Print Friendly

Litteratur Finland och Barbarossaplanen

Av Redaktionen | 31 december 1964


1964


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

310
LITTERATUR
FINLAND OCH BARBAROSSAPLANEN
Om Finlands vinterkrig 1939-40 rå-
der blott en mening – historien känner det som ett litet i nödens stund
sammansvetsat folks vilja att hävda
sin rätt mot en aggressiv stormaksgranne. Det s. k. fortsättningskriget
1941-44 är dock ännu efter 20 år
föremål för delade meningar. Omdö-
men som ”onödigt” och ”förhastat”
återkommer gång efter annan i diskussionen. Till stor del beror väl detta
på att det var ett ”politiskt impopulärt” krig, då det fördes i samverkan
med Tyskland, men en orsak kan också vara att kunskaperna om dess bakgrund genom åren varit både oklara
och ofullständiga. Mannerheim, Paasikivi, Tanner m. fl. har visserligen i
sina memoarer givit värdefulla upplysningar, men intill nyligen har man
saknat en objektiv och vederhäftig
totalbild av det händelseförlopp som
endast föga mer än ett år efter marsfreden 1940 resulterade i att Finland
på nytt befann sig i krig med Ryssland.
Så mycket mera välkommet är därför det härom året i Finland utkomna
arbete av den finländske historieprofessorn Arvi Korhonen, vilket numera
även föreligger i svensk översättning,
Barbarossaplanen och Finland (Natur
& Kultur). Det är en i lättläst form
från pärm till pärm faktafylld militärpolitisk redogörelse för utvecklingen
under det spänningsladdade skedet
mellan de båda krigen. Bakom Korhonens ambitiösa studie – som inte bör
Av redaktör VALDEMAR WILCKE
försummas av någon som är intresserad av Finlands historia i modern tid
– ligger uppenbarligen både mödofyllda och inträngande studier av så-
väl finländska som tyska politiska och
militära källor. Av lika naturliga som
beklagansvärda skäl saknas det ryska
materialet – vad skulle inte det kunna ge!
Den åsiktsriktning som hävdar att
vissa politiska och militära tongivande kretsar i Finland redan på ett tidigt
stadium inledde ett aktivt och konspiratoriskt samarbete med Tyskland för
att såsom blivande vapenbroder tillförsäkra sig förväntade segerfrukter
i ett revanschkrig, får föga stöd i Korhonens bok. Tvärtom framstår ett
Finland som för sin fortsatta existens’
skull är angeläget om tyskt stöd i
händelse av väntat nytt ryskt angrepp,
men som med största bestämdhet hävdar sin självbestämmanderätt och som
under inga omständigheter är villigt
att ingå några politiska överenskommelser eller utfästelser att oprovocerat
påbörja offensiva operationer.
Vinterkriget efterlämnade ett stympat och hårt medtaget Finland, som
intet hellre önskade än att få bli lämnat i fred för återhämtning och uppbyggnad. Så blev det inte – tvärtom
började ryssarna omedelbart efter
krigsslutet föra en politik mot landet
som i sin hänsynslöshet och bryskhet
inte lämnade några som helst tvivel
om att marsfreden för deras vidkommande endast betraktades som en anhalt till slutmålet, Finlands likvidering
som fri nation. Landets enda chans att
överleva låg i möjligheten att få hjälp
utifrån och då Sverige nödgades klargöra, att det ej skulle kunna ge aktivt
stöd i händelse av en ny konflikt återstod blott i rådande läge Tyskland.
Visserligen hade Tyskland och Ryssland en pakt och Tysklands uppträ-
dande under vinlerkriget hade präglats av kallsinnighet. Men av flera skäl
borde dock Tyskland svårligen stå likgiltigt inför en eventuell sovjetisering
av Finland enligt då kusligt aktuell
baltisk modell. Ideologiskt stod man i
skilda läger, men det hade Finland nu
inte råd att ta hänsyn till. Här gällde
det livet! Sommaren 1940 skärptes den
ryska hållningen mot Finland ytterligare och en rad nya krav ställdes,
bl. a. på transitering av trupp och
materiel till Hangö. Söder om Finska
viken annekterades de baltiska staterna och i världen surrade rykten om
en förestående ny attack mot Finland.
Läget var nu direkt förtvivlat och
blickarna kastades allt längre mot
Tyskland, som dock höll god min och
inte antydde något som helst intresse
för Finland, som officiellt behandlades som en del av den ryska intressesfären.
I själva verket började det hända
betydelsefulla saker bakom kulisserna.
Tyskland stod visserligen utåt sett som
obestridlig segerherre på kontinenten.
Men England vägrade att sluta fred
och efter många spekulationer om orsakerna till detta kom Hitler fram till
att det sökte vinna tid i hopp om att
senare lyckas få nya allierade, varvid
blott USA och Ryssland var tänkbara.
USA ansåg Hitler inte aktuellt då,
däremot Ryssland. Han fattade därför
redan i juli 1940 det ödesdigra beslutet att gardera sig mot en sådan tänkbar utveckling genom att eliminera
Ryssland som militär maktfaktor. Enligt hans plan, som betraktades med
311
största skepsis av hans militära ledning, skulle angreppet äga rum påföljande vår, om England inte dessförinnan hade kunnat bringas på knä.
Förberedelserna för en invasion av
England skulle alltså fortsätta tills vidare och i förhållandet till Ryssland
skulle man agera så att möjligheter
till rent politiska uppgörelser senare
fortfarande skulle föreligga. Planeringen av ett eventuellt kommande östfälttåg – vad som senare skulle få
namnet Barbarassa-planen – måste
alltså ske i allra djupaste hemlighet
med blott ett mycket litet antal högre
militärer invigda.
Finland blev nu i ett slag högaktuellt för Hitler, som ansåg dess medverkan i det sannolika generalangreppet mot Ryssland lika given som nödvändig. Betydelsefulla uppgifter väntade: i samverkan med tyska Norgearmen skulle finländska enheter erövra Murmansk, det ryska andningshålet västerut och längre söderut
skulle Finlands arme binda avsevärda
ryska styrkor samt – helst – medverka i Leningrads erövring. Vidare
skulle finländarna klara av den ryska
basen i Hangö. På grund av den djupa
sekretessen kring Tysklands nya krigsmål var det emellertid omöjligt att på
minsta sätt antyda för Finland vad
som planerades. Samtidigt gällde det
att se till, att det ”fick råg i ryggen”
och att det skulle föra sin politik mot
Ryssland sålunda att intet hände, som
kunde föranleda ett ryskt angrepp i
förtid. Eftersom det trots allt ännu
fanns möjligheter att undvika en militär uppgörelse med Ryssland, skulle
Tyskland ej heller under mellantiden
ge Finland några bindande försäkringar om stöd i varje läge men dock
få till stånd en så djup intressegemenskap, att det villigt skulle sluta upp
den dag gränsen skulle överskridas av
de tyska divisionerna.
I augusti 1940 började därmed ett
312
mycket både komplicerat och förvirrat spel, i vilket – för att citera Korhoneo – Finland och Rumänien (den
andre utan eget hörande utsedde
bundsförvanten) kom att agera som
bönder på ett schackbräde.
Hitlers första drag då det gällde
Finland bestod i att under djupaste
sekretess sända en inofficiell emissarie till Mannerheim personligen för att
erbjuda Finland vapen och spannmål,
något som landet i hög grad då var i
behov av. Samtidigt antyddes intresse
för transitering genom Finland av
tysk materiel till Kirkenäs. Årendet
var av så ytterst delikat natur att vid
sidan av Mannerheim blott presidenten och ett par regeringsmedlemmar
var med om att godkänna det första
transitoavtalet i september 1940. Då
det blev känt i Finland hälsades det
med, som Mannerheim uttryckt det,
”en suck av lättnad i hela landet” och
försvarsministern, general Walden,
ansåg att nu började han se ”en mycket liten ljusglimt i det intensiva
mörkret”. Detta första avtal följdes
snart av ett nytt, i vilket båda ländernas regeringar var engagerade. Transitotrafiken pågick sedan från december 1940 oavbrutet till krigsutbrottet i
juni 1941. Ett etappnät fanns då också
organiserat utmed linjen och transporterna omfattade även manskap.
Moskva reagerade icke oväntat mycket surt inför det tysk-finländska avtalet, varvid Finland dock kunde åberopa att samtidigt med den tyska trafiken i norr pågick en motsvarande
rysk mellan Leningrad och Hangö genom södra Finland.
Korhonen redogör på ett utomordentligt sätt för den spänningsladdade
utveckling som följde under hösten
1940 samt vintern och våren 1941. Han
belyser detaljerat det invecklade militärpolitiska spelet, så som det bedrevs
inom utrikesministerier, beskickningar och militära staber i Tyskland och
i Finland.
Ett annat genomgående tema är hur
oklar man hela tiden är i Finland över
vad framtiden skall bära i sitt sköte.
Hade man någon gång tvivlat om de
ryska avsikterna mot landet, lättade
dimmorna dock på den punkten sedan
tyskarna orienterat om vad som förevar under Mololovs beryktade besök
i Berlin i november 1940. Han hade då
i klartext låtit Hitler förstå, att han
endast betraktade uppgörelsen med
Finland i mars samma år som en ”dellösning” och nu önskade få fria händer i fortsättningen. Hitler var av
naturliga skäl inte längre benägen att
godkänna Finland som rysk intressesfär. Han försökte i stället måla upp
en storslagen vision av ryska möjligheter inom det ”storasiatiska rummet”, från Turkiet över Persien och
Indien bort mot Stilla havet och hade
därvid uppenbarligen vissa förhoppningar om framtida intressekollisioner mellan England och Ryssland, vilka – om de kunde åstadkommas –
kanske skulle bespara honom realiseraodet av Barbarossa såsom led i försöken att knäcka det envisa öriket.
Molotov var realist och lyssnade inte
på det örat utan återkom till Finland.
Parterna skildes åt under ömsesidig
kyla och Hitler beordrade en intensifiering av de militära förberedelserna i öster.
Finland fick snabbt besked från
Tyskland om Mololovs inställning och
erhöll samtidigt lugnande försäkringar
om att det kunde räkna på bistånd,
om det värsta skulle hända. Om Barbarassa-planens förekomst nämndes
fortfarande inte ett ord. Dock började antydningar fällas allt oftare om
att förhållandet mellan Ryssland och
Tyskland naturligtvis skulle kunna
försämras, t. o. m. i så hög grad att
risken för militära förvecklingar inte
kunde anses som helt utesluten. Hur
skulle Finland ställa sig i en sådan
tänkt situation? Var det i så fall berett
att sluta upp på tysk sida och hur
ställde man sig till att i tid förbereda
ett eventuellt operativt samarbete?
Men – skulle man kunna uttrycka
det – i nästa stund förklarades det,
att några bindande överenskommelser
ville man inte gå in på och, för övrigt,
den stora sannolikheten talade för att
relationerna mellan Ryssland och
Tyskland skulle förbli intakta. Skulle
Tyskland ge nya prov på sin militära
styrka, så skulle det komma att gälla
England.
Finland visste inte vad det skulle
tro. Skulle det – om det kom till kritan – trots de tyska omsorgerna under de senaste månaderna, ändå få utgöra skiljemynt, om det kom till köpslagan mellan de båda mäktiga paktbröderna? Landet höll därför i sin
klämda situation konsekvent och envist fast vid sin huvudlinje: dels att
inte företa sig något som skulle kompromettera det i ryska ögon, dels att
gentemot Tyskland förklara sin absoluta vägran att oprovocerat delta i en
eventuell väpnad uppgörelse med
Ryssland, samtidigt som man med
tacksamhet skulle ta emot tyskt stöd
i händelse av ett nytt ryskt angrepp.
Det var också mot den bakgrunden
Finland gick med på Tysklands förslag i maj 1941 att sända några högre
militärer till Salzburg och Berlin för
förutsättningslösa diskussioner om
”hur de militära åtgärderna kunde
koordineras vid ett eventuellt angrepp
på Finland”. Angreppet mot Ryssland
hade nu utsatts till den 22 juni och
tyskarna fann det lämpligt att börja
gå ”from sounds to things” i kontakten med Finland. Den finländska delegationen under generalstabschefen
Heinrichs erhöll inga som helst fullmakter av Mannerheim, som tvärtom
uttryckligen inskärpte, att delegationens uppgifter var av ”informativ”
313
karaktär. Förhandlingarna i Tyskland
inskränkte sig också till hur ett militärt samarbete skulle organiseras i
händelse av ett oprovocerat ryskt anfall.
De sista veckorna före krigsutbrottet var dramatiska. över hela världen
var luften tjock av rykten om att något
skulle hända. Finland drog konsekvenserna och mobiliserade i mitten av
juni, varvid armen grupperades för
defensiva operationer. Först den 21
juni erhöll den tyske förbindelseofficeren vid det finländska högkvarteret,
general Erfurth, rapport om att Tyskland påföljande dag skulle gå till angrepp mot Ryssland. Enligt Erfurths
publicerade anteckningar skulle Heinrichs ha blivit mycket överraskad, då
han orienterades om det ödesmättade
telegrammets ankomst. Finlands högsta militära ledning hölls sålunda in
i det allra sista ovetande om den tyska
planeringen i en så viktig fråga som
datum för krigets öppnande.
Fortsättningen är känd. Finland uttryckte sin önskan att förbli neutralt
men blev från krigets första dag utsatt
för ryska angreppshandlingar från
luften och utmed gränserna. Slagen
riktade sig – väl att märka – inte
mot i landet inom ramen för transitoavtalet befintliga tyska etapper och
transporter, utan mot finländska militära och – inte minst – civila mål.
Den 26 juni förklarade president Ryti
att Finland på nytt befann sig i krig
med Ryssland.
Professor Korhonens synnerligen
läsvärda bok är intressant inte blott
som saklig redogörelse för det invecklade händelseförlopp som förde Finland in i det nya kriget utan också
genom att den så klart visar vilka begränsade möjligheter en liten nation
har till handlingsfrihet i lägen, där
den kommer i kläm mellan viktiga
stormaktsintressen. Detta faktum har
sin aktualitet inte minst idag.
·- -~.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner