Print Friendly

Litteratur Till regeringen Erlanders historia

Av Redaktionen | 31 december 1971


1971


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Litteratur
THEDE PALM:
Till regeringen Erlanders historia
Den. första delen av Ulla Lindströms minnen
publicerades 1969. Då föll det sig naturligt
att tala om »regeringens lilla glädjeflicka» –
uttrycket var hr Strängs. Här satt en av regeringens egna medlemmar och stenograferade
ned repliker, som fällts i de mest förtroliga
sammanhang, och sedan förde hon in dem i
sin dagbok. När tiden kom att hon blivit avlägsnad från Kanslihuset, publicerade hon alltsammans. Hon avslöjade kamratemas svagheter och inte minst finansministramas misslyckanden, och detta i den bästa tilltro till sin
egen lojalitet och sitt goda omdöme. Arbetsam och duglig och slitstark var hon tydligen,
men att ha henne som kamrat i regeringen
måste ibland ha känts något oroligt.
Ur hennes nya bok »Och regeringen satt
kvar! Ur min politiska dagbok 1960-1967»
(Bonniers 1970) finns också mycket nöjsamt
att plocka. Men den måste tas på allvar på
ett annat sätt. När regeringen Erlanders historia en -gång skall skrivas, kommer hennes minnesbilder att rannsakas. Många kommer att
vara utomordentligt upplysande, även om de
inte kommer att betraktas som objektiva i detaljer. Det ligger inte för Ulla Lindström att
vara objektiv.
Hennes sätt att skriva om politiska motståndare visar detta på ett häpnadsväckande sätt.
Hon förutsätter inte att de kan drivas av ärlig
övertygelse. Ingrid Gärde Widemar, numera
justitieråd, hade vissa från fru Lindströms avvikande åsikter, och alltså bedrev hon »skändliga ränker» i första lagutskottet. Man noterar,
att denna bedömning gjordes 1962 men att
den utan inskränkning eller tvekan återges
1970. En annan gång blev statsrådet Lindström utsatt för kritik av en partivän, läkaren
och riksdagsledamoten Elisabet Sjövall, vars
yrkande då var »uppblåst med osovrat vetenskapligt material och skenbart auktoritativa
medicinska termer». Fru Lindström visste bättre, även i medicinska frågor.
Kritik tålde hon inte. I -detta avseende bidrar hon, sig själv ovetande, till karakteristiken av hela: regeringen. Ingen tålde kritik.
Det mest belysande exemplet är reaktionen in·
för Wennerströmaffären. Som bekant råkade
hr Erlander, hemkallad från semester i Italien
då fallet blev offentligt, att på Arlanda säga
till journalisterna att him inte varit underrät·
tad om affären. Detta beklagade han sedan
flerfaldiga gånger inom regeringskretsen. En
liten vit lögn hade inte skadat någon, sade
han bittert, tvärtom hade regeringens och sär·
skilt hans eget anseende inte blivit lidande,
som det nu blev av att regeringschefen hål·
lits utanför. (Man tänker på hur det skulle
varit, om hr Erlander t ex haft att erkänna
att han kanske hört om saken men glömt bort
alltsammans; det hade varit värre.) Så kom
den s k parlamentariska nämnden under tal·
man Axel Strand med sin bedömning, avfattad
»i lömska ordalag» enligt Ulla Lindström.
»Vi har haft fel folk», sade Torsten Nilsson:
de hade inte försvarat regeringen. Olof Palme
undrade om man inte kunde få någon av re·
geringens representanter att ta tillbaka – dock
räknade han förmodligen inte med Axel
Strand – men förslaget föll. Man fick lita till
riksdagen. När sedan trots allt en anmärkning gjordes, mot hr Unden, var hr Erlander
ofantligt upprörd. Oppositionens ledare kallade han »luspälsar» och »det där byket». Att
förhandla med dem i en annan fråga, författningsfrågan, vid samma tid skulle »minska
respekten och tilliten till det politiska livets
moraliska halt», förklarade han. Så står det
faktiskt.
Ulla Lindström är en hängiven beundrare
av hr Erlander. Men hon finner att han förändrades med åren. Hon antyder att han blev
alltmera beroende av Olof Palme. Denne och
Ulla Lindström hade också sina konflikter,
med relativt lätt hand antydda i dagboken.
slutligen måste det ha stått klart för henne
att duon Palme-Erlander gärna såg att hon
avgick. En liten sista detalj är signifikativ.
Hon gjorde upp med den senare om dag och
tid då hon skulle lämna in sin avskedsansö-
kan. På slaget 9 en morgon korn hon till Justitiedepartementet. Då hade hon redan funnit
att TT mycket tidigare på morgonen fått allt
material kring hennes avgång. Vem kan månne ha lämnat ut det?
Hennes avgång är patetisk att följa och den
går inte att skratta åt. Man förstår mycket väl
att det kändes som en lättnad för regeringschefen att bli av med denna viljestarka dam.
Men det står en atmosfär av schabbighet kring
TORE SELLBERG:
~61
sättet på vilket det ordnades. Den ende som
reagerade alldeles naturligt var tydligen finansministern. Han var den något skrovliga
klippa mot vilken Ulla Lindström slutgiltigt
stött på grund. Han tog det som en naturlig
sak att hon måste avgå. »När tänker du lyfta?»
frågade han. Och så försvann Ulla Lindström
ur regeringen Erlander, men tack vare sin
dagbok inte ur dess historia.
Den internationella byråkratin
Det berättas att en engelsk lord några år efter
kriget vid en större internationell konferens
fick en förtjusande ung dam till bordet. Den
belevade lorden frågade artigt damen var hon
kom ifrån. Hon svarade UNESCO och lorden utbrast »0, that little brave country».
Man behöver sannerligen inte vara en avsigkommen lord för att göra sig skyldig till en
sådan replik. En sådan snårskog av internationella organisationer som tillkornmit efter
kriget och så många tappra små länder som
dessutom upprättats. Även för de mest bevandrade, som troget följt utvecklingen i alla
dess faser, är det svårt att hålla reda på alla
organisationer, och ännu svårare är det att
hålla isär och förstå innebörden av alla de
förkortningar som alltför ofta ,är den enda angivelsen för organisationerna ifråga. För den
något initierade och välplacerade, dvs helst i
närheten av ett bra bibliotek, finns det en
massa hjälpredor av skilda slag och olika kvalitet, men för den ordinäre tidningsläsaren kan
det vara svårt att dechiffrera förkortningarna
och få elementära uppgifter om vad organisationerna står för.
Sveriges Industriförbund har genom åren
försökt hjälpa läsarna genom att först ge ut
ett kompendium över det internationella ekonomiska sarnarbetet och 1968 en bok i ämnet.
Denna bok har nu kornmit i en reviderad och
utökad upplaga med titeln »Ekonomiskt sarnarbete över gränserna» (Aldus). Boken har
redigerats av Henrik Åkerman, som också skrivit ett flertal uppsatser. I övrigt har en rad
författare, som har speciell sakkunskap på respektive områden, medarbetat i boken. Det har
därigenom blivit en utmärkt hand- och uppslagsbok, som sakligt återger nödtorftiga uppgifter om alla väsentliga internationella organisationer och även lämnar en hel del information därutöver. Boken är försedd med en
avdelning handelsstatistik samt en förteckning
över förkortningar och en ganska utförlig litteraturförteckning som på ett praktiskt sätt
är uppdelad på respektive organisationer och
ämnesområden. Därutöver finns även en för- 162
teckning över periodiska publikationer som organisationerna utger.
Helt naturligt är inte uppsatserna alldeles
jämna vare sig i fråga om innehåll eller stil,
men alla karaktäriseras av en enkel saklighet,
och hela boken framstår som lättillgänglig.
Den har dock enligt min mening en betydande brist. Endast i undantagsfall anges organisationens fullständiga namn i samband med
att föl’kortningen förekommer första gången.
Läsaren kan slå i förkortningsförteckningen
och därigenom få kännedom om det fullständiga namnet, men det är ett onödigt och ganska besvärande .bläddrande, isynnerhet om man
läser boken rakt igenom och inte blott slår
upp någon enstaka organisation. Det hade
dessutom varit av intresse att ha fått en samlad bedömning av vad alla dessa organisationer egentligen uträttar, hur mycket de dubblerar varandra osv. Det hade också varit av
högsta intresse att få uppgifter om hur stora
resurser de tar i anspråk i fråga om pengar,
men isynnerhet beträffande personal. Endast i
vissa fall förekommer uppgifter om organisationernas personalstyrka. Sammantaget måste
de internationella byrå- och teknokraterna vara
en så månghövdad skara att den får beskrivas
med allra minst sexsiffriga men kanske sjusiffriga tal.
De personellt snabbt växande internationella
organisationerna är naturligtvis i många avseenden en välkommen förstärkning till den
marknad som det litet varstans framväxande
akademikeröverskottet har att vända sig til~
men man frågar sig likväl om denna överväldigande mängd av organisationer svarar mot
en optimal resursanvändning.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

Läs mer

webshop_banner