Print Friendly

Litteratur Herbert Tingstens omdömen

Av Redaktionen | 31 december 1969


1969


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Litteratur
THEDE PALM:
Herbert Tingstens omdömen
Herbert Tingstens nya bok, Gud och fosterlandet. Studier i hundra års skolpropaganda (Norstedts. Pris inb 39:50) var en
läsning att hoppas på. I början får man sin
förväntan uppfylld. Tingstens stil är lysande. Han har en förmåga att skriva en
klar och alldeles osnirklad svenska. Varje
mening .för framåt. Ingenting är påfunnet
för att skapa tillfälle att komma med en
bild eller med en oväntad konstruktion.
Tingsten briljerar med enkelheten. Man undrar om han någonsin skrivit bättre än nu.
Arbetsprestationen bakom boken är också beundransvärd. Han har gått igenom ett
stort material, utländskt och svenskt. Det
kan förefalla enkelt för en professor att
läsa skolböcker. Men för att följa andra
skiftningar fr!in bok till bok än de individuella krävs som bakgrund en verklig idehistorisk bildning.
Av kompetenta bedömare har framhållits,
att den del av boken som behandlar utlandet inneh!iller spirituella essayer, varav en
om Österrike. Den svenska delen ger inte
lika mycket. Tingsten har allts!i läst igenom
en mängd skolböcker och funnit, att de avspeglar ideer som var gängse vid den tid d!i
böckerna skrevs. Resultatet bör inte överraska. Men det framställs p!i något vis med
en pretention, som om man borde vara
överraskad. Om Tingsten hade undersökt
psalmboken på liknande sätt, hade han förmodligen funnit att den innehåller kristna
trosläror, för att inte tala om bibliska bilder, som framhävs olika vid olika tidpunkter. Inte heller detta hade varit oväntat.
Tingsten har utgått från vad han tycker
illa om, uttrycken för religion och för fosterlandskärlek. Man skall allts!i inte vänta
något positivt i hans omdömen. Hans värderingar är negativa. Tingsten har över huvud svårt att låta bli att framhålla eller
att antyda att andra är mindre intelligenta
än han själv. Gunnar Ahlströms bok om
Nils Holgerssons underbara resa kallas t ex
”ett utmärkt arbete”, men omdömet kvalificeras genast genom att det talas om författarens ”alltigenom panegyriska analys”.
Läroböcker om frihetstiden befinnas kritisera denna ur olika synpunkter. Tingsten
förklarar att han ej vill bedöma kritikens
riktighet, härtill ”saknar jag alldeles kompetens”. Sedan bedöms kritiken.
För läsaren känns det tomt att så litet
få veta, varför det skrevs p!i ett visst sätt
för 100 år sedan, och så ofta få veta, att
vad som skrevs enligt professor Tingsten var
enfaldigt. Hans omdömen är naturligtvis
värda allt beaktande. Vi har t ex av honom
lärt att vara försiktiga med att tala om
folkkaraktärer. Förr skrev man om sådana:
Tingsten visar !iterigen att detta var fel.
Logiskt sett är det förmodligen fullt riktigt att som han ironisera över skolböcker,
där man lyckas karakterisera skillnader mellan t o m olika landskaps invånare. Men i
praktiken: finns det verkligen inte, eller
fanns det inte före de vidgade kommunikationernas tid, någon skillnad mellan en
uppländsk bonde och en småländsk?
Vissa omdömen är även i en så lärd bok
som denna baserad p!i misstag. Av den
kristliga dagvisan anför Tingsten en strof
som råkar vara skriven av Wallin och som
därför bör bedömas utifrån dennes tid. Om
Hjalmar Holmquist skriver han, att en lä-
robok av honom är den enda ”där angreppen mot socialismen förbindes med antisemitism”. Det citat, som skall ge belägg
för påst!iendet, bekräftar inte detta, och
även den enklaste kännedom om Holmquist som människa gör det orimligt.
För att återgå till Selma Lagerlöf avfärdas hon p!i ett ställe jämte några andra med
orden ”p!i sin tid gångbara förfalskningar
av verkligheten”. Omdömet skall enligt
sammanhanget närmast gälla Nils Holgersson. L!it oss erkänna att den boken också
är en saga, en läsebok och ingen lärobok.
Men vad skall man säga om Gösta Berling,
eller om bönderna i Jerusalem? Är det ocksl
dl frlga om verklighetsförfalskning, eller
var det fel av en liten lärarinna pl 90-talet
att hon började skriva romaner?
Men Tingsten är sträng. En synpunkt,
bland flera, pl Anna Maria Roos’ läseböcker befinns vara att ”dl förhlllandet mellan far och mor berörs, nämns givetvis inte
den sexuella frlgan”. Nej, smlskollärarinnan diskuterade inte med 7-lringar, som
lärde sig läsa, deras föräldrars sexualliv.
Kritiken blir alltså ganska trivial. Tingstens bok, som givetvis inte är dllig eller
SVERIGE OCH VASTERLANDET
107
obetydlig, har det felet eller bereder oss den
missräkningen att den är föga inspirerande.
Författaren hör ha märkt det själv dl han
hörde den intervju pl intellektuell llgvattensnivl som gjordes med honom i radio.
Tingsten lät tllmodig, men talet om andras
dumheter dominerade. Det är sant, att vad
man väntar av Herbert Tingsten väntar
man inte av en intervjuare i Sveriges Radio. Men när man lyssnade, slogs man plötsligt av en alldeles oväntad tanke: Är kanske inte boken bättre än sl?
Ingen menar väl att Gustav II Adolf svek Sveriges sak, när han grep in i striden för protestantismen i Tyskland; tvärtom mena väl nästan alla att han
bedömde situationen rätt när han ansåg sig strida för Sverige genom att uppta
striden för det större sammanhang vari 1600-talets Sverige ingick. Det är
emellertid alldeles i analogi härmed som man måste göra gällande att arbetet
på den västerländska kulturens skydd i nuvarande läge är ett försvar för
Sverige på den bredaste och mest utsatta fronten. Men visserligen vore det
att illa tillgodose den uppgiften, om Sverige avväpnade innan andra länder
gjort det.
Eli F. Heckscher i Svensk Tidskrift 1929

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner