Print Friendly

Litteratur och storpolitik

Av Redaktionen | 31 december 1958


1958


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

LITTERATUR OCH STORPOLITIK
DEN OMILDA behandling, som årets
Nobelpristagare i litteratur, Boris
Pasternak, utsatts för i sitt eget
land har väckt stark indignation i
hela den icke-kommunistiska världen. I begriplig oro för Pasternaks
öde har rentav röster höjts mot
Svenska Akademien. Man har bl. a.
menat att denna höga församling
visat dåligt politiskt omdöme då
den utsatt en författare för så stora
personliga risker. Till dylika argument – liksom till de kommunistiska beskyllningarna mot Akademien för att ha engagerat sig i en
komplott mot Sovjetunionen –
kan anmärkas, att om Akademien
lät sina litterära ställningstaganden påverkas av politiska bedö-
manden den inte längre skulle
handla som en akademi utan som
en politisk instans. I detta fall har
den uppenbarligen icke följt annan
ledstjärna än sitt eget litterära omdöme – och följaktligen på rätt
sätt förvaltat sitt namn och sin
uppgift. Konsekvenserna av en de
prisutdelande organens politiska
bedömning skulle ju bli undersökningar hos och kanske rentav förhandlingar med myndigheterna i
ett land, där man befarade att priset skulle medföra påföljder för
mottagaren. Vetenskapsakademien
kunde sålunda komma i den situationen att den måste undersöka om
en påtänkt pristagare i fysik vore
persona grata i det egna landet eller om han på grund av personliga
förhållanden, tillhörighet till oppositionell grupp osv. kunde bli
utsatt för förföljelse från detta
lands myndigheter på grund av ett
pris.
Det skulle emellertid vara begripligt om regimen i Kreml uppfattat valet av Pasternak som ett
ovanligt illasinnat och raffinerat
drag i det kalla kriget. Man ställdes inför ett pinsamt dilemma: att
antingen ingripa mot Pasternak
och därmed ge syn för västmakternas sägen i kritiken av Sovjet eller
att hålla god min i elakt spel och
därmed riskera att vissa för regimen farliga ideologiska processer
i Sovjetunionen och vissa vasallstater blev än mera svårbemästrade.
Å ena sidan ett bakslag i kampen
om världsopinionen- å den andra
skadliga återverkningar inom den
egna opinionen. Man valde att försöka gardera sig mot riskerna för
det senare.
Varför?
Frågan tillhör det slags problem
där endast förmodanden är möjliga. Men temat är så intressant
484
och väsentligt att några spekulationer kan vara motiverade – om
inte annat så för att påpeka att
den ryska ledningens reaktion gentemot Pasternak bör ses mot en
mera vidsträckt bakgrund än den
litteraturpolitiska.
Denna är visserligen betydelsefull nog. Som Anton Karlgren just
visat i en artikelserie i denna tidskrift gör för närvarande Kreml intensiva ansträngningar inte bara
för att hålla nere oppositionella
tendenser bland de ryska författarna – vilket inte är svårt i en
autoritär stat – utan också för att
förmå dessa författare till skapande insatser efter av regimen anvisade riktlinjer – vilket är svå-
rare. Att acceptera Pasteroaks upphöjelse till Nobelpristagare hade
sannolikt starkt motverkat denna
politik och därtill kunnat leda till
fortsatt förhärdelse inom de oppositionella författarkretsarna, som
rentav kunnat vinna ny jordmån
för sina irrläror.
Denna författaropposition är
emellertid bara en av de ideologiska oroshärdarna i Sovjetunionen. studenterna och överhuvudtaget de unga akademikerna är
som bekant en annan. Denna ungdom har på ett helt annat sätt än
under Stalins tid tillgång till västerländska böcker, tidningar och
tidskrifter. Den läser och diskuterar. De högskolebildades antal och
därmed deras inflytande på de
andra medborgarna växer i rask
takt. Även detta är en faktor av betydelse för regimens ideologiska
politik. Om Sovjetunionen skall
hinna med i konkurrensen med
västmakterna måste ett växande
antal ungdomar ges högre teknisk
utbildning. Men den moderna industristaten kan inte bara bygga
på ingenjörer. Den måste också ha
t. ex. lärare och jurister i allt större
antal. Sistnämnda kategori kan antagas ge Kreml allt större bekymmer.
Under det senaste decenniet har
en tilltagande opposition hos de
ryska juristerna mot polisstats- och
terrormetoderna kommit till uttryck. Denna opposition gjorde sig
gällande redan under de sista åren
av Stalins levnad. Efter hans död
framträdde den i många olika former, bl. a. i en serie avhandlingar
från de juridiska fakulteterna, där
man – givetvis i den marxistiska
ideologiens terminologi – framställde krav på ökad medborgerlig
frihet och rättssäkerhet. Särskilt
rättssäkerhetskraven framfördes
med skärpa. I detta stycke synes
den kritiska juristopinionen i Sovjetunionen ha haft en bred förankring inom det ledande skiktet av
administratörer. Eftersom avtalade
prestationers fullgörande i Sovjetunionen icke som i västerlandet i
sista hand garanteras genom sanktioner i form av skadestånd utan
genom straffrättsliga påföljder i
form av straff för ämbetsbrott,
ligger det i högsta grad i ämbetsmännens intresse att straffprocessrätten ger effektiva garantier mot
godtycklig förföljelse av politiska
eller andra skäl. När den statliga
administrationen omfattar nästan
hela produktionsapparaten förstår
man vilket mäktigt tryck, som utövas av detta statsämbetsmännens
spontana intressekrav. Juristopinion och allmän ämbetsmannaopinion går här hand i hand.
Denna reformrörelse har hittills
lett till partiella reformer av straffprocess och straffrätt, genom vilka
bl. a. det stalinistiska förfarande,
som möjliggjorde även dödsdomar
på administrativ väg, avskaffats.
Sedan flera år pågår också arbetet
på en allmän strafflagsreform –
hur långt detta fortskridit är emellertid ovisst. Att den hemliga sä-
kerhetspolisens maktställning på
ett avgörande sätt beskurits är välkänt, och även denna åtgärd bör
ses mot bakgrunden av det icke direkt politiskt engagerade ämbetsmannaskiktets trygghetskrav. Med
tanke på detta skikts utomordentliga betydelse torde det inte vara
för djärvt att räkna med såsom väl
tänkbart att reformerna på det
rättsliga området efter hand kommer att fortsätta och på längre
sikt innebära ett ytterligare närmande till västerländska rättsliga
institutioner och ideal. Även om
djungelns lag skulle fortsätta att
råda i toppen på den politiska hierarkien – vissa tecken på en konstitutionell bindning även härvidlag finns – hindrar detta inte att
samhället nedanför denna topp kan
komma att präglas av alltmera
485
strängt lagbundna former. Det
finns flera intressanta historiska
motsvarigheter till en dylik utveckling – här kan det vara tillräckligt att erinra om att vissa av den
romerska rättsbildningens glansperioder inföll under maktberusade
caesarers herravälde.
Dessa utvecklingstendenser och
deras återverkningar på det ideologiska planet torde tillhöra regimens svåraste problem. Man kan
endast bryta dem genom att helt
och hållet återgå till polisstats- och
terrormetoderna. Men är detta numera möjligt? I varje fall måste
man fördröja och kanalisera de
olika processerna så att kontrollen
över utvecklingen och särskilt den
ideologiska åtminstone nödtorftigt
kan bevaras.
Här har man särskilda hänsyn
att taga. Den kinesiska kommunistledningen har med oro och ovilja
iakttagit vad man uppfattar som
en släpphänthet från Kremls sida.
Kineserna själva befinner sig ännu
på »det stalinistiska stadiet»; den
»folkdemokratiska diktaturens» absoluta kontroll över människorna
– med alla medel – framstår för
dem som själva grundförutsättningen för det kommunistiska samhällsbyggaodets framgång. Nu
måste de med smärta och förargelse se hur ryssarna, deras föregångare och läromästare, sviker de
gemensamma idealen. Det finns
starka, om också väl dolda motsättningar mellan Sovjetunionen
och Kina, beroende på ekonomiska
486
och demografiska faktorer. Till
detta kommer den redan utbildade
ideologiska motsättning, som blivit
en följd av det ryska samhällsskickets oavsiktliga orientering mot
västerländska förhållanden. För regimen i Peking borde den ryska
författaroppositionen, inte minst
Pasternak, te sig som ett farligt
ogräs, som måste ryckas upp med
rötterna innan det hunnit rota sig
RADIKALT
En kritisk brevskrivare uppges en
gång ha sammanfattat sin syn på radions musikprogram i formeln »Skall
vi ha demokrati, så skall det vara
dragspel». Man kommer osökt att
tänka på denna smakriktning vid läsningen av »Folkhemsspegeln» i nr 7
av vår aktade kollega Tiden. Vi vill
inte undanhålla våra läsare några av
de märkligare uttrycken för det socialistiska kulturorganets stil och maner:
»Högern har inte precis lyfts upp i
några renare sfärer av det växande
väljarstöd, som fyllt dess gamla slitstarka fanor. Mera ohämmat än någonfast i och översvämma den kommunistiska trädgården.
Det tryck som Kreml utövar på
de ryska författarna, och på vilket
behandlingen av Pasternak är ett
belysande exempel, kan alltså förmodas ha en ideologisk och storpolitisk bakgrund, som osökt för tanken till litteraturens politiska betydelse i 1700-talets Frankrike och
1800-talets Tsarryssland.
sin satsar Svärd/Hjalmarson och deras skara av fiffiga reklammakare på
de halta kusar, som visat sig ge utdelning vid de senaste valslagen. Det
(avsiktligt?) förvirrade bollandet med
statsskuldsiffrorna framstår alltmer
som decenniets i särklass fräckaste
politiska bluff. . .. Lite bekymmer har
man väl att förena den flottiga välviljan med den samtidigt predikade
egoismens evangelium, men de bekymren tas till synes lätt. . . . Extra
förplägnad åt sina förhoppligen växande skaror ger högern i höst med att
plocka fram det stora undergängsmullret ur den kristna arsenalen.»

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner