Print Friendly

Litteratur

Av Redaktionen | 31 december 1949


1949


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

LITTERATUR
KRISTENDOM OCH LITTERATURHISTORIA
Fil. dr Erik Hj. Linders stora översikt över de fyra första decenniernas svenska litteratur har av en ganska enhällig kritik hälsats
som ett välavvägt, kunnigt och välskrivet arbete. I själva verket står
det också i fråga om litterär uppfattning och fin analys på ett högre
plan än det närmaste föregående bandet- i sig förtjänstfullt-, som
skrevs av professor Gunnar Castren. Erik Hj. Linders stil har tidigare – särskilt i doktorsavhandlingen – besvärats av en viss journalistisk okonstnärlighet. Här skriver han nästan genomgående inte
bara vårdat utan personligt och vackert. I flera avsnitt har hans inlevelse i diktarnas verk eller öden varit så stark, att den inspirerat
honom till lysande formuleringar; kapitlet om Erik Lindorm är så-
lunda mönstergillt.
Allt detta kan och bör man villigt erkänna. Ändå läser man denna
lärda och samvetsgrant utformade bok med icke bara förvåning utan
besvikelse. J ag tvekar icke att säga, att den för svensk kristen dikt
är något av en katastrof, ja, det är min tro, att den kommer att betyda, att svensk litterär-andlig utveckling försenas med ett par decennier.
En framställning som denna är nämligen i mycket hög grad normgivande. Var och en, som i unga år läst motsvarande delar av BöökSylvan eller Schiick-Warburg, vet, hur hans egna omdömen fastlades
av dessa auktoriteter. För unga sinnen finns det knappast någon appell mot sådana framställningar, vilka i generationer kommer att i
gymnasier och vid universitet pluggas in som kursläsning. En och
annan läsare, utrustad med självständigt omdöme, kommer givetvis
att snart nog kunna bilda sig en egen bild av denna epoks litteratur. Men för det stora flertalet kommer Linders skildring att ha sin
giltighet, ända tills – om kanske trettio år – en ny framställning
kan vara behövlig.
Linders föregångare äro naturalister, Schiick närmast en programmatisk positivist. Erkännas bör, att Linder knappast ägt full frihet:
han har måst anpassa sig efter sina föregångare för att icke alldeles
spränga verkets enhetlighet. Men detta är endast en halv ursäkt. Ty
det otroliga är, att Linders egen grundsynpunkt i detta arbete är den
naturalistiska. Alla vet, att Linders egen åskådning är kristen. Denna
kristna åskådning märker man icke i hans bok. Han skriver, som om
han vore naturalist. Boken är alldeles sådan, som den skulle blivit,
om den författats av låt oss säga Ivar Harrie, Stig Ahlgren eller Holger Ahlenius, d. v. s. av författare, som veterligen aldrig snuddat vid
den religiösa upplevelsen.
Mången kommer säkert att i detta se en prisvärd objektivitet. Na- 572
Litteratur
turligtvis begär heller ingen, att Linder skulle ha gjort propaganda
för kristna ideer eller behandlat icke-kristna eller anti-kristna författare snävt. Hans »fel» är ett helt annat och alldeles överraskande. Han
skriver, som om han själv saknade all erfarenhet av religiöst liv (vilket alla vet, att han icke gör). Han lär ha låtit undfalla sig ett ord
om att han i denna framställning måst behärska sig för att icke ge
sina kristna vänner för stor plats. Det är alldeles i sin ordning. Men
det är inte alls i sin ordning, att han skrivit, som om han icke kände
människans och själens djupupplevelser.
Vad det främst gäller, är detta: Linder har accepterat en värderingsnorm, som utbildats under positivismens epok. Han tycks inte ana,
att en kristen grundåskådning automatiskt medför en helt annan värdering. Vi har i vårt land blivit så vana vid den naturalistiska synen,
att vi numera knappast kan frigöra oss från den. För W arburg var
allt, som kommit i tryck, litteratur; stor litteratur var för honom detsamma som ofta omtryckta eller diskuterade böcker. Schiick såg i
stort sett med samma ögon men använde vid sidan en annan norm:
han tog med, vad han tyckte var »roligt», och han gick förbi, vad han
tyckte var tråkigt – det sista motsvarade religiös idediktning, mystik
och filosofi, som han aldrig kunde på allvar intressera sig för. Sedan
den gamla ideal-estetiken vissnat bort, har man dragit sig fram med
mycket improviserade och sällsamma normer, och det kan verkligen
ifrågasättas, om den äldre estetik, vilken Henrik Schiick berömde sig
av att ha dödat vid våra universitet, bedömde vår litteratur lika orimligt som i varje fall vår efternaturalistiska kritik. Efter Schiick slutade man att bedöma de litterära verken endast efter deras »skönhet».
Numera torde man räkna böckernas instruktiva, upplysande värde
som en viktigare norm än deras skönhet eller andliga nivå. En bok
anses bli »bra», om den talar om hur det ser ut på ett visst håll i samhället, som ingen tidigare berättat om! Somliga litteraturhistoriker
ha slutligen anlagt en tredje norm: bra böcker kan endast skrivas
av bra, d. v. s. moraliskt fullgiltiga, författare; Böök har motiverat
detta särskilt tydligt i fallet Strindberg, som han av viss anledning
länge ansåg moraliskt undermålig.
För en kristen syn måste nu värdeordningen bli en helt annan. I
samtida estetik har ett betydande arbete nedlagts på utformandet av
en andlig värdeskala för litteraturen. Det skulle föra för långt att
här utförligt ingå på detta problem. J ag nöjer mig med att hänvisa
till Jacques Maritains arbeten, där denna normerande skala motiverats med stor skarpsinnighet och konsekvens. Om man frånser det
formella, som är ett problem för sig, måste för den mogna kristna
bedömaren sådana böcker tillerkännas ett företräde, vilka behandla
människans högsta andliga erfarenheter. Lägst på skalan måste naturligtvis komma arbeten, som genom sin grundsyn degraderar
människan, avslöja författarens okunnighet om människans andliga
kallelse, om religionens och mystikens djuperfarenheter och om samvetslivet. Kanske förstår man tanken lättare, om jag illustrerar den
med en sammanställning av två litterära grenar: mystikernas skildringar av själens möten med Gud och vägen till denna »unio mystica»
573
Litteratur
– vilken Söderblom envist hävdade var en lika väsentlig kategori
inom protestantisk som inom katolsk religiositet – och den samtida
efternaturalistiska s. k. människoskildringen, vilken naturligtvis icke
är någonting annat än en människoförfalskning. Det måste bli en
konsekvens av ~n kristen grundåskådning, att den senare genren är
den förra underlägsen: även om man frånser det formella problemet,
bör det icke kunna råda någon diskussion om att Dostojevskijs arbeten tillhör en högre litterär genre än t. ex. Flauberts och Zolas, helt
enkelt därför att hos de två senare – lysande ·- författarna människans väsentliga erfarenheter saknas.
Naturligtvis kompliceras problemet av den formella frågan: en
tänkt religiös författare av verklig andlig rang, vilken skriver formellt illa, kan naturligtvis icke accepteras som fullödig och utan vidare placeras före en tänkt naturalistisk författare, vilken skriver
lysande. Det egendomliga är emellertid, att dessa två problemkomplex
icke äro isolerade: det formella konstnärskapet är nämligen i viss
grad beroende av också den andliga mognaden.
Linder åtar sig naturligtvis icke att exakt värdera de svenska författarna i modern tid; över huvud är hans arbete förebildligt anspråkslöst i sina tonfall. Det är icke absolut avgörande, om en författare fått fem och en annan tio sidor i hans framställning, ty naturligtvis kan det hända, att en mindre betydande författare för att
rätt kunna analyseras verkligen kräver flera sidor än en betydande
diktare. Ändå är det tydligt, att Linder med största noggrannhet beräknat antalet sidor efter den betydelse han tillmäter de olika författarna. Och det är här det ödesdigra i hans bok först framträder.
Vi ha i decennier skrattat åt de pekoralister, som Karl Warburg tog
med i ännu andra upplagan av sin litteraturhistoria. Det är min tro,
att Linders bok om ett par decennier kommer att göra ett ännu mer
spöklikt intryck. –
Vilken är ur kristen synpunkt den mest betydande boken i modern
svensk litteratur1
Frågan kan väl icke med säkerhet besvaras. Men för att komma i
närheten av det riktiga svaret måste en kristen granskare söka efter
en bok, som rymmer själens djupaste erfarenheter, d. v. s. som hunnit
nära Gud, och som dessutom äger en personlig och fulländad form.
Det visar sig, om man anlägger denna stränga norm, att de flesta verk
förlora sitt intresse. Vissa verk av Sven Lidman komma i fråga.
Vissa böcker av Billing och Söderblom likaså. Men håller man sig till
den icke-vetenskapliga litteraturen, förefaller det troligt, att vi i modern svensk litteratur endast äger en enda mystiker av högsta klass,
vilken dessutom klätt sina tankar i en lödig form. Det är Arnold Norlind. Särskilt så som han framträder i hans makas, Emilia Fogelklous,
bok »Arnold» (som är den moderna svenska bok, vilken jag själv sätter högst), är det uppenbart, att han både som karaktär, ande och skribent fyller de högsta krav. Även Vilhelm Ekelunds finaste aforismer
skildrar en andlig kamp på ett lägre stadium. Det finns hos Ekelund
alltid kvar ett betydande mått av föroreningar – människoförakt,
högmod, revanschlust, personliga ressentiments – vilka tillsammans
574
Litteratur
hindra hans framträngande till de högsta sfärerna. Hos Norlind är
sikten fri.
Arnold Norlind finns icke behandlad i Linders bok!
Detta kan icke förklaras av formella skäl, ty han har med författare, som använt alldeles samma meditativa-aforistiska form. Linder
har helt enkelt icke upptäckt Norlind. Han har icke mött den högsta
sfären av andligt litterärt liv. Fråga är, om han anar dess existens.
Detta är ingenting mindre än tragiskt. Vad hjälper det, om vi
andra i enstaka essayer försöka peka på Arnold Norlind~ Den stora
massan litteraturvänner kommer att i decennier av Linder föras förbi
det finaste källsprånget i modern svensk litteratur, det kanske enda
flöde av ren mystik, som vi äga.
Kanske förstår man bättre, vilken katastrof detta är, om man betänker, att den enda möjlighet till en förnyelse av vår litteratur, till
en frälsning ur dess nuvarande naturalistiska dekadens, ligger i en
anknytning till den höga linje, vilken Arnold Norlind och hans maka
representerar. T. o. m. en icke-kristen men ytterst fint utrustad kritiker som Karl Vennberg förstår detta. Linder förstår det icke.
Tyvärr är fallet Norlind icke ensamstående i hans bok. Han gör sig
skyldig till samma blindhet nästan överallt, där han står inför djupa
kristna erfarenheter. Han skildrar sakkunnigt och varmt de humanister och naturalister, som bestå sig med enstaka inslag av kristen
pietet eller små svall av personlig fromhet eller oändlighetsmystik.
Men där han möter den stora kristna andliga kampen, blir han underligt osäker, ja, i många fall upprörande orättvis. Ett annat exempel är Karl Ragnar Gierow. Linder behandlar författare som Erik
Asklund, en betydelselös kåsör, Rudolf Värnlund, en förvirrad och
formellt hopplös naturalist, utförligare än han behandlar Gierow, som
icke ens får sitt porträtt! Att hans lyrik avvisas, kan förklaras, om
också icke försvaras, därför att dess djupa originalitet icke lätt avslöjar sig, därför att denne diktare – förmodligen för att undgå sin
dragning till virtuositet – avsiktligt sökt sig till en svårgenomskådlig och för läsaren krävande form. Men hur är det möjligt att Linder
icke ser, vilka i vår unga litteratur unika värden, som finns i Gierows
dramatik, vilken dock dagskritiken förstått att uppskatta~ Med en enda
avvisande glosa behandlas sålunda dramat »Helgonsaga», som kanske
är det viktigaste dramat i vår litteratur efter Strindberg, det enda försök vi ha under de senare decennierna att gestalta den kristna personlighetskampens största problem. Jag är icke blind för detta dramas svagheter; jag tycker icke det är alldeles lyckat. Men när man
ser, med vilket allvar Linder behandlar dussintals naturalistiska
struntromaner, blir man upprörd över att se detta stort anlagda verk
avvisas. Med de proportioner, som gäller i Linders verk, skulle enligt
min mening Arnold Norlind haft cirka tjugofem, Gierow cirka tolv
sidor.
Däremot är det en eftergift för dagens naturalistiska litteraturmoder att över huvud omnämna en habil kåsör som Asklund, som
aldrig skrivit en enda verkligt läsvärd bok, eller att mer än snudda
vid författare som Värnlund (Ragnar Holmström, som helt förbigåtts,
575
Litteratur
är då en betydligt bättre författare). Orimligt är det också att offra
utförligt utrymme på stendöda ungdomsromaner av Eyvind Johnson.
Var man slår upp i Linders bok, finner man nya exempel på hans
ödesdigra· bundenhet av naturalistiska fördomar. Han granskar och
refererar allvarligt de enklaste naturalistiska produkter, men han
endast omnämner ett så praktfullt, ur litterär och andlig synpunkt så
lysande verk som Harry Blombergs två romaner om Jacob Boethius!
Han tar Ludvig Nordströms förfärliga totalism på fullt allvar: det
är annars en av de mest naiva och genanta intellektuella förvillelser,
som vår moderna litteratur känner och borde med tystnad förbigås.
Han behandlar ytterst utförligt en så alltigenom obetydlig- om också
sympatisk-epigondiktning som Gunnar Mascoli Silfverstolpes; denne
diktare får i det närmaste lika stort utrymme som en genial skald
som Bertil Malmberg, kanske den enda av våra samtida diktare, som
på allvar kan jämföras med nittiotalets största. Linder tycks icke ana,
att Silfverstolpes andliga erfarenhet är miniatyrartad, gymnasistmässig, medan Malmberg i decennier tumlat med människolivets högsta
problem och avvunnit sin kamp (som förts till blods) de utsöktaste
estetiska värden. Den diktare, som skrivit »Dårarne» – för att nu
bara nämna ett exempel – har därmed nått samma nivå som Fröding
i dennes högsta diktning. Och dramat »Excellensen» rymmer en andlig erfarenhet vida högre än t. ex. den som återfinnes i Pär Lagerkvists metafysiska dramer. – En ren lyrisk epigon som Berit Spong
behandlas på tre sidor med porträtt – jämför Gierow! Gustaf Hellströms tidigare romaner underkännas visserligen rättvist, men Linder
är så förblindad av gängse litteraturmoder, att han icke kan genomskåda ytligheten, oandligheten och betydelselösheten av även Hellströms senare romaner (med undantag för lyckokastet »Snörmakare
Lekholm får en ide»). Även den som tror, att romaner bli bra, där·
för att de redogöra för miljöer, borde bli betänksam inför Hellströms
sätt att skriva idehistoriska skildringar. Prof. Andren har avslöjat
hans ovederhäftighet i den del av hans självbiografiska serie, som behandlar engelska förhållanden: han följde ytterst noggrant en känd
engelsk politisk memoar men förlade den till – fel epok! När Hellström skall skildra bergsonismens inbrott i vårt eget land, orkar han
icke gå tillbaka till Bergson själv utan nöjer sig med en senare liten
populärskrift av Landquist som källa. När han skall skildra Bengt
Lidforss’ sammanstötning med teologerna i Lund, låter han visser·
ligen BL framträda med sina egna ord, men mot dessa ställer han –
som Linder också påpekar- ett referat av Landquist av Söderbloms
bok »Religionsproblemet», som hör hemma omkring tio år senare!
Detta och en mängd liknande misstag och ytligheter gör Hellströms
tidsromaner ur denna synpunkt rätt värdelösa. Därtill kommer att de
i sin människoskildring äro alltigenom klicheartade. Linder har varit
på väg att ana detta, men i sista stund har han saknat mod: akademikern Hellström, prisad av vår naturalistiska pressopinion, står
kvar i bredd med Sven Lidman, Elin Wägner och Hjalmar Bergman!
Linder skulle här ha kunnat nå fram till en rätt värdering även utan
att gå utanför naturalismens sfär. Hade han dessutom mätt denne
576
Litteratur
författare med de djupare krav, som varit på sin plats – och alltså
sökt efter egen andlig erfarenhet i hans verk -, skulle resultatet ha
blivit än mer förkrossande.
Det nu sagda får icke tolkas, som om jag kräver utförlig plats för
varje diktare, som råkar behandla kristna erfarenheter. Ett gott exempel är Jarl Hemmer. Det är tydligt, att denne författare från oändlighetsmystik höjde sig till personlig mystik: hans kamp var så krä-
vande, att han till sist krossades. Den diktsamling, han skrev 1939,
»Klockan i havet», är innehållsligt sett av stor vikt. Jag kan visserligen icke acceptera, att den avvisas på en enda rad, när fullkomligt
efemära produkter av Sandgren eller Kerstin Söderholm refereras
med stor högaktning, eller när ]’erlins glada positivvers tas på allvar
som dikt. Men det är ändå riktigt att ge Hemmer en snäv behandling:
hans form är nämligen alltigenom epigonmässig, delvis rent okonstnärlig; detta har ett tragiskt, djupare sammanhang· med brister också
i hans andliga självständighet.
Ett annat exempel är Bertil Malmberg. Det är icke bara därför att
Bertil Malmberg skrivit kristna verk som »Sångerna om samvetet
och ödet» och »Excellensen», som han bör behandlas utförligt. Hans
sista diktsamling, »Men bortom marterpålarna», är av samma andliga
vikt som de verk, där han närmade sig kristendomen. Linder tycks
emellertid icke ana den andliga valörskillnaden mellan de kopparslagare, som diverse patetiska undergångsdiktare stilisera till högtidlig världssmärta, och det fruktansvärda andliga, reella äventyr,
som Bertil Malmberg kastat sig in i sin sista utvecklingsfas. Andra
diktare skriva om upplösningen, därför att de icke känna något
annat element. Men Malmberg har efter moget övervägande lämnat
den andliga värld, vilkens verklighet han erkänner, och valt undergångens, upplösningens, demoniens väg. När han i sin sista, i sanning
fasansfulla, diktsamling, hyllar sanningens relativitet, personlighetens upplösning, glidandet, växlandet, så är detta icke en litterär pose
utan ett sannskyldigt djävulskontrakt: en högsinnad och djupsinnig
diktare, som är väl förtrogen i varje fall med lagen om också icke
med nåden, väljer saktmodigt den andliga döden och försvär sig –
enligt kristen uppfattning – till djävulen. Det är den enda verkliga
dernonien i svensk lyrik. Det är detta autentiska andliga äventyr, som
ger Malmbergs senare diktning dess innebörd – en kristen måste
kalla denna innebörd tragisk, men därav minskas icke det estetiska
skådespelets storslagenhet och prakt. Man bör läsa de betraktelser av
t. ex. Johannes Edfelt som Malmbergs senare diktning framkallat:
detta mästarens avsked från kristendomen och kontrakt med dernonien har i vissa kretsar av asfaltlitteratörer hälsats med ett outhärdligt fnissande av tillfredsställelse och samförstånd.
Den naturalistiska modeskolan i svensk litteratur har all anledning att jubla. Men för svenska kristna diktare betyder Linders arbete ett nytt hinder, som i decennier kommer att försvåra deras
gärning.
Sven Stolpe.
577
Litteratur
CHURCHILLs KRIGSMINNEN
STORMMOLNEN HOPAS
Den som läst böcker av Winston Churchill torde ha konstaterat,
att han är en ovanligt god stilist. I föreliggande arbete om det andra
världskriget, vilket väl blir det största och förnämsta av hela hans
vidlyftiga och mångskiftande produktion, kommer hans stilistiska
färdighet till sin fulla rätt. I förordet till första bandet betonar han,
att han skildrar sitt livsverk. Som helhet betraktat är redan detta
band i högsta grad imponerande som litterär prestation. Det mesta
är märkvärdigt medryckande med hänsyn till hans levande tro
på sina åsikters riktighet, hans förhoppningar om det brittiska
väldets beståndande plats i världskulturens utveckling och hans
starka övertygelse om att han slutligen skall få i ledande ställning
ägna hela sin viljestyrka, sin erfarenhet och sin oförskräckthet i dess
tjänst. Hans tro på sig själv får oupphörligt ny näring av hans förmåga att intuitivt kunna bedöma den närmaste framtiden på förvånande riktigt sätt. Ur olika synpunkter erbjuder arbetet en både
underhållande och lärorik skildring ej blott för den brittiska allmänheten utan även för alla politiskt intresserade i de länder, som vi
räkna till demokratierna.
Men det vore överdrivet att kräva, att hela framställningen skulle
stå lika högt. Längre motgångstider och speciellt döda perioder inverka helt naturligt nedstämmande på denna eldsjäl. Man bör nämligen hålla i minnet vid läsningen, att Churchill är i allra högsta
grad en handlingsmänniska. Då han skriver, att några år av de elva,
under vilka han stod utanför regeringen, hört till de bästa han haft,
har man en smula svårt att taga detta efter bokstaven. Hans energi
tog sig också under de åren uttryck i mångahanda sysslor: han skrev
historiska arbeten och politiska artiklar, hans hobby var bl. a. att
agera murare och att modernisera familjegodset samt ej minst att
skriva ett oräkneligt antal brev. Under elvaårsperioden intresserade
han sig speciellt för Indiens orubbade kvarstående inom imperiet och
faran från Tyskland. Detta senare ämne omfattade han med verklig
lidelse. Då han i ingendera frågan lyckades få större gehör för sin
uppfattning, växte inom honom en bitterhet som han ej hade lätt
att frigöra sig ifrån.
Man kan så mycket lättare förstå hans inställning som han med
fog framhåller (sid. 200-201), att hans antityska politik allenast var
ett fullföljande av en långvarig tradition. »I fyrahundra år har Englands utrikespolitik», skriver han, »gått ut på att motsätta sig den
starkaste, aggressivaste, mest dominerande makten på kontinenten
och särskilt att hindra, att Holland och Belgien faller i händerna på
en sådan makt.» Han tillägger, att England i alla situationer har valt
den svåraste vägen (t. ex. mot Filip II av Spanien, Ludvig XIV,
Napoleon och Wilhelm II av Tyskland), och att Englands politik inte
tagit hänsyn till vilket land det var som sökte taga väldet.
578
Litteratur
Churchill upprördes i sitt innersta av att Storbritannien under
Baldwins, MacDonalds och Neville Chamberlains ledning metodiskt
och principiellt avrustade samtidigt med att Tyskland under Hitler
använde alla medel för att snabbt uppnå en dominerande militär
ställning inom Europa. Engelska regeringen sökte t. o. m. förmå
Frankrike att likaledes minska sina försvarsanstalter. De brittiska
och franska folken önskade bevara freden. Churchill skildrar Neville
Chamberlains utrikespolitiska uppfattning (sid. 231) sålunda, att han
såsom sin speciella uppgift önskade komma på vänskaplig fot med
de italienska och tyska diktatorerna och ansåg sig även ha förmåga
därtill. Som ett första steg till en allmän uppgörelse med Mussolini
tänkte han sig erkänna den italienska erövringen av Abbessinien.
Gentemot Hitler var han beredd till koloniala medgivanden. Samtidigt motsatte han sig varje iögonenfallande förbättring av det brittiska försvaret och blundade för nödvändigheten av ett intimt militärt och politiskt samarbete med Frankrike.
Denna brittiska utrikespolitik ledde till att Hitler tog hem det ena
politiska och militära spelet efter det andra; den ledde till den ohyggliga Miinchentragedien och Tjeckoslovakiens delning, där Churchill
dock skjuter största skulden på Frankrike, som givit Tjeckoslovakien
viss garanti; den ledde slutligen till att Hitler, under intrycket av
att Storbritannien och Frankrike voro odugliga att föra krig, riktade
sin militära övermakt emot Polen, som delades upp på Tyskland och
Sovjet. Genom Tjeckoslovakiens erövring var måttet rågat även för
Neville Chamberlain. Han insåg nu, att krig var nödvändigt, och
medverkade till en upprustning, som dock kom så sent, att endast en
defensiv krigföring under en mellantid var tänkbar. Det tyska angreppet emot Polen den l sept. 1939 drog med sig brittiska och franska krigsförklaringar mot Tyskland.
Churchill och Chamberlain närmade sig denna tid varandra och på
statsministerns förslag ingick Churchill i regeringen såsom medlem
av en militär samordningskommitte, vilken uppgift kort efter kompletterades med chefskapet för marindepartementet. Men denna oerhörda arbetsbörda var ej tillräcklig för honom. För att uppfatta anledningen härtill får man kasta en blick tillbaka.
Under sin regeringslösa elvaårsperiod hade Churchill ytterligt
skarpt angripit den sittande regeringen, men samtidigt stod han i
allmänhet på god fot med dess ledande män. Utöver sin offentliga
offensiv i underhuset sände han personliga brev med skarp kritik.
Och omedelbart därefter kunde han träffa de angripna i förnämliga
klubbar och under familjära former. Förklaringen ligger i den brittiska högaristokratiens familjetraditioner. Dess medlemmar bildade
tillsammans en exklusiv grupp, där alla kände eller kände till varandra, där sönerna trädde in efter fäderna som arvtagare till stora
jordagods och så gott som ärvde deras politiska ställning inom nå-
got av de stora partierna och i underhuset. Det var inga obekanta,
som Churchill slogs med under elvaårsperioden, inga uppkomlingar,
utan väl kända män, som ofta uppfostrats som kamrater i någon av
de ledande internatskolorna. Därför kunde de umgås vänskapligt
41-493448 Svensk Tidskrift 1949 579
Litteratur
med varandra mitt under skarpa kontroverser. Traditionerna underlättade för Churchill att brevledes läxa upp gamla vänner och skolkamrater – och detta gjorde han med besked.
När han sökte angiva en annan utrikespolitisk linje än regeringens,
har man efteråt svårt att förstå honom. Då var han den verklige
optimisten. »Aldrig har ett krig varit lättare att förhindra», yttrade
han. Han ådagalägger vid upprepade tillfällen en egendomlig tilltro
till Nationernas förbund. Ännu år 1936 uttalade han i ett föredrag,
att främjandet och stärkandet av NF kommer att erbjuda de bästa
förutsättningarna för »ett försvar av denna Ö» liksom för upprättandet av de höga universella mål, vilka engelsmännen funnit stå i naturligt samband med sina egna intressen. För en svensk bedömare,
som sökt studera NF:s historia, ter sig denna optimism rätt besynnerlig. Redan vid nämnda tidpunkt var säkerligen NF:s kraftlöshet
tillfullo konstaterad. Nedrustningskonferensens permanenta utskott
ajournerades i juni 1934 på obestämd tid, och endast om dess uppgift
kunnat realiseras torde NF:s prestige ha återupprättats.
Ibland retade Churchill upp gamla vänner, och då kunde han för
en tid bli alldeles isolerad. Till konung Edward VIII:s abdikation
intog han en hållning, som väckte den skarpaste kritik. Framställningen härav är emellertid så kortfattad, att den torde bliva obegriplig för det stora flertalet av svenska läsare (sid. 210-211); här hade
en längre not varit välbehövlig.
Sedan Churchill ånyo inträtt i regeringen, fortsatte han sitt politiska brevskriveri. Hans fruktansvärda angrepp på Neville Chamberlain utbyttes efter Storbritanninens inträde i kriget mot en allt intimare vänskap. Men Churchill kände sig ej tillfreds. Han måste
diskutera och förhandla med regeringskolleger och andra: han kunde
ej avgöra viktiga frågor omedelbart. Allt drog så onödigt lång tid.
Han träffade premierministern nästan dagligen i samordningskommitten, men där fick han ej tillfälle att påverka honom tillräckligt.
Han skrev därför till honom brev på brev, vilka Chamberlain ej
alltid hade tid eller lust att besvara. Churchill meddelade också finans-, inrikes- och försvarsministrarna, hur de borde sköta sina
fögderier, och samtidigt ledde han en allmän uppryckning av flottan
och vad därtill hörde. Han framlade det ena omfattande programmet efter det andra; de diskuterades i samordningskommitten och
ibland i regeringen, men blevo till hans förtrytelse resultatlösa. De
gällde flottans inträngande i Östersjön och minering av de norska
inomskärslederna, i båda fallen i syfte att hindra den svenska malmexporten över Luleå och Narvik; han ville förstöra Kielkanalen och
förhindra den tyska fraktfarten på Rhen medelst bombfällning från
flygplan. Att britter och fransmän genom dylika företag skulle bryta
mot folkrätt och slutna avtal, ansåg han vara av underordnad betydelse. I ett fall vidtog han i sin egenskap av marinminister en klart
folkrättsstridig handling. Han beordrade två brittiska jagare att gå
in på norskt territorialvatten för att borda det tyska hjälpfartyget
Altmark, vilket antogs hysa ett stort antal brittiska krigsfångar.
Detta visade sig vara riktigt, men rättsgrunden för ingripandet var
580
Litteratur
obefintlig. Churchill skriver också (sid. 540), att han försatt Foreign
Office i en verklig knipa och hade fullt klart för sig, att de vidtagna
åtgärderna formellt sett voro allvarliga.
Man har flera uttalanden av honom i de hittills utkomna delarna
om folkrätt och moral i förhållande till krigföring. Huvudsaken för
honom var, att man övergick till offensiven. Här visade han sig vara
en hård herre. Bergspredikan är den kristna moralens sista ord, skriver han (sid. 301). »Det är emellertid inte på en sådan grund som en
regerings ledamöter ikläder sig ansvaret att styra en stat. Deras plikt
är att ackordera med andra stater, så att tvister och krig undvikas
och aggression i alla former, vare sig för nationalistiska eller ideologiska syften, omöjliggöras. Men statens säkerhet liksom de medborgares liv och frihet, av vilka regeringen har erhållit sin ställning,
motiverar och försvarar, att användningen av kraftåtgärder icke utesluts, när enligt deras bestämda uppfattning ingenting annat återstår. Våld må användas, när omständigheterna göra det berättigat.
Och i så fall bör det tillgripas, när situationen är mest gynnsam.
Det är ingen ide att uppskjuta ett krig ett år, om det då blir ännu
mera förbittrat och svårare att vinna. Inför dessa pinsamma dilemmor
har mänskligheten många gånger under sin historia ställts. Den slutliga domen måste överlåtas åt historien som har att ta hänsyn både
till fakta, som parterna vid tillfället i fråga kände, och till sådana
som sedermera kommit fram. Det finns emellertid en princip, som
kan vara till god vägledning, nämligen att en stat måste hålla sitt
ord och handla i överensstämmelse med sina fördragsenliga förpliktelser mot allierade. Det är detta som kallas heder. Det är förbryllande, hur ofta det som människorna kallar heder strider mot den
kristna moralen.»
Längre fram, så sent som den 16 dec. 1939 (sid. 525) skriver han:
»Den högsta domaren är vårt eget samvete. Vi kämpar för att återställa lag och rätt och skydda de små ländernas frihet. – – ~ Om vi
handlade i NF:s namn och praktiskt taget som mandatär för detta
i allt vad det representerar, skulle vi ha rätt, ja skyldighet att tillfälligtvis rucka på några av de konventionella bestämmelserna i
själva de lagar vi söka upprätthålla och bekräfta. Småstaterna få
inte binda händerna på oss, när vi kämpa för deras frihet och rätt.
—Det skulle inte vara rätt eller förnuftigt att låta angriparstaten
vinna en fördel genom att bryta alla gällande lagar och en annan
genom att söka skydd bakom motståndarens instinktiva laglydnad.
Det mänskliga, icke det legala, måste bli vår ledstjärna. Allt detta får
historien döma om.»
Under motigheterna år 1940 talar han med förtrytelse om den aktningsvärda korrekthet, som hade berövat England och Frankrike allt
strategiskt initiativ.
Motigheterna voro onekligen djupgående och svåra. Påtryckningar
gjordes på Sverige att upphöra med malmexporten till Tyskland, men
svaret blev av anförda skäl nekande, såsom den brittiska regeringen
väntat. Norska regeringen motsatte sig mineringar på norskt territorialvatten. slutligen gick den brittiska regeringen in för sådan
41*- 493448 581
Litteratur
minering även emot Norges avböjande. Men beslutet kom försent.
Tyskland hade samma planer och kom först. Brittiska expeditioner
avsändes för att besätta Narvik, Trondhjem och Bergen; trupper
landsattes, men efter stora fartygsförluster inskeppades trupperna
igen och flottans övriga fartyg drogos tillbaka. Bristande samarbete
mellan flottexpeditionernas och landtruppernas befäl bidrog till misslyckandet. En våldsam storm bröt lös i underhuset och allmänna opinionen var upprörd. Kritiken riktades ej så mycket emot marinministern Churchill, eftersom de påtagliga bristerna i utrustning och
ledning härstammade från tiden före hans återinträde i regeringen.
Churchill ansåg en samlingsregering vara nödvändig, enär regeringsbördan i dåvarande situation var för tung för ett parti. Chamberlain
kom till samma resultat och avgick, då hans försök att bilda en dylik
regering ej lyckades.
Ganska enhälligt samlades de olika partierna omkring Churchills
kandidatur. Konungen kallade honom till sig och anmodade honom
att bilda den nya regeringen. Churchill var genast beredd. Enligt
sin egen version svarade han, att det skulle han gärna göra. Några
slutrader i första bandet må anföras: »Sålunda kom det sig, att jag
på kvällen den 10 maj, när den väldiga kampen skulle ta sin början,
bekläddes med statens högsta makt, som jag sedan i växande utsträckning utövade under fem års och tre månaders världskrig, vid vars
slut, sedan alla våra fiender hade kapitulerat utan villkor eller stodo
i begrepp att göra det, den brittiska väljarkåren omedelbart kopplade
bort mig från all vidare befattning med dess angelägenheter.»
Dessa rader ge bilden av ett märkligt människoöde, av en stor
mans segrar och nederlag. – Om Churchills oerhörda insats i det
andra världskriget handlar det nyss utkomna andra bandet av hans
krigsminnen.
Karl Hildebrand.
582

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner