Litteratur Om Cuba
1969
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Litteratur
JAN-OLOF SUNDELL:
Om Cuba
I denna översikt behandlas följande
böcker:
Theodore Draper: Castroism, Theory
och Practise. Praeger. New York
1965.
Herbert L Matthews: Castro A Political Biography. Allen Lane. The
Penguin Press. London 1969.
Boris Goldenberg: The Cuban Revolution and Latin America. London
1965.
Jose Yglesias: I revolutionens hand.
Rapport från en kubansk landsortsstad. Pan-Norstedt 1969 (14:50 +
moms).
Andres Suarez: Cuba, Castroism och
Communism. Cambridge. Mass.
M.I.T. Press 1967.
För tio år sedan marscherade Fidel Castro
i spetsen för revolutionsarmen in i Havanna. Diktatorn Batista, som dominerat Cubas politiska liv i 25 år, hade flytt. Cuba
stod öppet för en ny tid. Många hade hoppats att Castro skulle återställa demokra- ~in, vilket han utfäste ett flertal gånger i
proklamationer från Sierra Maestra. Men
han hade också för avsikt att genomföra
en social revolution som skulle förbättra
lantarbetarnas materiella betingelser, ge
landsbygden skolor, vägar och sjukhus, för
att bara ta några exempel.
Det blev en social revolution. Men det
blev inte någon demokrati på Cuba utan
en personlig diktatur, från 1961 en kommunistisk sådan. Redan dessförinnan hade
det kommit till en brytning mellan Cuba
och den mäktige grannen USA.
Varför blev det så? Vad kommer att ske
’ framtiden? För att söka besvara dessa
trågor får vi söka oss till den nu rätt rikhaltiga litteratur som föreligger om Cuba.
Cuba är intressant inte bara som ett enskilt land utan därför att det på socialistiskt vänsterhåll upplevs som ett föredöme.
Det finns i dag två kommunistiska länder,
Kina och Cuba som fungerar som de utopier, vilka radikala socialister inte verkar
att klara sig förutan. Sovjet är definitivt
”ute” och var det faktiskt redan före interventionen i Tjeckoslovakien.
De svenska förlagens utgivningspolitik
Det är dock karakteristiskt att nästan allt
värdefullt som är skrivet om Cuba ej är
översatt till svenska. De svenska förlagens
utgivningspolitik beträffande Latinamerika
i allmänhet och Cuba i synnerhet är näst
intill otrolig. Man kappas om att ge ut
Guevaras dagbok i Bolivia men någon bakgrund till förhållandena i detta land presenteras inte. Om man vill vara välvillig
kan man säga att det är väckelseskrifter för
de redan troende som presenteras. Värst har
i det avseendet det av kooperationen ägda
bokförlaget Raben & Sjögren varit. Man
trodde annars att KF ville beflita sig om
politisk neutralitet men dess förlags utgivningspolitik gör ett klart socialistiskt intryck. Det har knappast utgetts ett enda
arbete som ger en läsare en hygglig chans
att bedöma vare sig utvecklingen i Latinamerika eller på Cuba. Inte ens den eljest
flitigt översatte amerikanske journalisten
John Gunthers Inside South America har
ansetts värd att presentera för en svensk
publik.
Om man vill få tillgång till mer tungt
vägande litteratur om Cuba får man gå till
andra språk än svenska. En av de mest
skarpsinniga studierna av Castros Cuba
”Castroism, Theory and Practise” är skriven av den amerikanske exkommunisten
Theodore Draper. Draper är klart kritisk
mot Castro. Han anser som flera andra av
det här presenterade författarna att Castro
214
svikit sin ursprungliga revolution. Castro
hade från början inte någon genomtänkt
ideologi. Efter att ha försökt lansera något
som kallades ”humanism” med spetsen bå-
de mot kapitalism och kommunism blev
han ändå kommunist.
Castro är samtidigt en underligt egensinnig kommunist. De kubanska kommunisterna stödde honom inte förrän några må-
nader före hans seger vid årsskiftet 1958/
59. Det är fortfarande han själv och hans
26-juli-rörelse, vilken består av hans gamla
medarbetare, som styr Cuba.
En exilkuban, Andres Suarez som 1959-
60 arbetade i Castros finansministerium,
har i en utomordentligt väl dokumenterad
och genomarbetad bok av klart vetenskaplig karaktär: ”Cuba Castroism and Communism” gett en mycket klar bild av det
gamla kommunistiska gardets prövningar.
De har ingalunda kunnat leda Castro utan
har i stället fått försöka följa med i Fidels
ibland ganska våldsamma svängar. Ofta
har gammalkommunisterna förespråkat en
moderatare linje än vad Castro sedan bestämt sig för. Gammalkommunisterna hålls
kort; en del av deras ledare har t o m dömts
till långvariga fängelsestraff för att de gått
Moskvas ärenden!
Boris Goldenberg har i sitt arbete ”The
Cuban Revolution and Latin America”
gjort en mycket grundlig och välbalanserad studie av den kubanska revolutionen.
Författaren som tidigare varit både kommunist och sedan radikal marxist, har varit bosatt på Cuba i nära 20 år fram till
1960.
Till bokens förtjänster hör dess korta men
pregnanta översikter över latinamerikanska
revolutioner av grundläggande social karaktär före Castro. Till dessa hör Mexico
1910-1940, Guatemala 1944-1954 och
Bolivia 1952.
Goldenberg har också gjort en mycket
grundlig genomgång av Cubas ekonomi dels
före, dels under Castro. Kunskap härom är
en grundläggande förutsättning för att man
skall kunna bedöma respektive samhällens
karaktär.
Dagligt liv på Cuba
På svenska föreligger en specialstudie av
livet i en kubansk landsortsstad. Boken är
utgiven i en serie redigerad av Jan Myrdal
och Göran Palm, vilket kan låta avskräckande, men Jose Y glesias bok är betydligt
bättre än man skulle kunna tro.
Yglesias var under en stor del av 1967
bosatt i den lilla kubanska staden Mayari
i Orientprovinsen. Man får uppleva den
kubanska vardagen med Yglesias ögon.
Sämre vägvisare kan man faktiskt få. Yglesias är naturligtvis positiv till den kubanska revolutionen, men han är inte okritisk. Han finner sig i stort till rätta och
är positiv till förändringarna sedan Batistas tid.
Yglesias döljer samtidigt inte att det
finns skuggsidor. Han träffar exempelvis
en präst som kastats i fängelse för sin tros
skull och samtalar med en man som fortfarande beundrar major Hubert Matos, en
av Castros medarbetare som protesterade
mot kommunisternas växande inflytande
och som tack härför efter en skandalös
showrättegång år 1959 dömdes till 20 års
fängelse.
Yglesias kritiserar också systemet med
fångläger, de s k UMAP-lägren. Vad han
har svårast att fördra – i likhet med många
andra besökare på Cuba – är den besynnerliga och inhumana åtgärden att spärra
in homosexuella i fånglägren i förhoppningen att de skall ”bättra” sig och bli goda
och dygdiga revolutionärer. På denna punkt
blir Yglesias faktiskt indignerad.
Hurdan är egentligen mannen bakom den
kubanska revolutionen? Den amerikanske
journalisten Herbert Matthews har nyligen
presenterat en politisk biografi om ”el Jefe
Maximo”. Det är verkligen en politisk biografi, tonvikten ligger avgjort inte p1i Castros personliga liv.
Matthews är positiv till Castro och till
revolutionen utan att vara anhängare av
fidelismen. Redan i februari 1957 gjorde
han för New York Times räkning en intervju med Castro uppe i Sierra Maestra.
Sedan dess har han talat med Castro och
umg1itts med honom vid ett flertal tillfällen. Samtidigt som Matthews markerar sin
positiva grundsyn redovisar han mycket hederligt den mer kritiska och fientliga syn
som bl a representeras av Draper, Suarez
och Goldenberg. Deras arbeten nämner han
för övrigt i allmänt berömmande ordalag
i sitt förord.
Matthews själv är politiskt liberal. Han
fascineras uppenbarligen av Castro som
människa och respekterar honom som politisk ledare. De hänsynslösa och oberäkneliga dragen i Castros karaktär finner han
dock frånstötande. Matthews tar också
klart avst1ind fr1in Castros handlande i fr1iga om raketkrisen 1962, vilket kunde ha
lett till ett kärnvapenkrig.
Revolutionens framtid
Hur skall det g1i får Castros revolution?
En sak betonar Matthews säkert med rätta.
Oavsett vad som händer kommer de sociala förändringarna på Cuba att best1i.
Det Cuba som fanns 1958 är borta och
kommer aldrig mer tillbaka. Ä ven om Castro skulle störtas (högst osannolikt) eller
mördas (betydligt mindre osannolikt) kommer huvuddragen i det nya samhälle som
växer upp att best1i.
Men hur kommer det att g1i för Castro
personligen och den grupp kring honom som
i dag styr Cuba? Kommer de att vara vid
215
makten även 1979? Det är uppenbart beroende av hur Cubas ekonomi utvecklas.
Hittills har denna inte varit särskilt lysande. Jordbruksproduktionen per capita är
i dag lägre än den var före revolutionen.
Väldiga planer har uppgjorts, men utvecklingen har varit ryckig. Felaktiga beslut har
fattats, vilket f1itt en stor betydelse i en
socialistisk planekonomi av Cubas typ.
Castros m1il är att Cuba skall producera
1O miljoner ton socker 1970, vilket är 11ingt
mer än man någonsin lyckats med. 1952
och 1961, som är de två toppåren hittills
var man uppe i ungefär 7 miljoner ton.
Alla bedömare som ser nyktert på förhållandena anser att det är nära nog omöjligt
att producera 10 miljoner ton 1970; även
om den eljest positive Matthews avfärdar
det med orden att det ligger ”… beyond
the range of probability”.
Castro har redan många gånger planerat
och lovat stora ting. Under tiden har allt
fler varor ransonerats, nyligen t o m socker! Frågan är: kan Castro i längden fortsätta att planera och lova saker som det
sedan visar sig ej g1ir att uppfylla? Riskerar han inte att förlora folkets förtroende
om han fortsätter på den vägen?
Samtidigt bör man hålla i minnet att
Castro och Guevara sökt skapa en ”ny
människa”, som ej drivs av materiella drivkrafter, utan av en idealistisk vilja att bygga upp revolutionen. Färre och färre ting
skall betalas med pengar. Från 1970 skall
det exempelvis inte längre finnas några hyror. Castros strävanden att komma ifr1in
penningekonomien är inte enbart utopiska,
även om de p1i en utomst1iende kan göra
ett klart orealistiskt intryck. Kan man göra
om människor så totalt i deras attityd till
arbete och samhälle? Svaret på den frågan
får framtiden utvisa.
JAN-OLOF SUNDELL:
Om Cuba
I denna översikt behandlas följande
böcker:
Theodore Draper: Castroism, Theory
och Practise. Praeger. New York
1965.
Herbert L Matthews: Castro A Political Biography. Allen Lane. The
Penguin Press. London 1969.
Boris Goldenberg: The Cuban Revolution and Latin America. London
1965.
Jose Yglesias: I revolutionens hand.
Rapport från en kubansk landsortsstad. Pan-Norstedt 1969 (14:50 +
moms).
Andres Suarez: Cuba, Castroism och
Communism. Cambridge. Mass.
M.I.T. Press 1967.
För tio år sedan marscherade Fidel Castro
i spetsen för revolutionsarmen in i Havanna. Diktatorn Batista, som dominerat Cubas politiska liv i 25 år, hade flytt. Cuba
stod öppet för en ny tid. Många hade hoppats att Castro skulle återställa demokra- ~in, vilket han utfäste ett flertal gånger i
proklamationer från Sierra Maestra. Men
han hade också för avsikt att genomföra
en social revolution som skulle förbättra
lantarbetarnas materiella betingelser, ge
landsbygden skolor, vägar och sjukhus, för
att bara ta några exempel.
Det blev en social revolution. Men det
blev inte någon demokrati på Cuba utan
en personlig diktatur, från 1961 en kommunistisk sådan. Redan dessförinnan hade
det kommit till en brytning mellan Cuba
och den mäktige grannen USA.
Varför blev det så? Vad kommer att ske
’ framtiden? För att söka besvara dessa
trågor får vi söka oss till den nu rätt rikhaltiga litteratur som föreligger om Cuba.
Cuba är intressant inte bara som ett enskilt land utan därför att det på socialistiskt vänsterhåll upplevs som ett föredöme.
Det finns i dag två kommunistiska länder,
Kina och Cuba som fungerar som de utopier, vilka radikala socialister inte verkar
att klara sig förutan. Sovjet är definitivt
”ute” och var det faktiskt redan före interventionen i Tjeckoslovakien.
De svenska förlagens utgivningspolitik
Det är dock karakteristiskt att nästan allt
värdefullt som är skrivet om Cuba ej är
översatt till svenska. De svenska förlagens
utgivningspolitik beträffande Latinamerika
i allmänhet och Cuba i synnerhet är näst
intill otrolig. Man kappas om att ge ut
Guevaras dagbok i Bolivia men någon bakgrund till förhållandena i detta land presenteras inte. Om man vill vara välvillig
kan man säga att det är väckelseskrifter för
de redan troende som presenteras. Värst har
i det avseendet det av kooperationen ägda
bokförlaget Raben & Sjögren varit. Man
trodde annars att KF ville beflita sig om
politisk neutralitet men dess förlags utgivningspolitik gör ett klart socialistiskt intryck. Det har knappast utgetts ett enda
arbete som ger en läsare en hygglig chans
att bedöma vare sig utvecklingen i Latinamerika eller på Cuba. Inte ens den eljest
flitigt översatte amerikanske journalisten
John Gunthers Inside South America har
ansetts värd att presentera för en svensk
publik.
Om man vill få tillgång till mer tungt
vägande litteratur om Cuba får man gå till
andra språk än svenska. En av de mest
skarpsinniga studierna av Castros Cuba
”Castroism, Theory and Practise” är skriven av den amerikanske exkommunisten
Theodore Draper. Draper är klart kritisk
mot Castro. Han anser som flera andra av
det här presenterade författarna att Castro
214
svikit sin ursprungliga revolution. Castro
hade från början inte någon genomtänkt
ideologi. Efter att ha försökt lansera något
som kallades ”humanism” med spetsen bå-
de mot kapitalism och kommunism blev
han ändå kommunist.
Castro är samtidigt en underligt egensinnig kommunist. De kubanska kommunisterna stödde honom inte förrän några må-
nader före hans seger vid årsskiftet 1958/
59. Det är fortfarande han själv och hans
26-juli-rörelse, vilken består av hans gamla
medarbetare, som styr Cuba.
En exilkuban, Andres Suarez som 1959-
60 arbetade i Castros finansministerium,
har i en utomordentligt väl dokumenterad
och genomarbetad bok av klart vetenskaplig karaktär: ”Cuba Castroism and Communism” gett en mycket klar bild av det
gamla kommunistiska gardets prövningar.
De har ingalunda kunnat leda Castro utan
har i stället fått försöka följa med i Fidels
ibland ganska våldsamma svängar. Ofta
har gammalkommunisterna förespråkat en
moderatare linje än vad Castro sedan bestämt sig för. Gammalkommunisterna hålls
kort; en del av deras ledare har t o m dömts
till långvariga fängelsestraff för att de gått
Moskvas ärenden!
Boris Goldenberg har i sitt arbete ”The
Cuban Revolution and Latin America”
gjort en mycket grundlig och välbalanserad studie av den kubanska revolutionen.
Författaren som tidigare varit både kommunist och sedan radikal marxist, har varit bosatt på Cuba i nära 20 år fram till
1960.
Till bokens förtjänster hör dess korta men
pregnanta översikter över latinamerikanska
revolutioner av grundläggande social karaktär före Castro. Till dessa hör Mexico
1910-1940, Guatemala 1944-1954 och
Bolivia 1952.
Goldenberg har också gjort en mycket
grundlig genomgång av Cubas ekonomi dels
före, dels under Castro. Kunskap härom är
en grundläggande förutsättning för att man
skall kunna bedöma respektive samhällens
karaktär.
Dagligt liv på Cuba
På svenska föreligger en specialstudie av
livet i en kubansk landsortsstad. Boken är
utgiven i en serie redigerad av Jan Myrdal
och Göran Palm, vilket kan låta avskräckande, men Jose Y glesias bok är betydligt
bättre än man skulle kunna tro.
Yglesias var under en stor del av 1967
bosatt i den lilla kubanska staden Mayari
i Orientprovinsen. Man får uppleva den
kubanska vardagen med Yglesias ögon.
Sämre vägvisare kan man faktiskt få. Yglesias är naturligtvis positiv till den kubanska revolutionen, men han är inte okritisk. Han finner sig i stort till rätta och
är positiv till förändringarna sedan Batistas tid.
Yglesias döljer samtidigt inte att det
finns skuggsidor. Han träffar exempelvis
en präst som kastats i fängelse för sin tros
skull och samtalar med en man som fortfarande beundrar major Hubert Matos, en
av Castros medarbetare som protesterade
mot kommunisternas växande inflytande
och som tack härför efter en skandalös
showrättegång år 1959 dömdes till 20 års
fängelse.
Yglesias kritiserar också systemet med
fångläger, de s k UMAP-lägren. Vad han
har svårast att fördra – i likhet med många
andra besökare på Cuba – är den besynnerliga och inhumana åtgärden att spärra
in homosexuella i fånglägren i förhoppningen att de skall ”bättra” sig och bli goda
och dygdiga revolutionärer. På denna punkt
blir Yglesias faktiskt indignerad.
Hurdan är egentligen mannen bakom den
kubanska revolutionen? Den amerikanske
journalisten Herbert Matthews har nyligen
presenterat en politisk biografi om ”el Jefe
Maximo”. Det är verkligen en politisk biografi, tonvikten ligger avgjort inte p1i Castros personliga liv.
Matthews är positiv till Castro och till
revolutionen utan att vara anhängare av
fidelismen. Redan i februari 1957 gjorde
han för New York Times räkning en intervju med Castro uppe i Sierra Maestra.
Sedan dess har han talat med Castro och
umg1itts med honom vid ett flertal tillfällen. Samtidigt som Matthews markerar sin
positiva grundsyn redovisar han mycket hederligt den mer kritiska och fientliga syn
som bl a representeras av Draper, Suarez
och Goldenberg. Deras arbeten nämner han
för övrigt i allmänt berömmande ordalag
i sitt förord.
Matthews själv är politiskt liberal. Han
fascineras uppenbarligen av Castro som
människa och respekterar honom som politisk ledare. De hänsynslösa och oberäkneliga dragen i Castros karaktär finner han
dock frånstötande. Matthews tar också
klart avst1ind fr1in Castros handlande i fr1iga om raketkrisen 1962, vilket kunde ha
lett till ett kärnvapenkrig.
Revolutionens framtid
Hur skall det g1i får Castros revolution?
En sak betonar Matthews säkert med rätta.
Oavsett vad som händer kommer de sociala förändringarna på Cuba att best1i.
Det Cuba som fanns 1958 är borta och
kommer aldrig mer tillbaka. Ä ven om Castro skulle störtas (högst osannolikt) eller
mördas (betydligt mindre osannolikt) kommer huvuddragen i det nya samhälle som
växer upp att best1i.
Men hur kommer det att g1i för Castro
personligen och den grupp kring honom som
i dag styr Cuba? Kommer de att vara vid
215
makten även 1979? Det är uppenbart beroende av hur Cubas ekonomi utvecklas.
Hittills har denna inte varit särskilt lysande. Jordbruksproduktionen per capita är
i dag lägre än den var före revolutionen.
Väldiga planer har uppgjorts, men utvecklingen har varit ryckig. Felaktiga beslut har
fattats, vilket f1itt en stor betydelse i en
socialistisk planekonomi av Cubas typ.
Castros m1il är att Cuba skall producera
1O miljoner ton socker 1970, vilket är 11ingt
mer än man någonsin lyckats med. 1952
och 1961, som är de två toppåren hittills
var man uppe i ungefär 7 miljoner ton.
Alla bedömare som ser nyktert på förhållandena anser att det är nära nog omöjligt
att producera 10 miljoner ton 1970; även
om den eljest positive Matthews avfärdar
det med orden att det ligger ”… beyond
the range of probability”.
Castro har redan många gånger planerat
och lovat stora ting. Under tiden har allt
fler varor ransonerats, nyligen t o m socker! Frågan är: kan Castro i längden fortsätta att planera och lova saker som det
sedan visar sig ej g1ir att uppfylla? Riskerar han inte att förlora folkets förtroende
om han fortsätter på den vägen?
Samtidigt bör man hålla i minnet att
Castro och Guevara sökt skapa en ”ny
människa”, som ej drivs av materiella drivkrafter, utan av en idealistisk vilja att bygga upp revolutionen. Färre och färre ting
skall betalas med pengar. Från 1970 skall
det exempelvis inte längre finnas några hyror. Castros strävanden att komma ifr1in
penningekonomien är inte enbart utopiska,
även om de p1i en utomst1iende kan göra
ett klart orealistiskt intryck. Kan man göra
om människor så totalt i deras attityd till
arbete och samhälle? Svaret på den frågan
får framtiden utvisa.