Litteratur Bertil Malmberg och politiken
1968
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Litteratur
Redaktör GUNNAR UNGER:
Bertil Malmberg och politiken
När Bertil Malmberg i slutet av 1930-talet
på inbjudan av Stockholms Högskolas Studentkår skulle hålla föredrag över ämnet
”Hitler som talare”, delade Clarte och Socialdemokratiska Studentklubben ut röda
blockadlappar vid ingången. Man tog avstånd från mötet och det antyddes att Malmberg hade nazistiska sympatier. Denna naiva
tillvitelse, som vittnade om fullständig obekantskap med eller åtminstone fullständig
oförståelse för Malmbergs författarskap och
personlighet, var inte någon alldeles isolerad företeelse. Den dök upp av och till under 30-talets lopp och tystnade väl först helt
och hållet, när Malmberg vid tidpunkten för
Tredje rikets största kraftutveckling under
kriget skrev det militant antinazistiska dramat ”Excellensen”, vars uppförande framkallade en protest från tyska beskickningen
och en hänvändelse till teaterledningen från
UD.
Låt vara svaga men dock ekon av samma
missuppfattning har kunnat förnimmas i
samband med recensionerna av Enar Bergmans högintressanta avhandling Diktens
värld och politikens, Bertil Malmberg och
Tyskland 1908-28 (Natur och Kultur,
42: -). Flera anmälare tycks särskilt ha
fäst sig vid en passus i en artikel med rubriken ”Mi.inchen i Majus tecken”, som Malmberg publicerade i Svenska Dagbladet mot
slutet av maj 1923. Denna passus lyder:
Hans personlighet är utomordentligt
fängslande, framför allt genom sin lidelsefulla intensitet; han är en talare av
ovanliga kvaliteter och hans välde över
massorna har ett demoniskt tycke; hans
smärta eleganta gestalt höjer sig som en
eldslåga över de folkhav, vilka behärskas
av hans stämma och lockas till skratt och
gråt, hänförelse och vrede, alltefter hans
vilja. Ingen kan i detta ögonblick veta,
om Hitler verkligen är den man, ur vars
händer Tyskland skall motta sin upprättelse och sin frihet. Säkert är att ingen
förkunnare av nationalstolthetens kategoriska imperativ har nått vidare kretsar
och trängt djupare än denne före detta arbetare och menige soldat.
Detta torde ha varit det första som skrivits
om Adolf Hitler i svensk press. Vad man
inte fäst sig vid är Bergmans träffande anmärkning att karakteristiken snarast tyder
på att Malmberg sett Hitler på långt avstånd, dvs. i talarstolen på ett massmöte, men
gärna trott vad hans vänner i Mi.inchen berättat för honom om Hitlers ”fängslande
personlighet.” Det måste i själva verket ha
varit på mycket långt avstånd, ty år 1939,
just i ovannämnda föredrag, talade Malmberg om vilken besvikelse det var när han
första gången såg den småborgerlige, illa
klädde, lite löjlige Hitler på nära håll. ”Det
enda originella i hans uppenbarelse var mustascherna, men den fascination de utövade
kunde omöjligt kallas demonisk”, löd Malmbergs ironiska kommentar. ”Men allt förändrades och blev annorlunda i det ögonblick han började tala. Intrycket av banal
slätstrukenhet hos denne man, som kunde ha
varit en lägre tjänsteman, brevbärare eller
frisör eller något annat hederligt och en smula färglöst försvann omedelbart, när hans
stämma, dunkel och betvingande, börjat ljuda över salen.”
Trivialitet och demoni
Många har gjort samma iakttagelse och
Malmberg påpekar slående att den blandning av trivialitet och demoni, som utmärkte
Hitler för tanken till Thomas Manns berömda novell ”Mario och trollkarlen”, med dess
symboliska tolkning av fascismens väsen.
Malmberg talar tio år senare om Hitler som
nazismens enda gåtfulla geni och naturdemon, men redan 1937 säger han att ”även
om Mussolini, Hitler och Stalin och deras
närmaste följeskap kunna uppfattas som inkarnerade demonvarelser, tillhöra de likväl
andevärldens lägre kategorier: tjänstehjonens och underbefälets.” Nej, Malmberg var
förvisso inte någon Hitlerbeundrare, men det
som på en gång fascinerade och repellerade
honom hos nationalsocialismen var otvivelaktigt det drag demoni och magi hos denna
rörelse och dess ledare, med vilket han kände en viss väsensfrändskap. Som en av förklaringarna till nazismens framgångar nämner han sålunda i ”Tyska intryck”, som utgavs 1936, just att nazismen tillmötesgått en
allmän psykologisk tendens genom att skänka livet en ny rituell bundenhet, en ny åtbörd, och därigenom tillfredsställt människans längtan efter kultiska bindningar och
hennes åtrå att få sin livsföring inordnad under ett sakralt schema.
Men detta som onekligen på visst sätt
motsvarade ett behov också hos författaren
till ”Dikter vid gränsen”, som utkom samma
år, som ”Tyska intryck” var naturligtvis på
intet sätt tillräckligt för att förmå honom
att acceptera nazismen som sådan. Tvärtom: om man noggrant läser ”Tyska intryck”,
som ofta åberopats mot Malmberg i politiska
sammanhang, skall man där – blott tre år
efter nazismens maktövertagande – finna
anteciperad den antinazism, som klart kommer till uttryck i ”Excellensen”. Det framgår av Malmbergs lågmälda men så mycket
mera verkningsfulla indignation när han
skriver om judefrågan, koncentrationslägren
och Tredje riket och de intellektuella.
Herrgårdspojke och herreman
Överhuvudtaget är det en absurd tanke att en
poet och estet med Bertil Malmbergs kulturkonservativa och om man så vill feodalt,
inte fascistiskt, antidemokratiska inställning
skulle ha något till övers för den vulgära och
brutala kollektivism som nazismen representerade. I stället för att intressera sig så mycket för det ovan anförda brottstycket ur
”Miinchen i Majus tecken” borde teckentydarna ha intresserat sig för ett vittnesmål
171
av Bertil Malmbergs syster, som återfinns på
sidan 64 i Bergmans avhandling. Det är av
absolut avgörande betydelse för förståelsen
av Malmbergs hela livshållning. Systern,
doktorinnan Elsa Boström, berättar där att
hemmet var borgerligt och konservativt och
dessutom starkt patriotiskt som den tidiga
uppväxtmiljön i allmänhet. Sommar- och
jullovsvistelserna på farfaderns gård Wäija
fick bestämmande inverkan såtillvida som
Malmberg då konfronterades med en herrgårdsmiljö, som djupt tilltalade och präglade honom. Han betraktade sig hela livet
som ”herrgårdspojke” och ”herreman” och
i sina memoarer uppger han att han ända sedan han lämnade Wäija längtat tillbaka till
en liknande livsform. Han förklarar att han
har alla rötter i denna herrgårdsmiljö, där
han som Bergman påpekar knappast kan ha
vistats mer än tre-fyra månader per år och
som han definitivt lämnade i trettonårsåldern.
Det finns intet av ironi i detta Bergmans
konstaterande och väl är det, ty ingen som
är förtrogen med Malmberg som människa
och diktare kan tveka om vilken dominerande roll dessa barndoms- och ungdomsupplevelser spelade för hela hans personlighetsutveckling. Att jag, ehuru icke litteraturhistoriker, tagit upp denna problematik i Bergmans bok, beror helt enkelt på att jag anser
mig kunna tala av egen erfarenhet. Under
de sista tio åren av Bertil Malmbergs liv kom
jag nämligen att stå honom nära, i den mån
man kan tala om att stå nära en diktare som
karakteriserat sig själv som ensam, oåtkomlig och ogripbar. Jag lärde i varje fall känna
honom tillräckligt väl för att inse och förstå
att han fortfor att vara herrgårdspojke i hela
sitt liv, att han alltid var herreman.
Den konservative diktarfursten
Hans favoritadjektiv var ”herrlig” – väl
att märka inte ”härlig” – och han var herrlig. Inte för inte övertog han med självfallen
172
grace och auktoritet Verner v. Heidenstams
roll som diktarfurste. Ingenting kunde vara
den narcissistiske individualisten Malmberg
mera främmande än att vara partiman, han
avskydde att gå i flock och farnöte- Oxfordförvillelsen blev bara en bekräftelse för
honom på detta – men han var kan man
säga, naturligt konservativ. Det var inte frå-
ga om en genomtänkt politisk åskådning, det
var fråga om herrgårdspojkens självklart
traditionalistiska livshållning. Bertil Malmberg var i alla avseenden – utom den i detta
speciella sammanhang likgiltiga nämligen
bördens – en aristokrat och han levde under skiftande öden, även de mörkaste, som
en aristokrat. Han omgav sig med en miljö,
som påminde honom om Wäija: 1700-talsband, kristallkronor, gamla tavlor och antika
möbler. Han klädde sig som en engelsk lord.
Han tillät sig, när så var möjligt, en diskret
lyx. Jag glömmer aldrig hur imponerad jag
blev när jag som ung student skulle vidtala
honom till det ovannämnda föredraget på
Stockholms Högskola och fick till svar i telefon: ”Detta är författaren Malmbergs betjänt.” Genom betjäntens förmedling fördes
hela förhandlingen. Föredraget hölls dock av
Malmberg själv, men det var första gången
han trädde i direkt kontakt med kårstyrelsen!
Skämt åsido hade han en hjärtats likaväl
som intellektets nobless som gjorde att den
trötta, vänligt ironiska distans han höll till
sin omvärld inte föreföll snobbistisk utan
självskriven. Stil, hållning, värdighet hörde
till hans honnörsord och han, om någon,
kunde också honorera dem. Formen var hans
försvar mot den sugning till den underjordiska – det ktoniska kallades det på epokens
språk – som var honom medfödd och ur den
spänning som härigenom uppstod framgick
hans diktning:
Jag är både människoson
Och demon
Och mellan tvenne världar måste jag bygga
Min brygga.
Det finns ett drag av nihilism och amoralitet hos Malmberg, men bara i hans diktarjag, där demonen hos honom hade sin boning. Trolösheten, normlösheten gällde för
hans diktning inte för hans liv. Som människoson bekände han sig till ”vissa sedliga
normers primat och evighet.” Diktaren
Malmberg var alltså om man så vill något av
en nihilist – man skall bara minnas att formen i hans senare förment modernistiska lyrik är strängare än någonsin- men som samhällsvarelse var han konservativ.
I memoarerna säger han: ”Min personliga
upplevelse av politiken uppstod ur en bildsyn, där åsikterna betingades inte av slutledningar utan av de uppdykande och förtonande tablåernas magisk-suggestiva liv.
Detta förefaller nog många betänkligt och
kanske som grundfelet i min utrustning bå-
de som människa och poet.” Ja, kanske. Men
i så fall ett grundfel som räddat honom från
att bli politiker och gjort honom till en av
de· mest förtrollande poeterna i svensk litteratur.
Nå – detta var bara några randanteckningar till Bergmans utomordentligt innehällsrika avhandling, som är ovärderlig som
källa till kunskap inte bara om Malmberg
utan också om det andliga klimatet i 20-talets
fantastiska Miinchen, detta ideernas häxkök
där Malmberg mognade från versmakare till
skald och den västerländska kulturen låg i
smältdegeln.
Redaktör GUNNAR UNGER:
Bertil Malmberg och politiken
När Bertil Malmberg i slutet av 1930-talet
på inbjudan av Stockholms Högskolas Studentkår skulle hålla föredrag över ämnet
”Hitler som talare”, delade Clarte och Socialdemokratiska Studentklubben ut röda
blockadlappar vid ingången. Man tog avstånd från mötet och det antyddes att Malmberg hade nazistiska sympatier. Denna naiva
tillvitelse, som vittnade om fullständig obekantskap med eller åtminstone fullständig
oförståelse för Malmbergs författarskap och
personlighet, var inte någon alldeles isolerad företeelse. Den dök upp av och till under 30-talets lopp och tystnade väl först helt
och hållet, när Malmberg vid tidpunkten för
Tredje rikets största kraftutveckling under
kriget skrev det militant antinazistiska dramat ”Excellensen”, vars uppförande framkallade en protest från tyska beskickningen
och en hänvändelse till teaterledningen från
UD.
Låt vara svaga men dock ekon av samma
missuppfattning har kunnat förnimmas i
samband med recensionerna av Enar Bergmans högintressanta avhandling Diktens
värld och politikens, Bertil Malmberg och
Tyskland 1908-28 (Natur och Kultur,
42: -). Flera anmälare tycks särskilt ha
fäst sig vid en passus i en artikel med rubriken ”Mi.inchen i Majus tecken”, som Malmberg publicerade i Svenska Dagbladet mot
slutet av maj 1923. Denna passus lyder:
Hans personlighet är utomordentligt
fängslande, framför allt genom sin lidelsefulla intensitet; han är en talare av
ovanliga kvaliteter och hans välde över
massorna har ett demoniskt tycke; hans
smärta eleganta gestalt höjer sig som en
eldslåga över de folkhav, vilka behärskas
av hans stämma och lockas till skratt och
gråt, hänförelse och vrede, alltefter hans
vilja. Ingen kan i detta ögonblick veta,
om Hitler verkligen är den man, ur vars
händer Tyskland skall motta sin upprättelse och sin frihet. Säkert är att ingen
förkunnare av nationalstolthetens kategoriska imperativ har nått vidare kretsar
och trängt djupare än denne före detta arbetare och menige soldat.
Detta torde ha varit det första som skrivits
om Adolf Hitler i svensk press. Vad man
inte fäst sig vid är Bergmans träffande anmärkning att karakteristiken snarast tyder
på att Malmberg sett Hitler på långt avstånd, dvs. i talarstolen på ett massmöte, men
gärna trott vad hans vänner i Mi.inchen berättat för honom om Hitlers ”fängslande
personlighet.” Det måste i själva verket ha
varit på mycket långt avstånd, ty år 1939,
just i ovannämnda föredrag, talade Malmberg om vilken besvikelse det var när han
första gången såg den småborgerlige, illa
klädde, lite löjlige Hitler på nära håll. ”Det
enda originella i hans uppenbarelse var mustascherna, men den fascination de utövade
kunde omöjligt kallas demonisk”, löd Malmbergs ironiska kommentar. ”Men allt förändrades och blev annorlunda i det ögonblick han började tala. Intrycket av banal
slätstrukenhet hos denne man, som kunde ha
varit en lägre tjänsteman, brevbärare eller
frisör eller något annat hederligt och en smula färglöst försvann omedelbart, när hans
stämma, dunkel och betvingande, börjat ljuda över salen.”
Trivialitet och demoni
Många har gjort samma iakttagelse och
Malmberg påpekar slående att den blandning av trivialitet och demoni, som utmärkte
Hitler för tanken till Thomas Manns berömda novell ”Mario och trollkarlen”, med dess
symboliska tolkning av fascismens väsen.
Malmberg talar tio år senare om Hitler som
nazismens enda gåtfulla geni och naturdemon, men redan 1937 säger han att ”även
om Mussolini, Hitler och Stalin och deras
närmaste följeskap kunna uppfattas som inkarnerade demonvarelser, tillhöra de likväl
andevärldens lägre kategorier: tjänstehjonens och underbefälets.” Nej, Malmberg var
förvisso inte någon Hitlerbeundrare, men det
som på en gång fascinerade och repellerade
honom hos nationalsocialismen var otvivelaktigt det drag demoni och magi hos denna
rörelse och dess ledare, med vilket han kände en viss väsensfrändskap. Som en av förklaringarna till nazismens framgångar nämner han sålunda i ”Tyska intryck”, som utgavs 1936, just att nazismen tillmötesgått en
allmän psykologisk tendens genom att skänka livet en ny rituell bundenhet, en ny åtbörd, och därigenom tillfredsställt människans längtan efter kultiska bindningar och
hennes åtrå att få sin livsföring inordnad under ett sakralt schema.
Men detta som onekligen på visst sätt
motsvarade ett behov också hos författaren
till ”Dikter vid gränsen”, som utkom samma
år, som ”Tyska intryck” var naturligtvis på
intet sätt tillräckligt för att förmå honom
att acceptera nazismen som sådan. Tvärtom: om man noggrant läser ”Tyska intryck”,
som ofta åberopats mot Malmberg i politiska
sammanhang, skall man där – blott tre år
efter nazismens maktövertagande – finna
anteciperad den antinazism, som klart kommer till uttryck i ”Excellensen”. Det framgår av Malmbergs lågmälda men så mycket
mera verkningsfulla indignation när han
skriver om judefrågan, koncentrationslägren
och Tredje riket och de intellektuella.
Herrgårdspojke och herreman
Överhuvudtaget är det en absurd tanke att en
poet och estet med Bertil Malmbergs kulturkonservativa och om man så vill feodalt,
inte fascistiskt, antidemokratiska inställning
skulle ha något till övers för den vulgära och
brutala kollektivism som nazismen representerade. I stället för att intressera sig så mycket för det ovan anförda brottstycket ur
”Miinchen i Majus tecken” borde teckentydarna ha intresserat sig för ett vittnesmål
171
av Bertil Malmbergs syster, som återfinns på
sidan 64 i Bergmans avhandling. Det är av
absolut avgörande betydelse för förståelsen
av Malmbergs hela livshållning. Systern,
doktorinnan Elsa Boström, berättar där att
hemmet var borgerligt och konservativt och
dessutom starkt patriotiskt som den tidiga
uppväxtmiljön i allmänhet. Sommar- och
jullovsvistelserna på farfaderns gård Wäija
fick bestämmande inverkan såtillvida som
Malmberg då konfronterades med en herrgårdsmiljö, som djupt tilltalade och präglade honom. Han betraktade sig hela livet
som ”herrgårdspojke” och ”herreman” och
i sina memoarer uppger han att han ända sedan han lämnade Wäija längtat tillbaka till
en liknande livsform. Han förklarar att han
har alla rötter i denna herrgårdsmiljö, där
han som Bergman påpekar knappast kan ha
vistats mer än tre-fyra månader per år och
som han definitivt lämnade i trettonårsåldern.
Det finns intet av ironi i detta Bergmans
konstaterande och väl är det, ty ingen som
är förtrogen med Malmberg som människa
och diktare kan tveka om vilken dominerande roll dessa barndoms- och ungdomsupplevelser spelade för hela hans personlighetsutveckling. Att jag, ehuru icke litteraturhistoriker, tagit upp denna problematik i Bergmans bok, beror helt enkelt på att jag anser
mig kunna tala av egen erfarenhet. Under
de sista tio åren av Bertil Malmbergs liv kom
jag nämligen att stå honom nära, i den mån
man kan tala om att stå nära en diktare som
karakteriserat sig själv som ensam, oåtkomlig och ogripbar. Jag lärde i varje fall känna
honom tillräckligt väl för att inse och förstå
att han fortfor att vara herrgårdspojke i hela
sitt liv, att han alltid var herreman.
Den konservative diktarfursten
Hans favoritadjektiv var ”herrlig” – väl
att märka inte ”härlig” – och han var herrlig. Inte för inte övertog han med självfallen
172
grace och auktoritet Verner v. Heidenstams
roll som diktarfurste. Ingenting kunde vara
den narcissistiske individualisten Malmberg
mera främmande än att vara partiman, han
avskydde att gå i flock och farnöte- Oxfordförvillelsen blev bara en bekräftelse för
honom på detta – men han var kan man
säga, naturligt konservativ. Det var inte frå-
ga om en genomtänkt politisk åskådning, det
var fråga om herrgårdspojkens självklart
traditionalistiska livshållning. Bertil Malmberg var i alla avseenden – utom den i detta
speciella sammanhang likgiltiga nämligen
bördens – en aristokrat och han levde under skiftande öden, även de mörkaste, som
en aristokrat. Han omgav sig med en miljö,
som påminde honom om Wäija: 1700-talsband, kristallkronor, gamla tavlor och antika
möbler. Han klädde sig som en engelsk lord.
Han tillät sig, när så var möjligt, en diskret
lyx. Jag glömmer aldrig hur imponerad jag
blev när jag som ung student skulle vidtala
honom till det ovannämnda föredraget på
Stockholms Högskola och fick till svar i telefon: ”Detta är författaren Malmbergs betjänt.” Genom betjäntens förmedling fördes
hela förhandlingen. Föredraget hölls dock av
Malmberg själv, men det var första gången
han trädde i direkt kontakt med kårstyrelsen!
Skämt åsido hade han en hjärtats likaväl
som intellektets nobless som gjorde att den
trötta, vänligt ironiska distans han höll till
sin omvärld inte föreföll snobbistisk utan
självskriven. Stil, hållning, värdighet hörde
till hans honnörsord och han, om någon,
kunde också honorera dem. Formen var hans
försvar mot den sugning till den underjordiska – det ktoniska kallades det på epokens
språk – som var honom medfödd och ur den
spänning som härigenom uppstod framgick
hans diktning:
Jag är både människoson
Och demon
Och mellan tvenne världar måste jag bygga
Min brygga.
Det finns ett drag av nihilism och amoralitet hos Malmberg, men bara i hans diktarjag, där demonen hos honom hade sin boning. Trolösheten, normlösheten gällde för
hans diktning inte för hans liv. Som människoson bekände han sig till ”vissa sedliga
normers primat och evighet.” Diktaren
Malmberg var alltså om man så vill något av
en nihilist – man skall bara minnas att formen i hans senare förment modernistiska lyrik är strängare än någonsin- men som samhällsvarelse var han konservativ.
I memoarerna säger han: ”Min personliga
upplevelse av politiken uppstod ur en bildsyn, där åsikterna betingades inte av slutledningar utan av de uppdykande och förtonande tablåernas magisk-suggestiva liv.
Detta förefaller nog många betänkligt och
kanske som grundfelet i min utrustning bå-
de som människa och poet.” Ja, kanske. Men
i så fall ett grundfel som räddat honom från
att bli politiker och gjort honom till en av
de· mest förtrollande poeterna i svensk litteratur.
Nå – detta var bara några randanteckningar till Bergmans utomordentligt innehällsrika avhandling, som är ovärderlig som
källa till kunskap inte bara om Malmberg
utan också om det andliga klimatet i 20-talets
fantastiska Miinchen, detta ideernas häxkök
där Malmberg mognade från versmakare till
skald och den västerländska kulturen låg i
smältdegeln.