Print Friendly

Litteratur En sky av vittnen

Av Redaktionen | 31 december 1964


1964


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

121
LITTERATUR
EN SKY AV VITTNEN
ÅTERBLICK PÅ MEMOARSÄSONGEN Av GUNNAR UNGER
Ännu på 1930-talet fanns det anledning att klaga över den svenska memoarlitteraturens torftighet. Särskilt
påfallande var bristen på politiska och
diplomatiska minnesanteckningar av
större intresse. Efter andra världskriget inträdde en lika snabb som påfallande vändning till det bättre. Denna
utveckling har på senare år fortgått i
ständigt accelererad takt. Memoarerna
intar nu en sådan plats i svensk bokutgivning att man ibland kan fråga sig
om man inte blivit bönhörd över hö-
van. Man kan dock trösta sig med att
nästan varje boksäsong bjuder på åtminstone något memoarverk av bestå-
ende värde och inte sällan dessutom
ett par stycken av mer än kuriositetsintresse. Det var exempelvis fallet med
1963 års höstbokflod, ur vilken fyra
belysande bevis för detta påstående
här skall behandlas.
Herbert Tingsten har publicerat
tredje delen av ”Mitt liv” med underrubriken ”Tidningen 1946-52” (Norstedts, pris 34:-, inb. 41:-). Vad
kan man säga om Tingstens memoarer, som inte redan är sagt? Alla vet,
eller bör vid det här laget veta, att det
rör sig om en av de märkligaste självbiografier, som överhuvud utgivits på
svenska – om inte den märkligaste.
”Mitt liv” är sin författares bästa bok,
vilket inte vill säga litet, till lika delar
fascinerande som mänskligt dokument,
som kulturhistorisk tidsbild och som
litterärt konstverk. De hittills utgivna
tre delarna fängslar var och en ur sin
speciella aspekt. Den första har det
största personliga intresset, den ger
med sin ovanligt oförbehållsamma
skildring av Tingstens barndoms- och
ungdomsår, som ibland kan få ett tycke av bikt, en nyckel till förståelsen
av hans komplicerade, på en gång
naiva och subtila väsen. Den förklarar, så långt det nu är möjligt, hur
människan Tingsten blivit den han är
och bildar därmed den naturliga och
nödvändiga bakgrunden till de följande delarna. Del 2, som behandlar Tingstens liv mellan 30 och 50, har framför allt ett – i uttryckets egentliga
inte i dess överförda bemärkelse –
rent akademiskt intresse. Inte minst
gäller detta för den, som i likhet med
recensenten haft förmånen att ha
Tingsten som lärare och här får se sin
professors akademiska karriär och
verksamhet i ett helt annat och ännu
mera roande perspektiv än sin egen
studenttids. Del 3, slutligen, är helt
naturligt den som har det största allmänna intresset, eftersom den sysslar
med den mest offentliga delen av
Tingstens bana: hans tid i Dagens Nyheter. Det är skälet till att den i olikhet mot föregångarna kommer att
tas upp till separat behandling här,
trots att recensenten hoppas få tillfälle återkomma med en samlad bedömning av hela memoarsviten, när
den föreligger fullbordad.
Erbjudandet på hösten 1945 om att
bli chefredaktör för Dagens Nyheter
kom för Tingsten, enligt vad han berättar, som en fullständig överraskning
och han accepterade det först efter åtskillig tvekan. I några avseenden, ytliga men viktiga, medförde ombytet av
yrke en stor stegring av hans trevnad,
framhåller han med avväpnande brist
122
på krumbukter: att ha någorlunda gott
om pengar visade sig ännu roligare än
han väntat! Men mera väsentligt var
förändringen av vardagen, av arbetet
och arbetsmiljön. Han hade aldrig förut levat i en omgivning med gemensamma intressen och syften och det
kändes som en befrielse med denna
form av samvaro. Händelserna var stimulanser till debatt och skrivning,
samhörigheten med kamraterna i allvar och skämt, i distans, ovilja eller
förakt mot folk utanför kretsen gjorde
timmarna på tidningen festliga, försäkrar Tingsten. Distansen, oviljan och
föraktet torde inte ha varit det minst
viktiga. Den alltsedan Zweigbergks tid
rädande s. k. ”Dagens Nyheters-andan”, i vilken det arroganta ingått en
oupplöslig förening med det bornerade, var på intet sätt Tingsten främmande. Men medan den tidigare haft
något torrt, pimpinett ja, ibland nuckigt över sig, blev den nu vital, frejdig, fräck och rolig på ett sätt som
gjorde den lättare att fördraga, för att
inte säga avnjuta.
Varför ville nu Tingsten – bortsett
frän d_e ekonomiska och arbetsmässiga
betingelserna, som väl tilläventyrs
kunnat uppnås även i annat sammanhang – bli just publicist? Det som
lockade honom var framför allt, skriver han, att i alla möjliga frågor kunna driva en ståndpunkt, utifrån den
visserligen vaga åskådning, som han
småningom nått fram till. Måhända i
känslan av att detta varken låter särskilt uttömmande eller särskilt övertygande gör han i fortsättningen ett
betydelsefullt medgivande. Hans arbete uppbars inte av någon vital utopism, av stora ideologiska perspektiv,
inte ens av någon brinnande reformvilja, bekänner han. Han kände sig
mera skriva mot än för. Ibland skämtade han om att arvet frän fadern bestämde honom, att han var renhällningsdirektör och inte stadsplanerare.
Denna attityd, i någon mån förgylld
och kanske rent av förklarad av den
kvardröjande nihilismen frän ungdomsåren, gjorde det också naturligt för honom, säger han själv, att
vara politisk publicist utan någon
längtan att bli praktisk politiker.
Mot denna bakgrund är det inte
svårt att förstä Tingstens tvekan inför
erbjudandet att bli chefredaktör i
Dagens Nyheter. Han hade ingen genomtänkt samhällsåskådning, ingen
politisk övertygelse. Efter sitt avfall
från socialdemokratin – det mest
celebra avfallet i svensk idehistoria
efter Geijers – hade han visserligen
framträtt som ett slags liberal vilde,
men det var också allt. Han sticker
inte på minsta sätt under stol med att
han på en rad centrala politiska områden var häpnadsväckande okunnig.
Det framgår redan av de tidigare ruemoardelarna att han i hela sitt liv
varit en mycket flyktig och länga tider sporadisk tidningsläsare. Nu får
man veta att han inte ens under DNtiden brydde sig om att läsa tidningar
ordentligt. De stora ekonomiska och
sociala problem, som dominerade den
inrikespolitiska debatten brydde han
sig aldrig om att sätta sig in i, utan
överlät dem åt medarbetare som han
hyste förtroende för. Från de ledsamma riksdagsdebatterna flydde han
till Gyldene Freden. Han intresserade
sig nästan uteslutande för- och skrev
nästan uteslutande om – utrikespolitik, idepolitik och litteratur. Hans
domäner på tidningen var med andra
ord en del av ledaravdelningen och
en del av kulturavdelningen – på den
senare gjorde han f. ö. som recensent
några av sina mest lysande insatser.
Nyhetsavdelningen hade han ingen
eller nästan ingen kontakt med och
väl än mindre med de administrativa
och ekonomiska avdelningarna, för vilkas verksamhet han inte gärna kan ha
känt någon valfrändskap. Som chefredaktör i bemärkelsen tidningsledare
var han alltså en fiktion eller en illusion, hur man nu vill kalla det.
Förhöll det sig på samma sätt med
honom i hans egenskap av opinionsbildare? Det är många, inte bara bland
hans meningsmotståndare, som hävdar
det. För den som har i stort sett samma intressen som Tingsten kan hans
något bohemiska attityd till sin publicistiska gärning förefalla uppfriskande
och charmerande. För andra ter den
sig lättsinnig och ansvarslös. Han var
inte solid och seriös (dessa två l{älkborgerlighetens honnörsord framför
alla andra!) säger man, han saknade
grundlighet och allvar. Och med en
ofta alltför illa dold skadeglädje pekar
man på hur den ena efter den andra
av hans stora kampanjer blivit ett klart
fiasko eller i varje fall runnit ut i sanden: exempelvis mot ryssavtalet och
vanstyret resp. för atombeväpning,
anslutning till Atlant-pakten, införande av samlingsregering och beslutande
folkomröstning. Den enda av Tingstens
kampanjer, som lett till något resultat,
har t. o. m. en skämtare roat sig med
att framhålla, är hans kampanj för att
göra Simenon känd som deckarförfattare.
Detta låter sig naturligtvis sägas; på
det hela taget är det ju sant. Men det
ger alls ingen rättvisande föreställning
om Tingsten som opinionsbildare. Inte
ens de, som förnekar hans allvar och
grundlighet – trots att han på sina
speciella områden givit prov på både
dessa och andra egenskaper — lmn
gärna förneka hans temperament, talang och engagemang, hans stridbarhet, kvickhet och gnistrande polcmiska skicklighet. Må vara att han inte
åstadkom några praktiska politiska
resultat under sin tid som publicist, i
gengäld åstadkom han intellektuelltideella. När han blev chefredaktör för
Dagens Nyheter vaknade andarna och
det blev en lust att leva och inte minst
123
att skriva. Om någon är förtjänt av det
gamla epitetet braständare är det han.
Säga vad man vill: han var i tio års
tid den offentliga debattens bokstavligen talat primus motor, han aktiverade den och han dominerade den
även om han inte dirigerade den. Den
lidelsefulla insats han under de håglösa, av opportunism och defaitism
präglade åren närmast efter kriget
gjorde för att bekämpa socialiseringstanken och kommunismen förtjänar
att för alltid bevaras i tacksam hågkomst. Med hjälp av Tingsten väcktes
den svenska opinionen ur en egendomlig domning och dess vilja att bevara sin yttre och inre frihet och sina
västerländska ideal fick i hans artiklar
röst på ett sätt som väckte gehör både
utom och inom landet. Eftervärlden
kanske inte kommer att räkna Tingsten till våra stora chefredaktörer,
men den kommer utan tvekan att räkna honom till våra stora publicister,
den störste efter Segerstedt.
Tingsten berör med lätt hand konflikterna inom tidningen, exempelvis
rivaliteten med Leif Kihlberg och den
uppseendeväckande brytningen med
Johannes Wickman, och till hans version av striderna kring Billingsforsköpet skulle förmodligen åtskilligt finnas att tillägga. Mera ingående och
klargörande behandlar han de konflikter i vilka tidningen var inblandad.
Speciellt gäller detta polemiken kring
ryssavtalet i oktober 1946; härom
lämnar Tingsten flera nya upplysningar av intresse. Frågan gällde närmast dåvarande handelsministern
Gunnar Myrdals påstådda påtryckningar gentemot den svenska industrin, som av Tingsten nu beläggs
med uttalanden av dåvarande AsEAchefen, direktör Thorsten Ericson. Det
är måhända inte helt överensstämmande med god publicistisk sed eller ens
med tryckfrihetsförordningens stadganden att, som Tingsten gjort, röja
•. ·. ~.
124
en källa utan vederbörandes medgivande. Av den efterföljande debatten
har emellertid framgått att Tingsten
och Dagens Nyheter haft fullkomligt
rätt i sak; professor Myrdals försök att
slingra sig undan sitt ansvar har varit
pinsamma att bevittna och slutade betecknande nog med att han vägrade
ingå i vidare svaromål.
En av de mest kuriösa episoderna i
boken – och onekligen av betydande
personhistoriskt intresse – är Tingstens relation om hur Z. Höglund, under förutsättning av Tingstens och
Marcus Wallenbergs benägna medverkan, ville störta Tage Erlander! Förslaget framfördes på våren 1947 vid
en lukullisk lunch hos en gemensam
bekant. Höglund rasade mot den inkompetenta och enfaldiga regeringen,
förklarade en ny styrelse av alla partier nödvändig och föreslog att de närvarande skulle samarbeta för detta
mål. Tingsten blev för distraherad av
samtalet för att kunna utnyttja sin
sedvanliga aptit, suckar han. När Tingsten uttryckte sin förvåning över att
Höglund med de åsikter han sade sig
hysa, kunde samverka med kommunisterna, blev svaret att dem lurade han
totalt. Samvaron resulterade i att Z :s
anbud avböjdes. En lika negativ utgäng hade en annan märklig måltid,
till vilken Tingsten inbjudits. Det var
en middag hos Torsten Kreuger tillsammans med den då pensionsmässige
chefredaktören för stockholms-Tidningen, Börje Brilioth. Vid denna middag, som ägde rum blott några mänader efter det Tingsten tillträtt sin befattning som chefredaktör för Dagens
Nyheter, erbjöd Kreuger honom att bli
Brilioths efterträdare! Ä ven detta fantastiska anbud avböjdes.
Intressant är att ta del av Tingstens
omdömen om olika ledande politiker.
Som alltid blir man förvånad över
hans höga uppskattning av Ernst Wigforss, denne svenske Robespierre, vars
egalitära fanatism betjänat sig av skattekonfiskationen i stället för av giljotinen. En förklaring kanske kan vara
bägges utpräglat intellektualistiska och
rationalistiska självtillräcklighet, som
dock hos Tingsten motvägs av en oro,
en ångest, ett tvivel, som man verkligen
inte kan upptäcka hos Wigforss. Med
B. Ohlin har Tingsten föga gemensamt;
han beklagar sig också över Ohlins
brist på humor och temperament. Den
borgerlige politiker, som han verkar
att hysa den största personliga sympatin för är Jarl Hjalmarson. ”Han
har inte verkat hetsad av ärelystnad
och maktvilja, tvärtom har han tagit
sin egen paroll om privatlivets och
hemmets primat på allvar och därför
utan saknad kunnat lämna ledarskapet
och riksdagen. Detta sammanhänger
med att han synes vara en lycklig
människa, den enda politiker jag känner närmare, som inte verkar mer eller
mindre jagad av furier.” När det gäller
sina starkt personliga angrepp i Dagens Nyheter på vissa politiker speciellt Gunnar Myrdal verkar Tingsten en
aning, men inte alltför ångerfull. Men
han har utan tvekan blivit snällare
med åren och den senaste boken utmärks av en överraskande skonsamhet
i vad gäller personomdömen. Om utrikesrädet, numera ambassadören
Sverker Åström, med vilken han umgåtts i 15 är, säger han sålunda: ”Att
jag i väsentliga punkter inte har reda
på hans åsikter efter denna länga tid
torde höra räknas honom till förtjänst.”
I inledningskapitlet till andra delen
av sina minnen diskuterar Tingsten
skillnaden mellan memoarer och självbiografier och kommer, rimligt nog,
till att denna skillnad är svär att upprätthålla. Grovt taget skulle emellertid
memoarer i det väsentliga syssla med
yttre upplevelser, självbiografier med
inre, memoarer skulle skildra ens intryck av andra, självbiografien ens intryck av sig själv. Typiska självbiografier är då Agustinus’, Rousseaus eller
kardinal Newmans, lika typiska memoarer Amerys, Attlees eller Churchills. Tingstens kan sägas representera en blandform, men med en stark
tonvikt på det självbiografiska draget.
Ambassadör Erik Bohemans ”På
vakt”, vars första del utkom i höstas
(Norstedts, pris 32: -, inb. 39:-) är
däremot – om distinktionen accepteras – en ganska renodlad memoar.
Författarens privatliv berörs bara i
yttersta förbigående och då uteslutande när så är nödvändigt för sammanhanget. Han koncentrerar sig helt på
sina upplevelser som diplomat och
som sådan har han som bekant i alla
bemärkelser varit huvudet högre än dc
allra flesta av sina kolleger. Den nu
publicerade delen behandlar hans karriär fram till det att han blev kabinettssekreterare år 1937. Den är avsedd att följas av ytterligare två delar,
en om Bohemans verksamhet som kabinettssekreterare före och under andra världskriget samt en om hans erfarenheter som ambassadör under efterkrigstiden.
Ulf Brandeli har i rubriken till sin
recension av Bohemans bok i Dagens
Nyheter lapidariskt karakteriserat den
med orden: ”Historier om historia.” De
täcker nästan fullständigt bokens innehåll. Det utgörs i huvudsak av en serie
anekdoter ur diplomatlivet Fråga är
dock – åtminstone gör man sig den
frågan efter läsningen av hans bok –
om inte hans talang som historieberättare är ändå mer till sin fördel i muntlig än i skriftlig framställning. Det drag
av nonchalans, som ofta kännetecknar
hans uttryckssätt, stör inte när man
lyssnar, tvärtom, men däremot när man
läser. Då förvandlas nonchalansen till
slarv och man kan inte undgå att förvånas över att hans bok är så formellt
oambitiös. Det förefaller ibland, som
om författaren dikterat sina hågkoms- 125
ter utan att ge sig tid till att gå igenom
utskriften, vilket i så fall någon förlagstjänsteman borde ha gjort. Annars
är det svårt att förklara varför man
– för att ta två godtyckligt valda
exempel bland många – på tre rader
finner ordet ganska tre gånger eller
att man träffar på en formulering som
”infiltrerad stormaktsinblandning”.
Inte heller är Bohemans 12 sidor långa
citat ur hans eget bidrag till det betänkande, som avgavs av 1930 års försvarsutredning någon litterär oas. De
synpunkter som anläggs är knappast
så originella att inte ett mera läsbart
koncentrat varit på sin plats.
Men även om Boheman inte är nå-
gon kräsen stilist är han i gengäld som
sagt en ypperlig berättare och hans
bok överflödar av mer eller mindre
– mest mer – roliga anekdoter. Utrymmet medger tyvärr inte någon
exemplifikation men var och en, som
guterar la petile histoire finner i Bohcmans bok en guldgruva. Ett mera
bestående intresse erbjuder dock hans
pcrsonomdömen. Under mellankrigstiden tjänstgjorde Boheman under inte
mindre än 13 olika utrikesminstrar
och dels som sekreterare i den svenska
NF-delegationen, dels som tjänsteman
på UD :s politiska avdelning lärde han
känna de flesta av dem väl. Han bildade sig en ganska bestämd uppfattning om deras personlighet och egenskaper och berättar åtskilliga karakteristiska episoder om sina chefer, av
vilka särskilt Branting omnämns med
en för författaren ovanlig värme och
vördnad. På tal om Unden är han på-
fallande återhållsam eller skonsam,
hur man nu vill uttrycka det. Som
departementschef har Unelen varit allmänt välvillig, säger Boheman i sin
sammanfattande karakteristik, men på
det hela taget en smula likgiltig för
administrativa och personalproblem.
Grunden härtill har nog enligt Bohemans mening varit att han saknar
126
större intresse för människor och förståelse för betydelsen av mänskliga
relationer. Det har också gjort att han
i sin personalpolitik ibland förbisett
förtjänster, som legat på områden som
varit honom främmande och överskattat sådana som legat närmare hans
egna specialiteter eller passat in i
den socialdemokratiska intressesfären,
skriver Boheman. Detta får sägas vara
en mycket diskret beskrivning av den
undenska utnämningspolitiken.
Om Sandler uttalar sig Boheman
nära nog med entusiasm. Han kan inte
påminna sig någon chef med vilken
han haft lättare att samarbeta. Sandlers intelligens och arbetsförmåga är
så omvittnad att dessa egenskaper inte
behöver understrykas, säger Boheman.
Han hyllar Sandler som en ypperlig
departementschef, effektiv och omtyckt, med en utomordentlig förmåga
att sätta rätt man på rätt plats och
prisar honom för hans formfulländning i tal och skrift – på franska likaväl som på svenska – hans brinnande
utrikespolitiska intresse och skarpa
analytiska förmåga. Vad slutligen beträffar Christian Giinther, som han
skall återkomma till mera utförligt i
nästa del, skriver Boheman att han besatt och alltjämt besitter en obeskrivlig charm, som förskaffat honom
många och hängivna vänner. På hans
intelligens kan ingen tvivla, hans omdöme är klart och kallt, det senare
något oväntat för dem, som känner
honom ytligt; han är ingen flitig eller
särskilt noggrann person, men när
han satt sig något före eller bildat sig
en bestämd uppfattning i någon fråga,
fullföljer han sina syften med stor
målmedvetenhet, ja envishet, utan att
låta sig i någon högre grad påverkas.
Herr Giinther har inom parentes sagt
anförtrott recensenten att han är mycket belåten över att gå till eftervärlden
med ett sådant eftermäle.
Den varmaste hyllningen i boken
ägnas emellertid författarens maka,
Margaret Boheman. ”Jag har haft förmånen att ha en hustru, som enligt
vad jag tror är allmänt erkänt, fyllt
sin uppgift på ett enastående sätt”,
framhåller han. ”Utan hennes hjälp
hade jag aldrig kunnat göra den insats, som jag eventuellt lyckats åstadkomma.” Han ångrar på intet sätt sin
40-åriga tjänst i utrikesförvaltningen,
men anser å andra sidan nog att det
var riktigt att sluta några år i förtid.
Sysslolösa före detta beskickningschefer, som flyttat hem efter pensionsåldern och i viss mån mist kontakten
med hemlandet, för i allmänhet ingen
avundsvärd tillvaro, anmärker han.
Till sist betonar han att enligt hans
bestämda uppfattning den svenska utrikesförvaltningen i fråga om kunnighet, plikttrohet och allmänna insikter
numera står sig utomordentligt gott i
jämförelse med andra länders av liknande storleksordning.
Erik Boheman har fått uppbära en
del smälek för att han betitlat sin anekdotsamling med dess glada minnen
från Paris, Geneve, Turkiet, Balkan
och Polen ”På vakt” – vilket råkar
vara mottot på hans Dannebrogs-sköld
i Frederiksborgs slottskyrka. Men titeln kommer säkerligen att visa sig
motiverad när han i nästa del, som väl
kommer att utgöra svitens tyngdpunkt,
övergår från la petile histoire till la
grande histoire. Den motses med
största intresse.
En i själva verket ännu mer renodlad diplomatmemoar än Bohemans är
cnvoy{m Vilhelm Assarssons ”l skuggan av Stalin” (Bonniers, pris 27: 50,
inb. 34:-). I sitt ganska spetsiga företal är författaren noga med att skilja
sin bok från andra alster i genren:
Många skriver memoarer, ibland
även diplomater … Några skriver
intressant, ibland även diplomaterna. Vad som dock ofta gör läsningen av diplomatminnen så föga givande är motsättningen mellan
personens format och betydelsen
av de händelser, som vederbörande
fått bevittna. Särskilt för diplomater från ett litet land blir utsikten
från ett torn, som tycks honom
själv högt, dock ett grodperspektiv.
Om skrivaren, som ibland dessutom
händer, inte har förmågan till historisk överblick och sammanfattning,
gör han klokast i att låta framtiden
döma honom själv och hans insats
på de depescher han sänt sin regering. Och om framtiden förhåller
sig helt tyst kan i många fall detta
vara en barmhärtig dom.
Vem eller vilka bland sina kolleger
Assarsson avser framgår inte. Däremot
framgår klart att det inte är den sortens diplomatiska memoarer han velat
skriva. Syftet med hans är, säger han
själv, ”precist och anspråkslöst”. Det
är att lämna en på dagboksanteckningar och depescher byggd redogörelse
för hans upplevelser som svensk minister i Moskva under andra världskriget, närmare bestämt från våren
1940 till nyåret 1944.
Det mest uppseendeväckande i bokens två första avsnitt som behandlar
åren 1940 och 1941 är den i viss mån
nya bild man får av J. K. Paasikivi,
som under större delen av denna för
Finland så ytterst påfrestande tid var
sitt lands sändebud i Moskva. Enligt
Assarsson skulle Paasikivi ha erkänt
att han trots sin förtrogenhet med
Ryssland och ryssarna aldrig lyckats
förstå rysk mentalitet. På sin ålders
höst fann han den mer främmande
och skrämmande än någonsin. Han
var beredd att sluta sina dagar i ett
socialistiskt samhälle, men inte av det
slag bolsjevikerna skapat, där allt vad
han kallat värdefullt i livet sopades
bort. Då föredrog han t. o. m. ett nationalsocialistiskt välde – ”och f. ö. hur
skulle vi i Norden kunna undgå det
om Hitler segrar? Och det tror jag att
127
han gör.” Den enda realistiska politiken var att skapa ett nordiskt förbund
under tyskt beskydd, förklarade Paasikivi vid ett annat tillfälle, och framhöll kort innan han lämnade Moskva,
att en tysk seger var det enda, som
kunde rädda Europa från att uppslukas av bolsjevismen. Även om man tar
i betraktande att dessa uttalanden, som
Assarsson citerar ur sina dagboksanteckningar, skulle ha fällts under en
period då den ryska påtryckningspolitiken och infiltrationen i Finland
var som värst är de anmärkningsvärda. Ingen ‘kan påstå att de stämmer bra
med den gängse bilden av Paasikivi
och allra minst med den bild han ger
av sig själv i sina memoarer. I belysning av de yttranden Assarsson refererar, ter sig den famösa Paasikivilinjen
närmast som en zigzaglinje. De indignerade protester, som Assarssons framställning i detta stycke väckt i Finland, förefaller också minst sagt ihå-
liga. Sedan är det en annan sak att det
kanske inte är särskilt taktfullt av
Assarsson att redan nu ge offentlighet
åt förtroenden, som Paasikivi i förtvivlade stunder delgav honom och
som han säkerligen inte drömde om
skulle komma till eftervärldens kännedom.
Assarsson överskattar inte värdet av
det diplomatiska umgängeslivet. ”Vad
kan man också vänta för utbyte av en
middag med ett 20-tal inbjudna, alltid samma gäster och protokollärt
ungefär samma placering. För att inte
tala om dessa i längden för sinne och
hälsa förödande cocktail-parties, där
man sällan får höra ett vettigt ord och
knappast säger något själv.” Men i och
med att diplomatiska kåren till följd
av tyskarnas framträngande mot Moskva på hösten 1941 förflyttades till
Kujbysjev, det gamla Samara, blev
diplomatumgänget det enda andningshålet i ett annars lufttomt rum. Författaren ger en åskådlig och smått
128
patetisk bild av hur dessa diplomater,
isolerade nästan som i en straffkoloni
och praktiskt taget utan förbindelser
med yttervärlden, beskrev sina cirklar
sinsemellan, försökte uppsnappa nå-
got nytt och fördrev tiden med ändlösa spekulationer om krigets förlopp
och utgång och om den ryska gåtan.
Många av diplomaterna tycks till sist
ha anslutit sig till den uppfattning,
som kärnfullt formulerades av den
amerikanske ambassadören amiral
Standley: ”I love the Russian people,
but i llate tllose scoundrels in Kreml.”
Flera av Assarssons kolleger brukade särskilt under det s. k. fortsättningskrigets början uppmana honom att ta
initiativ för att lösgöra Finland ur kriget och påverka sin regering i denna
riktning. Assarsson, som är ytterst
sparsam med sina kommentarer, låter
dock ana en viss bitterhet över att
hans många vädjanden till Stockholm
i denna fråga inte vann något gehör.
Även om Assarsson alltjämt inte vill
inse det, är det dock tämligen klart att
frågan inte tillfredsställande kunde
bedömas från Kujbysjevs horisont.
Regeringen i Stockholm, som dagligen kunde pejla stämningarna inom
de politiskt ledande kretsarna i Finland, var ensam i stånd att avgöra när
en fredsakttian med någon utsikt till
framgång kunde inledas. I december
1943 fick Assarsson helt oförmodat
meddelandet om att han var persona
non grata. Som motiv anfördes att den
svenske militärattachen delgivit Hitlers högkvarter militära hemligheter
av största vikt, varför Sovjetregeringen ansåg sig nödsakad att begära att
såväl militärattachen, som dennes chef
Assarsson, i egenskap av ansvarig för
sina underordnades handlingar, ofördröjligen skulle lämna Sovjetunionen.
Hur militärattachen, som för inhämtande av upplysningar var så gott som
helt hänvisad till den ryska pressen,
kunnat göra detta övergick Assarssons
fattningsförmåga. Själv var han övertygad om att åtgärden var en ren
repressalie som svar på svenska regeringens vägran att frige och hemsända
Intouristbyråns föreståndare i Stockholm, Sidorenko, som häktats som
spion. Han var enligt Assarssons mening en av Berias närmaste män. Hur
därmed kan ha förhållit sig får väl
framtiden utvisa.
Assarsson har ”precist och anspråkslöst” lämnat ett intressant bidrag till
kännedomen om ett litet men viktigt
avsnitt av andra världskrigets historia. Hans bok är en smula monoton
för att inte säga tråkig med sina dagfrån-dag-redogörelser för diplomatiska
samkväm och samtal. Men dess svaghet är om man så vill också dess
styrka. Frånvaron av bearbetningar
och kommentarer, av vad han själv i
företalet kallar förmågan till historisk
överblick och sammanfattning, bidrar
till dess prägel av autenticit.et och
ökar sannolikt dess källvärde – så-
dant det nu är. Även Assarsson är en
människa och inte en datamaskin och
hur han än lägger band på sin subjektivism och tyglar sitt temperament
kan ingen tveka om att han sett de
händelser och människor han skildrat
genom ett mycket subjektivt temperament.
En livfull, färgrik och högst personligt hållen tidsskildring ger LO :s tidigare presslord och förutvarande ståthållaren på Västerås slott, Ragnar Casparsson, i tredje delen av sina memoarer, som också utkommit i höstas.
Den heter ”Brinnande horisonter” (Tiden, pris 31: -, inb. 36:-) och berättar om författarens upplevelser under och efter andra världskriget fram
till landshövdingeutnämningen 1952.
Nära hälften av boken ägnas förhållanden i samband med Finlands bägge
krig; Casparsson var en av dc ledande
krafterna i Finlandsinsamlingen och
lika mån om att stödja Finlands krigsinsats under vinterkriget som att bidra
till att lösgöra Finland ur fortsättningskrigeL l fortsättningen berör
Casparsson sin kamp för att under kriget sprida upplysning om förhållandena i de ockuperade skandinaviska
grannländerna, särskilt Norge, och om
svensk femtekolonnverksamhet. Denna
verksamhet ledde inte sällan till konflikter med samlingsregeringen, enkannerligen statsministern. Motsatsförhållandet mellan Casparsson och
Per Albin Hansson går f. ö. som något
av en röd tråd genom stora delar av
boken och ger den ett alldeles speciellt intresse genom den kritiska belysning, som kastas över Hansson av en
av hans egna partivänner – ett förvisso sällsynt fenomen. Att Casparsson
av Hansson betraktades som en obekväm person, framgick redan 1940 då
ny chefredaktör för Social-Demokraten skulle utses efter Z. Höglund, som
blivit finansborgarråd i Stockholm.
Tre kandidater hade nämnts: Casparsson själv, Rickard Lindström och
Allan Vougt. Partiordföranden-statsministern förklarade att det för hans
del inte fanns någon tvekan om vem
som var den lämpligaste för det ömtåliga uppdraget- Vougt! Casparsson
nödgades då framhålla för Hansson
att Vougt inte kunde tänkas få majoritet i styrelsen — där Casparsson som
LO :s representant var ordförande –
ja, att han sannolikt inte skulle få nå-
gon annan röst än partichefens. Eftersom Casparsson själv inte stod till förfogande skulle valet komma att stå
mellan Lindström och Vougt och ingen tvekan kunde råda om utgången.
Till Hanssons förbittring ratades hans
favorit Vougt. Casparsson skriver:
”Chefredaktör blev Rickard Lindström, vilket vi med hänsyn till hans
personliga livsföring fick anledning
att ångra. Beslutet måste också senare
korrigeras. Hade vi följt partiordförandens råd, hade våra bekymmer
i29
säkerligen blivit ännu större. Sannolikt hade tidningens livslängd då blivit kortare än den nu blev.”
Casparsson tycks i en rad olika sammanhang haft förmåga att reta gallfeber på Hansson. Att Casparsson inte
blev redaktör för den tidning, som han
mer än någon annan medverkat till att
skapa som ett organ för antinazismen
inom socialdemokratin och en motvikt mot Aftonbladet, nämligen Aftontidningen, berodde också enligt vad
han själv uppger på att han visste att
Hansson skulle ogilla ett sådant val.
överhuvud visade Hansson ett ytterst
svalt intresse för Aftontidningen, ja
man får av Casparssons skildring
nästan det intrycket att partichefen
direkt motarbetade det nya partiorganets tillkomst. 1\Ien Per Albin Hansson
är långt ifrån den enda mäktiga partivän, som Casparsson djärvdes kritisera. När Per Edvin Sköld år 1951
genom en kupp genomförde 10 % retroaktiv accis på nya bilar och motorcyklar skrev Casparsson i AT att propositionen ”presenterades under omständigheter som i minnet återföder
den berömde korpralen Hitlers lika
berömda söndagsoffensiv mot skilda
huvudstäder”. Och han tillade något
senare: ”Visst är det bra med en stark
regering. 1\Ien det är bättre med en
klok regering.” Påföljande år deporterades han under ärorika former från
huvudstaden såsom landshövding i
Västmanlands län. Om tiden i Västerås
hade han kunnat skriva ännu en volym – men mångordigheten måste ha
en gräns, lyder hans avsked till läsarna och andra memoarförfattare.
Den bild man i dessa memoarer får
av den gamle f. d. syndikalisten sedermera Konungens troman Ragnar Casparsson: en orädd, frän, knotigt självständig, vresigt frihetsälskande kämpe
av bästa svenska arbetarstam, väcker
både respekt och sympati.
;.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner