Print Friendly

Litteratur – Militärer och politik

Av Redaktionen | 31 december 1970


1970


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Litteratur
BIRGER HAGARD:
Militärer och politik
Politisk förändring har på senare tid blivit ett
av huvudobjekten för den statsvetenskapliga
forskningen. Med tanke på den roll som den
våldsamma förändringen spelar är det naturligt, att denna blivit föremål för ett ingående
studium. Den amerikanske statsvetaren Crane
Brinton har i ett arbete från 50-talets början,
The Anatomy of Revolution, som nu närmast
är en klassiker, försökt påvisa de gemensamma
drag, som återfinnes i revolutioner. Engelsmannen Samuel P. Huntington ägnade några
år senare särskild uppmärksamhet åt militä·
rens roll i The Soldier and the Staote. En än
mera ingående analys av detta lintressanta fenomen presenterades 1962 av hans landsman
S. E. Finer i The Man on Horseback, som
helt nyligen översatts till svenska under titeln
Militärens roll i politiken (Aldus 1969, 19: 50).
Militären, framhåller Finer inledningsvis,
utgör i egenskap av en sj-älvständig politisk
kraft ett egenartat politiskt fenomen, som är
både bestående och djupt rota:t. Rent allmänt
antas det ofta, att de väpnade styrkoma »naturligt» skulle lyda den civila makten. Några
sakskäl för detta finns emellertid inte. I stället
borde man, säger författaren, fråga varför inte
militären engagerar sig i politiken. Militären
har nämligen speciella egenskaper, som under
vissa omständigheter gör det naturligt för den
att spela en politisk roll. De militära särdragen är en starkt centraliserad ledning och en
fast hierarkisk sammanhållning, kännetecknad
av disciplin. Till detta kommer väl utvecklade interna kommunikationer och ofta en särskild kåranda. Det finns i själva verket enligt
Finers mening blott en politisk maktfaktor,
som är jämförbar med militären, nämligen de
kommunistiska »lekmannaarmeema».
Men militären har också påfallande politiska svagheter. Dit hör oförmågan att kunna
administrera annat än primitiva samhällen. Det
har i praktiken visat sig omöjligt för militärer
att leda administrationen i ett högt utvecklat
land, vars förhållanden kännetecknas av en
avancerad arbetsfördelning med många servicefunktioner. Där krävs en mångfald organisationer och institutioner, på arbetsmarknaden
och annorstädes, med en yrkesbyråkrati och
specialister av olika slag. Det bästa exemplet
härpå är, att det var omöjligt för den allierade
ockupationsmakten att klara av förvaltningen
av Tyskland och Italien utan hjälp av civila
experter.
För en militärintervention krävs i allmänhet
att tre faktorer är för handen: motiv, politisk
stämning och tillfälle. Bland motiven spelar
känslan av att vara »nationens räddare» en
stor roll. Armen står utanför politiken och griper in antingen för att »rensa upp i det politiska träskeb eller för a:tt vara skiljedomare.
Nationell besvikelse och förödmjukelse över
lidna nederlag, orsakade av en »försumlig»
politisk regim, kan i vissa fall ge upphov till
en för militären gynnsam politisk stämning.
I krig dominerar alltid militären men öppna
eller latenta kriser in<>m landet kan likaledes
leda till att.ett tillfälle yppar sig.
Den politiska kulturens roll
Sannolikheten för en militärinteiVention beror,
konstaterar Finer som en av sina centrala
teser, i hög grad på den politiska kulturens nivå. Avgörande är legitimitetsfrågan, dvs om
det hos den stora allmänheten finns ett omfattande stöd för de fastställda procedurerna för
maktens överförande och en klar uppfattning
om var auktoriteten i samhället bör ligga samt
en vägran att uppfatta andra maktcentra som
legitima. Lika väsentligt är det, att samhället kännetecknas av att allmänheten är engagerad i en mångfald olika organisationer av
skilda slag, politiska partier, fackföreningar
et<:.
Där dessa förutsättningar finns, kan man
tala om en mogen politisk kultur. I dessa länder betraktas varje militärintervention som
oförsvarlig och otänkbar. Till denna grupp
räknas t ex Storbritannien, USA, de nordiska
länderna, Schweiz, Kanada, Australien och
Nya Zeeland.
48
En andra grupp har alla förutsättningar gemensamma med den första utom i ett bestämt
avseende. Frågan om procedurerna för maktens överförande och var suveräniteten skall
ligga är föremål för starka meningsskiljaktigheter vid olika tillfällen. Detta är länder med
utvecklad politisk kultur. Dit förs t ex Tyskland och Japan under mellankrigstiden, Frankrike från tredje republiken fram till våra dagar samt Sovjetunionen. I sådana länder kan
militären räkna med ett kraftigt motstånd från
allmänheten i händelse av en intervention.
I en tredje grupp återfinnes länder med låg
politisk kultur. Där är allmänheten svagt organiserad, har begränsade politiska vyer, och regimens institutioner och handlande är omstridda företeelser. I dessa länder kan inte
allmänheten väntas motsätta sig en militärintervention alldeles beslutsamt. Till gruppen
hänföres i toppen bl a Spanien och Turkiet,
i botten åter •t ex Egypten, Irak och Pakistan.
Den fjärde gruppen omfattar länder med
en minimal politisk kultur, sådana där vilken
regering som helst av praktiska skäl kan ignorera den allmänna opinionen, t ex Haiti, Paraguay eller Kongo.
Den militära interventionsnivån står i direkt överensstämmelse med den politiska kulturen. Fyra nivåer urskiljes av Finer i stora
drag: påverkan (kan vara helt legitim; längre
än så går inte militären i den första gruppen),
utpressning (det längsta vartill militären i regel sträcker sig i grupp två), störtande av en
regering men ersättande av denna med en ofta
civil regering (grupp tre) samt avskaffande
av en regim och ersättande av denna med oftast en ren militärregering (vanligt i grupp
fyra).
Vägen tillbaka
I detta sammanhang inställer sig frågan i vilken utsträckning som militären ger upp sin
maktutövning. Tre faktorer påverkar enligt
Finer ofta militären att dra sig tillbaka. Dels
inträffar det ofta, att den ursprungliga gruppen konspiratörer splittras, dels uppstår lätt intressemotsättningar mellan medlemmarna av
en härskande junta och de alltjämt aktiva
truppofficerarna, och dels råkar militären ofta
i politiska svål’igheter på grund av i regel
ganska dåliga förutsättningar för att lösa politiska uppgifter. Endast undantagsvis har det
inträffat, att rent militära regimer omvandlats
till civila. Typexempel är Mexico och Kemal
Atatiirks Turkiet. I båda fallen var det dock
fråga om en förvandlingsprocess, som omfattade flera decennier.
Fröet till de militära interventionerna återfinnes i den franska revolutionen och det första kejsardömet. Då proklamerades på allvar
dogmen om folkets suveränitet. De flesta terroraktionerna liksom andra åtgärder genomfördes i folkets namn, dock utan att detta nå-
gonsin tillfrågades. Samtidigt bredde nationalismen ut sig. Bataljerna utkämpades av stora
folkliga arrneer, inpyrda med nationalistisk
agitation. Under 1800-talet blev också officerskårerna i hög grad professionella. Officersyrket blev i verklig mening ett yrke med starka
krav på god utbildning. ·
Militärinterventionerna har varit vanligast
förekommande bland de många stater, som
tillkommit allt sedan 1800-talets början. Nationalismen och folksuveränitetsdogmen är de
teorier, som ligger bakom de nya staternas
uppkomst. Det är emellertid paradoxalt, på-
pekar Finer, hur dessa doktriner sedan självständigheten väl vunnits verkar i hög grad
splittrande. De nya staterna är sällan nationer,
och tribalismen gör sig gällande under åberopande av folksuveräni·tetsläran. Den politiska kulturen är låg eller minimal. Finer anser
sig på goda grunder kunna förutskicka, att militärregimerna under överskådlig tid kommer
att vara en av de vanligaste styrelseformerna
i den tredje världen. Det finns få maktcentra,
som kan mäta sig med militären. Finer har
ingen hög uppskattning av militärrevolter eller
militärdiktaturer men menar, att betraktare
från en mogen politisk kultur inte behöver
känna sig stå inför något moraliskt dilemma
i de många fall, då de civila krafterna är så
svaga, att militärerna vad som än händer kommer att dominera politiken. Vi behöver inte
»godkänna» något. »Vår uppgift blir endast
att konstatera ett faktum. Vilken vår privata
åsikt än må vara om sådana regimer, måste
vi inse att det allmänna tillståndet i samhället gör dem oundvikliga.» Kanske kan man
i detta sammanhang också erinra om resultatet
av Evan Luard’s undersökning av samtliga externa konflikter åren 1865-1965, att militärregimer inte är inblandade i fler krig än några
andra regimer och inte har givit prov på nå-
gon speciell önskan att företa vä,pnade angrepp
(Conflict and Peace, s. 66).
Finers komparativa analys har utomordentliga förtjänster. Som alltid i arbeten av detta slag kan vissa generaliseringar ifrågasättas.
Det är också naturligtvis en brist, att fram- 49
ställningen endast går fram till 1960. Händelserna under 1960-talet ändrar dock inte bilden. De kan lätt placeras in i de av Finer
påvisade sammanhangen. Finers framställning
gör det lättare att förstå åtskilligt av vad som
sker. Sålunda ter sig mot bakgrund av hans
resonemang t ex den grekiska militärinterventionen inte som något särdeles exceptionellt.
En större allmän kännedom om de förhållanden, som Finer diskuterar, skulle kanske
också förhindrat TV från dess uppmärksammade fadäs att strax före jul sända pjäsen
»Kuppen i Stockholm», en tänkt kupp vid mitten av 1970-talet, där militären förutsättes
spela en aktiv roll. Som framgått har det aldrig förekommit någon militärkupp eller ens ett
kuppförsök i något land med mogen politisk
kultur. »Sån’t händer inte hän>, tycks för en
gångs skull vara ett adekvat påstående.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner