Print Friendly

Litteratur Tsar Peter i ny belysning

Av Redaktionen | 31 december 1965


1965


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

299
LITTERATUR
TSAR PETER I NY BELYSNING
På historiens börs förekommer
både hausse och baisse. De stora
gestalterna värderas från tid till
annan olika. De åtnjuter stort anseende under sin verksamma tid.
De blir kanske senare nationella
symboler. Men ofta följer en nedvärdering. Allt mänskligt är bristfälligt och angreppspunkter för kritik måste därför alltid vara för handen. En ny generation värderar
gärningar och strävanden ur en
annan synpunkt än den föregå-
ende. Vad som synts den ene ett
eftersträvansvärt mål är kanske en
olycka för den andre. Varje kraftanspänning, som görs för att vinna
ett resultat, förkväver andra impulser och raserar värden, som
efteråt kan te sig omistliga. Upplysningstidens målsättning var
t. ex. högst förkastlig för romantiken. Dennas dunkla ideal blev återigen förhatliga för en liberal era,
men åter godtagbara för nationalistiska rörelser. Liberalismen återigen har följts av planeringssträ-
vanden, men i dag har frihetsidealen .en renässans.
Flera av den europeiska historiens stora gestalter har därför bliAv professor STIG JÄGERSKiöLD
vit typiska exempel på omvärderingar, ibland många. Till sist har
rent av historieskrivningens historia blivit ett fängslande kapitel, där
värderingarnas relativitet och de
påverkande faktorerna är intressanta studieobjekt, så länge vi
ännu har förmånen av en fri forskning. Hamnar man i den kommunistiska världens systematiska historieförfalskning blir återigen nyvärderingarnas politiska bakgrund
ett tämligen tröstlöst studium av
mänsklig kortsynthet.
Få härskare har emellertid blivit
så ofta omvärderade som Peter I
av Ryssland. För upplysningstidens
rationalister var han den målmedvetne banbrytaren för en ny tid.
För de västerländskt sinnade i
Ryssland framstod Peter som den,
som öppnade fönstren mot Europa.
För patrioter under skiftande system har denne tsar och självhärskare i vart fall varit acceptabel
som en symbol för den ryska krigsmakten och fosterlandet och han
var för dem den ”store”, ”Pjotr
velikij”.
Men just den nya målsättning, som
man antog var tsarens, Rysslands
300
europeisering, blev diskutabel den
dag man i romantikens anda –
och en tysk his.toriefilosofis fotspår
sökte anknytning till rysk tradition. De långa skägg, som på sin
tid stört Peters själslugn, blev åter
en aktad symbol för rysk särart,
för kraft och manlighet. Den ortodoxa kyrkans särställning och traditioner blev ånyo andliga, och för
all del även politiska, värden av
högsta klass. Under slavofilins dagar blev det av Peter deklasserade
Moskva igen en andlig huvudstad,
för att till sist efter förlusten av
många av tsarens erövringar bli den
politiska mittpunkten för ett nytt
ryskt rike. Var, kunde man nu
fråga sig, inte Peters krampaktiga
försök att knyta an till västern, att
förvandla ryssarna till europeer,
misstag, rent narraktiga försök till
efterapning, som varit till skada
för det sant ryska? Hade den en
gång så beundrade härskaren möjligen blott varit ”Pjotr bolsjoj”,
den storväxte?
Mot bakgrund av den dramatiska, ofta tragiskt brutna ryska
samhällsutvecklingen, är Peter-gestalten otvivelaktigt ett fascinerande studium. När nu, efter många
års förarbeten, en forskare med
sällsynta förutsättningar för uppgiften skänkt oss en vederhäftigt
underbyggd skildring av den mångomskrivne härskaren, tilldrager sig
hans verk därför ett stort intresse.
Reinhard Wittram, författaren till
Peter I, Czar und Kaiser, är av baltiskt ursprung och därmed förtrogen
med rysk liksom med tyskbaltisk
åskådning och med möjlighet att
taga del av och tränga in i det ryska källmaterialet och litteraturen.
Men han har även sökt att tillgodogöra sig de resultat, som svensk
historieforskning – utifrån alldeles andra utgångspunkter – vunnit till kännedom om den stora nordeuropeiska krisen vid 1700-talets
början. Möjligen måste en svensk
ibland sätta ett eller annat frågetecken i kanten för Wittrams behandling av de svenska forskningsresultaten, men mer än någon annan har han lyckats sammanställa
svenskt och ryskt till något som
avser att vara en helhetsbild.
Ett mödosamt arbete ligger bakom hans mäktiga tvåbandsbiografi över Peter, som här ej fått epitetet ”stor”. Blott ett i detalj gående
arbete kan – efter alla luftiga teorier om tsaren och hans verk –
verkligen skänka oss klarhet. Läsaren måste, det kan ej hjälpas, i nå-
gon mån vandra samma tunga väg
som författaren. Men vid dess slut
kan han säga sig, att avsevärt längre
ifråga om historisk rekonstruktion
kan vi svårligen nå. I stort sett så
som Wittram tecknat människor
och händelseförlopp har de varit.
Hur vi sedan vill värdera tsaren
och hans gärningar, är en annan
fråga, på vilken ett slutligt svar
naturligtvis aldrig kan lämnas.
Enligt en länge godtagen tradition var Peter ensam den store
banbrytaren, den som i ett halvt
barbariskt, isolerat rike radikalt
införde nya seder, europeiska bruk
och färdigheter, vittsyftande administrativa, rättsliga och militära
reformer. Det Ryssland, som Peter
lämnade efter sig vid sin död år
1725, var något alldeles annat än
det, vars osäkra tron han mer än
trettio år tidigare bestigit. Det välde, som alltifrån det stora nordiska
krigets dagar och fram till 1918
spelat en så stor och ofta ödesdiger roll för den europeiska statsvärlden, vilade helt på Peters verk.
Det ligger givetvis något historisk osannolikt över denna renodlade bild, som bär 1700-talets prä-
gel, och den har ej blivit bestående.
1800-talets nationalistiska och historieromantiska skola vände sig
under kritik mot den och såg ogillande på Peters reformverk. Senare har man i stället sökt gå mera
på djupet. Forskare som Kljutjevski började undersöka om ej mycket fler och starkare trådar förbinder den äldre tiden med den
petrinska epoken, och dessa uppslag
har visat sig fruktbara. Wittram
ägnar nu med fullt fog mycken
uppmärksamhet just åt sidor av
Peters reformtid, som vetter åt det
gamla Ryssland. Å ena sidan var
tsar Peter ej utan föregångare som
reformator, å andra sidan har
många av hans reformer även en
grund i äldre rysk samhällsorganisation, ofta av bysantinskt ursprung. Som den före Peter märkligaste reformatorn framstår hans
äldre halvsyster och rival, den
märkliga humanistiskt bildade
301
tsardottern Sophia, och hennes
gunstling Galitsyn. I sj älva verket
förebådade de vad som komma
skulle. Märkliga var ju också strä-
vandena att till Moskva knyta västerländska kunniga män, med militär förmåga, kommersiell duglighet eller teknisk kunnighet, som
trots isoleringen i slobodan dock
var ett ferment.
Om den petrinska tiden sålunda
ej längre framstår som en så sluten epok som förr, om det nya
Ryssland ej var en fågel Fenix,
som uppstod ur askan, tilldrager
sig den frågan allt större intresse,
vad det var som kom den unge
tsaren att med ökad kraft slå in
på reformernas väg. En sak är uppenbar. Den personliga faktorn har
även här spelat in. Miljön må ha
rymt inspirationskällor, men utan
Peters vetgirighet och handlingslust hade de västerländska impulserna ej kunnat få stor betydelse.
Tack vare dessa karaktärsdrag
kunde han utnyttja de främmande
männens kunskaper och till sist
bryta sig ut ur den gammalmoskovitiska isoleringen. Med främlingarnas hjälp – vid sidan av holländska timmermän och skeppsbyggare framstår skotten Gordon
och Geneve-borgaren Lefort som de
främsta – kunde Peter organisera
sina första militära förband, som
skulle hjälpa honom att bryta
Sophias och streltsernas makt. Det
var främlingarna, som förde honom
in på sjöfartens område och till
sist organiserade hans stora ut- 302
landsfärd under 1690-talets senare
hälft.
Det är emellertid tydligt, att de
stora förändringarna mindre var
resultatet av en långsiktig planering än ett resultat av krigspolitiken. Det nordiska krig, där Peter
slöt sig till svenskarnas fiender,
blev den smältdegel, ur vilken ett
förändrat Ryssland stiger fram,
ofullgånget och barbariskt men annorlunda än 1600-talets. Det var
kriget, som föranledde statsmaktens utbyggnad, radikala militära
reformer, flottans uppbyggnad, finansväsendets reformering, administrationens utveckling och som
gav socialpolitiken dess utformning.
Det var också från motståndaren,
som Peter hämtade många uppslag
till reformer, till kollegier och institutioner, till lagar och författningar. Utan tsar Peter kanske
inget reformverk, men kriget bestämde reformernas omfattning
och art. Djupare sett var naturligtvis krigspolitiken i sin tur ett resultat av reformlusten men även
här märkes ett starkare samband
med det förgångna än man ofta
velat medgiva. Under 1600-talet hade Moskva gång efter annan sökt
att återvinna områden vid den
Finska vikens botten, som man
förlorat till Sverige och minnet av
gångna tiders ryska positioner vid
havet har tydligen hållits levande.
Xven här blandar sig sålunda gammalt och nytt. Peter tog upp gamla politiska aspirationer, men han
förvandlade dem och under hans
tid fick de en annan innebörd än
tidigare.
Vilken halt ägde då dessa så olika
värderade petrinska reformverk? I
vad mån är det en osjälvständig
återglans av väst- och nordeuropeiska, enkannerligen svenska, institutioner? Wittram betonar gång
efter annan reformpolitikens svagheter, det ofta dilettantiska utförandet, åtgärdernas tillfälliga karaktär,
det osystematiska genomförandet av
uppslagen, det kolossala slöseriet
med folk och material, den fruktansvärda hänsynslösheten, ehuru
han å andra sidan kanske underskattar beroendet av de främmande förebilderna. Den grund,
som det kommande Ryssland stod
på, blev i följd av de många felen
bristfällig. En reformpolitik, som
inledes med ohyggliga grymheter, av en härskare, som själv funnit det lämpligt att utföra bödelssysslorna och att tvinga sina stormän att deltaga i det blodiga hantverket, måste innebära ödesdigra
element. Skräcken, som präglat
Peters egen barndom, blev även
hans vapen och förlamade Moskva
efter streltserupprorets kuvande
kort före det nordiska krigets utbrott. Vid läsningen av Wittrams
omsorgsfullt dokumenterade skildring av dessa Peters genombrottsår går tankarna till andra, senare
epoker av Rysslands olyckliga historia och man anar traditionselementens betydelse. ödesdiger var
den petrinska epoken även ur den
sociala utvecklingens synpunkt.
Åter befästes och nu för sekler
framåt de ekonomiskt starkares
övermakt, särskilt bondebefolkningens nedtryckande. Tsaren slöt
sig till bojarerna– härskaren varken kunde eller ville garantera social trygghet och rättvisa, något
som de svenska monarkerna såg
som sin främsta uppgift. Den ofrihet, som blev Rysslands öde och som
förenades med okunnighet, var
även de ett resultat av den petrinska epoken. Förgäves reste sig de
förtryckta gång efter annan –
från Stenka Razin till Pugatjev går
en lång lidandets väg.
Ej heller innebar de petrinska
reformerna någon djupare orientering mot Europa. De baltiska
provinserna införlivades visserligen med det ryska imperiet, men
de förblev länge isolerade från västerlandet, långtifrån något fönster
mot Europa. Det var först en senare tid som från sina synpunkter
skulle komma att se Peters erövringspolitik ur en sådan synvinkel.
303
Praktisk politik var detta ej. Rysslands europeisering var av mycket
mer begränsad innebörd.
Är Wittrams verk helt visst
en väl underbyggd analys av den
petrinska epokens ofullkomligheter,
framstår trots allt såväl härskaren
själv, i sin barbariska kraft och
ibland på gränsen till vansinnet,
som den stora statsbyggaren, och
hans land och folk som ett honom
värdigt material. Den fruktansvärda jäsningsprocess, som den mer
än tjuguåriga striden med det karolinska Sverige utgjorde, lät märkligt nog en ny europeisk stormakt
träda fram, som i hög grad förändrade den europeiska statsvärlden.
De möjligheter till utveckling, som
tsaren själv och hans stat ägde,
hade underskattats av motståndaren under avgörande år. Häri ligger tydligen en förklaring till vad
som hände. Det faktiska resultatet
påverkar helt visst det slutliga omdömet om den man, vars stridskrafter till sist framtvang freden
i Nystad.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner