Print Friendly

Litteratur En pressens gentleman

Av Redaktionen | 31 december 1968


1968


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Litteratur
Redaktör GUNNAR UNGER:
En pressens gentleman
Tidningsmannen brukar ju sen gammalt med
ett föraktfullt uttryck kallas murvel. Som
en motpol till detta begrepp brukar man
tala om en pressens gentleman. Bägge begreppen används i tid och otid – även gunås det senare. Men i vissa fall kan karakteristiken en pressens gentleman onekligen
vara på sin plats och ett sådant fall är i
högsta grad Ivar Anderson. Han representerar verkligen motpolen till allt vad som
brukar inläggas i ordet murvel och blir på
det sättet till inbegreppet av en pressens
gentleman: försynt, sober, rättrådig, omdömesgill, högt kultiverad, skrupulöst vederhäftig, med starka ideella ambitioner
och allvarliga moraliska krav inte minst
på sig själv som yrkesman och människa.
Man blir livligt påmind om detta när
man läser den första delen av hans minnen
Åsyna vittne (Norstedts inb. 39: -) med
undertiteln »Människor och händelser i
press och politik 1914-40». Det är noga
räknat den femte bok den rastlöst flitige
författaren åstadkommit sedan han år 1955
avgick som chefredaktör för Svenska Dagbladet. Först kom den tungt vägande biografin över Arvid Lindman, så den spänstiga och friska historiken över Svenska
Dagbladets utvecknng fram till 1940 då
Ivar Anderson själv övertog ledningen av
tidningen, därefter det personligt engagerade och mycket levande vänporträttet av
Otto Järte, »en man för sig», och till sist
den stimulerande lilla minnesskriften över
klubben Brunkeberg. Det är en produktion
som bär vittnesbörd inte bara om en beundransvärd energi utan också om en beundransvärd intellektuell vitalitet och att
såväl energin som vitaliteten är oförminskad bekräftas av »Åsyna vittne>>.
Det är i utpräglad mån en memoarbok
inte en självbiografi. Liksom under outsagd
polemik mot en annan känd svensk publicists minnen förvisar sig Ivar Anderson
till scenens bakgrund eller rentav till salongen. Med obefogad anspråkslöshet sä-
ger han att hans egen garmng inte varit
tillräckligt betydande för att motivera en
självbiografi. >>En roll kan jag dock försvara: iakttagarens och kommentatorns.
Den hör till journalistens uppgifter. Jag har
upplevt en händelserik, ofta spännande tid.
Som tidningsman och riksdagsman har jag
i olika sammanhang på nära håll kunnat
följa händelsernas gång.» Och han motiverar sin bok med en vemodig reflexion: »Den
livsstil, som min generation kände och den
atmosfär i vilken den levde och arbetade
förefaller vara nästan obekant för en stor
del av dagens unga släkte, som håller på
att förlora känning även med det nära för- –
flutna i vår historia. Kven ett blygsamt bidrag till denna historia kan, tänkte jag, bidra till att minska klyftan mellan generationerna.»
Ursäkten kan förefalla överflödig och
farhågan överdriven, men uppsåtet är förvisso det bästa och det kan inte råda nå-
got tvivel om att författaren lämnat ett gott
bidrag till dess uppnående.
På en enda punkt gör Ivar Anderson ett
avsteg från memoarförfattarens modesti
och det gäller den inledning, som för övrigt
faller utanför den i underrubriken angivna
tidsramen 1914-40 och handlar om hans
barndom och ungdom. I bokens första kapitel »Staden inom murarna» släpper han
läsaren in på livet och resultatet har blivit
en mycket omedelbar, varm och tjusande
bild av en Kalmarpojkes uppväxtår i den
trygga, säkra och välordnade världen bakom vallarna. Ovanligt tidigt stod det klart
för honom att han ville bli journalist – en
impuls kom från Bo Bergman som var släkt
till släkten – och studierna i Uppsala var
bara avsedda som en språngbräda till en
kvalificerad tidningsmannapost. Trots att
han avverkade dem på rekordtid hann han
göra sig en bild av några av de ledande
akademiska lärarna, som han i roande glim- jtar vidarebefordrar till läsaren. •
Mon bokom tyngdpunkt ligge, givotvi> . ,
t’)~
på de följande interiörerna från journalistik
och politik under slutet på tiotalet och under tjugo- och trettitalen. Ivar Anderson
gjorde sina första journalistiska lärospån
på Stockholms Dagblad där han hade förmånen att bli handledd av utrikesredaktö-
ren Verner Söderberg, en av dåtidens
främsta och mest inflytelserika publicister.
En bättre lärare och förebild kunde en ung
tidningsman knappast få och man vågar
nog gissa att Söderberg i hög grad kom att
prägla Ivar Andersons uppfattning om journalistiken som ett kall. Som helt ung, redan
vid 26 års ålder, kallades Ivar Anderson
till huvudredaktör för Östgöta Correspondenten i Linköping och tretton år senare,
alltså 1930, fick han tillfälle att som ägare
överta såväl den journalistiska som ekonomiska ledningen av Östergötlands Dagblad
i Norrköping. Under tiden hade han dessutom blivit indragen i politiken som högerrepresentant på andra kammarens Östgötabänk från 1924 och blev snart en av de
ledande männen inom högerpartiets inre
krets – låt vara att det tog nästan ett decennium innan partiledaren Arvid Lindman
lade bort titlarna med honom!
Det mest intressanta i författarens skildring av denna händelseutveckling är kanske
de talrika porträttskisserna av vänner, kolleger och motståndare inom pressens och
politikens värld. Den skadeglade blir dock
besviken; Ivar Andersons ridderlighet och
taktkänsla förnekar sig aldrig, vilket förvisso inte hehöver betyda detsamma som
att han är tråkig. Hans personkarakteristiker är lika varsamma som välavvägda. Det
är så sällan man hos honom förnimmer animositet eller negativism att det gör ett så
mycket starkare intryck – som exempelvis
när det gäller Helmer Key, en av Ivar Andersons företrädare på Svenska Dagbladet
som inte var en chefredaktör efter hans
kynne. Och man nästan rycker till när man
i samband med högerns ministärbildning
1928 läser: »Mot Trygger anmälde jag de
469
starkaste betänkligheter.» Men riktigt varför får man tyvärr inte veta.
Överhuvudtaget innehåller boken förvå-
nansvärt lite nytt på det rent politiska planet – även om de samtida uppteckningarna från 20-talets idylliska regeringskriser,
som publicerats i form av bilagor, ger åtskilligt av inside information. Man får
ibland en känsla av att författaren drivit
sin diskretion och sin modesti för långt i
någon mån på bekostnad av bokens läsvärde. Det hade varit roligt att få veta
något mera om Ivar Andersons utveckling
från vad han själv kallar en av högerns
die-bards i slutet på tiotalet till den talesman för moderation han onekligen var tjugo
år senare. Eller om hans roll i Nationella
Ungdomsförbundet och dess märkliga författningsarbete. Eller om den kamp om ledarskapet i högern som ledde till att Gösta
Bagge med endast en rösts övervikt besegrade Ivar Anderson vid valet till partiordförande. Och så skulle man kunna fortsätta.
Men å andra sidan – en indiskret Ivar
Anderson är en självemotsägelse, då vore
han inte den han är och det är ju sådan
vi vill ha honom: en pressens gentleman.
Det kanske kan förvåna att här så mycken tonvikt lägges just vid detta begrepp:
Ivar Anderson var ju under denna tid inte
bara en framstående publicist utan också
en framstående politiker. Men det verkar
av boken som om för Ivar Anderson publicistiken alltid gått i första hand och att
han var lyckligast de tider han odelat kunde ägna sig åt sitt tidningsmannavärv. Krö-
net av hans journalistiska bana nåddes ju
1940 då han utsågs till huvudredaktör för
Svenska Dagbladet. Det är med spänd förväntan man ser fram mot andra delen av
hans minnen, som skall behandla i första
hand krigsåren, då Ivar Anderson i en
central ställning kunde bevittna och även
ingripa i det mest dramatiska skedet av
vår nyare historia.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner