Print Friendly

Litteratur

Av Redaktionen | 31 december 1949


1949


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

— ———— —‘—————–
LITTERATUR
UTAN UPPDRAG I BERLIN –
I ANGELÄGNA ÄRENDEN I ÖSTER
Av fil. lic. jur. kand. BIRGER SVEDENBORG
Litteraturen kring Andra världskriget har på senaste tiden berikats med några bidrag både från svenskt och utländskt håll, som
dels äro av intresse för det nazistiska Tysklands historia, dels kasta
ett obarmhärtigt ljus över Sovjetunionens expansionsmetoder i
Östeuropa. Dr Sven Hedin, som otvivelaktigt hade större förutsättningar än de flesta svenskar att komma i förtrolig kontakt med
Tredje rikets spetsar, har framträtt med en memoirskildring, och
från tysk sida föreligger en skildring av kriget i öster, vilken röjer
en allvarlig strävan till självrannsakan. Ett kanske ännu större intresse erbjuda dock de nedan behandlade böcker, vilka skildra Rumäniens och Polens öden under och efter kriget. Med full tydlighet framträder här hur den dragkamp mellan öst och väst, som i
så hög grad kommit att prägla utvecklingen efter 1945, började medan västmakterna kämpade för att nedslå nazismen och hur Sovjetunionens mål redan då var att tränga så långt västerut som möjligt.
Samtidigt blottas västmakternas, särskilt Amerikas, beklagliga misstag i fråga om samarbetspolitiken med Ryssland och följderna av att
de i motsats till sin östliga allierade ännu trodde på avtalens helgd.
Dr Sven Hedin har under titeln »Utan uppdrag i Berlin» (Fahlcrantz & Gumaelius Stockholm 1949) publicerat en bok, som dels redogör för de politiska samtal han under kriget hade med Tredje rikets
ledande män, dels behandlar hans förbindelser med sina förläggare i
Leipzig och Gotha. över sina samtal förde Hedin utförliga anteckningar, och det är dessa som ligga till grund för hans bok, som härigenom delvis får karaktären av dokumentsamling. Det är detta som
ger den ett bestående historiskt värde. A andra sidan inbjuda vissa
av Hedins omdömen och värderingar lätt till kritik, och detta har
också i hög grad blivit fallet. Man har framhållit, att hans bok skulle
erbjudit större intresse om den publicerats 1944 i stället för 1949. I förordet framhåller emellertid Hedin att han velat framlägga sin skildring av händelserna så som han uppfattade dem då de tilldroga sig;
han har även velat begränsa sig till rent individuella intryck. Söker
man oberoende av personlig inställning bedöma hans bok från denna
utgångspunkt, är det svårt att bestrida att den har åtskilligt att ge.
Som framgår av titeln, företog Hedin sina resor till Tyskland helt
och hållet på eget initiativ. Vad som drev honom härtill var oron för
Sveriges och Finlands läge under de första krigsåren. Känslomässigt
470
Litteratur
befann sig Hedin utan tvivel i ett svårt läge under denna tid. A ena
sidan stod hans gamla tyska sympatier, å den andra måste han som
ärlig svensk patriot fråga sig vad Sveriges öde skulle bli i händelse
av en tysk seger, som då syntes sannolik. Det var Hedins avsikt att
åt Sveriges land och folk söka bevara så mycket som möjligt av dess
självständighet och egenart. Det framgår av Hedins framställning att
Tredje rikets ledande män voro obenägna att avge några bindande
försäkringar med avseende å Sveriges ställning i ett nyordnat Europa
före krigets slut. Vid hans sista samtal med Hitler 5 december 1940
försäkrade dock Fiihrern uttryckligen att Tyskland ej hade för avsikt att göra minsta intrång å Sveriges frihet och nationella egenart.
Hedin drar ej ett ögonblick uppriktigheten av denna Hitlers utfästelse
i tvivelsmål. Detta är ej det enda tillfälle då han okritiskt annammar
uttalanden av Tredje rikets mäktige. Han trodde uppenbarligen vad
han ville tro. Man spårar hos Hedin knappast någon allvarlig strävan
att genomtränga den officiella tyska propagandans rökridåer.
Det minst sympatiska draget i Hedins bok är hans känslolöshet inför det lidande den nazistiska politiken bragte över Europa. Här intresserar främst hans reaktion inför Norges öde. Hedin accepterar
den tyska tesen att ockupationen av Norge var nödvändig ur militär
synpunkt; å andra sidan måste det räknas honom till förtjänst att han
reagerade mot vissa sidor av den tyska framfarten i Norge. Hedins
ansträngningar gingo främst ut på att rädda dödsdömda norska patrioter. Den tyske diplomaten Ulrich v. Hassell, som bekant avrättad
för delaktighet i kuppförsöket mot Hitler 20 juli 1944, träffade Hedin
vid en middag på svenska legationen i Berlin 10 juni 1942 och skriver
härom i sin dagbok »Vom andern Deutschland» (Ziirich 1946), att
Hedin kommit till Tyskland i den naiva tron att han skulle kunna uträtta något mot grymheterna i Norge. Men uppenbarligen har Hedin
haft ett visst gehör på högsta ort i Berlin, ty hans aktioner till norrmännens förmån blevo ej helt resultatlösa. Det är tänkbart att det var
genom hans inskridande som Ribbentrop avstod från sin i december
1940 uttalade avsikt att låta avveckla den norska legationen i Stockholm. Hedin vill d<fck ej tillskriva sig ensam förtjänsten av att denna
fick stanna i Sverige hela kriget.
Till slut förtjänar det framhållas att den bild Hedin tecknar av
nazismens ledande män ej saknar intresse, om den också ej ger något
väsentligt nytt. Man fäster sig vid hans kritiska inställning till Ribbentrop, vilken han betecknar som ej vuxen sin post i en världshistorisk brytningstid. Ribbentrop röjde särskilt en förvånansvärd okunnighet i fråga om Sveriges historiska förbindelser med Finland. Enligt Hedin hade det för Tyskland varit lyckligare om statssekreteraren friherre v. Weizsäcker fått bekläda utrikesministerposten. Weizsäcker dömdes nyligen av en allierad domstol till flerårigt fängelsestraff, en dom som emellertid kritiserats ej blott på omdömesgillt
neutralt schweiziskt håll utan även på amerikanskt.
Erich Kern är en ung österrikisk journalist, vilken som medlem av
Waffen-SS deltog i kriget på östfronten 1941-1945, som han skildrat i
471
Litteratur
»Den stora hasarden» (Fahlcrantz & Gumaelius Stockholm 1949). Vid
berättelsens början våren 1941 befinner sig förf. i Grekland, och han.
deltog sedan i den stora tyska frammarschen genom Ukraina mot
Svarta havet, förbi Cherson, Marinpol och Taganrog in i Kaukasus.
stalingradkatastrofen upplevde ej Kern personligen, men han var
med om det stora tyska återtåget i öster och stred i Galizien, vid
Narva och i Budapest, innan han vid kapitulationen 1945 hamnade i
amerikansk fångenskap i Österrike. Kern har upplevt kriget i främsta
linjen. Litterärt fyller hans skildring höga anspråk. Men det är ej som
frontreportage hans bok har sitt största intresse, om den också som
dyl. fyller sin plats, då tyska skildringar av kriget i öster hittills
varit tunnsådda.
Kern var från början övertygad nazist, och ännu vid underrättelsen
om Hitlers död skriver han, att denne i seger och nederlag dock varit
en idol för alla. Mot angreppet på Ryssland som sådant har han även
efter nederlaget intet att invända, men han söker ärligt komma underfund med orsakerna till katastrofen och kommer då till resultatet,
att denna berott lika mycket på politiska som militära faktorer. Militärt finner han upprinnelsen till nederlaget i Hitlers beslut att ej
följa pansarexperten general Gudarians råd att erövra Moskva genom
en blixtstöt hösten 194L Större intresse erbjuder dock Kerns syn på
nazismens politiska missgrepp i öster. Kern levde under flera år i
nära kontakt med det ryska folket och kom att fatta tillgivenhet för
detta, ehuru han avskyr den bolsjevikiska regimen, i vilken han ser
den stora faran för västerlandets kultur. De miljoner och åter miljoner ukrainare, vilka hälsade de tyska trupperna som befriare, blevo
ej blott outnyttjade utan till och med tillbakastötta och bedragna.
Kern blev så upprörd över denna tyska politik att han beslöt vända
sig till högre ort för att få en ändring till stånd. Han lyckades även
få företräde hos Goebbels, som emellertid avspisade honom med intetsägande fraser och beskedet, att de stora besluten måste överlämnas
åt Fiihrern. På de ställen, där en annan tysk politik praktiserades,
såsom i Kaukasus, gav den goda resultat. Och att den även i Ukraina
skulle medfört dyl. bekräftas av Viktor Kravtjenko, som i »Jag valde
friheten» framhåller den stora fara de sovjetryska armeerna svävade
i hösten 1941 genom urkrainarnas fientliga hållning till sovjetregimen.
Som det nu blev kom tyskarnas politik i stället att ge det ryska partisanväsendet vind i seglen.
Rumänien blev det första land, där de sovjetryska erövringsmetoderna kommo att tillämpas. Då konung Michael, stödd av bondeledaren dr Juliu Maniu och den liberale partichefen Dinu Bratianu, genom statskuppen 23 augusti 1944 lät arrestera diktatorn marskalk
Antonescu och bröt med Tyskland, krossades en av hörnpelarna i
dettas östfront och öppnades vägen för Röda armen in i Europa,
ehuru det var det anglosaxiska bombflyget, som förut brutit Rumä-
niens motståndskraft. Under titeln »Sovjet topprider Balkan» (Fahlcrantz & Gumaelius 1948) ha de amerikanska hemliga agenterna
Robert Bishop och E. S. Crayfield skildrat Rumäniens dramatiska
472


Litteratur
öden från statskuppen 23 augusti 1944 till 3 januari 1948, då konung
Michael efter att ha tvingats abdikera avreste västerut, medan Rumänien gled mot öster – mot Moskva. Bishop och Crayfield hade sänts
till Rumänien för att spionera på tyskarna, men de kommo snart underfund med att de i fråga om Ryssland hade att göra med en ännu
fruktansvärdare totalitärmakt än den mot vilken de kämpade. Trots
förbud från Förenta staternas krigsdepartement spionerade de därför
på ryssarna och deras rumänska quislingar. Med hjälp av sina agenter och medhjälpare sände de mer än 2,000 rapporter om ryssarnas
aktivitet i Rumänien till regeringarna och de militära myndigheterna
i Washington och London. Bishop och Crayfield visa sig besitta en
enastående god kunskap om Rumäniens politiska historia; samtidigt
ha de presenterat sin berättelse i lika dramatisk form som någon
spionhistoria. Skall något särskilt framhållas, är det deras bittra kommentarer till västmakternas aktivitet sommaren 1945, när ryssarna
och deras rumänska allierade erövrade alla strategiska positioner på
propagandafronten som ett resultat av sina ansträngningar att kontrollera press, radio och film. Västmakternas åtgärder inskränkte sig
till att britterna levererade en del illustrerade små häften, som redogjorde för deras krigsinsatser, vilka häften såldes på realisationsdisken hos Gallerie Lafayettes bokavdelning tillsammans med Jules
Verne och slippriga franska romaner. Förenta staterna skickade en
enda pressofficer – som frågade Bishop och Crayfield till råds om
vad han skulle göra!
Polens öde är Andra världskrigets stora tragedi. »La Pologne est le
plus noble martyr de l’Europe», skriver den italienska legationssekreteraren Leonardi Simoni i sin bok »Berlin. Ambassade d’Italie. Journal d’un diplomate italien» (Paris 1947). Nyligen ha till svenska översatts två böcker, som kasta ett klart ljus över den polska tragedien,
»Det skändade Polen. Sovjets erövringsmetoder.» (Natur och Kultur
Stockholm 1949) av f. d. polske konseljpresidenten Stanislaw Mikolajcyk och »Jag såg Polen förrådas (samma förlag) av förre amerikanske Warszawaambassadören Arthur Bliss Lane. Stanislaw Mikolajczyk, Wincenty Witos efterträdare som det polska bondepartiets
ledare, var efter general Sikorskis död juli 1943 fram till november
1944 konseljpresident i den polska Londonregeringen och inträdde
sommaren 1945 som vice konseljpresident i den polska koalitionsregering, som enligt besluten vid Jaltakonferensen februari 1945 skulle
återupprätta ett fritt och demokratiskt Polen. Han avgick efter terrorvalet januari 1947 och lyckades i oktober s. å. efter en äventyrlig
flykt genom den brittiska Tysklandszonen uppnå England, där han
sedan dess med pennans vapen fortsatt sin kamp för Polens frihet
och oberoende. BlissLanevar augusti 1945-februari 1947 ambassadör
i Warszawa, där han som ung legationssekreterare 1919 bevittnat Polens återuppståndelse efter Första världskriget. Han lämnade sin post
som protest mot de bedrägliga metoder polska regeringen använt vid
ovannämnda val samt för att fri och obunden kunna framlägga sina
polska erfarenheter för sina landsmän. Som synes sammanföll Bliss
473
-~ …:
Litteratur
Lanes ambassadörstid med Mikolajczyks tid som vice konseljpresident, och de stodo också i livlig kontakt med varandra. Mikolajczyks
bok är en anklagelseskrift, Bliss Lanes ett vittnesmål, som styrker
anklagelsen med dokument och observationer från den amerikanska
ambassadens utsiktspunkt. I egenskap av personligt dokument erbjuder Mikolajczyks bok det största intresset. Här har en lidelsefull patriot och demokrat fört pennan, en fysiskt och moraliskt modig man.
Men även hos Bliss Lane flammar ett starkt patos. Bådas skrifter
forma sig till en stark anklagelse mot Churchill och Roosevelt, som
genom sin politik förrådde Polens land och folk för vad de ansägo
vara viktigare, om också förmildrande omständigheter anföras, främst
Roosevelts sjukdom under hans sista år.
Milkolajczyk blev den polska Londonregeringens chef endast några
månader efter det sovjetregeringen avbrutit de diplomatiska förbindelserna med denna på grund av den bekanta Katynaffären. Han
framlägger starka bevis för att Kreml bär ansvaret för denna ohyggliga likvidering av de 11,000 fångna polska officerarna; senare framkomna dokument ha givit ytterligare stöd åt hans tes (professor Nils
Ahnlund i Sv. D. 27 maj och 7 juni 1949). Så följde december 1943
Teherankonferensen, där enligt vad förre amerikanske utrikesministern James Byrnes avslöjat i sin oktober 1947 publicerade bok
»Speaking Frankly», Churchill och Roosevelt i princip gingo med på
att Sovjetunionen skulle erhålla de polska områdena öster om Curzonlinjen mot att Polen finge kompensation på Tysklands bekostnad i väster. Mikolajczyk, som underrättades om detta beslut genom Churchill
i januari 1944, protesterade häftigt mot denna Polens stympning och
sammanträffade även med Roosevelt och Stalin. Hans samtal med Stalin ägde rum endast några dagar efter det den polska underjordiska
motståndsarmen under general Bor-Komorowski l augusti 1944 rest sig
mot det nazistiska herraväldet i ·warszawa. Det kan ej råda något tvivel om att Moskva aktivt medverkat till utbrottet av denna resning
men sedan kallblodigt lät de polska styrkorna nedkämpas av tyskarna,
medan starka ryska armeer stodo med gevär för fot tätt utanför
Warszawa. På grund av starka påtryckningar av Churchill och
Roosevelt var dock Mikolajczyk slutligen, för att uppnå samförstånd
med Sovjetunionen, beredd att offra Polen öster om Curzonlinjen,
men då han ej fick kabinettets majoritet med sig, avgick han. Det var
endast med stor tvekan som han våren 1945 beslöt acceptera erbjudandet att tillsammans med medlemmarna av den s. k. Lublinkommitten,
som vid årsskiftet av ryssarna erkänts som Polens enda lagliga regering, ingå i den första polska regering, som enligt Jaltakonferensens beslut skulle bildas i Warszawa. Varningar hade ej saknats.
Om den stora likriktningsprocessen i Polen 1945-1947 ger Mikolajczyk den kanske mest initierade skildring som hittills sett dagen.
I själva verket styres Polen nu av en hemlig regering under ledning
av den ryske generalen Malinov, och i denna regering intaga Polens
president Bierut och konseljpresident Cyrankiewicz endast underordnade poster. Efter valet 19 januari 1947, där bondepartiet tilldelades
28 mandat av 444, ehuru det enligt opartiska iakttagare erhöll 75 °/o
474
,.:·
Litteratur
av de avgivna rösterna, kvarstannade Mikolajczyk i Polen till slutet
av oktober, då han för att undgå häktning beslöt att fly. Vid en återblick på bondepartiets medverkan i regeringen finner han dock att
denna ej varit helt negativ. Deportationen av polacker till Ryssland
hade stoppats och motståndsrörelsens män inordnats i samhället. Därjämte hade 4 miljoner polacker förflyttats från Ryssland till de nya
polska områdena i väster. Och Mikolajczyk hade visat hela världen
att ingen kunde lita på några löften från sovjetregeringen.
Arthur Bliss Lane hade en 30-årig diplomatbana bakom sig, då han
i september 1944 utnämndes till amerikansk ambassadör vid den polska Londonregeringen. Efter sin utnämning kvarstannade han i
Washington till början av juli 1945, då han via Paris och Berlin flög
till Warszawa. 20 november 1944 hade han ett samtal med president
Roosevelt, som just då omvalts för tredje gången. Ambassadören blev
härvid slagen av den försämring presidentens hälsotillstånd undergått sedan deras sammanträffande två år tidigare. Bliss Lane, som
vid denna tid ej kände till Teherankonferensens beslut med avseende
å Polens östgräns, betonade nödvändigheten av att Förenta staterna
gentemot Sovjetunionen hävdade, att Polens självständighet skulle
upprätthållas och att tidpunkten härför nu vore särskilt lämplig, då
Amerika stod på höjdpunkten av sin militära maktutveckling. Roosevelt förklarade då att han helt och fullt litade på Stalins ord, varvid
Bliss Lane anmälde en avvikande åsikt. Han hänvisade till Sovjetunionens svekfulla anfall på Polen september 1939, annekteringen av
Baltikum och Röda armens passiva hållning under general BorKomorowskis resning sommaren 1944. Roosevelt framhöll att han fann
Stalins tanke att göra Polen till en cordon sanitaire under ryskt inflytande såsom skydd mot angrepp österut begriplig. Detta var Bliss
Lanes sista möte med presidenten. Hans pessimism med avseende å
Polens framtid ökades efter Jaltakonferensen, vars beslut han betecknar som ett dråpslag mot Polens hopp om oberoende och en demokratisk regeringsform. Endast övertalning av en vän i State Department
kom honom att avstå från sin avsikt att avsäga sig sin ambassadörpost.
Redan efter några månaders vistelse i Warszawa hade Bliss Lane
klart för sig att Polen var en polisstat styrd av KremL Att polska
regeringen ej hade för avsikt att som den utlovat göra de förestående
valen fria och obundna framhöll han i ett brev till utrikesdepartementet l mars 1946, där han även betonade att Förenta staternas folk
hade rätt att få veta sanningen om vad som försiggick i det av Sovjetunionen behärskade Östeuropa. Den skildring Bliss Lane ger av parlamentsvalet 19 januari 1947 bekräftar tillfullo Mikolajczyks. 4 dagar
efter valet inlämnade han sin avskedsansökan. Efter återkomsten till
Washington träffade Bliss Lane både president Truman och t. f. utrikesministern Dean Acheson, som samtyckte till att han offentliggjorde sina erfarenheter från Polen.
Både Mikolajczyk och Bliss Lane äro ense om att en stark och samlad spärr mot »den röda fascismen» är det enda som hjälper och att
undfallenhet förr eller senare leder till krig. I fråga om Polens fram- 475
Litteratur
tid tror Mikolajczyk att det ej kan befrias utan hjälp utifrån. Åven
Bliss Lane tror att den nuvarande polska regimen ej kan störtas av
polska folket självt. Men på längre sikt hyser han optimism med
avseende å Polens framtid. Polen är nu med avseende å språk och
religion det mest homogena folket i Europa och polackerna äro fast
knutna till varandra genom lidanden och en oerhört stark fosterlandskärlek. Under nazistockupationen fick Polen inte för inte hedersnamnet »landet utan Quisling». Och Förenta staterna, som hyser miljoner
medborgare av polsk härkomst, kommer alltid att intressera sig för
Polens öde.
476

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner