Print Friendly

Litteratur Tingstens tetralogi

Av Redaktionen | 31 december 1964


1964


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

423
LITTERATUR
TINGSTENS TETRALOGI
Sedan ungdomen har Herbert Tingsten tidvis fantiserat om att bli ”riktig” författare. Memoarerna har i viss
mån varit ett förverkligande av den
drömmen, berättar han i ett av de
sammanfattande och tillbakablickande
kapitel, som avslutar den nu utkomna,
sista delen av memoarsviten ”Mitt liv”.
Han har kunnat glädjas åt att skildra
episoder, att skissera porträtt, att hitta
på goda formuleringar mer än under
någon annan period av sitt liv, säger
han.
Det är en glädje, som förvisso i
rikaste mått delas av hans läsare. Också i den nya delen, som behandlar tiden 1953-63, år ”mellan hets och
idyll” finns det gott om festliga episoder, livfulla porträtt och goda, för att
inte säga blixtrande formuleringar.
Men tyngdpunkten i framställningen
ligger på Tingstens skildring av de
stridigheter, som ledde till att han lämnade Dagens Nyheter: schismen med
familjen Bonnier i Kreuger-Bonnieraffären och konflikten med såväl ägarna som folkpartiet i pensionsfrågan.
Denna skildring innehåller emellertid
inga sensationer, knappast ens några
nyheter av större intresse; vad som
väcker intresse är snarast den prägel
av återhållsamhet som kännetecknar
den. Man får ett intryck av att Tingsten liksom när det gällde Billingsforsaffären, fast nu i långt högre grad,
skulle kunna ha åtskilligt att tillägga.
En stötesten i Kreuger-Bonnieraffä-
ren var familjen Bonniers envisa och
Av GUNNAR UNGER
för Tingsten svårförklarliga motstånd
mot en opartisk utredning, ett motstånd som först efter starka påtryckningar från Tingstens sida uppgavs.
I memoarerna frågar sig Tingsten om
han gjorde rätt när han genomdrev sin
linje och anser sig kunna svara ja,
även om han medger ett drag av rättshaveri och hårdhet i sin inställning.
Som förklaring till familjen Bonniers
reaktion anför han följande tänkbara
skäl:
1) Man hoppades, att om DN var
tyst, Kreugers skriverier skulle bli ignorerade och att alltså Tor Bonnier
och hans närmaste skulle besparas den
pina, som utredning med förhör innebar;
2) Tor Bonnier var så rädd för detta obehag att han kunde handla irrationellt för att undvika det;
3) Man var rädd för att utredningen
skulle utmynna i ovisshet och misstanken skulle stå kvar;
4) Man var orolig för att Tor Bonniers dåliga minne skulle leda till blamager, liksom i fallet Giinther;
5) Slutligen är Tingsten benägen att
tro på en viss rädsla för att vid utredningen en del inte brottsliga eller
ohederliga men obehagliga saker skulle
komma fram (helt vid sidan av försäljningsfrågan).
Detta är onekligen en tankeväckande
kommentar, i vilken man kan finna
hur den gamla lojaliteten och vänskapen blandas med en viss om inte misstro, så dock oro eller otillfredsställd- 424
het. Som bekant blev resultatet av striden att de av Kreuger framlagda aktstyckena visades vara förfalskningar
och att några som helst bevis för att
Bonniers skulle ha haft för avsikt att
under kriget sälja DN och övriga Bonnierföretag till Tyskland inte framkom. Att andra planer på att realisera
Bonniers tillgångar i Sverige i syfte att
möjliggöra en överflyttning av familjens intressen och verksamhet till
Amerika kan ha dryftats är en annan
sak och kan självfallet inte av någon
tänkande människa, som upplevde
Nazitysklands tryck på Sverige under
krigsåren, läggas Bonniers till last.
I pensionsfrågan framställer sig
Tingsten som mannen som fått rätt,
men det är väl knappast något avsnitt
av denna del – eller av memoarerna
överhuvud- som gör ett mindre övertygande intryck. Det är näppeligen en
tillfällighet att Tingsten stödjer sin
framställning på promemorior, som i
efterhand utarbetats av honom själv
och hans famulus Kurt Samuelsson.
Hela Tingstens redogörelse för pensionsstriden gör ett starkt intryck av
efterrationalisering. I själva verket
grips man av misstanken att Tingsten
med sitt – i anmälarens tycke – sympatiskt bristande intresse för inrikespolitikens tekniskt-ekonomiska aspekter aldrig någonsin satt sig in i pensionsfrågan annat än på ett mycket
ytligt eller om man så vill generellt
sätt; därvidlag ett motstycke till då-
varande socialminister Torsten Nilsson, om vilken det sagts att han aldrig
förmått sig till att läsa igenom den av
honom kontrasignerade ATP-propositionen. Alltnog: det verkar som om
Tingstens inställning till ATP mer eller mindre dikterats av Samuelsson
och i övrigt varit ett resultat av slumpens skördar. Betecknande för bristen på rätlinjighet i DN :s politik är att
tidningen under hela våren 1958 med
kraft stödde folkpartiets linje och först
efter partiets svåra nederlag i junivalet
1958 svängde över till en motsatt hållning.
Som en kuriös randanteckning till
Tingstens framställning av pensionsstriden kan följande mellanhavande
mellan honom och Bertil Ohlin förtjäna att bevaras åt eftervärlden. Tingsten berättar att Ohlin vid ett sammanträffande på sommaren 1957 varit
mycket förhoppningsfull om att efter
regeringskoalitionens sprängning en
borgerlig samlingsregering under Ohlins ledning skulle kunna bildas. Ohlin
skulle därvid ”naivt” ha förklarat sig
vara bra lättsinnig, som inte redan
börjat utarbeta en regeringsförklaring;
Tingsten svarade att lättsinnet inte
verkade så grovt, då det var ovanligt
att folk skrev regeringsförklaringar
månader och år innan de var tillfrå-
gade att bilda regering. Enligt vad
Ohlin på direkt förfrågan meddelat
anmälaren skulle saken ha tillgått så-
lunda. Tingsten hade förhört sig om
en eventuell regeringsförklaring, varpå Ohlin med vad han själv kallar
dead-pan humour slagit sig för pannan
och sagt något om att javisst, regeringsförklaringen, den har jag inte
tänkt på än, det var bra lättsinnigt.
Men, tillade Ohlin, Tingsten har ju
inget sinne för den sortens humor så
han missuppfattade mitt lilla skämt.
Det är onekligen – åtminstone för
dem som känner de inblandade en
smula – en dyrbar anekdot.
Som en slutvinjett till avsnittet om
pensionsstriden kan tjäna att Tingsten
vid 1958 års höstval, då DN vägrade
att stödja folkpartiet, för första gången
– enligt vad han i memoaren meddelar – blev röstskolkare, vilket han
sedan dess förblivit. Hans medarbetare
Samuelsson röstade, ehuru inrikesredaktör i en liberal tidning, redan då
med socialdemokraterna. Tingsten tycker också att sedan Samuelsson inträtt
i stockholms-Tidningen han väl snabbt
blev socialdemokratiskt orienterad i
de flesta stycken, ”men jag visste av
erfarenhet hur lätt en allmän åsiktsändring leder till en annan syn på de
politiska striderna även i detaljer”.
Bland det mera fängslande i dessa
kapitel är Tingstens beskrivning av
det goda kamratskapet på Dagens
Nyheter. Det var festligt sommaren
1958, berättar han. striden, engagemanget, isoleringen var stimulanser,
som gjorde det lätt och roligt att skriva och liksom under kampanjen mot
socialdemokratin tio år tidigare- fast,
måste läsaren inskjuta, det nu snarast
var tvärtom – tyckte Tingsten att ledarna skrev sig själva. Man har svårt
att motstå ett citat:
Med mina kamrater på tidningen
levde jag i samförstånd och stridsglädje; våra luncher på Lindgården,
från vilka jag ser Olofs, Kurts, Lasses, Ulfs leende ansikten och hör infallen, var inte ägnade klagan över
politikens svårigheter och sällan
politik över huvud – en tävlan i
briljerande kring orden panache och
panachism med Cyrano som startpunkt blir symbol för vår stämning.
Sällan har jag haft så god användning som under den sommaren för
de gamla parollerna mellan skämt
och allvar: ”Jag räknar inte mina
fiender”, ”Man skall inte kurtisera
lymlar”.
Denna av glättighet gnistrande minnesbild för tanken till några ord i bokens början, som förefaller anmälaren
i hög grad tilltalande. Tingsten skriver
där att han känner en del människor,
som nästan aldrig säger något kritiskt
om andra, som ständigt rör sig med
konventionellt välvilliga fraser, vilket
gärna uppfattas som ett tecken på
hygglighet, men kanske i många fall
blott tyder på likgiltighet, egocentricitet, oro för att blamera sig. Själv har
han, får vi veta, liksom de flesta av
sina vänner, ett begär att tala någorlunda öppet, ingående och därför också negativt likaväl som positivt även
om personer, som han tycker om och
425
som står honom nära. Det är väl, antar
han, en fallenhet som blivit en vana
för vad som ömsevis kan kallas analys,
skvaller eller förtal; måhända har den
stärkts av djuppsykologiskt grundade
lärdomar eller fördomar, enligt vilka
man begränsar retlighet eller fientlighet genom att åtminstone för någon
eller några berätta även om avoga
reaktioner mot omgivningen. Ett samtal om människor utan denna frihet
synes Tingsten tillgjort och framför
allt tråkigt. I vänkretsen inom Dagens
Nyheter gick man nog i ovanlig grad
på denna relativa öppenhetslinje, medger Tingsten, ”vi sade sällan något kritiskt till varandra, men ofta om varandra”. (Anmälarens kurs.)
Metoden tycks emellertid ha haft
sina svagheter. Man fäster sig vid att
i memoarernas sista del ingen antydan finns om de motsättningar mellan
Tingsten och hans efterträdare i
Dagens Nyheter, som, redan när boken
skrevs, måste ha övergått från att ha
varit latenta till öppna. De har redovisats först i Tingstens dramatiska avskedsbrev till Dagens Nyheter, ett i sin
oförbehållsamhet unikt dokument i
vår tids svenska publicistik.
För den läsande allmänheten – så-
som skild från den förhållandevis
trånga krets, som har ett speciellt engagemang i politik och publicistik –
är nog de partier av Tingstens avslutande memoardel, vilka ovan berörts
mindre njutbara. Någon riktig klarhet
om det i och för sig fascinerande förhållandet mellan ”tuppen och räven”,
d. v. s. mellan chefredaktören och ägaren i Dagens Nyheter lyckas Tingsten
inte skapa, när han summerar de omständigheter som ledde till att han
lämnade ledningen för denna tidning.
Snarast förefaller det som om han i
någon mån idealiserade sin egen ställning i sammanhanget; så långt måste
man ju ändå motvilligt ge Johannes
Wickman rätt, att räven trots allt kan
426
bita huvudet av tuppen. Och på tal om
detta: när Tingsten som en förebild
hänvisar till den stiftelseform, som i
vissa främmande länder gör det möjligt för en tidning att vara självägande
och självständig, går han verkligen
över ån efter vatten. Det finns nämligen en svensk dagstidning som därvidlag helt motsvarar hans önskemål. Den
heter Svenska Dagbladet. Personligen
kan jag för övrigt inte dela Tingstens
uppfattning – sent tillägnad – om
det ofrånkomliga i tidningarnas beroende av partierna och än mindre hans
alltför välvilliga syn på den svenska
dagspressens kvalitativa utveckling.
Därmed vare hur som helst – sä-
kert är att det för genomsnittsläsaren
mest givande i Tingstens nya memoardel måste vara minnesbilderna av
människor och episoder under dessa
tio år, som för författarens del i stor
utsträckning fylldes av utländska resor. Inte minst i sina porträttskisser
är Tingsten till sin fördel. En avgjord
besvikelse måste dock här noteras. Det
gäller det dussintal sidor, som ägnats
åt Dag Hammarskjöld. Man har en
känsla av att Tingsten ansträngt sig
mer än vanligt, men resultatet har
– kanske därför – denna gång blivit
ovanligt krystat. Tingsten har förvisso
inte fallit offer för Hammarskjöldmyten och tar klart avstånd från dc
osmakliga yttringar, som denna tog sig
efter Hammarskjölds dunkelhöljda
bortgång. Men det finns ändå ingen
riktig korrelation mellan den skarpa
och så vitt anmälaren kan förstå välbefogade kritik Tingsten bestod Hammarskjöld i DN :s ledarspalt och de
trevande försök till Ehrenrettung han
i memoaren ägnar sig åt. Inför det
djupast komplicerade i Hammarskjölds
egenartade personlighet väjer Tingsten liksom undan och slutbedömningen blir förvånansvärt konventionell.
Betydligt lättare har han att formulera sitt omdöme om Nehrus motståndare Kripalani: ”Jag tror mig aldrig
förr i tal eller skrift ha mött en person
som lyckats så väl i helgongenren och
som så elegant, lätt och oskuldsfullt
markerat sin framgång.” På tal om
helgon kan det noteras att Tingsten
liksom så många andra prästhatande
radikala intellektuella blivit mycket
imponerad av de missionärer han mött
på sina färder. ”Till det komiska”,
skriver han i ett brev hem från Afrika,
”hör att vi och missionärerna blivit
som syskon. Sällan har jag sett en så-
dan samling fina människor; bland
sjungande zuluer och förädlade pastorer och sjuksystrar har vi gång på
gång blivit gråtfärdiga.”
En bizarr upplevelse hade Tingsten,
när han vid en lunch i FN-huset råkade få John Steinbeck till bordsgranne.
Sedan Tingsten på förfrågan medgivit
att han i sin ungdom metat en smula,
utropade Steinbeck honom till fiskeexpert och vädjade till Tingstens auktoritet, när han levererade en nedgörande kritik av Hemingways fisketeknik i ”Den gamle och havet”. Genom att instämma med Steinbeck och
tillägga ett par drastiska ord om
Hemingways okunnighet i ämnet bidrog Tingsten till trivseln, skriver han,
och godtogs av Steinbeck som en
fiskebroder i kampen mot Hemingways felaktigheter och kätterier. ”Kan
ni tänka er att han säjer sej fiska barraenda med så här stora krokar?”
”Nej, det är verkligen för djäkligt!”
– Detta kan man kalla situationskomik av hög klass och den ger –
Bertil Ohlin må tycka vad han vill –
i blixtbelysning en uppfattning om
Herbert Tingstens sällsynt charmerande sinne för humor, man skulle nästan
kunna säga dead-pan humour.
Anmälaren kan inte motstå ytterligare några axplock ur anekdotfloran,
som ger en föreställning om Tingstens
behagfulla kombination av ironi och
självironi. Efter en pressmiddag i
Washington följde Tingsten och Erik
Boheman med Per Jacobsson, den
kände, nu framlidne ekonomiske experten, till hans hotell för en nattgrogg. ”På hemfärden efter ett par
timmar konstaterade vi” (alltså Tingsten och Boheman) ”-eljest knappast
kända för tystlåtenhet – att vi varit
nästan stumma under det långa, livliga och innehållsrika samtalet”. –
Det kan man verkligen kalla för att
hitta på en god formulering! – En av
sina bästa föreläsningar, hälsad med
stormande bifall, höll Tingsten vid
universitetet i Wellington på Nya
Zeeland. Han trodde att någon kvickhet han sagt, framlockat jublet, men
fick efteråt veta att det i själva verket
varit en jordbävning, som han stående
och pratande inte märkt, vilket föranledde auditoriet att hylla honom som
en hjälte.
Det är oemotståndligt! Inte ens en
jordbävning kan hejda Herbert Tingsten när han kommit i tagen.
*
Memoarerna, eller rättare självbiografien, har för Tingsten enligt vad
han berättar i slutet på den sista delen
betytt en frigörelse, en harmoni, en
försoning mellan ”det verkliga jaget
och fiktionsjaget”. Försoningen gäller
alltså den ensamme och den i en viss
omgivning verkande, ”nihilisten” för
att använda ett av Tingstens älsklingsord och statsvetenskapsmannen-publicisten, man kanske skulle kunna tilllägga arbetsmänniskan och moralisten.
Men försoningen, menar Tingsten, tenderar att växa ut till något annat och
mera. Hans självbiografi blir ett stycke
rannsakan. Hurudan är han då? Tetralogiens avslutning blir i viss mån en
rekapitulation av de föregående delarnas självbekännelser och en kritisk
värdering av dem. Han söker bedöma
arten av sin begåvning, sin karaktär,
sitt sätt att inverka på omvärlden. Med
något som förefaller mycket likt upp- 427
riktig förvåning citerar Tingsten ett
brev från Gunnar Heckscher, föranlett
av den del, som behandlar Tingstens
akademiska karriär:
Ӏr Du verkligen helt omedveten om
i hur hög grad Du skrämde folk? Också jag var rädd för Dig i samarbetet
något år på Högskolan och Socialinstitutet och jag var inte ens på den
tiden särskilt lättskrämd. Men andra
– kolleger, studenter, politiskt intresserade – fruktade Dig oerhört. Som
tentator var Du otålig och kom folk
att tro att Du var sadistisk – en grotesk missuppfattning, som dock var
mycket spridd. Som debattör, offentligen och på nattgroggen, verkade Du
i bästa fall som en baby i ett badkar,
en som stänkte omkring åt alla håll
och blötte ned hela omgivningen. Ofta
var dock vätskan mera frätande än
vatten.”
Tingsten kommenterar detta med att
säga, att det finns och fanns nog mer
förr än nu i hans sätt att diskutera,
kanske hans sätt överhuvud en tendens till upphetsning, hänsynslöshet,
dominans och i värsta fall brutalitet,
som han i klara stunder är medveten
om och avskyr. Men sammanfattningsvis vill han, som något väsentligt i sin
hållning ange: ärelysten, ja; maktlysten, nej!
För den som ett tiotal år varit Tingstens elev – vilket jag för min del
betraktar som ett stort privilegium,
som en av de mest berikande och belärande upplevelserna i mitt liv – är
det frestande att komma med några
randanmärkningar till dessa synpunkter. Samtidigt skulle jag, eftersom
Tingstens slutkapitel i viss mån formar sig till ett slags rekapitulation av
den bild han ger av sig själv i hela
tetralogin, vilja säga något om varje
del för sig. Den rent mänskligt sett
mest fascinerande, den som har det
största personliga intresset är utan tvivel den första delen. Inte minst för
428
den som träffat Tingsten på ett relativt sent stadium och ofta grubblat
över det sällsamma i hans personlighet är det något av en uppenbarelse
att läsa skildringen av hans barndomsoch uppväxttid. Den nästan patologiska fixeringen vid modersgestalten
som sedan går igen i hans förhållande
till de kvinnor som intagit moderns
plats i hans liv, framför allt hans
andra hustru – ”Till minnet av min
mor och till Gerd” – ger en förklaring
till så mycket man annars inte förstått. Dessutom är nog bilden av barndomsmiljön och av fadern, gatudirektören, och farbrodern, generalen, dessa med ett slags Hassliebe omfattade
Tingstenska arketyper, det ur rent
litterär synpunkt bästa i hela serien.
”Nihilisten” Tingsten kunde aldrig
– har aldrig kunnat – komma ifrån
bundenheten till denna borgerliga
miljö med dess konventioner och dess
pliktmoraL Jag glömmer aldrig, när
jag långt i förtid och till min oerhörda
överraskning, kanske utan att rätt förstå innebörden av det, fick en antydan
om denna bundenhet. Det var på den
disputationsmiddag, som i en högborgerlig miljö i slutet på 30-talet gavs för
en av de tre doktorander, vilka disputerat för Tingsten, nämligen numera
riksdagsbibliotekarien Lars Frykholm.
Där fick jag till min oförställda häpnad höra min som mycket radikal
socialdemokrat ansedde lärare under
stark rörelse hålla ett lovtal till de
borgerliga dygderna och borgerlighetens förpliktande traditioner. – För
övrigt finns i denna del sådana pärlor
som Tingstens beskrivning av sina
akademiska lärare i Uppsala; av sina
upplevelser som KU :s något bohemiske
sekreterare (med det lysande porträttet av Nils Eden) och de säkerligen
högst överdrivna men ytterligt roande
interiörerna från beskickningen i Berlin – där kanske en del av högt anekdotiskt värde skulle finnas att tillägga
om huvudpersonen själv … Det centrala i denna del, bortsett från de redan nämnda barndomskapitlen är
emellertid naturligtvis slutkapitlen,
med deras häpnadsväckande öppenhjärtiga självanalys – som i någon
mån återkommer i sista delen.
Att den andra delen, rent subjektivt,
har ett alldeles speciellt intresse för
anmälaren beror helt enkelt på att jag
på ganska nära håll kunnat följa Tingstens verksamhet under denna tid del
här framför allt gäller, hans tid som
akademisk lärare, närmare bestämt som
professor i statskunskap vid Stockholms Högskola. Jag följde hans undervisning från 1936 till dess att han
tio år senare lämnade professuren
för att bli DN :s chefredaktör. Hur var
han då som akademisk lärare? Skrämmande? Sadistisk? Det är möjligt att
han kunde uppfattas så, för min del
uppfattade jag honom framför allt
som enormt stimulerande. Han var
den tredje professor vars undervisning jag åtnjöt och för mig blev han
en ofantligt glad överraskning. Jag
hade givit upp hoppet om att det
fanns sådana akademiska lärare. Det
tilltalande låg inte bara i att han var
så rolig som föreläsare – man satt
på helspänn i den tråkiga föreläsningssalen i Socialinstitutet för att
inte gå miste om någon av hans formuleringar (och det gjorde inte saken
sämre att han mitt i citatet av en
fransk text undvek räkneordens besvärlighet genom att återge årtalen
på svenska) utan framför allt i hans
idekritiska inställning, hans muntra
intellektuella arrogans. För hans elever, i varje fall för mig, var det en befriande upplevelse att höra alla de
stora och dittills allmänt accepterade
auktoriteterna i samhällstänkandets
historia från Platon till Hegel och
Marx chikaneras av denna obarmhärtige kritiker och framställas som i
bästa fall geniala men under alla förhållanden absolut samhällsvådliga galningar.
Den omständigheten att man råkade
ha en politisk uppfattning motsatt
hans, spelade i detta sammanhang
ingen roll, tvärtom. I och med att
man lyckades komma på samma våglängd som han var det bara trevligt.
Tingstens seminarier blev ibland
korta och blodiga som ett snabbförhör hos spanska inkvisitionen och
kunde kanske förklara hans av Beckseher anförda rykte som intellektuell
sadist. Men om man verkligen var intresserad av hans ämne, något så när
kunnig, och något så när road av och
kompetent att slänga käft så var hans
seminarier – alldeles oberoende av
politiska meningsskiljaktigheter – intellektuella högtidsstunder. Det gällde
kanske i än högre grad hans oförglömliga postseminarier på Runan
eller Reisen, dessa nattliga symposier,
då vinet och visheten eller åtminstone
konjaken och kvickheten flödade.
Ingen kunde vara mera fängslande än
Tingsten, när han vid dessa högtidliga tillfällen på ett surrealistiskt och
obeskrivligt uttrycksfullt språk föreläste om engelska detektivromaner,
franska fin-de-siecle-författare eller
svenska statsfilosofer. Hade han en
brist som lärare var det inte att han
skrämde – för han skrämde de som
borde skrämmas – utan att han inte
hade den läggningen att han, om man
undantar Jörgen Westerståhl som för
honom under dessa år nästan var en
son, tog sig an sina licentiander på
ett sådant sätt att han tvingade, sporrade dem fram till disputation. kanske var det en brist på uthållighet och
tålamod, kanske var det en form av
taktfullhet eller blyghet; resultatet
kvarstår: under sin mer än tioåriga
verksamhet som professor fick han
bara uppleva att en enda lärjunge som
verkligen kunde betecknas som hans
disputerade för graden, alltså Wester- 429
ståhl. Men i gengäld – vilken intellektuell befrielse, stimulans och glädje
beredde han inte hela sin lärjungeskara. Alldeles oavsett akademiska resultat – för detta kan den aldrig
tacka honom nog.
Som ett litet tillägg till dessa synpunkter på Tingstens ”akademiska”
del finns det anledning att särskilt
omnämna hans karakteristik av Sven
Thunberg. De båda – den storsvenske, understundom i sin lätt tankspridda vältalighet något ihålige patrioten och den nihilistiske, relativistiske, kätterske ideologikritikern –
hade till synes inte mycket gemensamt. Men den motvilligt uppskattande, träffande och ytterst ridderliga
bild Tingsten ger av Tunberg, liksom
i den föregående delen av sin lärofader Rudolf Kjellen, fyller en med
respekt för Tingstens, när det vill sig,
anmärkningsvärda förmåga av sensitivitet och objektivitet.
De två sista delarna ger mera distans till författaren. De utgör på det
hela taget ett slags apoteos över honom som tidningsman, och det skall
erkännas – trots de invändningar
man kan rikta mot den senaste delen
– en ovanligt välförtjänt apoteos. Jag
kan bara upprepa vad jag skrev i
sammanhang med del 3, nämligen att
eftervärlden kanske inte kommer att
räkna Tingsten till våra stora chefredaktörer, men att den utan tvekan
kommer att räkna honom till våra
stora publicister, den störste efter
Segerstedt. Likafullt är det, när man
nu blickar tillbaka över denna märkliga självbiografiska tetralogi, som,
genom sin ångestfulla öppenhet, sin
glöd, sitt engagemang, sin självkritik
och sin ovanliga kombination av allmänintresse och glänsande litterär
framställningskonst säkerligen kommer att förbli enastående i vår litteratur, inte professorn och publicisten
Tingsten, som främst fängslar en, utan
430
människan. Det är en säregen figur.
Om någonsin glosan Lesefriichte varit
på sin plats, så är det när det gäller
Tingstens förhållande till livet. Hans
i och för sig fascinerande memoarer,
i sitt slag de intressantaste böcker,
som skrivits på svenska, visar oss en
värld som är – jag vill inte säga torftig, men på något sätt torr, färglös
och doftlös och klanglös. Han bekänner själv att han inte har något sinne
för musik, måleri, skulptur, och att
han är oemottaglig för naturens skönhet och att han hellre läser en pjäs än
ser den spelas. Det är som om han,
inkarnationen av en intellektuell, upplevde hela sin omgivning genom böcker. Till och med Gerd, sin älskade
hustru, som betyder mer för honom
än någon annan varelse sedan hans
mor dog, ser han som en gestalt ur en
bok, en Grusjenka, en återfunnen
Grusjenka.
Och ändå: hur gripande mänsklig
är han inte bakom de bastioner av
böcker, som utgör hans värn mot
yttervärlden; denna briljanta begåvning, som är så naiv, godtrogen, lättrörd och i grunden trots all sin stingslighet och sina fruktansvärda utfall
så verkligt snäll och godhjärtad. Det
finns något av fördröjd pubertet hos
Tingsten som hos så många betydande män. Och frågan är om inte just
detta, den brådmogne gossens genialitet med dess brist på balans och dess
rikedom på stimulans, är det som gör
Tingsten så sällsynt livgivande och
inspirerande – inte minst när kan
inspirerar till motsägelser – som gör
honom, på gott och ont, till en av de
inte så talrika människor man vill
tacka en nyckfull försyn för att man
fått förmånen att lära känna.
all
försäkring i
~tddemas
i goda händer ~ .•• om det hiindu

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner