Print Friendly

Litteratur Uppgörelse med vänsterextremismen

Av Redaktionen | 31 december 1967


1967


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

226
LITTERATUR
UPPGÖRELSE MED VÄNSTEREXTREMISMEN
Många har kommit att alltmera irriteras över den vänsterradikala dominansen i våra massmedia. Detta gäller
främst televisionen och radion men
också vissa av de största tidningarna,
inte minst de båda kvällstidningarna
Aftonbladet och Expressen. På det inrikespolitiska området utgjorde Gunnar Biörcks artiklar i Sv.D. för ungefär ett år sedan en kraftig motattack
gentemot vänsterradikalismen. På det
utrikespolitiska området däremot har
mindre gjorts, och rent vänsterextrema yttringar har alltför ofta under senare tid lämnats oemotsagda. Mot vissa länder, senast Syd-Vietnam och
USA, har igångsatts veritabla hatkampanjer, vilka har förskaffat Sverige ett
åtskilligt skamfilat rykte i utlandet, där
man ofta trott att skränigheten motsvarats av en verklig styrka i folkopinionen, något som inte alls är fallet – i
varje fall inte ännu.
En som reagerar kraftigt mot urartningen är Ture Nerman, som tar till
orda i en nyutkommen debattskrift,
Suerige på glid (Andromeda, 10: -).
En av Gamla Gardets Män har funnit
luften tung att andas. Så långt har det
alltså gått, att det skall vara en f. d.
kommr.nist, som på allvar vågar göra
upp räkningen med vänsterextrcmismen. På borgerligt håll och inte minst
högerhåll har rädslan för att till äventyrs stöta sig med vissa av våra massmcdia ofta varit pinsamt påtaglig.
Ture Nerman är alltjämt socialist.
Han är likväl medveten om att hans
ungdomssocialism till stor del var en
Au fil. lic. BIRGER HAGARD
romantisk utopi men en utopi, som
gav arbetarrörelsens ”förtrupp”, där
han själv var med, något att kämpa för.
Framtiden – åtminstone något sekel
framåt – kommer, tror han, att kännetecknas av blandekonomiens hushållning, något lilmandc ”den kapitalistiska välfärdsstaten” Sverige eller det
”socialistiska” Jugoslavien, när dess
polisstyre hävs. Och Ture Nerman beklagar inte utvecklingen bort från de
drömda illusionerna. Han bekänner,
att han ”trots troende och storordig
revolutionslyrik aldrig dyrkat revolutionen som universalmedicin”. Han ser
välfärdssamhället som något positivt,
gör sin reverens för partikamraterna
i rcgeringsledningcn, men finner också åtskilliga faromoment i utvecklingen. Kanske är, säger han, likriktningsoch nivelleringstendenserna starkare
än någonsin, då den tekniska utvecklingen nästan gastkramar oss, ”och i
massans benägenhet att behagligt smälta in i allsången och hålla sej tam och
tacksam bara den får sitt bröd och
sina skådespel”. Den mera ursprungliga demokratien i organisationsvärlden är numera omöjlig: ”styrelserna
styr, massan, den s. k. demokratiska
massan, är tacksam att få slippa, är lat
och oroar sej inte för folkstyret”.
Vårdfrågorna, inflationen, bostadsfrågan och skolfrågorna är allvarliga
problem, men framför allt uppehåller
sig Nerman vid rättssäkerhets-, ungdoms- och alkoholfrågorna. Beträffande rättssäkerheten, grundläggande för
varje civiliserat samhälle, hetraktar
1′.
‘.
• •

Nerman Sverige som ett ”relativt uland”. Han gisslar den ”överdrivna
förståelsen” för brottet och ”eftergiften för nihilismen”. Det är en sak att
se humant på överträdelser, men om
inte samhällets auktoritet upprätthålles, dvs. de laglydiga medborgarnas
rätt, ökar aggressiviteten hos de asociala elementen, som drar med sig
andra passiva och lättpåverkade.
Huvudfrågan för Ture Nerman är
emellertid bevarandet av den västerländska kulturen och livsformen, vilket endast kan ske genom Europas
enande, vari Sverige har sin givna
plats. För vårt land finns det emellertid en utomordentlig fara: ”en utveckling av neutralitet till neutralism kan
föra oss bort från Västerlandets marknad till österns. Socialdemokratiska
‘radikaler’ påyrkar det redan. Följden
skulle bli anpassning i levnadsstandard till österns och därmed också
kulturens inlänkande på dess standard.”
Från den utgångspunkten ser Nerman allvarligt på den ”flirt med nihilismen”, som bedrivs av vänsterextremisterna. Fred och frihet är höga
ideal. Men för Nerman kan det aldrig
bli tal om fred till varje pris: ”Den in
i döden passiva fredsviljan är en dårskap, en dödsfara.” Friheten är grundvalen. Fred utan frihet är meningslös.
Hade inte friheten betytt mera, skulle
kanske Hitler och nazismen i dag ha
varit herrar. ”över huvud”, skriver
Nerman, ӊr det betecknande, att det
svenska folk som nu låter driva sej till
hat mot USA sommaren 1940 lika
fromt önskade fred – Hitlers fred.
– – – Frihetsdraget, det bästa i
USA:s arv från gamla Europa, det fattar man inte, det hatas som våld.”
I motsättningen mellan öst och väst
– har flera författare klart tagit ställning för kommunismen. Nerman lcallar dem – Artur Lundkvist, Sara Lidman, Sivar Arner, Jan Myrdal, Maria
227
Wine, Stig Carlsson m. fl. – för ”hatets pacifister”. För den ”äkta” pacifismen, som bygger på en religiös eller moralisk övertygelse, känner Nerman en viss aktning, ehuru den är
meningslös. Men den andra s. k. pacifismen ”är ihålig, där den inte är rena
humbugen och ett fjärrstyrt bedrägeri.
Den s. k. tredje ståndpunkten politiskt
är ingen tredje utan en maskerad
ståndpunkt för ena sidan.” Dessa ”pacifister” vill inte fred. De vill USA :s
nederlag. De vill ha lugn i sina idealstater men oro och revolution i väst.
De syftar till defaitism och underkastelse för Västerlandet under östs krigsdiktaturer.
Anti-USA-propagandan i Vietnamfrågan har successivt ökat i takt med
krigets intensifiering. Den är internationellt organiserad och har fått med
sig i stort sett samma grupp historiskt
okunniga ungdomar som tidigare antiatomvapenkampanjen. Kommunisterna, som tidigare föredrog att rycka i
trådarna och dirigera de s. k. fredsföreningarna i lönndom, har nu slängt
masken och öppet engagerat sig. Vietnam har blivit slagträet i ansträngningarna att avlägsna Sverige från den
västerländska kulturkretsen. Tacket
från de asiatiska kommunisterna för
anti-UsA-demonstrationerna talar sitt
tydliga språk.
Ture Nerman varnar allvarligt för
det ”gatans parlament”, som gång efter annan försöker att utöva sin terror i landet. Man kan ha olika uppfattningar i sak, men i ett kultursamhälle håller man ändå en viss stil. Det
är den som utmärker kultursamhället.
”Man demonstrerar inte i hat”, säger
Nerman. ”Man bränner inte andra folks
flaggor, varken Kinas eller SovjetUnionens eller USA :s.” Utsvävningarna i USA-hat leder tanken till nazismens uppmarsch i Tyskland. Idepolitiken har fått ge vika för rena nihilismen, som är ett ”förräderi mot kultu- 228
ren, mot det gemensamma mänskliga
livet”. Upploppen och demonstrationerna vänder sig inte bara mot USA
utan mot ordningsmakten, vårt eget
samhälle. Nerman erinrar om kommunistpöbelns uppträdande i Medborgarhuset mot den sydvietnamesiska delegationen under minister Tran Van Ans
ledning i slutet av november förra året
och uttalar sin avsky över händelserna, de som sedan lyriskt beskrivits av
darteisterna (se Sv.T. 1/67, Bertil
Häggman: ”Ett välgörande krig?”).
Nerman gör också följande reflexion:
”Det är onekligen märkligt, att representanter tillhörande socialdemokratien och Fria Fackföreningsrörelsen
måste tas emot av högerstudenter i det
av socialdemokratien styrda Sverige.En
hovsam skrivelse om mötesfriheten i
Sverige överlämnades till pressen å ett
30-tal sydvietnamesiska folkliga organisationers vägnar. Den intogs i Stockholm endast av Svenska Dagbladet!
Några dagar senare kunde den nordvietnamesiska delegationen fortsätta
sin propaganda Sverige runt och
hätskt angripa USA.” Våldet mot mö-
tesfriheten kom äntligen socialdemokraterna att reagera. Justitieminister
Kling fördömde i ett svar på en fråga
av Kaj Björk Vietnamdemonstranternas nazistfasoner.
Är Sverige på glid? Ture Nerman
har i varje fall pekat på tendenser,
som inte får negligeras. Vänsterradikalismen har dock ännu inte något
stöd hos en bred folkopinion – i så
fall vore det illa beställt. Inte minst
gäller detta ungdomen. Den övervä-
gande delen har sunda uppfattningar
och tar bestämt avstånd från extremismen, den ungdom som arbetar hårdare på utbildning och förkovran än
kanske någon tidigare generation.
Men det är givet, att den alltför stora uppmärksamhet, som en del massmedia ger rena pöbeluppträden – s. k.
Vietnamdemonstrationer verkar
uppmuntrande på de agerande och
riskerar att dra med andra. Det är liImledes betänkligt, då vissa tidningar
och framför allt televisionen tycks ta
de extrema åsikterna på allvar och i
oproportionerligt stor utsträckning lå-
ter dess företrädare komma till tals i
debatter och intervjuer.
Vänsterextremismen och dess brutalaste yttringar i form av ”gatans parlament” förekommer ju dock inte bara
i Sverige utan tycks vara ett problem,
gemensamt för hela den västerländska
civilisationen. Rotlösa människor protesterar för protestens egen skull eller kanske mot det tekniskt komplicerade industrisamhället överhuvud. Är
detta fallet räcker det inte med att fördöma utan också att finna en bot mot
det onda, att skänka det materialistiska samhället den idealitet, som·det nu
alltför ofta saknar. Det betänkliga är
att de tendenser det är fråga om hänsynslöst utnyttjas av alla de femtekolonnare, som intet hellre önskar än
den västerländska civilisationens undergång. Det är detta som Ture Nerman på ett utomordentligt sätt belyst
i sin skrift.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner