. Man hade sina skäl. England och Frankrike, de två
främsta medlemmarna av folkförbundet, hade intervenerat och
skickat väpnade styrkor in på ryskt territorium för att återupp- 234
,-·
Litvinoff och freden
rätta det gamla Ryssland. Knappt hade dessa styrkor försvunnit
förrän Frankrike gav sitt stöd åt Polen i dess krig mot Sovjetunionen. Och ingen regerings röst höjdes för att folkförbundet
skulle ingripa och hindra fientligheterna. Geneve förblev passivt.
Därmed hade det avslöjat att det helt dominerades av västmakternas vilja, sade herrarna i Kreml. De skrattade åt folkförbundets anspråk på att vara en organisation för fred och rättvisa.
»Jag kan knappast avstå från ett verkligt Homeriskt skratt, när
jag hör en del vismän, som försöka övertyga oss om att inträde i
folkförbundet är en garanti och kunde vara till nytta för oss för
att hindra isolering.» Tjitjerin höll före att effekten skulle bli
den rent motsatta. Sovjetunionens säkerhet skulle minskas snarare än ökas. »Anslutning till Nationernas förbund skulle endast
hjälpa till att stärka de staters makt, som ha det dominerande
inflytandet i Europa.»
Tjitjerin lyckades icke förhindra Tysklands anslutning till folkförbundet. Men han lyckades genomdriva att Rapallotraktaten
bekräftades. Han fick den också förstärkt på ett sådant sätt, att
Tyskland näppeligen kunde tillämpa sanktionsparagrafen, om
denna skulle komma att användas mot Ryssland. De båda länderna lovade varandra att icke ansluta sig till några fientliga
koalitioner eller deltaga i någon ekonomisk eller finansiell bojkott, som organiserades mot någon av dem. Därmed hade Tjitjerin
lagt en ny grund för den vänskap med Tyskland, som för honom
framstod som den ryska utrikespolitikens replipunkt.
Men Tjitjerins roll som utrikeskommissarie tycktes snart slutspelad. Hans hälsa var bruten. När Ryssland långt om länge
antog en inbjudan att deltaga i diskussionen om nedrustning, då
var det icke Tjitjerin som begav sig åstad till Geneve. Till ryskt
ombud utsågs Maxime Litvinoff.
Litvinoff for icke direkt till Geneve. Han gjorde ett uppehåll i
Berlin. I franska kretsar såg man häri ett varsel om att Ryssland
skulle komma att stödja den tyska parollen »avrustning och jämlikhet» men icke den franska »avrustning på grundval av säkerhet». Och inför journalisterna i Berlin gjorde Litvinoff ett uttalande, som ytterligare avkylde stämningen i Geneve. »Sovjetregeringen», sade han till pressmännen, »har aldrig dolt sin brist
på förtroende till de kapitalistiska ländernas redobogenhet att
förstöra krigets system mellan nationerna och konsekvent förverkliga avrustningen».
235
Carl .Arvid Hessler
Den 30 november 1927 höll Litvinoff sitt jungfrutal inför den
förberedande nedrustningskommissionen. Han sparade icke på
effekterna. Det var icke för att stödja nationernas exploaterande
styresmän, som han sade sig ha kommit. Han hade kommit för
att klargöra de kapitalistiska staternas verkliga syfte i nedrustningsfrågan. Militarismen vore en naturlig konsekvens av det
kapitalistiska systemet. Genom sin blotta existens verkade detta
system intensifierande på motsättningarna i världen, det gav
ständigt nya stötar åt de potentiella tvisterna och förvandlade
dem oundvikligen till väpnade konflikter. Trots att världskriget
hade nämnts »kriget för att göra slut på kriget» hade efterkrigstiden blivit en oavbruten upprustningstid, och de ständigt stegrade militärbördorna hade kommit att vila allt tyngre på de arbetande klassernas skuldror. Vad nedrustningskommissionen med
dess ändlösa och fruktlösa diskussioner hade gjort, det var »av
rent dekorativ natur», ironiserade Litvinoff. Så lade han fram
Moskvas plan. Den löd i lakonisk form: fullständigt undanröjande
av alla väpnade styrkor till lands, till sjöss och i luften. Med den
planen önskade sovjetregeringen visa all världen sin vilja till
fred bland nationerna.1
Ingen skulle troligen ha blivit mera förvånad än Litvinoff själv,
om man hade godkänt hans förslag. Sovjetledarna visste bättre
än de flesta, att rivaliteten mellan makterna gjorde total avrustning omöjlig. Om undret hade inträffat och planen hade accepterats, skulle ingen haft mindre att förlora än Sovjetunionen.
Dess viktigaste vapen var revolutionspropagandan och det vapnet
skulle icke endast ha förblivit intakt, det skulle ha vunnit i styrka
sedan de kapitalistiska regeringarna blivit försvarslösa mot revolutionära resningar. Och om Litvinoffs plan förkastades, då skulle·
Moskva vinna ett ovärderligt tillskott till sin propaganda. Då
kunde man peka på att Litvinoff hade avslöjat ihåligheten i
Geneves pacifism.
Litvinoffs tal hälsades med iskall tystnad. Till sist reste sig den
franske delegaten Panl-Boncour och anmärkte, att sovjetregeringen tydligen icke hade studerat nedrustningsfrågan så länge
som kollegerna i Geneve. Den skulle annars ha funnit, att dess
förslag var alltför enkelt. Men Litvinoff lät sig icke avskräcka.
1 Kathryn W. Davis: The Soviets at Geneva. The U. S. S. R. and the League
of Nations 1919-1933. 1934. Sid. 132 o. f.
236
——-~-
Litvinoff och freden
När följande session öppnades i mars 1928 presenterade han ett
utarbetat förslag på 63 artiklar. Turkiets och Tysklands delegater voro de enda, som togo förslaget på allvar. ».Tag måste bekänna», sade greve Bernsdorff, »att jag i sovjetförslaget har fun~
nit några mycket intressanta ideer, som synas mig förtjänta av
den mest noggranna uppmärksamhet». Han tillade, att han fullständigt samtyckte till de punkter i sovjetförslaget, som avsågo
att eliminera alla militära faktorer av aggressiv natur. Därmed
var ådagalagt att Ryssland och Tyskland befunno sig på samma
linje i nedrustningsfrågan. De voro båda motståndare till den
franska doktrinen »s~ikerhet först, nedrustning sedan». De betecknade nedrustningen som den enda verkliga säkerheten.
Några månader senare skrevs ett nytt blad i fredsarbetetF
historia. I augusti 1928 blev Kellogpakten undertecknad i Paris.
Paktens syfte var en allmän »krigets bannlysning». Kriget blev
högtidligen fördömt som redskap för nationell politik. Pakten
skulle stå öppen för allmän anslutning och den skulle träda i
kraft, först när samtliga de ursprungliga kontrahenternas ratifikationer deponerats i ‘Washington, d. v. s. först i juli 1929. Till
den högtidliga akten i Paris hade Sovjetunionen icke inbjudits.
Litvinoff tog då ett eget initiativ. Han föreslog Polen, Rumänien
och de tre randstaterna att samman med Sovjet unelerteckna ett
protokoll, varigenom Kellogpakten med dess högtidliga fördö-
mande av krig i förtid trädde i kraft för dessa stater. Den 9
februari 1929 ägde unelertecknandet rum i Moskva. Det var i
opposition mot Tjit.ierin, som Litvinoff genomdrev denna nya linje
i rysk utrikespolitik. Den bebådade ett nytt och bättre förhållande till Rumänien. Allt sedan kriget hade Sovjets hållning
dikterats av att det viigrade att erkänna Rumtiniens införlivande
av Bessarabien. Sovjetregeringen hade icke funnit för gott att
över huvud inleda diplomatiska eller ekonomiska förbindelser
med sin granne i sydväst. Med sitt initiativ ville Litvinoff visa,
att man från ryskt håll icke tänkte sig en lösning av den bessarabiska frågan med maktmedel. Ä ven i förhållande till Polen
betydde Litvinoffprotokollet ett viktigt steg mot avspänning.
Halvannat år förflöt. Så kom i september 1930 nyheten att
Hitler vunnit sin första stora valseger. Antalet nationalsocialister
i elen tyska riksdagen sprang plötsligt upp från tolv till etthundrasju. Hitler var vorden en politisk maktfaktor av första
ordningen. Om målet för hans strävan kunde ingen ovisshet råda.
237
,; ·—-~—-
Carl Arvid Hessler
I åratal hade han predikat Versaillestraktatens sönderbrytande
och korståg mot bolsjevismen. I allt tätare led slöto tyskarna upp
kring Hitler och hans program. Vid valen i juli 1932 vann det
nationalsocialistiska partiet en ny glänsande viktoria. Det blev
riksdagens största parti. Efter ytterligare ett halvår hade Hitler
nått makten. Den 30 januari 1933 blev han Tysklands rikskansler.
Därmed föreföll Rysslands utrikespolitiska läge i grund förändrat. De nya herrarna vid Wilhelmsstrasse hade tidigare pekat
ut härskarna i Kreml som världens fiende nummer ett. En tioårig vänskap hotade att förbytas i fiendskap. Visserligen bekräftade Hitler Rapallo. Gesten kunde icke dämpa Moskvas oro för
det rika Ukraina. Från västmakternas sida tycktes inga preventiva åtgärder mot Hitler vara att vänta. Och vid horisonten i
öster stod ett militaristiskt och imperialistiskt Japan. Man fick i
Moskva brått att lägga om femårsplanen för att stärka försvaret.
På röda armens lott kom en långt större del av statsutgifterna än
tidigare. Rysslands motåtgärd mot Hitlers makterövring blev en
enorm upprustning.
Den 6 februari 1933, sju dagar efter Hitlers utnämning till rikskansler, höll Litvinoff ett stort tal vid nedrustningskonferensen i
Geneve. Han meddelade att Ryssland gärna antog kapitel I i den
»franska planen». Där förordades att angrepp omedelbart borde
följas av konsultationer mellan Kellogpaktens signatärmakter och
kraftiga ekonomiska sanktioner mot angriparen. Litvinoff önskade
också själv lämna ett positivt bidrag till planerna för fredens bevarande. Han ville lägga fram en så fullständig definition av
begreppet angripare, att ingen angriparstat skulle kunna slinka
undan etiketten. Så föreslog Litvinoff att den stat borde åsättas
beteckningen, som bevisligen vore den första att gripa till något
av följande fem aktionssätt: l) krigsförklaring, 2) väpnad ockupation av territorium, 3) bombardemang eller attack genom väpnade
styrkor, 4) militär invasion utan tillåtelse av den lokala regeringen och 5) sjöblockad gentemot en annan stat. Måhända skulle
man genom vissa tillägg kunna göra definitionen ännu mera perfekt, medgav Litvinoff i slutet av sitt tal. Men han hävdade att
de principer som han lagt till grund voro allmängiltiga. Han
hade utgått ifrån att de upprättade gränsernas oantastlighet erkändes och att en stats rätt att blanda sig i en annan stats inre
angelägenheter avvisades.
Denna gång tog man Litvinoff på allvar. Han fick skörda myc- 238
Litvinoff och freden
ken berömmelse för det sätt, varpå han definierat »angriparen».
Make till precis definition hade man aldrig lyckats åstadkomma i
Geneve. Och vad mera var- Litvinoff hade uppgivit sin gamla
ståndpunkt att säkerhet måste föregås av nedrustning och anslutit
sig till den motsatta, den franska. Det var tydligt att Ryssland
sökte närma sig den maktgrupp i Europa, som fasthöll vid status
quo. Omkring tre månader senare skrev Radek i Pravda: »Sovjetunionen har definitivt övergivit sin tidigare fientliga hållning
gentemot Frankrike och Versaillestraktaten.»
På sommaren 1933 strömmade diplomaterna samman till den
ekonomiska världskonferensen i London. De lyckades mycket litet
uträtta. Men en av dem bedrev på egen hand en diplomati, som
var högst framgångsrik. Det var Maxime Litvinoff. Han lyckades
få avblåst ett två månaders bittert handelskrig med England.
Han inledde förhandlingar med Förenta staterna om ett lån, vars
beviljande signalerade en avgörande vändning i den amerikanska
inställningen till Sovjetunionen. Det ansågs nu endast vara en
tidsfråga, när Ryssland och Förenta staterna skulle träda i normala diplomatiska förbindelser med varandra. Men Litvinoff vann
också framgångar, som direkt berörde hans lands säkerhet. Med
Rysslands alla europeiska grannar avslöt han en serie pakter, i
vilka »angriparen» definierades. Det ansågs vara särskilt betydelsefullt att även Titulescus, den rumänske utrikesministerns
namnteckning förvärvades för en sådan pakt. En bekräftelse var
därmed given att den bessarabiska frågan var bragt ur världen
som potentiell krigsorsak. över huvud såg man i Litvinoffs Londonprotokoll ännu ett tecken på att Ryssland önskade komma på
god fot med det antirevisionistiska blocket.
Så snart Litvinoff satt sitt namn under det sista av Londonprotokollen, for han till Paris. Med Frankrike, den ledande Versaillesstaten, fanns sedan mer än ett halvår en nonaggressionspakt. Det skulle betyda en huvudlänk i Litvinoffs serie av fredspakter, om han också kunde vinna Frankrikes aktiva stöd. Litvinoff konfererade med Daladier och hans utrikesminister PaulBoncour. Man nådde icke något påtagligt resultat. Men ett par
månader senare befann sig den man i Moskva, som från fransk
sida främst haft ansvaret för att nonaggressionspakten blivit avslutad. Herriot hade kommit på sovjetregeringens inbjudan och
syftet med hans resa hade uppgivits vara att diskutera handelsförbindelserna. Men när Herriot åter var. hemma i Paris kunde
239
t: ‘\ ,.-
Carl Arvid Hessler
han berätta, att Kalinin och Litvinoff med stor iver hade erbjudit
en allians. Man borde, hade ryssarna sagt, icke längre sluta ögonen för det faktum, att Hitlers vansinniga planer på en kolonisation i Ryssland hade rivit sönder Rapallopolitiken uppifrån och
ända ned. Nu borde Frankrike och Ryssland stå samman och
trygga freden … En kort tid senare, den 14 oktober 1933, lämnade
Tyskland hastigt nedrustningskonferensen och folkförbundet. Det
var Hitlers första revolt mot Versailles.
I de dagarna förberedde Litvinoff ännu en stor diplomatisk
seger. På Roosevelts inbjudan anträdde han en resa till Washington. Hans mål var att få till stånd ett amerikanskt erkännande
av Sovjetunionen. Han nådde sitt mål, den 17 november gav
Roosevelt till känna, att Förenta staterna hade erkänt Sovjet.
I pressen världen runt betraktades händelsen som ett steg framåt
för det internationella samarbetet. Att detta erkännande dittills
blivit förvägrat berodde officiellt icke på att man fördömde den
ryska revolutionen eller det ekonomiska och pQlitiska systemet i
Sovjet. Det hade i stället sagts, att sovjetregeringen varken var
i stånd till eller villig att uppfylla internationella förpliktelser.
I tio dagar förhandlade man i Washington och nästan hela denna
tid ägnade man åt att formulera garantier. Litvinoff måste ge
klart besked om att utlänningar i Ryssland finge åtnjuta religiös
frihet och borgerliga rättigheter. De tyska och engelska ingenjörernas öde gjorde klarhet på denna punkt ofrånkomlig. Litvinoff måste vidare samtycka till att Sovjet avstod från all inblandning i Förenta staternas inre angelägenheter och »hindrade
alla personer och organisationer under dess direkta eller indirekta
kontroll från varje handling, ägnad att på något sätt skada lugnet,
välståndet, ordningen eller tryggheten i Förenta staterna som
helhet eller någon dess delar och i synnerhet från varje agitation
eller propaganda, som har till syfte att genom våld åstadkomma
en förändring i Förenta staternas politiska eller sociala ordning».
Klausulen är ganska märklig. Den betydde, strikt följd, att tredje
internationalen skulle nödgas dra bort sin verksamhet från nordamerikanskt territorium. I en antistalingrupp vid namn The
Gommunist League of America väckte nyheten en oerhörd förbittring. Den klausulen gör det tydligt, sade man, hur fjärran
dagens sovjetpolitik är från Lenins och Trotskijs. Klausulen betydde »ett fullständigt förnekande och förkastande av komintern»,
den karakteriserades som ett övergivande av allt som är väsent- 240
Litvinoff och freden
ligt i kommunismen. Då Litvinoff satte sitt namn under detta
aktstycke, hade han och sovjetregeringen icke bara riktat en dödsstöt mot den internationella arbetarrörelsen, de hade också givit
öppet till känna att deras politik hädanefter skulle bestämmas av
rent nationalistiska hänsyn. Detta var uppfattningen bland Amerikas trotskister.
Höljd av ära återvände Litvinoff till Moskva. För sina diplomatiska framgångars skull blev han vald till medlem av Centrala
exekutivkommitten. Inför detta forum höll han i december 1933
ett tal om Sovjets nya politik. »Vi stå nu vid en gränssten mellan
två epoker», yttrade Litvinoff. »Det finns hourgeoisiestater, som
för den närmaste framtiden ~iro intresserade av fredens upprätthållande, ett faktum som är högst värdefullt för oss … Vi ägna
särskild uppmärksamhet åt stärkta relationer och ett maximalt
närmande till dc länder, som liksom vi själva visa prov på sin
ärliga önskan att trygga freden… Då vi icke äro doktrinärer
vägra vi icke att göra bruk av befintliga eller framtida internationella sammanslutningar och organisationer, under förutsättning att vi nu eller i framtiden ha skäl att tro att de tjäna fredens
sak.»
Ett halvår tidigare hade fyra europeiska stormakter slutit sig
samman på ett sätt, som väckt misstro i Moskva. Den 7 juni 1933
hade Frankrike, Italien, Storbritannien och Tyskland undertecknat den s. k. fyrmaktspakten. De fyra makternas syfte sades vara
att inom folkförbundets ram verka för fredens bevarande. I den
sovjetryska pressen anade man oråd. Man misstänkte den italienske diktatorn, som varit paktens upphovsman, för antiryska
tendenser. Ä ven denna misstämning lyckades Litvinoff avlägsna.
Han besökte Mussolini i Rom och under ett »hjärtligt» samtal bereddes väg för samarbete mellan de ryska och italienska regeringarna.
Runt nästan hela det ryska territoriet hade Litvinoff spänt ett
nät av fredspakter. Men två stater av betydelse befunna sig därutanför. Den ena var J apan, den andra var Tyskland. Mer och
mer slappnade de ekonomiska och militära hand, som sedan 1922
hade knutit samman Berlin och Moskva. Man har beräknat, att
omkring 70,000 tyska officerare, ingenjörer, tekniker och arbetare
hade varit verksamma i Ryssland. Nu foro de hem i stora skaror.
Men man lade också märke till att de nazistiska ledarna vinnlade
sig om mindre arrogans gentemot Ryssland, sedan dess internatio- 241
···—……–
Carl Arvid Hessler
nella ställning så starkt förbättrats. I slutet av februari 1934 blevo
Dimitroff och två andra för högförräderi häktade kommunister
frigivna ur sitt fängelse och befordrade med flygplan från Berlin
till Moskva. Händelsen var i sig själv obetydlig, men den tolkades
som ett tecken på en försonligare hållning från Tysklands sida.
Men en månad senare inträdde på nytt en försämring av läget.
Det var Litvinoffs önskan, att Tyskland skulle medverka till en
neutralisering av det baltiska territoriet. Den 28mars inbjöd han
tyska regeringen att underteckna ett protokoll, som skulle garantera oberoende och integritet åt de baltiska staterna. Litvinoff
fick ett blankt avslag på sin inbjudan. Till yttermera visso satte
Tyskland Sovjets uppriktighet i fråga i en skarpt hållen not någon
tid senare.
Det hade från början varit Sovjets uppfattning att randstaterna måste hindras från att dragas in i någon annan stats intressesfär. Estland och Lettland voro Rysslands viktigaste »fönster»
mot Europa. De finge icke bommas igen, de finge icke heller förvandlas till någon europeisk stats utfallsport mot ryskt territorium. För att vidmakthålla neutraliteten i detta område förnyade
Litvinoff den 4 april de tidigare pakterna med randstaterna för
en tid av tio år framåt. InfÖr de främmande sändebuden betygade Litvinoff även muntligt sin regerings önskan om fred.
Chauvinism liksom rasfördomar äro främmande för sovjetstaten,
försäkrade han. Dess ambition är icke erövringar och utvidgningar av dess territorium. »Dess enda ambition är uppnåendet
av det mål, för vilket den skapades och vari den ser hela sitt
existensberättigande- nämligen uppbyggandet av ett socialistiskt
samhälle.» Litvinoffs ord vunno mångas tilltro. Man kom till den
övertygelsen, att sovjetregeringen var alltför engagerad i sitt inre
uppbyggnadsarbete för att icke önska en lång fred.
Efter en svår inre kris fick Frankrike en nationell ministär i
februari 1934. Louis Barthon blev landets utrikesminister. Från
första stund satte Barthon in all sin energi och skicklighet på att
stärka Frankrikes diplomatiska ställning i Europa. Om medlen
tycktes han icke hysa någon tvekan. Han vidtog snabbt sina mått
och steg. Den 12 april förklarade Eduard Benes i Geneve, att Lilla
ententen snart skulle erkänna Sovjetunionen. Därmed skulle ett
nytt stabiliserande moment föras in i det tidigare så spända förhållandet mellan Ryssland och Rumänien. Bcnes hade ytterligare
ett meddelande att lämna. Han tillade att Lilla ententens erkän- 242
Litvinoff och freden
nande skulle följas av en inbjudan till Sovjetunionen att förena
sig med folkförbundet.
Bakom Benes stod Barthou. Frankrike önskade trygga sin och
sina östeuropeiska allierades ställning genom att draga in även
Sovjetunionen i det europeiska säkerhetssystemet. Frankrike hade
alltid varit på det klara med att Ryssland erbjöd en av de största
reservoarerna av soldatmaterial i världen. Under de sista två
åren hade Frankrike upptäckt ännu en sak. Det hade upptäckt
Rysslands ständigt ökade effektivitet i luften. Frankrike behövde
Ryssland. Och Ryssland, som å sin sida kände hotet växa från
två håll, önskade Frankrikes och folkförbundets stöd. Litvinoff
hade ju själv i december förklarat, att hans regering icke stod
avvisande gentemot internationella sammanslutningar för fredens
bevarande. Den 18 maj sammanträffade han med Barthon i
Geneve och de diskuterade frågan. Några dagar senare kunde de
sovjetryska tidningarna berätta, att krafter voro i rörelse inom
folkförbundet för att vinna Sovjetunionen som medlem.
Den 10 september öppnades folkförbundets femtonde session. En
fråga överskuggade alla andra- den om Sovjets inträde. Rådspresidenten dr Benes berörde den i sitt hälsningstal. Många stater
voro i verksamhet för att i folkförbundet föra in »ett land utan
vars samarbete förhållandena i Europa och världen aldrig komma
att helt återvända till det normala». Benes gjorde ingen hemlighet av att det också fanns de som tvivlade. Och det tvivlet kostade
överregissören Barthon en myckenhet bekymmer. Hur skulle
man finna en form för inträdet, som på en gång tillfredsställde
folkförbundets och Sovjetunionens prestigekrav~ Den gången
Tyskland blev upptaget var proceduren ganska seriös. Tyskland
fick lämna in en formell ansökan om medlemskap och denna
ansökan gick till förbundets politiska kommission, där den blev
underkastad granskning. När det konstaterats, att Tyskland uppfyllde paktens betingelser, blev dess ansökan godkänd av förbundsförsamlingen. Men under de sista åren hade man lagt sig
vinn om ett större mått av courtoisie. När exempelvis Mexiko
blev medlem gick man till väga så att förbundsförsamlingen sände
en inbjudan, och efter ett jakande svar skedde invoteringen utan
vidare formaliteter.
Ryssland hade från början bestämt sagt ifrån att det icke
önskade träda in i N. F. på de villkor, som tillämpats i fråga om
Tyskland. Men man kunde icke heller utfärda en inbjudan från
243
….·.
Carl Arvid Hessler
förbundsförsamlingen, ty en sådan ansågs kräva alla staters godkännande, vilket var omöjligt att uppnå. Efter åtskilligt konfererande fann man till sist ett slags kompromiss. Helt vid sidan
om förbundets officiella organ sände trettio stater en skrivelse
till ryska utrikeskommissariatet, och i den skrivelsen inbjödo de
Sovjetunionen att genom medlemskap i N. F. deltaga i arbetet på
fredens bevarande. Skrivelsen blev icke undertecknad av de tre
nordiska staterna och Finland. Delegationerna för dessa länder
förklarade, att de voro bemyndigade att biträda en inbjudan endast i det fall, att inbjudan utginge från förbundsförsamlingen
själv. Då så icke skedde ämnade de på vanlig diplomatisk väg
meddela den ryska utrikesledningen, att de skulle komma att
rösta för Rysslands inträde. Till de trettio staternas inbjudan
tackade sovjetregeringen ja. Frågan gick sedan till den politiska
kommissionen. Men detta lät man icke ske för att närgånget
granska, om Ryssland uppfyllde paktens villkor. Syftet var endast, att förbundsmedlemmarna skulle få tillfälle till en fri deklaration av sin ståndpunkt.
Debattens stora och minnesvärda insats blev Giuseppe Mottas.
Den nyligen bortgångne schweiziske statsmannen var berömd för
sin vältalighet. Han var i en lysande form, när han vid detta
tillfälle gick till attack mot Sovjetryssland. I allt vad det representerade såg han den mest radikala negation av västerländskt
väsen. Och ödesdigrast av allt är, förklarade han, att den ryska
kommunismen allestädes söker slå rot. »Dess ambition är världsrevolutionen. Dess natur, dess aspirationer, dess inre drivkraft,
allt gör den inställd för utländsk propaganda. Dess väsentliga lag
är expansion bortom politiska gränser. Att uppge dessa syften
vore för kommunismen att förneka sig själv; men genom att full~
följa dem blir den vår gemensamma fiende, emedan den hotar oss
alla.» Motta vägrade att tro, att den bolsjevikiska regimen skulle
komma att utvecklas i västerländsk riktning. Därmed var Mottas
ståndpunkt given. »För universalitetens princip», slog han fast,
»kunna vi icke offra iden om ett nödvändigt minimum av moralisk och politisk överensstämmelse mellan folken.» Motta visste,
att tärningen redan var kastad. Men han ville med sitt veto
hindra ett enhälligt beslut. Han ville åtminstone icke se sovjetmännen hålla ett triumferande intåg i Geneve.
Det blev Barthons sak att förklara och försvara. Han höjde
sitt pekfinger och försäkrade, att det väsentliga just nu icke var
244
,-·
—– – –~—–·
Litvinoff och freden
doktriner och politiska system. Det ena nödvändiga var fredens
tryggande. Var resonemanget hållbarU Som god katolik svarade
de Valera nej, när frågan nästa dag togs upp i förbundsförsamlingen. »Ingen politik, som är i någon mening real, kan bortse
från hänsyn till människolivets mening och det mål, som människans existens är avsedd att tjäna.» Allenast vördnad för
abstrakta ideal och principer är dömd att falla samman inför
angreppen från de mänskliga lidelserna, om icke ett översinnligt
motiv ingriper och stöder den. De millioner och åter millioner av
Christi bekännare, för vilka Motta talat, hade gripits av farhågor
inför det, som nu skedde i Gencve. De Valera ville för sin del icke
ställa sig helt avvisande till Sovjets anslutning. Men han hoppades, att en sådan försäkran om religiös frihet som tidigare beviljats amerikanska medborgare skulle ges även åt andra länders
undersåtar och det ryska folket självt. Det var de Valeras fasta
övertygelse, att om en sådan försäkran icke gavs skulle Sovjets
medlemskap icke trygga freden. Fred kunde tryggas endast på
grundval av folkens goda vilja gentemot varandra. Men det
kunde icke finnas någon god vilja, då människor sågo de ting
angripas, som betydde mest för dem i livet.
När omröstningen kom voro do icke många de stater, som radikalt förnekade Sovjets goda vilja. Holland, Portugal och Schweiz
fingo ensamma stå för ett tveklöst nej. Bakom dem anade man
Vatikanen. Sju stater avstodo från att rösta. Men den majoritet
man behövde var tryggad och dörrarna kunde slås upp för den
ryska delegationen med Litvinoff i spetsen. Rickard Sandler, presidenten vid denna session, hälsade dem. »Jag känner mig icke
kallad att söka värdera betydelsen av den händelse som timar i
dag», yttrade Sandler bland annat. »Det är framtiden förbehållet
att visa oss alla dess konsekvenser för mänsklighetens öde.» Men
sin plikt likmätigt förklarade Sandler, att dagen markerade en
milstolpe i folkförbundets historia.
Litvinoff besteg talarstolen och hälsade den församling, som
man i Kreml förr i världen hedrat med namnet »bourgeoisiekonsortiet». Litvinoff kunde icke underlåta att påminna om den
fientlighet man visat hans land under dess första år. Då hade
man givit prov icke bara på teoretiskt ogillande. Men nu var
läget ett annat. Nu var det lyckligtvis så, konstaterade Litvinoff,
att man bland de betydande staternas representanter icke längre
mötte någon, som önskade ignorera eller isolera Sovjet. Litvinoff
245
.-
Carl .Arvid Hessler
var icke nådig mot dem, som ännu djärvts stå Sovjet emot – dessa
»inskränkta politiker, oförmögna att höja sig över sina små politiska passioner och stora fördomar». Av internationella strävanden hade Sovjet länge varit en vän. Vetenskapens, konstens och
det sociala livets arbetare i Ryssland hade sedan länge haft ett
fruktbärande samarbete med sina kolleger i andra länder, framhöll Litvinoff i fortsättningen av sitt tal. Även på det politiska
området hade Sovjet gjort aktiva insatser. Litvinoff påminde om
sin definition av »angriparen», över den var han tydligen icke
så litet stolt.
Så nalkades Litvinoff det allt överskuggande problemet – fredens organiserande. »Kunde det finnas», frågade han, »en mera
upphöjd och samtidigt mera praktisk och nödvändig uppgift för
alla nationers samarbeteh Organiserandet av kriget bedrevs ju
med den största aktivitet. Dess anda kunde icke dödas med resolutioner. Och man måste acceptera som ett faktum, att intet krig
av allvarligare dimensioner kunde lokaliseras. Varje krig bragte
förr eller senare olycka över alla länder, krigförande såväl som
neutrala. Världskrigets läxa finge icke glömmas. Världens utarmning, en sänkt levnadsstandard, arbetslöshet, misstro till morgondagen, de kulturella värdenas förfall, vissa länders återvändande till en medeltida ideologi – dessa voro världskrigets konsekvenser, förkunnade Litvinoff. »Och vi måste göra klart för oss
en gång för alla, att intet krig med politiska eller ekonomiska
syften är i stånd att återställa så kallad historisk rättvisa, att
allt vad ett krig kan göra är att sätta nya och kanske än mera
iögonenfallande orättvisor i de gamlas ställe och att varje nytt
fredsfördrag bär inom sig frön till nya krig.»
Man kan icke säga annat än att Litvinoffs anatema över kriget
var märgfullt och övertygande nog. Han fann ingenting rättfärdiga en vädjan till vapnen. I slutet av sitt stora tal sade han sig
hoppas, att man skulle komma att erkänna Sovjet som en värdefull faktor i de gemensamma ansträngningarna för freden. Folkförbundets förmåga borde icke överskattas. Men en fast vilja och
ett nära samarbete mellan folken kunde åtminstone minska krigsfaran – »en ärofull och hög uppgift, vars fullföljande skulle vara
av oskattbart värde för mänskligheten».
Den dagen, den 18 september 1934, stod Litvinoffs stjärna i
zenit. Under åren som följde gjorde Litvinoff allt för att befästa
och utbygga Rysslands nya diplomatiska position. Han sökte
246
,-·
Litvinoff och freden
knyta banden fastare mellan Ryssland och England. I slutet av
mars 1935 hade han glädjen att se medlemmen av det engelska
kabinettet mr Anthony Eden som sin gäst. Tidningarna ägnade
all möjlig uppmärksamhet åt denna visit, de visste till och med
berätta, att då Eden åt lunch hos Litvinoff på hans lantställe buro
smöruppläggningarna på bordet inskriptionen »Freden är odelbar». Och enligt vad en gemensam kommurrike hade att förmäla
voro Eden, Stalin, »konseljpresidenten» Molotov och Litvinoff ense
om att det nu var nödvändigare än någonsin att bygga upp ett
system av kollektiv säkerhet i Europa. För det målet skulle de
båda makterna samarbeta. Några omedelbara resultat av större
vikt nådde man ej. Storbritannien var tydligen icke berett att
genast deltaga i några garantier för freden i östra Europa. Nå-
gonting sådant skulle den engelska opinionen icke ge sitt stöd.
Men tonen i kommuniken tycktes varsla om ett verkligt närmande
mellan de båda länderna.
Tillsamman med Barthon hade Litvinoff ivrigt arbetat på att
få till stånd ett öst-Locarno. Det skulle innebära att Ryssland,
Tyskland, Polen, Tjeckoslovakien och de tre randstaterna skulle
garantera varandras gränser. Planen stötte på stora svårigheter.
Tyskland ämnade icke för all framtid godtaga status quo och
Polen ansåg sig ha tillräckligt av pakter. När det tycktes evident
att planen strandat, slöts den fransk-ryska pakten om ömsesidigt
bistånd den 2 maj 1935. Men Litvinoff siktade längre. Det var
hans stora dröm att Frankrike, Storbritannien och Ryssland skulle
sluta en allians och gemensamt garantera Östeuropas gränser. En
sådan allians skulle vara av den största strategiska betydelse för
Ryssland och den skulle trygga freden i Europa, menade Litvinoff.
I september 1935 fann han ett tillfälle att slå ett slag för sin plan.
Italien hade just angripit Abessinien. Med en fasthet som man
icke varit van vid från engelskt håll trädde sir Samuel Hoare
inom skranket för folkförbundets principer. Det brittiska riket
vore beslutet att lägga hela vikten av sin styrka i vågskålen för
internationell fred och ordning. Litvinoff var icke sen att skänka
denna politik sitt stöd. Han gjorde det icke för att trygga det
engelska imperiet. Han gjorde det för att öva press på England.
Han ville förmå England att inse att det behövde Ryssland liksom
Ryssland behövde England. »Freden är odelbar» var Litvinoffs
grundsats.
Efter Litvinoffs tal inträffade en episod, som kastade skarpt ljus
247
18- ~0286. Svensk Tidskrift 1940.
Carl Arvid Hessler
över de ryska utrikesförbindelsernas labilitet. Litvinoff hade vänt
sig mot den uppfattningen att tvåsidiga pakter vore att föredraga
framför försök till kollektiv säkerhet. Den uppfattningen hade
ofta ingenting gemensamt med fredliga avsikter, och varje nonaggressionspakt hade sannerligen icke till syfte att stärka den
allmänna freden, hade Litvinoff försäkrat. Hans dunkla anspelning uppkallade överste Beck till en skarp protest. Under Becks
tid som utrikesminister hade Polen i viss mån glidit bort från sin
traditionella vänskap med Frankrike och i stället närmat sig
Tyskland. I januari 1934 hade en nonaggressionspakt på tio år
ingåtts med Tyskland. Nu menade Beck att Litvinoffs ord åsyftade den pakten. Då Litvinoff reste sig för att ge en förklaring,
avlägsnade sig hela den polska delegationen.
Många hade hållit före att det betytt en avsevärd vinst i inflytande och prestige för folkförbundet att Ryssland blivit dess
medlem. Två år senare tycktes förbundet nära sitt sammanbrott.
Det hade totalt misslyckats i den abessinska konflikten. När man
samlades i Geneve i september 1936, började man tala om en reform. Många förslag lades fram men inget var så detaljerat som
det ryska. Det gick ut på att förbundsrådet skulle sammanträda
och fatta sitt beslut redan inom sex dagar efter ett krigsutbrott.
Både militära, ekonomiska och finansiella sanktioner skulle snabbt
sättas i verket. För att komma till rätta med hela frågan om förbundsakten och dess tillämpning utsågs den s. k. tjugoåttamannakommitten. Då denna samlades till sitt tredje möte i början av
1938 inleddes förhandlingarna av östen Unden. Det var Undens
och svenska regeringens mening, att sanktionsbestämmelserna i
artikel 16 icke för närvarande kunde i praktiken tillämpas i sin
helhet. Efter de senaste årens erfarenheter hade man endast att
erkänna, att sanktionssystemet icke fungerade obligatoriskt och
automatiskt. Genom omständigheternas makt hade en praxis uppkommit, enligt vilken förbundets medlemmar icke ansåge sig
skyldiga att företaga en tvångsaktion mot en angripande stat.
Mot denna uppfattning vände sig Litvinoff. Han hävdade att
man måste bibehålla och om möjligt rent av stärka artikel 16.
För den ståndpunkten stred han även vid församlingens möte i
september. Där uppträdde ombud för de nordiska länderna, Belgien, Holland, randstaterna och Polen, och alla gjorde de gällande
att sanktionssystemet ägde en icke-förpliktande karaktär. Litvinoff förnekade, att sådana ensidiga förklaringar hade någon rätts- 248
Litvinoff och freden
lig betydelse. Om medlemmarna hade rätt att godtyckligt tolka
artikel 16, då skulle de kunna handla på samma sätt i fråga om
andra artiklar. Och om artikel 16 mjukades upp och berövades
·sin obligatoriska karaktär, då skulle den vara utan värde för att
avvärja eller hejda angrepp. Ingen inom folkförbundet förfäktade så konsekvent kollektivitetens grundsats som den ryske delegaten. överhuvud framstod Rysslands hållning nu och sedan
flera år som icke bara fredsbetonad, den framstod som »fredsaktivistisk» – för att låna Rickard Sandlers ord i årets remissdebatt.
Litvinoff hade gjort sitt yttersta för att upprätthålla goda förbindelser med västmakterna. Inom kommunistkretsar var den
linje han följde icke oomstridd. Männen av Trotskijs och Zinovjevs skola avskydde folkförbundet. De voro övertygade om att
utan en världsrevolution skulle det socialistiska experimentet i
Ryssland icke bli någon framgång, och en världsrevolution vore
att räkna med endast som resultat av ett nytt världskrig. Så
fanns där kretsen kring Tuchatjevskij. Under tio år hade dessa
armeofficerare samarbetat med det tyska riksvärnets officerare,
många av dem hade fått sin utbildning i Tyskland, de voro fulla
av beundran för Tysklands militära teknik och de hade även
efter Hitlers makterövring sökt upprätthålla kontakt. Inom denna
militärkrets önskade man, att Ryssland skulle återgå till sin
gamla politiska linje från åren 1922 till 1933. Man borde söka
komma till en uppgörelse med Tyskland, till äventyrs på Polens
bekostnad. Därmed skulle man kunna utvidga Tysklands territorium, föra revolutionen till grannländerna på bajonetternas spetsar och undvika risken av ett krig på två fronter. Huvudmannen
för denna frondörgrupp var Tuchatjevskij, ärelysten och yrkesskicklig. Redan 1936 lär det ha kommit till den ryska regeringens
kännedom att Frankrike icke betraktade Tuchatjevskij som fullt
pålitlig. Och i juni 1937 fick han falla, dömd till döden för spioneri
och högförräderi.
Oppositionen likviderades. Samtidigt uppammades underedessa
år en starkt nationalistisk anda hos det ryska folket. Man beklagade att trotskisterna haft möjlighet att undertrycka historieundervisningen i skolorna. Barnen hade ingenting fått lära sig om
Rysslands stora förflutna, allt vad de visste om tsarernas historia
var, att den utgjort en oavbruten följd av våldsdåd och förtryck.
En gång hade Zinovjev skrivit om »rovdjuren» i det Romanowska
249
.\Ö ‘
···~—-.–
Carl Arvid Hessler
huset, och han hade hävdat att ingen imperialism vore mera rå,
mera barbarisk, mera blodig än den ryska. Hos kejsarinnan
Katarina hade han funnit tre av riktlinjerna för tsarismans senare utrikespolitik. De voro att annektera hela Polen, att erövra·
Finland och att hetsa upp Balkanfolken mot Turkiet för att sedan
kunna slå dem under sig under sken av deras befrielse.1 Lenin,
hans lärjunge Zinovjev och de andra gammalkommunisterna fördömde imperialism och erövringskrig. Men i Stalins Ryssland
har en ny historietolkning lancerats. I dag erkänner bolsjevismen
alla gestalter i det förflutna, som tjänat Rysslands tekniska och
ekonomiska framåtskridande och som hävdat Rysslands ställning
i världen. Nu få de ryska barnen lära sig, att Peter den store
med utomordentlig energi grep sig denna uppgift an. Han byggde
fabriker och verkstäder för att höja det ryska samhället till västerländsk nivå och han förde Ryssland på bred front fram till Östersjön. Med sovjetregeringens goda minne producerades och spreds
för ett par år sedan en film om »Tsar Peter», där nästan allt vad
han företog sig blev välvilligt skildrat. Peter den stÖre och kejsarinnan Katarina, arvtagerskan till hans politik, äro vordna
historiska förebilder för ungdomen i Sovjetryssland.
I september 1938 bragtes ett av Östeuropas mest brännande
problem till en lösning i Miinchen. Litvinoff blev icke ens tillfrågad om sin mening. Den man, som varit mera angelägen än
kanske någon annan att åvägabringa en kollektiv behandling av
de internationella frågorna, han ställdes nu helt utanför. Man
kan förmoda, att Miinchenmötet gav upphov till en omprövning
av Sovjets utrikespolitik. Efter Prags fall följde en serie händelser, som ökade misstämningen i Moskva. Från London kom ett
förslag om en fyrmaktsdeklaration, undertecknad av England,
Frankrike, Ryssland och Polen. Men Polen vägrade att gå samman med Ryssland, och London valde då att fortsätta förhandlingarna med Warszawa. På nytt hade Moskva lämnats utanför.
Pravda gav uttryck åt det starkaste missnöje. England och
Frankrike, skrev tidningen, önska tydligen förmå Hitler att följa
i Carl XII:s och Napoleons fotspår. De vilja se honom marschera
in i Ryssland för att där lida nederlag.
En månad senare, den 3 maj, beviljades Litvinoff avsked från
1 Arthur Rosenberg: Das Geschichtsbild des Bolschewismus. Seandia 1939.
H. 2, s. 264 o. f.
250
Litvinoff och freden
sin post som kommissarie för utrikesärenden – enligt vad man
uppgav »på egen begäran». Hans efterträdare blev presidenten i folkkommissariernas råd Molotov. Efter ytterligare tre
och en halv månad slöto Ryssland och Tyskland i snabb följd ett
handelsavtal och ett nonaggressionsavtaL Den 17 september
bröto ryska trupper in över den polska gränsen i hela dess
längd. Den 30 november bombarderades Helsingfors, Viborg,
Kotka, Hangö och flera andra finska städer av ryska plan. Samtidigt överskreds Finlands gräns på flera ställen av ryska trupper. Mot två av sina grannländer hade Sovjetunionen gripit till
nästan alla de aggressionsmetoder, som Litvinoff berömt sig av
att vilja bekämpa. Stalin hade tagit upp den mördade militärkamarillans program. Ryssland stod åter vid Tysklands sida i
kamp mot Versailles. Stalin hade trätt i de imperialistiska tsarernas fotspår. Den gräns, som omsider drogs i freden med ]<-,inland, var Peter den stores.
251

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

Läs mer

webshop_banner