Print Friendly

Litteratur Teknokraten som blev politiker

Av Redaktionen | 31 december 1970


1970


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Litteratur
JAN-OLOF SUNDELL:
Teknokraten som blev politiker
Det tredje rikets uppgång och fall tycks
aldrig upphöra att förbrylla, reppellera och
fascinera oss. Hur var det möjligt att ett
stort kulturfolk kunde komma under kontroll av ett gäng politiska gangsters? Vi vet
också att en stor del av det tyska folket frivilligt valde nazismen – NSDAP blev redan före Machtiibernahme Tysklands största
parti. Även om aldrig en absolut majoritet
av folket i fria, demokratiska val stödde Hitler är det sannolikt att han hade folkets majoritet bakom sig under 1930-talet sedan
han väl kommit till makten.
Men folket blev förfört av en del av nazismens synliga drag, nationalismen och återupprättandet av tysk självkänsla efter »diktatet i Versailles», Ruhrockupationen och
depressionen. Vad de däremot inte förstod
och kände till, eller inte ville känna till
och förstå var det isande människoföraktet
hos de nazistiska ledarna och inte minst hos
Hitler personligen. Affärsmannen och den
tidige sympatisören Hermann Rauschning
har i en boktitel fint sammanfattat nazismens
innersta kärna, »Nihilismens revolution» .
Det var emellertid inte bara mannen på
gatan som lurades eller lurade sig själv,
det förekom även bland människor högt uppe
bland de ledande inom det nazistiska Tyskland. Till denna beklagansvärda skara hörde
Hitlers sista rustningsminister Albert Speer,
som nyligen utgivit sina mycket intressanta
»Erinnerungen» (Propyläen Verlag. Pris kr
42: 50). Speer, som kom från en välbärgad
borgerlig familj, fick en god uppfostran och
utbildade sig till arkitekt. I början av 1930-
talet tilldrog han sig Hitlers uppmärksamhet. Snabbt drogs han in i Fiihrerns personliga bekantskapskrets. Förtroligheten mellan
de båda männen blev snart stor. Speer upplevde att Hitler i honom tyckte sig se förverkligandet av dennes egna konstnärs- och
arkitektdrömmar under ungdomsåren före
första världskriget.
Hitler gav Speer i uppdrag att helt omvandla Berlin. Det skulle göras till rikets
för att inte säga världens huvudstad och
måste därför utgöra en passande inramning
till det tredje rikets stora män. Först senare har Speer insett att han blev ett verktyg
för Hitlers storhetsvansinne. Det största
byggnadsverket skulle bli en kupolbyggnad,
i vilket Peterskyrkan i Rom skulle ha kunnat rymmas flera gånger om. Höjden skulle
bli 290 meter, kupolens diameter mäta 250
meter. Inne i kupolhuset skulle det finnas
ett enda rum om 38 000 kvadratmeter med
plats för över 150 000 personer.
Andra världskrigets utbrott i september
1939 ändrade till att börja med inte Speers
position. Han fortsatte att vara rikets främste
arkitekt och byggnadsledare, Generalinspektor des Bauwesens som hans förnäma titel
löd. Men i början av februari 1942 förändrades hans liv helt. Den minister som var
ansvarig för krigsproduktionen, Fritz Todt,
omkom i en flygolycka. Till hans efterträ-
dare utsåg Hitler Speer. Vid 36 års ålder
blev denne därmed en av Tysklands mäktigaste män. Det visade sig vara en ovanligt
lyckad utnämning för att komma från Hitler.
Speer visade nämligen en ovanlig duglighet,
teknisk fantasi och förmåga att driva på så att
man uppnådde resultat.
Den nazistiska staten var ännu vid denna
tid inte ställd på krigsfot. En mycket stor del
av industrins kapacitet användes till att tillverka ej krigsnödvändiga konsumtionsvaror.
Regimens ledare ville inte att det tyska
folket skulle behöva dra in på svångremmen och därmed riskera minskad popularitet. Speer .gick till attack mot detta. Helt
lyckades han aldrig stoppa icke krigsnödvändig produktion på grund av de lokala partiledarnas motstånd, men däremot kunde han
rationalisera den tillgängliga industrikapaciteten och utnyttja den mer rationellt än ti- .
digare. Produktionen av flygplan, stridsvagnar och andra vapen steg månad för månad
även långt efter det att kriget börjat gå
152
dåligt för tyskarna. I själva verket uppnådde
inte tyskarna sina högsta produktionssiffror
förrän på sommaren 1944.
Speers framgångar gjorde honom tidvis
till Tysklands näst Hitler mäktigaste man.
Men framgång och makt väcker ofta avund.
Speer hade gott om både fiender och opå-
litliga bundsförvanter. Till den förra kategorin hörde framför allt Barmann och även
Himmler (som gjorde ett försök att mörda
Speer, då denne var sjuk och intagen hos
Himmlers livmedikus ‘professor Gebhart, vars
specialitet eljest var »människovänliga» medicinska experiment med koncentrationslä-
gerfångar). Till gruppen mindre pålitliga
bundsförvanter i den härva av intriger och
motintriger som utgjorde det nazistiska maktspelet hörde Goebbels och Göring.
På våren och sommaren 1944 kunde den
nyktre och kylige analytikern Speer konstatera att kriget var förlorat. Vad som nu
återstod var endast frågan hur många månader till man skulle kunna fortsätta slåss. Hitler proklamerade då den brända jordens
taktik. Allting skulle förstöras, gruvor, fabriker och kommunikationsmedlen systematiskt
göras oprukbara, kort sagt Tyskland skulle
läggas öde. Speer opponerade sig häremot
och gav kontraorder till sin egen organisation gentemot den nazistiska partiapparaten.
Han tvingades lämna sin bekväma teknokrattillvaro med dess kalkyler och siffror och bli
politiker. Alltför länge hade han varit »Djä-
vulens general», för att låna titeln från Carl
Zuckmayers välkända pjäs om flyggeneralen
Ernst Udet. Hans desillusion gick t o m så
långt att han under krigets sista månader förgäves planerade att ta livet av Hitler och
de andra Je.dande »krigshetsarna» genom
att föra in giftgas i Fiihrerbunkern under
Rikskansliet i Berlin. Däremot hade han inte
varit delaktig i det misslyckade kuppförsö-
ket mot Hitler den 20 juli 1944, även om
han var nära att bli indragen då hans namn
fanns med i de sammansvurnas listor på
tänkbara ministrar i en kommande regering.
En skeptiker hade dock lagt till orden :o>om
möjligt» samt ett frågetecken efter Speers
namn.
Genom Speers bemödanden lyckades han
och hans organisation stoppa större delen av
den planerade förstörelsen av Tyskland.
När Tyskland fallit, blev han fånge hos
engelsmännen och kom därefter att ställas
inför rätta vid den stora krigsförbrytarprocessen i Niirnberg. Direkt ansvarig hade han
själv i första hand varit för utnyttjandet av
utländska tvångsarbetare inom den tyska in·
dustrin. Som den ende av de anklagade bekände han sin skuld och sitt moraliska medansvar till nazistregimens ogärningar. Detta
torde ha räddat hans liv. Speer dömdes till
20 års fängelse. Han frigavs ur Spandaufängelset på hösten 1966.
Speers memoarer är synnerligen intressanta och ger åtskilligt nytt om förhållandena
i det tredje riket som inte tidigare varit
känt. Den engelske historikern Hugh TrevorRoper, författare till det välkända arbetet
om Hitlers sista dagar, skrev 1948 att Speer
i fängelset skulle få möjlighet att skriva
de enda memoarerna från det tredje riket, som skulle vara värda att bli lästa.
Speer har till fullo uppfyllt Trevor-Ropers
förhoppning. Man får hoppas att Speers memoarer även kommer att översättas till
svenska, så att de når en större publik i Sverige än de eljest skulle göra. De förtjänar
det.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner