Print Friendly

Litteratur Russificeringen i Balticum

Av Redaktionen | 31 december 1965


1965


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

110
LITTERATUR
RUSSIFICERINGEN I BALTICUM
Den ryska kommunistregimen har
ju framgått som en reaktion mot det
tsaristiska herraväldet. Men ändå är
det märkligt, hur mycket de båda regimerna har gemensamt i medel och
metoder. En klar – och skrämmande
– bild därav får man, om man studerar ett förra året utkommet arbete av
en lettisk exil i Sverige, arkivarien
Mikael Bukss: Die Russifizierung in
den baltischen Ländern (Das latgalische Forsellungsinstitut Ser A: Abhandlungen, Latgalischer Verlag, Lettiska Hjälpkommitten, pris 20 kr.).
Med rätta framhåller författaren, att
den kommunistiska russificeringen av
Balticum inte kan förstås utan att man
känner tsartidens.
Arbetet skall följas av en andra del,
där vissa i den nu publicerade delen
blott helt kort eller icke alls behandlade problem kommer att tas upp.
Boken börjar med några erinringar
om de baltiska områdenas historia.
När den baltiska ordensstaten 1561
föll sönder, tillföll först en del och
snart därefter andra delar av det nuvarande Estland Sverige, och 1629
lade svenskarna under sig huvuddelen av det gamla Livland, d.v.s. södra
delen av det nuvarande Estland och området norr om nedre Diina av det nuvarande Lettland (inklusive en bit söder
om nedersta Diina); 1645 förvärvades
även ösel. Kurland, d.v.s. området
väster och söder om Diina, blev 1561
Av professor BIRGER NERMAN
ett hertigdöme under den polsk-litauiska statens protektion. Sydöstra Livland norr om Diina, det s.k. Lettgallen, införlivades direkt i denna dubbelstat. I Nystadsfreden 1721 miste ju
Sverige sina ostbaltiska provinser till
Ryssland. 1772 måste den polsk-litauiska unionen avstå Lettgallen till
Ryssland, och huvudsakligen 1795 införlivades även Litauen med Ryssland, som då också lade beslag på
Kurland.
I religiöst avseende bestod en vä-
sentlig skillnad mellan de av Ryssland erövrade länderna. Befolkningen
i Estland, Livland och Kurland, de s.k.
östersjöprovinserna, var i huvudsak
protestantisk, medan den i Lettgallen
och Litauen var helt övervägande katolsk.
Men även i politiskt avseende kom
det att bli en betydande åtskillnad.
Estland, Livland och Kurland kvarstod kulturellt under tyskt inflytande,
och den politiska och ekonomiska
makten låg alltfortfarande i händerna
på den tyskbaltiska adeln. Denna lyckades bibehålla en vittgående autonomi under det ryska väldet; lagar och
privilegier förblev bestående. Det var
adelns lantdagar i de tre provinserna,
som hade högsta bestämmanderätt i
de flesta frågor, och blott få av dessa
gick till den ryska regeringen, som
visserligen under 1700-talet hade guvernörer i Estland och Livland, under 1800-talet också i Kurland och då
även en generalguvernör för alla tre
provinserna. Tyskan förblev förvaltningens språk. Helt annorlunda i Lettgallen och Litauen, vilkas adel i stor
utsträckning var poloniserad. Visserligen lovade Katarina II högtidligt att
låta Lettgallen och Litauen förbli autonoma länder. Men löftet sveks, och
de förvandlades snart till provinser i
det ryska riket. Med tiden besattes,
så vitt möjligt, alla administrativa
platser, även de lägsta, med ryssar.
Och hur i denna russificering religionen spelade in, framgår av, att tjänstemännen skulle vara ortodoxa.
År 1830 påbjöds, att i Litauen och
Lettgallen blott ryska språket skulle
användas i de högre skolorna. Rätten
förryskades, och 1840 infördes ryskan
i domstolarna. 1843 uppdelades Litauen i 3 guvernement, medan Lettgallen redan 1802 uppgått i ett ryskt;
avsikten var, att begreppen Litauen
och Lettgallen skulle bortfalla. 1852
påbjöds, att endast ryska skulle få talas i det offentliga livet. 1865 förbjöds
helt de inhemska språken i skolorna,
och det blev förhud för tryckning av
litauiska och lettgalliska skrifter, vilka förhud bestod till 1904.
Under loppet av 1800-talet växte
sig den ryska nationalismen allt starkare och utvecklades till panslavism.
Slaverna, särskilt ryssarna, vore enligt denna världens ädlaste folk, fritt
från det västerländska förfallet, deras
religion den högsta, och deras ”mystiska” mission vore att förena människorna och göra dem lyckliga. I
praktiken betydde detta att förkväva
alla icke ryska nationaliteter inom det
”heliga” Ryssland och att lägga nya
områden under detta. Det betydde
också, att endast den ortodoxa kyrkan
tolererades. Och det förutsatte en
stark kejsarmakt. Slagordet blev: ”en
gud, en tsar, ett folk”.
Alexander II:s (1855-1881) i bör- 111
jan i viss mån liberala regim bragte
ingen ändring i den ryska nationalismen. Livegenskapens upphävande
1861 – i Estland, Livland och Kurland hade den avskaffats 1817-1819
– blev så halvt genomförd, att oroligheter utbröt på flera håll, hl.a. i
Litauen och Lettgallen. Särskilt i Litauen blandade sig också frihetssträ-
vanden däri. För att nedslå oron utnämndes till generalguvenör med diktatorisk myndighet över det ”nordvästra området,” vari både Litauen
och Lettgallen ingick, 1863 den oerhört konservative, utpräglat slavofile
(senare greve) Michail Muravjev. Under dennes 2-åriga regemente avrättades, fängslades och deporterades till
Sibirien och annorstädes massvis med
människor i Litauen och Lettgallen,
icke minst ur de högre klasserna. Inplantering av ryska tjänstemän befordrades, medan litauiska och lettgalliska tvångsförflyttades till det inre
av Ryssland. Kejsaren gick ehuru i
början motvillig, i stort med på Muravjevs russificeringsprogram, dock
godkände han först efter dennes avgång tryckförbudet av litauiska och
lettgalliska skrifter och förbudet mot
inhemska språk i skolorna. Muravjev
måste med grämelse konstatera, att
han inte lyckats genomföra förhuden.
Några år efter hans avgång blev det
också en temporär uppmjukning.
Så småningom hörjade ryssarna
även försöka sig på russificering av
de mildare behandlade östersjöprovinserna. Här hade, som nämnts, den
tysk-baltiska adeln slagit vakt om sina
autonoma rättigheter, och denna adel
spelade en betydande roll hos de tsaristiska härskarna. Ett visst hänsynstagande till Preussen (senare Tyskland) hade också hindrat russificeringen. Redan under andra hälften av
1830-talet hade hemliga russificeringsplaner varit på tal, men då dessa röjdes, skrinlades de. Då 1841 hunger- 112
nöd utbröt i Livland, var det i Riga
sedan 1836 etablerade ortodoxa biskopatet ivrigt verksamt för folkets
övergång till den ortodoxa kyrkan och
hade ej ringa framgång därmed, liksom även senare under 1840-talet, eftersom fördelar förespeglades konvertiterna. Muravjev, som då som minister hade med de baltiska områ-
dena att göra, ordnade också under
löften om fördelar utvandring fr•ån
östersjöprovinserna till det inre av
Ryssland och inflyttning av ryssar.
Från rysk sida sökte man också vinna
ester och letter i angreppen på den
baltiska adelns ställning och hade en
viss framgång därmed. Russinceringsåtgärderna för östersjöprovinserna
dröjde emellertid, trots att Alexander
II redan 1866 hade definitivt godkänt
och senare pådrivit dem.
Det var under Alexander III (1881
-1894), som russificeringen av östersjöprovinserna på allvar begynte. Vid
sitt trontillträde vägrade han att erkänna den baltiska adelns privilegier. På 1880-talet infördes rysk rättsordning; blott i underrätterna fick
folkspråket t.v. användas, men då domarna nästan alla var ryssar, måste
de anlita tolkar. Samma årtionde blev
ryskan förvaltningsspråk i städerna.
Skolorna underställdes ryskt ministerium, och man började russilieera
dem. Emellertid gick genom adelns
och prästerskapets motstånd skolreformen, särskilt ifråga om folkskolorna, endast delvis att genomföra; i en
andra del av sitt arbete skall Bukss
närmare behandla russificeringen genom skolpolitiken.
I bokens andra kapitel behandlar
Bukss religionsförföljelserna under
tsartiden. Dessa kom främst att gälla
den katolska kyrkan, väl därför att
den hade ett vida större medlemsantal och var starkare organiserad än
den protestantiska, som huvudsakligen var begränsad till östersjöprovinserna. Mot katolikerna sattes förföljelserna omedelbart in. Visserligen
lovade Katarina Il, att den katolska
kyrkan skulle få bibehålla alla sina
rättigheter. Men redan samma år,
1772, som införlivandet av Lettgallen
skedde, lät hon nationalisera den katolska kyrkans jordegendomar där;
de skulle blott t.v. få arrenderas. De
andliga ordnarna behandlades av Katarina hårt. Så beslagtogs jesuitordens tillgångar, och hon påbörjade en
likvidering av orden, vilken fullbordades under Alexander I (1801-
1825). Nikolaus I (1825-1855) påbjöd
upplösning av alla katolska kloster;
de katolska kyrkorna stängdes, revs
eller förvandlades till ortodoxa. Klostren fick andra uppgifter, bl. a. blev
ett kloster straffanstalt för katolska
andliga. Detta fortsatte under den
”liberale” Alexander II; så skröt den
ovannämnde generalguvernören Muravjev över att han 1864 upplöst över
30 kloster och låtit bygga en mängd
ortodoxa kyrkor.
En bit in på 1800-talet började man
också inskränka predikofriheten för
det katolska prästerskapet. Det började 1832 med införande av förhandscensur från den kyrkliga ledningen av
de av prästerna själva författade predikningarna – man ville övervältra
ansvaret på ledningen – och under
de följande årtiondena gjorde man
ständigt nya svårigheter för predikoverksamheten genom olika censurbestämmelser och på annat sätt. Även
all religiös litteratur underkastades
censur. Gudstjänsternas och predikningarnas antal inskränktes.
År 1848 utgavs befallningen, att
kyrkoböckerna skulle föras på ryska,
varvid familjenamnen förryskades.
1869 påbjöds ryskan i de delar av
gudstjänsten, som hållits på inhemskt
språk, något som dock, i varje fall i
Lettgallen, i praktiken icke lyckades.
Medan, som nämnts, i östersjöpro- –l
vinserna under 1840-talet en ej obetydlig övergång av protestanter till
den ortodoxa kyrkan ägde rum, vilket
också var fallet senare, vägrade katolikerna i Lettgallen och Litauen att
byta religion. Man tog då till tvång
och gick ofta till brutal kroppslig behandling; det berättas om sådana
gräsligheter som att tredskande ända
till huvudet grävdes ned i jorden och,
om de ändå ej gav med sig, halshöggs.
Det katolska prästerskapet straffades
för att de t. ex. hindrat katolska skolbarn att besöka ortodoxa kyrkor, vilket var barnens plikt, eller för att ha
rest kors. En hel del katolska ceremonier förbjöds. Ortodoxa kyrkor byggdes även där inga ortodoxa invånare
fanns. Katolikerna fick giva sin tribut
till byggande av ortodoxa kyrkor.
1840 förbjöds byggandet av nya katolska kyrkor och reparationer av
gamla. 1864 förbjöds även resandet av
kors utanför kyrkorummet och reparerandet av sådana eller att ersätta
de gamla med nya. De katolska prästernas resemöjligheter inskränktes under årens lopp genom diverse förbud.
Det var också klart, att man skulle
försvåra utbildningen av det katolska
prästerskapet. 1832 upphörde den
teologiska fakulteten i Vilna, då universitetet flyttades till Petersburg.
1844 stängdes det enda lettgalliska
prästseminariet. För de tre litauiska
planerades 1867 och genomfördes delvis en mängd restriktioner. Så skulle
vartdera av dem ställas under en ortodox tjänsteman och undervisningen
endast äga rum på ryska. Professorerna vid seminarierna och medlemmarna av domkapitlen kunde blott utnämnas efter tillstyrkan av vederbörande
minister.
P.å uppmaning av påven Pius IX
hade s. k. broderskapssammanslutningar mot alkoholmissbruket vid
1800-talets mitt organiserats av katolikerna i olika länder. Dessa sågs med
113
oblida ögon av tsarismen, då nykterheten undandrog staten inkomster.
Man gick till sådana drastiska åtgärder som att generalguvernören i
”nordvästliga området” Wladimir
Nazimov på en kyrkväg ställde upp
ett brännvinsfat och lät alla passerande gratis dricka, och på ett annat
ställe själv skänkte i och drack; följande år förbjöd han nykterhetssammanslutningarna, vilkas medlemmar
vore ”fanatiska folkförtryckare”.
Först några år senare lyckades hans
efterträdare Muravjev helt likvidera
rörelsen. Denne förbjöd också välgö-
renhetsinrättningar och deporterade
en del av dessas ledare till det inre
Ryssland. Något senare upplöstes de
s. k. broderskapssammanslutningar,
som hade dels religiösa, dels humanitära uppgifter.
I östersjöprovinserna fick protestantismen ostört fortleva ända fram till
1880-talet. Och man inskränkte sig här
under detta och följande årtionde till
att ställa bildandet av nya församlingar och byggandet av nya kyrkor eller
utvidgning av de gamla under kontroll
av de ortodoxa biskoparna, vilket
medförde vissa begränsningar.
I det tredje kapitlet behandlar författaren kommunisttidens russificering.
När bolsjevikerna 1917 kom till
makten, proklamerade de självbestämmanderätt för alla folk inom det ryska
riket. Men snart blev det andra signaler; särskilt från och med 1930-talet
inträdde en stark åsiktsförändring i
detta avseende. Splittringen i små
folk och stater vore ett ont, det gällde
att gå upp i en högre politisk enhet,
och de nationella språken skulle ersättas av ett gemensamt, vilket naturligtvis var ryskan, ”sanningens
språk” och ”vetenskapens högst utvecklade språk”. Den gamla ryska nationalismen framträdde här som sovjetpatriotism.
114
Man utbildade nu en definition på
begreppet nation, och däri ingick inte
bara enhet i språk och territorium,
utan också enhet i näringslivet och
en gemensam väsensart. Med dessa
fordringar kunde man förneka berättigandet av en hel del folk inom det
ryska väldet. Man talade också om
”nationella avvikelser”, vilka vore uttryck för en ”lokal” och ”borgerlig
nationalism”. På dessa grunder likviderades en hel del folk och språk inom Sovjetunionen liksom man lade
nya folkområden under sitt välde.
Verksamma medel i att upplösa folkenheterna hade man ocks,å i folkomflyttningar och deporteringar.
Man fick nu så småningom också en
ny syn på de tsaristiska erövringarna.
Dressa betecknade en befrielse av de
små folken och en höjning av dessas
välstånd. Den tsaristiska imperialismen var en välgörare, medan den västerländska var en utsugare. De gamla
tsargeneralerna blev nationalhjältar.
När ryssarna i juni 1940 ockuperade Balticum, inleddes en serie deporteringar, som fortsatte efter den andra
ockupationen 1944-45 och resulterat
i att över 1/2 million av en befolkning
på ca 5 1/2 millioner förpassats till
slavläger i Sibirien och norra Ryssland, där de till största delen gått
under. På senare år har man övergått
till att låta deporteringarna ske under
täckmantel av nyodlingsarbete, och
det är särskilt ungdom, som skickats
till dessa vanligen omöjliga uppgifter.
Sannolikt bortåt ett par hundratusen
balter har på detta sätt deporterats,
och även de har till stor del gått under. Å andra sidan har ryssar i så
stor utsträckning inplanterats i Balticum, att de redan 1959 utgjorde i Lettland ca 31 o/o, i Estland ca 24 och i
Litauen ca 1O o/o, siffror, som sedan
dess stigit.
De baltiska länderna översvämmas
med ryska böcker, tidskrifter och tidningar. Alla på baltiska språk utgivna
skrifter måste också ha en rysk titel.
De baltiska tjänstemännen måste
i stor utsträckning använda ryskt
språk. Detta användes på en hel del
offentliga anslag och tillkännagivanden, och ryska bokstäver tränger mer
och mer in, I radion dominerar ryska
språket.
Målmedvetet har ryssarna sökt russifkera skolväsendet i de baltiska
länderna. Läroböckerna är huvudsakligen översättningar från ryskan, och
allt inhemskt är uteslutet eller till sin
betydelse förringat. Inhemsk historia
och geografi existerar inte som ämnen. Ryskan är obligatorisk i alla skolor. Man får som under tsartiden lära
sig, att ryssarna är världens bästa
folk och har världens bästa vetenskapsmän. De baltiska folken har, så
påstår man, fått sin kultur från öster
och har ända sedan forntiden haft
vänskapliga förbindelser med ryssarna. I nästan alla fackskolor sker undervisningen helt på ryska. För att
komma in i högre skolor fordras kunskaper i ryska. I stor utsträckning
förvandlas de inhemska skolorna till
sådana, där undervisningen sker både
på landets språk och ryska. Språken
förryskas med massor av ryska ord,
och ortnamn och begrepp omdöps
efter ryskt språk. De vetenskapliga
skrifterna publiceras huvudsakligen
på ryska. De inhemska författarföreningarna har fått starka ryska sektioner.
Denna russificering, liksom det förhållandet att de baltiska ländernas
produktion i fråga om jordbruk och
industri i så hög grad beslagtages av
ryssarna, har ju t. o. m. blivit för
stark för många ledande baltiska kommunister, som ju dock velat tillgodose
sina egna länders intressen. Sådana
har därför i stor utsträckning avsatts
för ”nationella avvikelser”, då de anklagats för att ha satt det lokala intresset över ”hela folkets”, d. v. s. ryssarnas.
Hårdast har förryskningen gått
fram över Lettgallen. Deporteringarna av lettgaller och inplantering av
ryssar har varit mycket omfattande.
Ryssar sätts in på alla ledande platser, och nästan uteslutande ryssar
placeras som representanter för Lettgallen i Lettlands Högsta Sovjet. De
lettgalliska tidningarna har likviderats; lettgalliska skrifter kommer inte
längre ut. I skolorna får lettgalliska
icke användas.
Vad religionen beträffar, bekämpar
ju kommunismen alla de olika kyrkorna. Men en russificering äger i viss
mån rum även här, ty förföljelserna
mot de protestantiska och katolska
kyrkorna är betydligt hårdare än mot
den ortodoxa. Och även här finner
man paralleller till tsartidens förföljelser: i Balticum stängs kyrkor eller
förstörs eller upplåts för andra ändamål, och reparationer förhindras,
prästerna hindras på olika sätt i sin
ämbetsutövning, de teologiska fakulteterna har stängts, kristna ungdomar
har icke tillträde till högre utbildning
o. s. v.
Tsarismen lyckades icke russilieera
de baltiska områdena. Skall det lyckas kommunisterna? Det beror på, hur
länge det kommunistiska systemet kan
bestå i Ryssland och hur starka de
nationella rörelserna hos de icke ryska
folken inom Sovjetunionen och hos
115
folken i satellitstaterna är. Många
tecken tyder redan på, att ryssarnas
makt ·över dessa folk håller på att
starkt försvagas. Men om de baltiska
folken skall kunna motstå russificeringssträvandena beror också på, hur
kraftigt den fria världen uppträder
gentemot ryssarna, om man inte som
hittills bara hjälper dem med maskiner, industriprodukter, livsmedel o. a.
utan att fordra motprestationer, och
framför allt, om man gör klart för
ryssarna, att ett grundvillkor för samexisens är, att ryssarna ger självbestämmanderätt åt förut fria folk, som
de med våld och svek ockuperat. Ryssarna måste förstå, att om dessa folk
ej ges frihet, kommer kapprustningen
att bestå. Och med Västerns större resurser kan det icke råda någon tvekan
om vem som i denna längst kan hålla
ut.
Arkivarien Bukss har för sitt arbete
samlat ett mycket stort material, ofta
sv•årtillgängligt, och hans verk är i
fråga om russificeringen av Balticum
under tsarismen en första översikt
och därmed ett verkligt pionjärarbete.
Framställningen är alltigenom tillförlitlig. Det är ett arbete, som borde
läsas överallt i den fria världen, ty
det ger ett ovanligt klart begrepp om
hur den ryska nationalismen fullföljts
genom århundraden. Den är ju också
nu det allvarligaste hotet mot den fria
världen. Man väntar med största intresse på andra delen av verket.
SVENSKA HANDELSBANKEN
460 kontor över hela Sverige

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner