Print Friendly

Litteratur Modernistisk litteraturhistoria

Av Redaktionen | 31 december 1966


1966


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

426
LITTERATUR
MODERNISTISK LITTERATURHISTORIA
Av ambassadrådet fil. lic. KJELL STRöMBERG
l denna artikel recenserar ocll
diskuterar en av vårt lands
främsta kännare av den franska
kulturkretsen, ambassadrådet,
fil. lic. Kjell Strömberg Bengt
Holmqvists framställning av mellankrigstidens franska, ilalienska
ocll spanskspråkiga litteratur.
Bengt Holmqvist: Den moderna
litteraturen l, Albert Bonniers
förlag, 85:-.
En unison presskör, förstärkt av ett
flerfaldigt radioeko, har som en pionjärgärning, ett enastående litterärt evenemang hälsat Bengt Holmqvists omfångsrika, i många avseenden förtjänstfulla framställning av mellankrigstidens franska, italienska och
spanskspråkiga litteratur Den moderna litteraluren l. Förklarlig blir denna entusiasm med tanke på att boken
ursprungligen avsetts att ingå i Bonniers allmänna litteraturhistoria, vars
sista delar knappast hållit vad början
lovat. l\lot denna bakgrund ter sig
Holmqvists arbete, vari han uppenbarligen djupt engagerat sig, som ett
klart skinande ljus i mörkret.
Detta mörker är dock icke så nattsvart som förlaget och älskvärda kritikerkolleger i rörande samförstånd
hävdat. Mellankrigstidens litteratur på
romanskt språkområde kan inte gärna
betecknas som terra incognita. Den
har, i varje fall vad beträffar Frankrike, det i detta sammanhang viktigaste landet, varit föremål för talrika
både specialstudier och sammanfattande framställningar på många språk,
även på svenska. Bengt Holmqvist är
endast den till datum siste i raden av
mer eller mindre tillförlitliga skildrare av denna epok, som han – i likhet med sina flesta föregångare –
icke tvekar att räkna till ”de stora perioderna i Frankrikes litterära historia”. Eftersom det franska avsnittet
upptar lejonparten av bokens 500 sidor och genom sin mycket personliga
hållning inbjuder till diskussion, må
det tillåtas anmälaren att i det följande huvudsakligen uppehålla sig vid
detta.
Att författaren haft att brottas med
särskilda sYårighctcr i uppläggning
och disposition av sitt material ligger i öppen dag och får delvis tillskrivas omständigheter som han själv inte
varit herre över, eftersom han – trots
den formella utbrytningen – nödgats
eller ansett sig nödgad att ansluta sin
framställning till närmast föregående
del av det Bonnierska samlingsverket. I denna del, som fått den underliga titeln ”Från Baudelaire till första
världskriget”, har två av mellankrigstidens mest inflytelserika franska författare – Valery och Claudel – tagits upp till visserligen flyktig behandling; dc lyser nu på ett fatalt sätt med
sin frånvaro i Holmqvists bok, där de
självfallet bort figurera på framträ-
dande plats, ehuru deras debut inföll
före 1914. Som portalfigurer till epoken får han nu nöja sig med att presentera Gide och Proust, ävenledes i
full aktivitet under seklets första decennier. Något väsentligt nytt har han
visserligen inte att säga om dem, men
det finns heller ingenting väsentligt
att invända mot den måttfulla karakteristiken och värderingen av verk och
personligheter. Han har säkerligen
rätt i att det är ”moralisten (vore det
inte riktigare att skriva immoralisten?) och dagsboksförfattaren” Gide,
icke den litteräre reformatorn, som
eftervärlden längst skall minnas. Men
när Holmqvist vill göra också Proust
till moralist genom att låta honom
upptäcka idel ”idioti, tarvlighet och
lastbarhet” bakom fasaden hos den lysande societet som han själv med hull
och hår tillhörde eller åtminstone ville tillhöra och som han skildrat con
amore med nästan etnografisk samvetsgrannhet, drar man öronen åt sig:
det är dock först när denna heraldiska societet infekteras av nyrika plebejiska och demimondäna element
som han kraftigt reagerar surt. Jämförelsen med Dantes Gudomliga komedi är hårddragen i överkant och
haltar betänkligt: det är inte ett återfunnet paradis som uppmålas i slutdelen av Prousts stora romantiserade
samtidskrönika utan en karikatyrisk
ruin av den forna härligheten, sedan
krigets allt nivellerande jaggernaut
gått fram däröver.
Politisk och social bakgrund
Det är sant att i Holmqvists tidsschema 1914 icke är något epokskiljande
årtal. Kriget, menar han, kunde visserligen uppfattas som en katastrof
även på det andliga planet, men ”nå-
gon skarp gräns bildar det inte, i vissa avseenden bildar det inte någon
gräns alls”. Framför allt gällde detta
diktens formspråk, för honom det
enda verkligt betydelsefulla – som
om i det Frankrike, som nyss upple- 427
vat en ödletid och åter såg Apokalypsens ryttare klart avteckna sig mot
en mörknande horisont, den litterära
utvecklingen kunnat förlöpa under
lika idylliska villkor och i lika lufttomt rum som i vårt fredade land.
Från höjden av sitt elfenbenstorn kan
denne finlandssvenske estet, som dock
är politices magister och bör ha känt
eldens återsken sveda eget skinn i tidiga ungdomsår, inte se annat än att
diktare och konstnärer måste reagera genom ”en kolonisation av det
overkliga eller – med ett ord som efter hand blev ett nyckelord – det
absurda”. Och detta vid en tidpunkt,
då de mest olikartade andar i tätgruppen – Gide såväl som Mauriac, Giraudoux såväl som Malraux – kände sig
kallade att vara med i en kamp, som
inte gällde formella subtiliteter utan
den civiliserade människans elementäraste fri- och rättigheter, med andra ord: själva den hotade grunden för
allt konstnärligt skapande.
Med blickfältet så inriktat kan det
inte förvåna att framställningen av
den politiska och sociala bakgrunden
till det sjudande litterära liv, som utvecklades under perioden, blivit inte
bara av enklaste slag utan också på
flera punkter direkt missvisande. Så
okänd och outforskad är dock icke
dessa dramatiska decenniers historia
att ett närmare studium av vederhäftig handbokslitteratur icke kunnat ersätta bristen på personlig erfarenhet;
författaren hade då inte behövt hålla
sig till notoriska mytomaners försåtliga ”viskningar om oerhörda avslö-
janden” av ”en korruption som gick
djupare än de flesta anat”. Den var
dock inte värre än att Frankrikes förvisso ofta växlande och svaga regeringar kunde hålla både den svarta
och den bruna pesten stången tills
landets militärt besegrades.
Till denna fundamentala svaghet i
428
författarens Frankrikebild kommer
hans totala otillgänglighet för två av
de starkaste strömningarna i tiden:
den nationella och den religiösa –
den ena som den andra en viktig inspirationskälla till skedets långa rad
av romaner och bekännelseskrifter i
självprövningens tecken. Vilken mening man än må ha om Charles (icke
Andre!) Maurras och den sinnrikt
komponerade häxbrygd av integral
nationalism, kunglig statssocialism och
latinsk racism, varmed han fängslade
generationer av akademisk och annan
ungdom, ja till en tid så höga andar
som Gide och Malraux, med den vulgärpatriotiska ”treenigheten tronenaltaret-penningpåsen” hade denna
förkunnelse föga eller intet att skaffa,
i varje fall icke med denna treenighets sista led. I jämförelse med vissa
nykatolska sprakfålar finner Holmqvist dock l\Iaurras ”på ett annat sätt
rumsren”, vad nu detta eleganta epitet skall betyda. l\Icn hans försäkran
att kyrkans martyrpose efter skilsmässan från staten på intellektuellt håll
”inte fick mycket stöd annat än hos
den ultrareaktionära Action Fran~aise”
håller icke streck, och hans påståendc att avkristningen fortsatte att vara
en massrörelse under mellankrigstiden
är fullständigt gripet ur luften. Till
kyrkans vältaliga försvarare redan
före 1914 hörde inte bara intellektuella högerledare som Barres och l\Iaurras utan också socialistiska folktribuner som Jaures och Peguy. Att i
Frankrike under mellankrigstiden en
stridbar katolicism av klart liberalt
kynne växte sig stark för att under
fjärde republiken alternera vid makten eller dela denna med det socialistiska partiet har helt undgått Holmqvist: ”korrelationen mellan religion
och allmänt mörkmannaskap” förefaller denne tvärsäkre ljusbringare ”uppenbar intill ofrånkomlighet”. Den
nythomistiska linje varpå den katolska spekulationen växlades in genom
en encyklika av Leo XIII (icke Leo
XII, död 1829!) och som fick ett kraftigt, säkerligen opåräknat stöd genom
Henri Bergsons nya kunskapsteoretiska rön, uppkallar slutligen Holmqvist
till denna magistrala deklaration: ”Det
hör till saken att fransk filosofi över
huvud förblev rätt outvecklad!”.
Den katolska renässansen
Icke förty är hans presentation av
den katolska renässansens litterära fö-
reträdare varken blottad på intresse
eller sympati, givetvis växande i omvänd proportion till styrkan och äktheten av det religiösa sinnelaget. Han
uppskattar l\Iauriac som artist och finner honom erinra om William Faulkner – en långsökt parallell som möjligen kan motiveras med de fräna sexdimmor vari båda gärna insveper sina
provinsiella ödestragedier. Att l\Iauriacs sedan tidig ungdom fixerade
grundsyn på människan som ett kluvet dubbelväsen på gott och ont, hemfallet åt sina passioner utan hjälp
ovanifrån, helt bottnar i de stora
franska 1600-talsförfattarnas kristet
färgade antika ödestro och inte är en
genom läsning av Dostojevski, Gide
och Proust vid mogen ålder tillägnad
visdom har Holmqvist tydligen inte
gjort klart för sig. Vida mer beundrar han en självupptagen, kallblodig
spekulant i religion och sexualitet av
olika slag som l\Iarccl Jouhandeau –
”originell intill vanvett, av sinister genialitet”, ehuru ”ett monstrum av pet·-
vers tjatighet”. Hur fullkomligt främmande han står för det katolska Frankrike röjer Holmqvist ofrivilligt då han
med outsägligt förakt talar om ”en
småstadshåla vid namn Saint-Bcnoitsur Loire”, dit en surrealistisk konvertit, l\Iax Jacob, förlade sina andliga övningar. Denna ”håla” är – liksom Solcsmcs, där skaldebrodern
Pierre Revcrdy sökte frid för sin oroliga själ – en av landets förnämsta
Yallfartsortcr, vars ryktbara kloster
med anor från Karl den Storcs tid
torde vara välkänt även av litterära
sYcnska konvertiter.
En reproduktion i färg av en efemär dadaistisk publikation utgör den
holmqYistska bokens något förbryllandc omslagsbild. Den får sin förklaring, när man gör sig reda för att bokens vidlyftigaste kapitel, nära hundra sidor starkt, är ägnat den dadaistiska, surrealistiska och absurdistiska
poesin, enligt Holmqvist den franska
mellankrigstidens ojämförligt viktigaste insats. Den självkorade surrcalisthövdingen Andre Breton säges ha
varit en lika betydelsefull impulsgivare under epoken som Andre Gidc,
och hans kamporgan – med det mycket neutrala namnet Litterature –”ett
centrum för den våldsammaste upproriskhet som någonsin varit hopad
inom en krets av unga franska författare”. I verkligheten har denna outtröttliga idespruta – som inte ens
Holmqvist kan helt frita från ”tokerier” – utanför sin lilla krets av
trogna alltid betraktats som ett pittoreskt original, en reklamkunnig cenakelstorhet och en medelmåttig poet,
yars fiktiva ledarroll, ganska snart utspelad, nog närmast är jämförlig med
den som kan ha utövats av en Lorenzo Hammarsköld och hans Polyfcm i
dc svenska nyromantikernas krets –
för att nu välja en historisk, knappast
längre förargelseväclwnde inhemsk
parallell, ehuru färskare jämförelseobjekt utan tvivel kunde uppletas. Den
diktning av mycket olika art och värde, som brukar sammanfattas under
termen surrealism, har sina rötter
å ena sidan – den som vetter åt det
skapande intellektet – i :\Iallarme och
Valery, å den andra – (len som vet- 429
ter åt det undermedvetnas fruktbara
kaos – i Claudel och Apollinaire, icke
i en Bretons lidelsefulla teoretiserande över Freud, l\Iarx och Hegel, ”modeklassikern” Lautreamont och den
återuppgrävde gamle satyren markis
de Sade, varmt hyllad för ”sin avgrundsdjupa kunskap och sin grymma frihet”.
Den nya poesien
I den långa sviten porträtt av den
första ”surrealistiska” poetgenerationen visar Holmqvist på ett övertygande sätt sin förmåga att njutbart variera ett ganska enformigt temamaterial när han är hundraprocentigt med
på noterna. En annan sak är att denna nya poesi knappast slog igenom
förrän på fyrtio- och femtiotalen och
på få undantag när – Eluard, Aragon, Rene Char, Saint-John Perse —
alltjämt är förbehållen en mera exklusiv läsekrets. Xnnu mot trettiotalets slut var det ett omtyckt debattämne i parispressen varför lyriken var
saligen avsomnad efter att ha nått sin
höjd- och slutpunkt på fransk jord
med Valery och Claudel. l\Ian tröstade
sig med att det hämmade lyriska flö-
det sökt sig nya flodfåror i den berättande prosan och framför allt i den
nya dramatik som i Giraudoux och
Cocteau hade sina mest fantasifulla utövare. Det har också varit och är fortfarande en allmän mening inte bara
bland franska litteraturhistoriker att
mellankrigstiden var en magnifik
blomstringstid för fransk teater i detta ords alla betydelser. Holmqvist är
av annan mening: ”det fanns gott om
skickliga skådespelsförfattare, men det
fanns ingen motsvarighet till den vitalitet som kännetecknade lyriken under samma period”.
l\Iotiveringen till detta överraskande domslut får man i kapitlet om
l\lontherlant: varken när det gäller honom eller periodens andra teaterförfattare i första planet finner Holmqvist några anknytningspunkter till
”det samtida antitesmönstret BrechtBeckett” – varförutan de inte kunde
påräkna något större intresse! 1\lontherlants rena stilteater, numera ingå-
ende i den stående repertoaren på
Comedie-Fran~aise, får betyget ”pseudo-etisk och pseudo-religiös”; Pagnol
och Bourdet, som båda hade det oförlåtliga felet att vara kvicka, avfärdas
på ett par rader som enkla fäsörer i
lättaste viktklass ”utan framtid bortom den rådande glömskan” (de ha
lJåda upplevat framgångsrika repriser
de senaste säsongerna), men Giraudoux får en klapp på axeln inte bara
för sin ljusa magi utan också som ett
stycke ”teaterjournalist” nära nog i
Brechts anda. Det kan knappast direkt förebrås Holmqvist men väl författaren till föregående del av den
bonnierska litteraturhistorien att hela
den sociala, psykologiska och satiriska samtidsdramatik – från Curel till
Brieux, från Porto-Riche till Bataille
och Bernstein, från l\lirbeau och Courteline till det oförskämt roliga dioskurparet de Flers och Caillavet –
som under ett femtiotal år dominerat
fransk scen, fullständigt fallit bort.
Förmodligen hade Moliere, om han
levat nu, vederfarits samma begravning i tysthet, i varje fall den Moliere
som skrev Les precieuses ridicules
mot sin tids poetiska tungomålstalare.
Holmqvist har dock upptäckt åtminstone en samtida dramatiker ”som
man oreserverat kan kalla geni”, men
det är en belgier: Michel de Ghelderode, representant för den ”grymhetens metateater” som den halvt sinnessjuke särlingen Antonin Artaud,
för vilken det artikulerade språket var
en styggelse, lanserat i Frankrike. Det
var en teater som skulle framställa
”världens allmänna dårhusmässighet”;
och detta ”med ceremoniell tydlighet”, under flitigt anlitande av ”paniska skratt och mäktiga väderutsläpp”. Artaud som teaterreformator
jämställes av Holmqvist generöst nog
med Copeau; så vitt jag förstår, har
hans lilla experimentscen endast satt
varaktig frukt i våra dagars s. k. happenings, i den mån dessa i regel mera
men- än hjärtlösa practical jokes
skall betraktas som en dramatisk
genre. Visserligen spelade han en gång
Strindbergs Drömspel, men det var en
jämmerlig föreställning, som med rätta blev utvisslad.
Den nya berättargenerationen
Låt oss lämna kapitlet teater: det är
en konstart som Holmqvist uppenbarIigen saknar både sinne och intresse
för, i den mån den inte bereder honom tillfälle att motionera sina speciella käpphästar, vilkas framförande
i frihet dock tillhör ett senare skede.
När han slutligen kommer fram till
den nya berättargenerationen, hotar
han åter med pekpinnen: ”på de högsta nivåerna var romanen efter Proust
och Gide en problematisk genre, inte
en given form att naivt bruka enligt
allmänt godtagna regler”, vid risk att
i så fall hänföras till ”litteraturens undervegetation”. Därmed menas här så-
dan literatur som vanligt bildat folk
– inte bara blaserade recensenter och
förlagstjänstemän – verkligen läser. I
sin vedertagna betydelse borde annars
denna term vara alldeles särskilt tilllämplig på en författare som Holmqvist sätter mycket högt: den gallsprängde cynikern och kanske ofrivillige ”kollaboratören” Celine, vars
fråsseri i ”la vacherie universelle”
och på sin tid chockerande språkliga
”verdeur” helt enkelt är en litterär inmutning av den på mustig slang improviserade tanke- och föreställningsvärld, som alltid levat i samhällets
bottenskikt och satte friska skott –
även på tryck – i det första världskrigets av lekt och lärd gemensamt
upplevda skyttegravsgehenna. Man finner motsvarigheter redan under den
stora revolutionen, då en självmedveten ”folkets son” som Restif de la Bretonne på samma sätt utnyttjade gatans ohämmat flödande, ofta råa språk
för hårdkokt samtidsskildring. Att Ccline genom sitt första och – åtminstone vad de inledande ögonblicksbilderna från frontlivet beträffar – ytterst
fängslande specimen i genren skulle
ha spelat en roll jämförlig med Prousts
är en grotesk överdrift, även om ”absurditetens Shakespeare” – för mindre går det inte av – lästs med utbyte
av den unge Sartre och kanske verkat stilbildande på irländaren Beckett,
när denne vid mogen ålder började
skriva sina böcker på franska.
Celine får som kulminerande topppunkt avsluta en lång, mycket brokig
rad ”berättare och äventyrare”, närmast föregången av Malraux, som litet misstroget men mycket välvilligt
skärskådas genom egna och andras
glasögon. Relativt uppskattande och
fint nyanserad är också karakteristiken av ”den tänkande luftbrevbäraren” (!) Saint-Exupery, jämte Malraux
– och Camus – Frankrikes f. n. mest
läste författare enligt en färsk bokhandelsstatistik. Varifrån Holmqvist
fått sin uppgift att ”storkaiden” (!) de
Gaulle ”bevisligen hatade honom för
att han 1940 for till New York i stället för till London” skulle vara intressant att veta; det är dock inte så
länge sedan generalen-presidenten lät
Malraux, sin högtbctrodde kulturminister, med ett gripande tal inviga en
minnestavla över Saint-Exupery i själ- 431
va Pantheon vid sidan av Guynemers
– en annan spårlöst försvunnen luftens hjälte från förra kriget. Den enda
gång de Gaulle veterligen gett fritt
lopp åt sina litterära antipatier var
väl när han inlade sitt veto som statschef mot ett planerat inval av Paul
Morand i Franska akademien – en
intervention som i hög grad borde tilltala Holmqvist, eftersom han i sin bok
tilldelat denna det krigsmärkta Europas första expressionistiska skildrare
en blygsam plats bakom den skäligen
konventionelle litteräre reportern Maurice Bedel.
Jag är inte tillräckligt hemmastadd
i nyare spansk och italiensk litteratur för att våga eller vilja inlåta mig
på en lika ingående granskning av
dessa avsnitt i Holmqvists stora arbete som nyss ägnats det franska huvudstycket, men det är knappast nödvändigt: samma subjektiva syn och
allmänna tendens präglar även här redogörelsen för verk och författare,
icke så få säkerligen nya bekantskaper för flertalet svenska läsare. Hans
repertoar av namn och boktitlar är
liksom i det franska avsnittet över
måttan rik, men han har otvivelaktigt
läst det mesta och kan flyhänt referera sin lektyr. Därav får arbetet sitt
obestridliga och självfallet mycket betydande värde som encyklopediskt
kompendium. Som historisk framställning lider det av godtyckligt tillrättalagda perspektiv och värderingar utifrån en mycket tidsbunden och lokalt modebetonad ståndpunkt. Det är
inte en modern utan snarare en –
sit venia verbo – modernistisk litteraturhistoria Bengt Holmqvist åstadkommit. l\Ien det är kanske just vad
han åsyftat.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

Läs mer

webshop_banner