Litteratur Vida horisonter


1969


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

r
Litteratur
THEDE PALM:
Vida horisonter
Vad man först beundrar hos Herbert Tingsten är den rena stilen, meningarna som för
framh, orden som säger vad han vill ha
sagt och som inte behöver belastas med några ljumma adjektiv. I hans senaste bok Min
politiska horisont och andra essayer (Norstedts förlag 1969. Pris inb. 38:- kr) glä-
der man sig också åt något annat. Tingstens
omdömen om motståndare har alltid gått
rakt på sak. Om de varit enfaldiga, har
detta blivit utsagt. Någon statistik torde
inte finnas, men det förefaller som om denna typ av omdömen nu har brukats mera
sparsamt, och väl är det. sakligheten är det
mest övertygande vapnet. Tingsten har alltid haft sin lust i att energiskt avslöja dumheten, men mellan energi och aggression behöver inte steget vara så kort.
Mera sympatiserar man med honom när
han är ute för att avslöja inte dumheten
utan ondskan. I en trots det makabra ämnet mycket uppfriskande liten essay om det
politiska mordet, uttalar han sålunda sin
tillfredsställelse med sydstatssenatorn Huey
Longs öde 1935. Denne drevs dock av vad
Tingsten kallar en ideellt färgad brutalitet.
Detsamma kan man inte säga om senatorn
från Wisconsin, Joe McCarthy, som Tingsten skulle ha velat se mördad ”i god tid”,
omkring 1953. I fråga om honom tycks
emellertid Tingsten glömma, att om det bara gällt att hejda hans verksamhet hade ett
mindre drastiskt medel faktiskt kunnat tillgripas. President Eisenhower hade kunnat
stoppa honom i stället för att indirekt stödja honom. Ännu är förhållandet till McCarthy en oförklarad fläck på presidentens
.mmne.
Det är också mot ondskan som Herbert
Tingsten drar i fält när han skriver om Israel. Hans inställning är känd, och han koncentrerar sina angrepp mot antisemitism och
antisionism, alltså mot Israels värsta motståndare. I allt väsentligt har han väl rätt.
Någon diskussion skall inte tagas upp här,
fastän man kunde peka på en i ett falllångt
gående ensidighet från hans sida. Det gäller
flyktingfrågan, där israeler själva ibland erkänt ett ansvar. Frågan har förstört och
förgiftat så mycket att det knappast går att
vika undan för den.
Höjdpunkten i boken ligger ändå i analyserna av det svenska samhället av i dag.
Tingsten har en kringsyn, en överblick, som
motiverar att man kan tala om hans vida
horisonter. Kritiken av den svenska självtillräckligheten i bedömningen av andra
länder framförs stillsamt och nästan eftertänksamt. En essay som den om ”Svenskarna och den undre världen” är lysande; man
ger sig helt. Den är Herbert Tingsten i
högsta klass, och högre än så kan i dag
ingen svensk essayist komma.