Print Friendly

Litteratur

Av Redaktionen | 31 december 1949


1949


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

LITTERATUR
FÖR NORDENS FRIHET
Det förekommer inte alltför ofta, att militära fackmän i bokform
vänder sig till den stora allmänheten med personliga synpunkter på
våra mest betydelsefulla utrikespolitiska och militära problem. Redan av denna anledning är därför För Nordens frihet, Synpunkter på
ett tidsenligt försvar (Norstedts, 254 sid., kr. 8: -) värd all uppmärksamhet. Bokens högaktuella karaktär och de båda författarnas- överstelöjtnant Malcolm Murray och kapten Stig Löfgren – friska men
ändå djupt ansvarsmedvetna grepp på problemen ökar ytterligare
dess värde. Man skulle önska, att denna sakliga och skickliga sammanställning av de för de flesta säkert ganska okända faktorer, som
tillsammans bestämmer vårt läge mellan de båda stora världsblocken,
når ut till alla dem, som söker göra sig oberoende av slagord och
klicheer och nå fram till en egen uppfattning. Boken lämpar sig utmärkt som underlag för studiecirklar och diskussionsklubbar.
Förhandlingarna kring årsskiftet 1948/1949 om ett nordiskt försvarsförbund tilldrog sig ett osedvanligt intresse, inte bara i Sverige, Norge
och Danmark utan i hela världen. Detta var helt naturligt. Nordens
utsatta läge mellan öst och väst i en tid av tilltagande spänning och
skärpta motsättningar framstod tydligt för envar. Den militärtekniska utvecklingen under och efter det andra världskriget ställde de
nordiska småstaterna inför helt nya och väsentligt svårare problem
än tidigare. Möjligheterna att bevara och försvara en neutral ställning i händelse av ett tredje världskrig hade i oroväckande grad
minskats. Var för sig insåg man i alla tre länderna, att utsikterna
till framgångsrikt försvar på längre sikt utan hjälp utifrån vid ett
stormaktsanfall måste bedömas som närmast obefintliga. När då frå-
gan om en nordatlantisk pakt togs upp inom västunionens stater samt
USA och Canada, var det givet att Norden inte kunde förbli oberört.
I strävan att åt Norden bevara en alliansfri och oberoende ställning mellan de båda världsblocken gav Sverige då sitt erbjudande
om ett formligt försvarsförbund mellan de tre nordiska staterna. Till
grund för detta erbjudande låg ett grundligt utredningsarbete av den
för ändamålet tillsatta interskandinaviska försvarskommitten, som
nådde fram till påfallande positiva och med oväntad enighet omfattade synpunkter på det gemensamma försvaret. Tyvärr kunde, som
känt, den vackra tanken inte förverkligas. Danmark och Norge anslöt
sig till Atlantpaktsystemet och då Sverige inte ville uppge sin
alliansfria ställning, avbröts förhandlingarna utan resultat.
Sverige står alltså i dag visserligen alliansfritt men också ensamt.
I själva verket kan man med fog hävda det påståendet, att knappast
någon annan stat på jordklotet befinner sig i ett på samma gång så
ensamt och utsatt läge som vårt land. Det är detta förhållande, som
639
Litteratur
efterhand börjat kännas alltmer tryckande för många svenskar och
som är underlaget för den livliga diskussionen både i pressen, där
den dock är påfallande dämpad, och i mindre offentliga sammanhang.
I denna diskussion utgör »För Nordens frihet» ett tungt vägande
inslag. Tungt vägande genom argumentens saklighet, mångsidighet
och skärpa men också genom klarheten i de förda resonemangen och
genom frimodigheten i de därav dragna slutsatserna. Författarna är
nämligen minst av allt rädda att redovisa sina åsikter. Det intressanta kapitlet Läget i världen, som belyses med förträffliga kartskisser och diagram över stormakternas styrkeförhållanden, utmynnar i
följande tes: »Det enda krigsfall, som kan tänkas för Skandinaviens
del, är att våra länder blir angripna av en stormakt, det enda som
våra folk räknar med är att vi angrips av Sovjetunionen.» I det synnerligen klarläggande kapitlet Norden förordas, efter ett konstaterande att »de skandinaviska ländernas beroende av varandra i militärpolitiskt hänseende efterhand blivit alltmera framträdande, såsom
en följd av både den tekniska och den utrikespolitiska utvecklingen»,
»full och aktiv samverkan i alla lägen». För att denna samverkan
skall ge största möjliga utbyte påpekas den särskilda betydelsen av
att Norge och Danmark effektivt och snart kommer ur sitt nuvarande
militära svaghetstillstånd. Författarna har emellertid fullt klart för
sig att även ett samverkande Norden för sitt försvar kräver hjälp
utifrån. »Det behövs hjälp för att bygga upp det skandinaviska försvaret, och det behövs hjälp vid angrepp även sedan Danmarks och
Norges försvar har satts i stånd.»
I de följande kapitlen diskuteras möjligheterna och formerna för
hjälp utifrån samt målsättning och avvägning för det svenska försvaret. Kapitlen om försvarets olika huvudavsnitt, det civila, det militära, det ekonomiska och det pyskologiska, samt om försvarsforskningen och försvarets enhet och ledning är belysande och stimulerande genom uppslagens rikedom och fördomsfrihet. I slutavsnittet
Hvad skal det nytteT återkommer författarna till de ohyggliga konsekvenserna av en långvarig ockupation, »ty nu måste man räkna
med den möjligheten, att en fiende tillintetgör andligt motstånd genom att avlägsna, ja utplåna de människor, som är motståndets bä-
rare». Redan denna synpunkt ger svaret på den gamla, så ofta upprepade Hörupska frågan. Svaret får ökad tyngd genom påpekandet:
»Vi måste räkna med att ingen vill hjälpa den, som inte vill och kan
hjälpa sig själv».
Dessa korta synpunkter i anslutning till en ovanligt innehållsrik
bok har blivit starkt positiva, bl. a. av det enkla skälet att rec. i allt
väsentligt delar förf:nas åsikter. Emellertid anmäler sig, som avslutning, ytterligare ett problem som tränger till en lösning. Den bärande
huvudtesen i boken För Nordens frihet, den som givit boken dess
namn, är nödvändigheten av samarbete och samverkan mellan de tre
nordiska länderna för försvar av frihet och oberoende. Men är en
samverkan av denna djupt syftande karaktär över huvud taget möjlig i dagens politiska lägeT »Den tekniska samverkan», som utrikesminister Unden berörde i remissdebatten den 26 oktober, kan ha sitt
640
Litteratur
värde, men detta blir under alla förhållanden starkt begränsat. Det
gäller därför att icke väja undan för frågan om det reella samarbete,
som väl de flesta inser nödvändigheten av för att Sveriges och det
övriga Nordens försvarsproblem skall kunna lösas – så långt detta
nu över huvud taget är möjligt. Endast en öppen diskussion, från
sakliga utgångspunkter, kan ge medborgaren den vägledning som han
har rätt att fordra i en fråga, som i så ovanligt hög grad gäller honom själv och hans framtid.
Erik Rosengren.
DE JURIDISKA STUDIERNA
För några år sedan riktade professor Gunnar Myrdal i sin skrift
»Universitetsreform» en skarp kritik mot framför allt undervisningen
vid de juridiska fakulteterna. Han framhöll däri bl. a. att på grund av
de bristande forskningsresurserna måste vår juridiska forskning i
rent självförsvar söka koncentrera sig på de gamla ämnena och framför allt på den svenska eller i varje fall nordiska civilrätten. »För ett
med sociologiska metoder arbetande, på statistiskt material grundat
teoretiskt och empiriskt studium av rättsrelationerna såsom samhällsfenomen finnes knappast något utrymme alls inom den svenska juridiska forskningen.» I en granskning av denna uppfattning har nyligen professor Phillips Hult i en liten förtjänstfull skrift »Om juridiska studier» framfört vägande erinringar. Han påpekar, att konsekvenserna av Myrdals uppfattning uppenbarligen bli, att juridiken
betraktad som ett specifikt vetenskapsområde upplöses och att rättsvetenskapen kommer att uppgå i den socialvetenskap i vidsträcktaste
betydelse, som ser som sin uppgift att omgestalta den samhälleliga
världen. Hult framhåller vidare, att den föreslagna förändringen
kommer att medföra, att juristernas traditionella uppgift som lagstiftare, domare, advokater och ombudsmän i förvaltningstjänst m. m.
skjutes i bakgrunden. I förgrunden ställes i stället en jurist, som förmår att fylla en ledarroll inom de många olika områdena av samhällelig, progressiv aktivitet. »Man vill med andra ord giva honom
en betydligt mera aktiv roll i det stora samhälleliga skådespelet: han
skall lösa samhälleliga problem.»
Den efterlysta reformen av den juridiska utbildningen står nu på
dagordningen. Den 3 januari 1949 beslöt nämligen Kungl. Maj :t att
tillkalla sakkunniga för att verkställa utredning av de juridiska och
statsvetenskapliga studierna samt i samband härmed stående utbildningsfrågor. I ecklesiastikministerns direktiv ljuda delvis samma
signaler som i Myrdals debattinlägg. Det erinras sålunda om en anmärkning, som framförts med stor tyngd, nämligen att de juridiska
studierna icke förmedla tillräckliga insikter i samhällslivets ekonomiska och sociala problem samt att nya områden, främst socialrätten, ha alltför liten plats på undervisningsschemat. Vidare ifrågasättes det nuvarande obligatoriska kravet på latinkunskap.
I sin skrift om de juridiska studierna understryker Hult, att ju- 641
Litteratur
ristens särskilda kvalifikationer måste alltjämt framför allt bestå i
att äga en sådan kunskap om lag och rätt, att han besitter en överblick över de väsentligaste delarna av hela rättssystemet, och att ha
förmåga att analysera rättsliga förhållanden samt att tolka och tilllämpa gällande rättsregler. Han bör hava att vägleda lagstiftaren på
sådant sätt, att harmonien i rättsordningen icke äventyras genom att
nya lagar komma i konflikt med andra, redan gällande. »Ju stridare
floden av nya lagar forsar fram, desto nödvändigare är det att se
till, att den åtminstone håller sig inom den gamla flodfåran och icke
på ena eller andra stället genombryter fördämningar, som ingen
önskar rubba.» Med utgångspunkt från sådana synpunkter bör enligt Hults mening intet av ämnena sociologi, nationalekonomi, historia och psykologi ingå som någon självständig del av juristens egentliga yrkesutbildning. Ett studium av ett till sitt innehåll och sina
metoder från juridiken helt skilt ämne som sociologi, vilket för övrigt
ännu knappast funnit sin egen form, måste med nödvändighet bli
mer eller mindre dilettantmässigt. Beträffande nationalekonomien
anser Hult, att man kan med fog betvivla, att ett mera omfattande
studium av detta ämne skulle tillföra de juris studerandena en för
deras egentliga fackstudium nyttig kunskap av sådant värde, att den
kunde anses utgöra full valuta för den tid, som detta studium komme
att kräva. Han anser därför, att nationalekonomien som hittills bör
förbliva ett valfritt ämne av begränsad omfattning.
Beträffande ämnet rättshistoria understryker Hult med all rätt
dess uppgift som ett juridiskt allmänbildningselement. »En allmän
översikt över den rättshistoriska utvecklingen med utblickar även till
främmande länder har ett så stort självständigt bildningsvärde, att
man måste uttrycka den varmaste förhoppning, att kunskap härom
även i framtiden skall komma att meddelas de studerande i minst
samma utsträckning som nu.» Ämnet romersk rätt föreslår Hult som
nu valfritt mot nationalekonomi, varvid de studerande som icke
komma att studera ämnet, i rättshistoria i stället böra få någon kunskap om den romerska rättens inflytande på svensk rättsutveckling.
Beträffande de centrala juridiska ämnena straff-, process- och förvaltningsrätt föreslår Hult i princip inga förändringar. Civilrätten
betraktar han med all rätt såsom juridikens modervetenskap. Vissa
delar kunde emellertid utbrytas från tentamensämnena och i stället
ersättas med obligatoriska kurser, exempelvis sjörätten, vattenrätten,
bolags- och föreningsrätten samt vissa delar av obligationsrättens
speciella del såsom arbetsrätten och stora delar av försäkringsrätten.
Beträffande ämnet juridisk encyklopedi föreslår Hult på goda grunder dess uppdelning på rättsfilosofiens historia som en stimulans i
början av studierna och allmän rättslära som ett slutstycke vid studiernas fullbordan. Beträffande stats- och folkrätten, internationella
privaträtten och finansrätten föreslås inga förändringar.
Vad så angår kravet på ett nytt ämne, socialrätt, framhåller Hult
med rätta, att med hänsyn till att uvecklingen av rättens regler »i
social anda» griper djupt in på mycket stora områden av icke blott
förvaltningsrätten utan även straffrätten och civilrätten samt delvis
642
Litteratur
också processrätten, kan ifrågasättas lämpligheten att ur ett flertal
nuvarande ämnen utbryta och till ett särskilt examensämne sammanföra vissa »sociala» rättsregler.
Hult opponerar kraftigt mot tanken på en uppdelning av juris
kandidatexamen i skilda studielinjer, exempelvis i en »domarlinje»
och en »förvaltningslinje». Han underkänner likaledes – som framgår av vad ovan nämnts – det berättigade i Myrdals krav på ett
större utrymme i juris kandidatexamen för ämnena »socialrätt», finansrätt och offentlig rätt överhuvud samt dennes önskemål att göra
sociologien till förmål för de juridiska studierna. Därvid måste de
ämnen – särskilt civilrätt och processrätt, som hittills betraktats
som grundläggande för den juridiska utbildningen ‘- få sitta hårt
emellan. »I verkligheten skulle förslaget icke innebära någonting
annat än – en avrustning av juristerna!» Av ovan endast antydda
skäl anser Hult det överhuvud taget bör starkt betvivlas, att någon
mera genomgripande reform av juris kandidatexamen är av behovet
påkallad. Han anser att man i stället bör inrikta sig på att rationalisera den juridiska undervisningen i olika avseenden, varvid han också
drager en lans för det mången gång med orätt kritiserade föreläsningssystemet, vilket åtminstone på det lägre stadiet ofta erbjuder
en rättslärare de bästa möjligheterna att utöva inflytande på sina
lärjungar.
Hult har med tystnad förbigått direktivens negativa inställning till
kravet på latinkunskap. Det måste dock innebära en väsentlig kulturell avrustning, om i framtiden våra blivande ämbetsmän, såsom
domarna i olika instanser, inte längre skulle äga den minsta kunskap
i latin.
De frågor som härovan berörts, äro av den största betydelse icke
blott för dem som närmast beröras, nämligen studenterna vid de
juridiska fakulteterna och deras lärare, utan även för hela vårt samhälle. Genom professor Hults skrift ha de sakkunniga till ecklesiastikministerns utredningsdirektiv fått ett vägledande alternativ, vilket genom sin övertygande motivering måste bliva beaktat.
Gerhard Hafström.
643

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner