Print Friendly

Litteratur Tingsten och viktorianerna

Av Redaktionen | 31 december 1965


1965


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

236
LITTERATUR
TINGSTEN OCH VIKTORIANERNA
I sina memoarer har Herbert Tingsten
berättat om hur han utvecklades bort
från sin ungdoms militära och heroiska ideal – fältherrarna och de
brittiska prokonsulerna efterträddes
av Dostojevskis Aljosja.
Hans senaste bok, Viktoria och viktorianerna (Aldus, 15: -) innebär i
ämnesval, om också ej i attityd ett
återvändande. Med stöd av fyrtio års
intensiv läsning av böcker från och
om det viktorianska skedet har Tingsten samlat sig till en mönstring av sin
ungdoms hjältar, deras omgivning,
åsikter, insatser och karaktärer. Åtskilliga avsnitt i boken har tidigare
varit publicerade, men mycket är nytt;
främst det tyngst vägande avsnittet,
den långa och lysande uppsatsen om
den stora drottningen själv.
Fred, välstånd och godhet är för
Tingsten, som för alla kloka och anständiga människor, självklara värden. Likväl har han, trots den lidelsefulla kontakten med Aljosja och Sosima, fortfarande ett intensivt intresse
för militära ting. Kanske är det så, att
den otvivelaktiga och ofta uttryckta
avskyn för kriget och hårdheten ger
honom en speciell charm när han slår
sig lös med att från sin skrivstol föra
härar i fält. Här berättar han om Lätta
brigadens berömda och vanvettiga ritt
mot döden – 700 att rida ut, 195 att
komma tillbaka -, om sepoymyteriet
i Indien 1857, om Kitcheners strävsamma och metodiska penetration av
Av fil. lic. LEIF CARLSSON
Sudan, om boerkriget, om Gordon
Paschas ensamma död i Khartum, om
doktor Jamesons misslyckade och
skandalösa räd mot Transvaal. Svärdets män får dock samsas om utrymmet med pennans och talarstolens –
Gladstone (som Tingsten tappert försöker försvara till och med mot beskyllningen för tråkighet) och Disraeli (en av de få viktorianer som författaren tydligen tycker riktigt illa
om), Tennyson och Swinburne, Bentham, Carlyle, Ruskin och Mill och
många andra, alla får de var sitt kapitel med en kvick och instruktiv presentation och gärna ett sammanfattande vitsord rörande seder och karaktär.
På goda grunder ogillar Tingsten
den älskvärt överlägsna bedömning
av viktorianerna, som framförallt
Lytton Strachey företrädde, den som
inte tar dem riktigt på allvar, ser på
dem som på lustiga små hundar. Själv
ser han på dem utan varje spår av så-
dan överlägsenhet. I stället betraktar
han dem med alldeles samma självfallna, kanske omedvetna högdragenhet med vilken han bedömer samtida
storheter. Respekt i betydelsen devot
beundran för det platta men socialt
lysande är honom, som var man vet,
främmande: han har gott om tillfällen
i denna bok att näpsa välmenande
hyckleri av den typ som beskriver
Edvard VII:s obildning så att kungen
föredrog att studera livets stora bok
hellre än tryckta skrifter. En katt kallas här genomgående en katt: general
Gordon är galen (och kanske, men inte
säkert, försupen), Kitchener högfärdig och närig, Disraeli en svindlare,
Georg IV ”skränig och grov i sin middagsfylla”. Obildade och ointellektuella finner Tingsten de flesta av sina
viktorianer; om prinsen av Wales
heter det i en underbar formulering
att ”hans älsklingsförfattare var Marie
Corelli, men det vittnar knappast om
särskilt dålig smak, eftersom han praktiskt taget aldrig läste någonting”.
Vad är det då som intresserar hos
dessa människor? Utöver det rent
individuellt intressanta eller pittoreska är det de allmänna dragen i tidens åskådning, den stora viktorianska
kompromissen, som Tingsten vill teckna. Framförallt har han fäst sig vid
två ting, som i populär uppfattning
väl mer än annat förbundits med
drottningens tidevarv, religiositeten
och kyskheten.
Praktiskt taget alla de personer som
figurerar hos Tingsten var, eller ansåg
sig vara, kristna, i någon mening. Att
vara ateist uppfattades tydligen närmast som en skandal (Huxley, som
onekligen var det, uppfann just därför den mildare termen agnostiker).
Frågan är då, kristna i vilken mening?
Lättast har Tingsten det med Gordon:
”han var besatt av religiös tro och
religiösa problem”, bibelläsningen var
långa tider livets centrala innehåll.
Men han var ett undantag. Mera typisk
förefaller, om vi tror Tingsten, Edvard
VII, vars varma religiositet ofta framhäves, utan att någon kan förklara
varuti den bestod eller hur den tog
sig uttryck. En tro på Gud – låt vara
ofta i den förtunnade form som hos
Kitchener, för vilken Gud blev ”en
fältherre utom synhåll, utan kontakt
med trupperna” – synes ha varit normal, liksom en förtröstan på ett (lyckligt) liv efter detta. Dessa element,
237
jämte en vag, mer eller mindre oanfäktad föreställning om en låt vara
outgrundlig världsstyrelse till det
bästa, det är i stort sett vad Tingsten
kunnat läsa ut av viktoriansk religion.
Påfallande är, att den självfallet gudfruktiga drottningen stod helt främmande för en så central kristen tanke
som dom och helvete.
Frågan är dock, om inte Tingsten
något råkat underskatta religionens
betydelse i den tid han skildrar. Det
var, menar han, inte många som med
iver och oro funderade på de kristna
dogmerna. Det ivriga funderandel är
tydligen för honom det väsentliga –
kanske det enda att på allvar intressera sig för – i religionen. Där så-
dant grubbel saknas ligger det nära
till hands för honom att belåten eller
irriterad förmoda att ilet ”egentligen”
inte finns mycket religion att tala om.
Religionen som social konvention (ej
i förklenande betyilelse) eller som
rituellt skeende tycks han oförmögen
att uppfatta annat än som tomt sken.
Märkligt är för övrigt, att ett så viktigt inslag i tiden som den högkyrkliga väckelsen från Oxford inte kommit med, trots att den borde tillfredsställa högt ställda krav av Tingstens
typ; och de två stora konvertitkardinalerna skymtar endast som namn.
sexualmoralen ägnar författaren som
sig bör en intresserad uppmärksamhet. Sammanfattningsvis kommer han
fram till att den av predikanter och lä-
kare i lika mån föreskrivna kyskheten
i mycket stor utsträckning varit inte
endast ett ideal utan en robust verklighet. Ruskin och Carlyle är specialfall: i sin totala impotens hade de
onekligen ett gott skydd för sin dygd.
Även utan sådan hjälp tycks viktorianerna dock i häpnadsväckande utsträckning ha stått köttets frestelser
emot. För vår tid ligger det nära till
hands att med hjälp av lätt inlärda
standardformler tolka just detta som
238
utslag av allehanda psykologisk odygd,
men Tingsten fejar med märkbar irritation sådant djupsinne åt sidan,
Kitchener exempelvis tycks aldrig ha
varit en kvinna när, men, inskärper
Tingsten, ”en viss svaghet för unga
och respektfulla adjutanter bör inte
förleda till tro på dolda och brottsliga
passioner”. Gordon accepteras däremot som homosexuell, låt vara sannolikt omedveten och utan skamliga
aktioner. Författaren försummar inte
poängen i historien: ”den totala oskuld
som vid Gorrlons död tog sig uttryck
i de många Gordonklubbarna för omhändertagande av fattiga ynglingar”.
Riskfri var den viktorianska sedligheten dock ej. Uppenbart var exempelvis den puritanska, ”rena” atmosfären och den därmed sammanhängande hysteriska exaltationen av
Kvinnan en viktig förutsättning för
den fasansfulla hämndlystnad som
under sepoykriget framkallades av de
– i stor utsträckning osanna – på-
ståendena om att myteristerna gjort
sig skyldiga till våldtäkt mot vita
memsahibs; unmentionable and zznimaginable atrocities, som lord Derby
karakteristiskt uttryckte sig när han
inför Underhuset fastslog att döden
vore alltför lindrigt straff för sådan
missgärning.
Hennes Majestät själv var, som rimligt är, en typisk viktorian i alla stycken (utom ett), med den viktiga preciseringen att hon när under tidevarvets lopp en verklig klyfta, av klasspolitisk innebörd, uppstod mellan tories och liberaler, energiskt tog ställning för högern. (Vad den stackars
mr Gladstone fick utstå av kunglig
oförskämdhet och illojalitet förtecknar
Tingsten strängt och omsorgsfullt. Det
är nog vad han har svårast att förlåta
Viktoria.) Hon läste inte böcker, hon
grubblade inte på de yttersta tingen,
hon var glad och stolt över att hennes
sjömän och soldater vann segrar och
att hennes imperium växte, hon trodde på framåtskridandet och ogillade
reformer.
Den punkt där hon, enligt Tingsten,
inte var riktigt viktoriansk var, sällsamt att säga, erotiken. Självfallet var
hennes dygd orubblig,- hennes långa
och lyckliga äktenskap med prins
Albert var förvisso rent och trofast
från båda sidor. Däremot skilde hon
sig från det officiella kvinnoidealet
genom att sakna det drag av frigiditet
som hörde till bilden av renhet och
dygd. Tingsten tror snarare på den
tradition som framställer henne som
erotiskt passionerad. Säkert är under
alla förhållanden, menar Tingsten, att
den glöd som alltid framträder i Viktorias känsla för sin man blir svårbegriplig utan erotisk tillfredsställelse
i äktenskapet.
Däremot avvisar författaren påstå-
endena om drottningens förbindelse,
– eller rentav hemliga äktenskap med
– betjänten Brown under den långa
änketiden. Hans argument är förtjusande, och i mer än en mening avväpnande: ”Det avgörande motivet för
bestridande av inte bara giftermål
utan också sexuell intimitet synes mig
helt enkelt vara, att i så fall Viktorias
brev, dagböcker och uttalanden skulle
ha varit en härva av lögner och förljugenhet, och sådan var inte drottningen, så kunde hon inte uppträda”.
*
Tingsten skriver om Disraeli att
denne uppvaktade drottningen ”på
gränsen till förälskad ömhet”. Det är
tydligt, heter det, att han ”kände värme och vördnad inför denna åldrande
och rultiga, kloka och modiga dam”.
Så också författaren. Alla de kända
dragen i hans sätt att skriva finns med
i studien över drottningen – skärpan
i kritiken, otåligheten över dryghet
och dumhet, klarheten och energin i
analysen av tankar och motiv. Men
därtill kommer, i detta fall, en ton av
ömsinthet och medkänsla, av verklig
respekt för en enkel men äkta människa, som förut mera sällan hörts hos
Herbert Tingsten (före memoarerna).
Även den som tilläventyrs skulle tycka
OM särmeningar
239
illa om Tingsten måste ha svårt att
förhärda sitt hjärta inför denna –
för att ackumulera hans egna berömmande termer – skojiga och festliga,
eggande och lysande essä.
Regeringens sammansättning och program innebura inga överraskningar. l en socialdemokratisk ministär betyder för övrigt
personalbeståndet mycket litet, eftersom sdväl regeringen som riksdagsfraktionen alltid röstar pd kommando. Individuella särmeningar
tolereras visserligen, men de fd icke öppet uttalas.
Svensk Tidskrift 1924

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner