Print Friendly

Litteratur Den unge Mannerheim

Av Redaktionen | 31 december 1965


1965


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

53
LITTERATUR
DEN UNGE MANNERHEIM
Marskalken av Finland har länge
framstått som ett klassiskt exempel på
hur en statsman och fältherre förvandlas från människa till institution. Varken hans egna memoarer eller den
rikt flödande litteraturen kring hans
gestalt har förhjälpt till någon djupare
kännedom om hans verkliga personlighet. I sina ”minnen” har han ju endast tecknat de yttre dragen av sitt
händelserika liv – om sin inre utveckling var han nästan sammanbitet
förtegen. Man kan knappast tänka sig
större kontrast mellan Mannerheims
självbiografiska teknik och t. ex. Herbert Tingstens. Om den senare har vi
ur hans egen mun fått veta nästan
allt – om Gustaf Mannerheim har vi
av honom själv knappast fått veta
någonting, som vi inte visste förut.
De fragmentariska inblickar i hans
karaktär, personliga uppträdande och
vanor, som kommit oss till del genom
anekdotmaterialet – här och var nertecknat, och eljest cirkulerande i en
med tiden förmodligen alltmer förvanskad muntlig tradition – har inte
varit till mycken nytta.
Det är därför en verklig sensation,
när historikern och rättsvetenskapsmannen Stig Jägerskiöld, genom sina
släktband själv nära knuten till Finland liksom till ätten Mannerheim, lagt
fram en biografisk framställning omfattande Gustaf Mannerheims liv fram
till år 1906. Ty biografien bygger på
ett brevmaterial av märklig rikedom,
ett material, som hittills tycks ha varit okänt för andra än den närmaste
familjekretsen och ej kunnat utnyttjas
Av professor ERIK ANNERS
av forskningen. Med denna Jägerskiölds biografi – som han lovat fortsätta – har vi nu fått början till den
levnadsteckning av Gustaf Mannerheim, som vi länge saknat, och därmed möjlighet att bättre förstå människan bakom verket.
Brevmaterialet utgörs i första hand
av Mannerheims egna brev till far och
syskon och övrig släkt liksom – i
mindre omfattning – av deras svar
till honom. Det går tillbaka till hans
tidiga ynglingaår och flödar sedan i
en jämn ström till den punkt, där
Jägerskiöld denna gång gjort halt,
nämligen till det år då Gustaf Mannerheim begav sig ut på sin långa ritt i
Ostasien. Det är därtill fråga om ett
material av högsta intresse; vi får
verkligen de inblickar i Gustaf Mannerheims personliga utveckling, motiv och karaktär, som gör det möjligt
att förstå vad han gjorde och vad som
hände honom.
Det som alldeles särskilt fängslar i
den nya bild av Gustaf Mannerheim,
som träder fram i breven, är den
kamp han från unga år måste föra
både mot sig själv och mot vidriga
öden – för att hans liv inte skulle utmynna i ett misslyckande.
Hans ungdomstid representerar på
sätt och vis ett blad i den svenskfinländska ståndscirkulationens historia.
Det var visserligen inte alltför märkligt om rika, begåvade och karaktärsfasta baroner nådde långt i det gamla
privilegiesamhället men Gustaf
Mannerheim var i själva verket från
tidiga år fattig och utan föräldrars
54
stöd. Hans far Carl Robert Mannerheim rymde från sitt ansvar för hustru
och sju barn, och modern dog kort
därefter. Men välvilliga släktingar
trädde emellan med hjälp till försörjning och skolutbildning. Så långt räddades barnen undan en katastrof.
Värre var det när den unge Gustaf
Mannerheim tycktes brista i karaktär
och ambition, trots släktingarnas ekonomiska hjälpsamhet och välmenande
råd. Han relegerades, först från lyceum, sedan från kadettkåren i Fredrikshamn – ett ställe, dit äventyrliga
unga herrar skickades för att lära sig
mores. I intetdera fallet tycks det ha
rört sig om annat än pojkaktigt okynne och tämligen alldagliga uttryck för
pubertetsoro hos en pojke med fantasi,
starka självhävdelsebehov och ett
visst egensinne. De pojkar, som inte
någon gång bråkat i klassrummet och
kastat sten på andra fönster eller som
ynglingar undgått disciplinstraff för
bondpermission, må väl inte vara alltför talrika!
Men hans släktingar – och särskilt
morbrodern Albert von Julin, som i
många år ekonomiskt stod in loco
parentis – såg inte saken så. Det
fanns bara ett sätt för en fattig pojke
att komma fram här i världen, menade de, att med flit och allvar vinna
aktning och förtroende. Släkten tycks
efter den andra relegationen ha börjat
undra om unge baron Gustaf besatt
någondera egenskapen.
Åtminstone en person måste emellertid ha varit övertygad om hans
möjligheter till en lysande karriär –
han själv. Det är den förklaring, som
indirekt framträder till det djärva beslutet att gå i rysk militärtjänst. Det
är uppenbart att han inte siktade pä
månen för att träffa skogsbrynet –
han avsäg att prestera just ett mänskott. Med outtröttlig envishet och en
psykologiskt välberäknad argumentation lyckades han förmä sin försiktige
och realistiske morbroder att finansiera först Nikolajevska kavalleriskolan
i Petersburg och därefter det ekonomiskt vädliga företaget att via släktrelationerna gå till ett av det ryska
rikets främsta rangregementen
Chevaliergardet. Gustaf Mannerheims
avgörande och oavlåtligt upprepade
argument för detta senare steg, som
väckte djup oro inom släkten, var att
i Ryssland kunde man inte göra karriär på begåvning, arbete och karaktär. Man måste vara i centrum, draga
uppmärksamheten till sig, förskaffa
sig relationer och protektion – först
då uppmärksammades måhända också
förtjänst och förmäga.
Denna kalla realism hindrade inte
att Gustaf Mannerheim ivrigt vinnlade
sig om tjänstemeriter. För relegationen från kadettskolan revanscherade
han sig med en utmärkt studentexamen i Helsingfors och vid kavalleriskolan placerade han sig i täten. Hans
insatser som officer präglades av ambition och yrkesnit, egenskaper, som
dä för tiden inte lär ha varit anmärkningsvärt rikt företrädda bland ryska
gardesofficerare. Yrkesnitet, liksom
hans skicklighet som hästkarl, uppmärksammades. Hans eleganta kavaljersgestalt och hans älskvärda maner
gjorde honom därtill eftersökt och
omsvärmad i societetslivet. Därmed
var hans lycka gjord – i yttre mening. Alltsedan sin tjänst vid ChevaIiergardet hade han de relationer och
den protektion, som krävdes för att
få eftertraktade kommenderingar på
den i det tsaristiska Ryssland förmodligen mer än annorstädes osäkra vä-
gen till högre befäl.
Men hans lycka – i inre mening –
gick förlorad. Hans giftermäl med
Anastasia Arapova – förmögen generalsdotter av gammal rysk adel – slog
inte väl ut. Det tycks ha varit ett resonemangsparti i tidens stil mellan en
skuldsatt gardesofficer och en förmögen ung dam av lämplig familj.
Efter några års solsken i säker ekonomisk ställning förmörkades himlen
för Gustaf Mannerheim. Hustrun, som
tycks ha haft ett svårartat och svårhanterligt lynne, lämnade honom. Därmed bröts hans ekonomi ner. De båda
döttrarna förlorade han också – han
kunde ju inte försörja dem.
skuldsatt och deprimerad blev societetslivet honom outhärdligt – han
gick i fält till Manchuriet, där det
rysk-japanska kriget gav en yrkesofficer tillfälle att lära sig sitt yrke på
blodigt allvar.
Gustaf Mannerheim tycks också i
högsta grad ha tagit krigstjänsten på
allvar. Han visade där det orubbliga
personliga mod och de militära ledaregenskaper, som förde honom till de
höga befäl han senare nådde i livet.
Samtidigt tycks krigstjänsten ha verkat som en avledare av den inre disharmonien. Hans personlighet växte
– liksom en gång tidigare i hans
liv – under trycket av inre olycka
och yttre plikt.
När en författare utlovar fortsättning brukar det höra till pjäsen att
en anmälare talar om förväntningarna
inför löftets uppfyllande – undantagandes, givetvis, de situationer, där
det är anmälarens ledsamma plikt
OM amerikaniseringen
55
att undanbe sig och andra de i utsikt
ställda resultaten av nya författarmödor.
Denna gång är det berättigat att
med eftertryck tala om spända förväntningar. Stig Jägerskiöld har inte
bara haft ett unikt material till förfogande i sitt angrepp på en historiskbiografisk uppgift av alldeles särskild
storleksordning. Han har också löst
sin uppgift på ett föredömligt sätt.
Med det starka känsloengagemang,
som han bör ha haft i sitt arbete, hade
det legat nära till hands att dramatisera skildringen och att pressa källmaterialet. De farorna har han förstått undvika; med en elegant och
samtidigt i bästa mening okonstlad
stilistik ger han en kongenial ram till
brevens personliga och naturliga tonfall. Där källmaterialet i en annan
författares hand kunde ha föranlett
det slags djärva spekulationer och
djuppsykologiska betraktelser, som
inte sällan gör moderna biografier
svåruthärdliga, där låter han breven
tala för sig själva eller stannar vid
varsamma kommentarer till de upplysningar materialet ger.
Så skall sannerligen en biografi
efter den klassiska modellen ”Life and
letters” skrivas.
Med en något oförfärad generalisering kan man påslå, alt under
de senaste tuå hundra åren, ha ui svenskar genomskridit tuänne
stora skeden au utländska påverkningar och imitationseggelser. Del
första uar det franska, det andra det tyska skedet. Nu ha ui onekligen glidit in i del tredje – det engelsk-amerikanska: och man kan
med tillförsikt lägga tonvikten på det sammansatta ordets sista del.
Svensk Tidskrift 1925
Sveriges största politiska
studentförbund
FORMAR MORGONDAGENs POLITIK
Svensk Linje
modern
konservativ
debatt
SVENSK LINJE
organ för
SVERIGES KONSERVATIVA STUDENTFÖRBUND
SVENSK LINJE utkommer i år med 7 nummer
PRENUMERATION
sker genom inbetalning av 15:- på postgiro 29 82 24, Göteborg,
eller genom anmälan till tel. 08/32 87 39, måndag-fredag kl. 9-12

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner