Print Friendly

Litteratur Gäddorna i Långasjö

Av Redaktionen | 31 december 1970


1970


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Litteratur
THEDEPALM:
Gäddorna i Långasjö
Albin Widen, som hör till deni som i dag vet
mest om den svenska emigrationen till Amerika, har gjort en verklig kulturgärning genom
att skriva och ge ut en gammaldags bok om en
gammal man, svenskamerikanen professor
Amandus Johnson (Albin Widen, Amandus
Johnson, svenskamerikan. Med företal av prins
Bertil. Norstedts 1970. Pris häft 35 kr). Det
är en biografi av den typ som börjar med fö-
delse och barndomsmiljö och som följer före- ~ålet – i detta fall på många irrande stigar –
fram till den höga ålderdomen. Åtskilliga sidor
i boken består av direkt återgivning av bandupptagningar medan Amandus Johnson berättat, livfullt och naturligtvis personligt. Alldeles särskilt bör framhävas Widens·resonerande
noter i bokens slut. Också där framgår att han
är en beundrare av den man, som.han skriver
om, fastän litet mera kritik inte hade skadat.
Amandus Johnson är verkligen en färgstark
person som kan både beundras och kritiseras
utan att helhetsbilden behöver bli förändrad.
Johnson föddes 1877 i Långasjö församling
i sydöstra Småland sorn följd av en förbindelse
mellan »mannen av börd och kvinnan av folket». När Widen antyder vem fadern var, hade
han lika gärna kunnat tala rent ut. Fadern dog
för många år sedan, modem på 1930-talet.
Hon emigrerade 1879: hemsocknen har sedan
1850 fått avstå från l 200 människor som rest
till Amerika. Hon gifte sig där och fick familj, och för Amandus var styvfadern, vars
namn han bar, i allt hans verklige far. Familjen hamnade i Minnesota som så många andra ·svenskar, först i svenskstaden St Paul, men
andra namn i svensk emigrationshistoria kommer in i bilden: Chisago (ej att förväxla med
Chicago!), Lindstrom, Rice Lake. Från uppväxttiden finns allt med som kan berättas om
en händig smålänning. Där finns jordbruk och
skogsröjning bland indianer och jakt och tillverkning av smörkärnor och småuppfinningar
av alla de slag. Då upplevde han också kyrkbyggen för den svensklutherska församlingen,
som föräldrarna tillhörde och som hade betydelse för den unge Amandus’ utveckling.
Till bokens bästa delar hör den där Widen
följer Amandus Johnson på hans slingrande
iärdornsväg från fattig pojke på ett avlägset
nybygge i Mellanvästern till en professorsstol
i skandinaviska språk vid Princetonuniversitetet. Det är för långt att referera här men det
är kulturhistoria i bästa mening. Johnson hade
då vid 35 års ålder bakom sig sih stora bok
om The Swedish settlements on the Delaware.
Boken är ren historia, byggd på omfattande
arkivforskningar. Det kan förefalla underligt,
att en språkprofessor skrev historia, men detta
är typiskt inte bara för Johnsons mångsidighet
utari också för hans inre splittring. Han hade
tänkt sig att bli präst eller matematiker eller
uppfinnare eller mycket annat, liksom han som
professor samtidigt var garageägare och framstående i husaffärer, ibland också i tomtjobberi. Nu förde honom tre katastrofer i hans liv
fram till hans stora livsverk.
Två av dem var eldsvådor, då två färdiga
manuskript och alla samlingar till dem förstördes. (Det första handlade om Longfellow och
hans skandinaviska förbindelser. Litet hårt kan
man säga, att tack vare eldsvådan slapp amerikanerna att höra vad Tegner ansåg om de utländska översättningarna av Frithiofs saga.)
Den tredje var att hans hustru övergav honom.
Resultatet blev att Johnson lämnade universitetef ·under omständigheter, som Wirlen ej
närmare redogör för, och 1922 begav han sig,
av allting, på en etnografisk forskningsresa till
Angola. Han skulle ej varit den han var om
ej resan resulterat i ett lexikon mbundu-engelska-portugisiska, språk av vilka två var honom okända vid resans början.
Vid hemkornsten började den sista perioden i hans liv, då han i praktiskt handlande
omsatte sina forskningar om svenskheten i
Amerika. Ingen har på detta område gjort så
mycket som han. Han organiserade, eller improviserade, Delawarejubileet 1938. Han väckte minnet av svenskar som annars kanske bara
förblivit namn, från Johan Printz till John Nyström. Han tiggde pengar till och byggde med
stora .mödor och personliga uppoffringar
svenskmuseet i Philadelphia. Den fjärde katastrofen i hans liv inträffade då han av styrelsen avskedades som ansvarig för detta museum.
Låt oss säga att hans självständighet kanske
varit tröttande.
Ett särskilt drag i detta sammanhang kunde
Wirlen behandlat med mindre försiktighet.
Amandus Johnson var en monumentresare av
stora mått. Hur många granitpelare och inskriptioner han tagit initiativ till är ej lätt att
säga. En gång blev det för mycket. Under värsta depressionstid ville han få minister Wolmar
Boström att ställa sig i spetsen för en insamling av l00 000 dollars för ytterligare ett stort
svenskmonument, av Milles. Boström vägrade.
Det behöver inte tolkas så att han var en då-
203
lig konstkännare. Det kan ha varit att han
hade·gott omdöme.
Soni en drivkraft i detta långa växlingsrika
liv -ligger kärleken till svenskheten och den
romantiserade kärleken till hembygden. Amandus Johnson hörde sin gamle morfar, som
aldrig kom hem, i Chisago berätta om äpplena i Småland, saftigare än amerikanska äpplen, om jordgubbarna som smakade mycket
mera än där ute, om gäddorna i Långasjö,
som var finare än någon fisk i Minnesota.
Han vallfärdade hem, och om verkligheten inte helt motsvarade morfaderns dikt, gick det
tydligen inte att bortförklara att det fanns nå-
got särskilt som band samman Småland och
Minnesota. Det är litet gammaldags att nämna ordet, som heter fosterlandskärlek.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner