Print Friendly

Litteratur Gustaf Mannerheim 1918

Av Redaktionen | 31 december 1968


1968


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Litteratur
Professor ERIK ANNERS:
Gustaf Mannerheim 1918
Stig Jägerskiölds fortsättning av sin stora
och snart sagt klassiska Mannerheimsbiografi
(Bonniers 69:- kr) intar en särställning
bland förra ~rets svenska bokproduktion av
denna art. De tv~ första delarna, som behandlade Mannerheims ungdoms- och tidiga
manna~r liksom dennes tjänstgöring som
rysk officer, var en sensation framförallt p~
grund av det nya källmaterialet. Jägerskiöld
framstod där framförallt som den skicklige
arkivforskaren; det nya i Mannerheimbilden
var mindre ett resultat av en analys utan av
ett rikhaltigt och fängslande material.
En svlir uppgift
När Jägerskiöld nu givit sig i kast med uppgiften att skildra Mannerheims första stora
insats under ~ren 1918-19, den genom vilken han kom att intaga en ställning bland
Nordens historiska gestalter, har han haft
det sv~rare. Källmaterialet är omfattande,
och perioden i fr~ga har behandlats i en
m~ngfald historiska och biografiska arbeten.
Hur värdefull tillgången till Mannerheims
brev liksom resultatet av flitig arkivforskning än varit; Jägerskiöld m~ste p~ ett helt
annat sätt än tidigare själv göra tolkningar
och taga ställning. Det är betecknande för
hans fina historiska handlag att han därvidlag kunnat motsvara de högt ställda förväntningar, som ställts av en vidsträckt och engagerad läsekrets. Mer än så! Den eleganta
framställningen i de tv~ första delarna har
nu utvecklats till en litterär stilistik, som gör
den tredje delen i Mannerheimbiografien till
historia i belletristisk form.
Kanske bör man vara väl förtrogen med
de m~nga tvistefr~gorna beträffande det
skickelsedigra ~ret 1918 i Finlands historia
för att riktigt uppskatta Jägerskiölds försök
att först~ och nyansera. Han är alltid varsam i omdömena och kräver övertygande bevisning innan han tager ståndpunkt. Det
känns emellertid välgörande efter de amatörmass1gt anakronistiska ”nytolkningar” av
frihetskriget, som vi beg~vats med under senare år, att Jägerskiöld så klart visar att det
röda revolutionsförsöket var ett uppror av
landsförrädisk karaktär. Tragiken i det
hemska sk~despelet och medlidandet med
den röda sidan blir inte mindre för det!
Det ödesdigra talet
Det är endast p~ en punkt, som Jägerskiölds
förklaringar framstår som otillräckliga. Inte
ens i hans framställning blir det begripligt
hur det var möjligt att Mannerheim den 16
maj 1918 kunde intåga som triumfator i Helsingfors i spetsen för den finländska armens
segerparad för att 14 dagar senare bli tvingad att lämna överbefälet. Jägerskiölds tolkning överensstämmer med den vedertagna,
även om han kan tillfoga nya drag i bilden.
Det avgörande var Mannerheims motst~nd
mot den tyska orienteringen. Men författaren borde nog ocks~ närmare ha undersökt
och diskuterat de ledande civila politikernas,
särskilt regeringsledamöternas, reaktioner inför Mannerheims tal till senaten den 16 maj.
Visserligen torde Mannerheim ej ha syftat på
sig själv när han i spetsen för sina trupper
krävde att ”finska statsskeppets roder läggs
i en kraftfull hand, som ej beröres av partikiven”. Men vad skulle partipolitikerna tro?
De framstod i varje fall som inkompetensförklarade. Vidare kunde formuleringarna i
Mannerheims tal ge ett intryck av att han
stod främmande för den demokratiska ideologi, enligt vilken parti är fria staters liv liksom för kravet att en statsledning skall ha
folkets, icke bajonetternas mandat. En dylik slutsats hade säkerligen varit orättvis.
Mannerheim omfattade otvivelaktigt en vag
liberal ~skådning förenad med det för en yrkesmilitär naturliga och kanske inte särskilt
genomtänkta kravet p~ ordning och fasthet
i statsledningen. Men, som sagt, hur reagerade politikerna i djupet av sina hjärtan inför
114
talet. Det är en svår fråga, vars besvarande
förutsätter en ingående granskning av bl a
Svinhufvuds psykologi och tänkesätt. Något
mera skulle man i alla fall vilja veta eller få
anledning förmoda om politikerreaktionen
och dess betydelse. Undergrävde Mannerheim möjligen sina möjligheter att vinna gehör för en mera nationelllinje genom att uttrycka sig i ordalag, som i alla tider förbundits med framträdandet av militärdiktatorer?
Ålandsfrågan
Den rikssvenske läsaren påminns naturligtvis
särskilt om Ålandsfrågan och den skada, som
länge tillskyndades både Sverige och Finland, ja, hela Norden genom den svenska regeringens politik år 1918. Föreningen av
kortsynt opportunism och doktrinär fanatism hos de svenska vänsterpolitikerna får
sin välförtjänta relief i Mannerheims sakliga
och trots det svenska uppträdandet förståelsefulla hållning till Sverige. Man järnföre
den svenska februariexpeditionen till Åland,
som fick karaktären av ett hugg i ryggen på
Finlands lagliga regering och dess styrkor
med Mannerheims uttalande i ett brev den
17 februari 1918 till brodern Johan: ”Utan
att taga på något vis ställning i den Åländska
frågan tycker jag att ingen annan än vi själfva får utrusta expeditioner till Åland. Det
får ej heta att det blef en nödvändighet att
skynda dit, emedan vi ej kunde lämna hjälp.
När Finland en gång ställt sig på egna ben,
kan hvilken uppgörelse som helst träffas med
Sverige angående Åland. Det ena förslaget
synes ju lika berättigadt som det andra.”
Stig Jägerskiöld har nu sagt A så långt att
han rimligen också måste säga B, dvs. föra
fram sin biografi åtminstone till 1939 års
vinterkrig. Mannerheims personliga öden under den långa tid, nästan hela 1920- och
1930-talen, då han stod vid sidan av statsstyrelse och politik, är ju föga kända. Likaväl som Jägerskiöld givit den biografiska
bakgrunden till Mannerheims insats året
1918 och därmed möjlighet att förstå den
bättre, likaväl behöver vi veta mera om vad
som hände Mannerheim under mellantiden
fram till vinterkriget för att förstå hur han
och just han kom att än en gång bli ödets
man i Finlands nutida historia. Dessförinnan,
det är sant, måste Jägerskiöld behandla året
1919. Må fortsättningen bli början lik!

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner