Print Friendly

Litteratur Försvar för Vilhelm Moberg

Av Redaktionen | 31 december 1971


1971


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Litteratur
THEDE PALM:
Försvar för Vilhelm Moberg
Vilhelm Moberg har alltså kommit ut med
andra delen av »Min svenska historia berättad
för folket» (Norstedts), och ingen tidningslä-
sare lär ha kunnat undgå att få veta att den
går från Engelbrekt till Dacke. Den har mötts
av en nästan enhällig hyllningskör. Hänfört
beröm för Mobergs stilistiska förmåga har understötts av uttalanden i stil med ett av en
historieprofessor, som ungefär förklarat att
Moberg är den ende geniale historikern i
Sverige.
Är detta att göra Moberg rättvisa? I fråga
om det stilistiska är svaret ja. Han skriver
svenska rakt fram. Han skriver som den som
är van att berätta. Det finns i hans stil ingenting trevande, ingenting av sökande efter
de rätta orden. En historiker brukar, om han
känner sitt ansvar, få tänka igenom uttryck
efter uttryck, sats efter sats, för att återge vad
han kommit fram till i historien som en möjlighet eller en sanning, och inte mera. Av denna prövning av ord och meningar har Moberg
till synes intet behov.
Han skriver nämligen om sig själv mot bakgrunden av svensk historia. Att så förhåller sig
framgår av bokens titel. Det framgår sedan
alldeles överväldigande vid läsningen, i denna del mer än i den förra. Där skrev han,
trogen sitt program att boken skulle handla
om folket, en historisk essayistik om det som
det inte går att skriva historia om, eftersom
källorna är så sparsamma. För det nya avsnittet har han källor tillräckligt, och passar
de inte får de verkligen skylla sig själva. Då
tillgriper han Fabian Månsson (en utmärkt
författare i sitt slag!) och gör honom till källskrift. Varför inte? »Min svenska historia»
går ut på att framföra vad Vilhelm Moberg
tycker, och om han tycker detsamma som författaren till »Sancte Eriks gård», då är ju
de båda överens.
På sådana grunder tycker Vilhelm Moberg en mängd saker om många händelser
och människor, minst kanske om de nio tiondelar av Sveriges invånare som enligt hans
eget löfte skall dominera berättelserna. Inte
oväntat tycker han bra om Engelbrekt, om
vilken han också tycker att denne »hade en
magisk makt över sitt folk» och annat så-
dant. Som smålänning tycker han om Dacke,
vilken hade den dubbla förtjänsten att han
gjorde uppror och att han kom från samma
trakt som Moberg själv. De är nog i släkt med
varandra. Han tycker illa om Karl Knutsson
Bonde, som avrättade fyra bönder utanför
Västerås, något som påpekas flera gånger; det
var otvivelaktigt illa gjort av Karl Knutsson,
kanske redan 1437, värre efter 1971 års bedömning. Allt som allt tycker Vilhelm Moberg, det tål att upprepas, både det ena och
det andra.
Även en genial historiker skulle väl till sist
bli tveksam inför allt tyckande och vilja söka
sig tillbaka till kritiska avvägningar och kanske till verkligheten. Inte så Moberg, och med
all rätt. Han ger sig inte ut för att vara historiker. Han kallar sig med ett välfunnet uttryck historievandrare. Han strövar efter eget
behag kors och tvärs genom århundraden,
väljer ut vad han vill ha till bakgrund, må-
lar upp denna med intuitiv säkerhet så att den
syns och ställer så upp sig själv emot den.
Det är storartat skickligt gjort, och anakronismerna pryder verket.
Liksom i första delen är också nu några
fristående essayer kanske de bästa. I andra
delen handlar en sådan essay om brödet, en
annan om skogen. Av dessa två är den om
skogen sådan att den en gång bör ha sin givna
plats i ett urval av Vilhelm Mobergs skrifter.
Den om brödet är inte fullt på samma nivå,
men också den särdeles läsvärd, trots några
skönhetsfläckar. Mobergs uppfattning om det
religiösa inslaget i brödbakningen är tämligen ytligt grundad, och i sin majestätiska bedömning av bonden Pavo har han, märkligt
nog, kommit att balansera farligt nära pekoralets rand.
Det är inte lätt att kritisera Moberg. Dels
skriver han alltså så bra, dels finns det, om
502
man accepterar honom som historievandrare
och inte som historieskrivare, inte stor anledning att kritisera. Man önskar honom lycka
till för fortsättningen. Närmast kommer han
att tycka illa om Gustaf II Adolf, förmodligen också om Karl IX, som var hårdhänt
JAN-OLOF SUNDELL:
Konstruktiv konservatism
En inte helt okänd socialistisk skribent brukade för några år sedan säga, att den ende
konservative intellektuelle i Sverige var Leif
Carlsson. Utan att vilja förta omdömets giltighet i och för sig beträffande Svenska Dagbladets kulturchef kan man ändå konstatera,
att vederbörande skribents sakkunskap på området måste ha varit begränsad. Omdömet
var inte sant då det fälldes, och det är inte
mer sant i dag. I själva verket finns förutom
Leif Carlsson en hel rad personer med en
konservativ grundinställning, som med rätta
förtjänar att betecknas som intellektuella. Inte minst torde läsarna av Svensk Tidskrift
vara medvema om detta sakernas tillstånd.
Även om den icke okända socialistiska skribentens omdöme alltså var felaktigt, finns det
samtidigt goda skäl att förmoda att detta synsätt är representativt för vad en dåligt informerad och ganska okunnig radikal opinion tror beträffande konservatismen i vårt
land. Den radikala standarduppfattningen om
konservatismen är utpräglat slentrianmässig.
Till att börja med sätter man ofta likhetstecken mellan konservativ och reaktionär. Om
inte detta skulle räcka, talar man i stället om
med bönder; inte precis den vanliga allmogen, dessa två. Värre blir det en gång med
Karl XII. Vilhelm Moberg ställd inför en
tragedi, eller riktigare, med en tragedi som
bakgrund: det blir ingen lätt uppgift att behärska den situationen med värdighet.
att den konservative vill slå vakt om det bestående. Det tycks vara närmast intellektuellt
och emotionellt omöjligt för radikaler att inse, att konservativa kan vara framstegsvänliga,
konstruktiva, ja t o m medvetet arbeta på
att förändra det samhälle vi i dag lever i.
Författama till debattboken »Kämpande
konservatism» (Natur och Kultur, capris 21
kr) anser att det inte bara är fullt möjligt
utan också nödvändigt att vara konservativ i
den tid vi lever i. Ett litet förtydligande kan
här vara på sin plats. Begreppet konsetvatism som det här användes innefattar i sig
åtskilligt av liberalism. Det är i och för sig
inte så konstigt. De ideologiska skillnaderna
har blivit mindre, och de konservativa är idag
angelägna att försvara och vidareutveckla värden och institutioner som de tidigare varit
motståndare till.
En bidragande orsak till den radikala vrångbilden av dagens svenska konservatism torde
vara den tämligen ringa aktivitet i samhällsdebatten som utvecklats från konservativt håll.
Konservativa debattböcker av ideologisk karaktär har varit tunnsådda på senare år i förhållande till den formliga flod av vänsterlitteratur som flödat över de svenska bokhandelsdiskarna. Under de sista fem åren är
det egentligen bara Erik Anners och Gustaf
Delin, »Framtidens politiska villkor», trion
Arfwedson, Björck och Sandebring, »Moderat samhällssyn» och Staffan Burenstam Linder, »Statsmakt eller maktstat», som man
osökt drar sig till minnes. Kämpande konservatism återgår ursprungligen på en :utikelserie i Svenska Dagbladet i början av 1971.
Förutom de där publicerade inläggen, som i
flera fall utvidgats och kompletterats, har
boken fått ytterligare tre, författade av Per G
Andreen, Anders Björck och Leif Carlsson.
Det var Uppsalaprofessorn Stig Strömholm,
som inledde diskussionen i Svenska Dagbladet, och det är också hans inlägg som här
utgör ingress till de övriga skribentemas uppsatser. Strömholm söker fixera frågeställningarna och ramen. Han jämför den äldre svenska konservatismen med de uppgifter som
finns i dag och pläderar för en värdekonservatism, som ställer stora krav på intellekt.uell
hederlighet hos dess företrädare. Det får inte
bli fråga om ett parti som är knutet till klassintressen: »Det finns bara en styrka för en
politik som inte vill bygga på armstyrka
eller friande till gruppintressen, det är dess
intellektuella och moraliska kvalitet … Skall
en värdekonservatism få gehör, får den inte
ens kunna misstänkas för att stå i gruppintressenas tjänst.» Till gruppintressena vill
Strömholm – i likhet med författarna till
Moderat samhällssyn – föra också bindningar
till det privata näringslivet. De målsättningar
som finns inom näringslivet, främst en effektiv produktion och vinstgivande företag, är
i och för sig riktiga, men Strömholm anser att
de inte räcker till vid den mer omfattande
bedömning av samhällets problematik som de
politiskt aktiva konservativa måste företräda:
»Men för en humanistiskt inriktad konservatism, som vill slå vakt om det mänskliga och
verka för mänskligare miljöer, kan prioriteringen mellan produktion och andra intres- 503
sen bli en punkt där ett principiellt oberoende gentemot specifika näringsintressen måste
fastslås.»
Kvaliteten på bidragen är genomgående
hög, man läser boken med stort intresse. Inför några av inläggen kan det finnas anledning att känna en viss tveksamhet, framför
allt då Claes Ryn, »Har vår kultur en framtid?», som den svepande rubriken lyder. Det
kan finnas anledning att i annat sammanhang återkomma till den konservatism som
Ryn representerar. Gunnar Ungers avslutande rader som svar på frågan »Varför konservativ» är utomordentligt charmerande och
utgör inte minst stilistiskt något av det bästa
som flutit från denna eleganta penna.
De tre inlägg som jag funnit mest stimulerande och tänkeväckande är Leif Carlssons
funderingar om »Konflikt i balans», Anders
Björcks »Dynamisk konservatism» och Erik
Anners »Ideologi för västerlandets intellektuella?»
En viktig utgångspunkt för Anners resonemang är att utbildningsexplosionen skapar
ett både ideologiskt och kunskapsmässigt underlag för att utbreda en framstegsvänlig konservatism bland morgondagens intellektuella i
västerlandet. Inom 10-15 år kommer i USA
och i Europa minst 30 procent av befolkningen att ha högre utbildning på postgym··
nasial nivå: »Det yttersta syftet med denna
utbildning har varit, är och kommer att vara
att lära människor att inhämta fakta, innan
de fäller värdeomdömen, och att tänka självständigt och kritiskt. En politisk ideologi som
omutligt håller fast iden om den ob.iektiva
sanningen borde därför väcka spontan respekt
hos dessa högutbildade.» Även om denna bedömning kan förefalla mycket optimistisk
finns här obestridligen en stor chans för ett
ökat underlag för en modern och framstegsvänlig konservativ politik. Men som Anners
själv konstaterar, en konservativ ideologi för
de intellektuella får inte innebära ett slags
elitstyre i form av en meritokrati, där det går
504
vattentäta skott mellan de högutbildade och
folket i dess helhet. Nej, det är tvärtom angeläget att de högutbildade anstränger sig att
skapa en långt bredare kontaktyta mellan vetenskapsmännens sätt att tänka och befolkningens stora flertal: »Att sätta sig i spetsen
för morgondagens intellektuella för att skapa
den djupare medmänskliga förståelse, som så
trängande behövs, borde vara ledstjärnan för
dagens unga konservativa.»
Det är utomordentligt väsentligt att människorna i framtiden upplever att de själva
styr den förändring av samhället, som hela
tiden sker, i stället för att styras av utvecklingen. Helt kan naturligtvis ett sådant idealt
tillstånd aldrig uppnås, men man kan komma
betydligt längre än vi hittills gjort. En konstruktiv konservatism av den framåtsyftande
typ, som Kämpande konservatism representerar, har därför en väsentlig funktion att fylla i det samhälle som håller på att växa fram.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner