Print Friendly

Litteratur

Av Redaktionen | 31 december 1949


1949


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

LITTERATUR
FÖRE STORMEN
EN FRANSK DIPLOMATS MINNEN FRÅN HITLERTIDEN
Av fiZ. kand. SVEN ÅSTRAND
Det tredje rikets ragnarök medförde en fullständig omdaning av
den politiska världsbild Europa trots betydelsefulla temporära rubbningar sedan flera generationer företett. I den schackspelsliknande
uppställning öst-väst, efter vilken världen politiskt formerat sig har
det i Europas mitt i grus och spillror nedsjunkna Hitlerväldet förlorat
sin politiska aktualitet i en snabbare takt än man för tre-fyra år
sedan haft anledning att förmoda. I stället har trätt en historikernas
~;trävan att fackmannamässigt med hjälp av de en masse publicerade
memoarerna, dagböckerna, processreferaten etc. bedöma händelseutvecklingen under de tolv hitleråren, vilka i dramatik torde överträffa
varje annan epok i Europas historia. Det kan i det sammanhanget
synas befogat att fästa uppmärksamheten vid en i Sverige hittills
hlott föga uppmärksammad källa till denna tid, nämligen »Souvenirs
d’une ambassade a Berlin sept. 1931-oct. 1938» (Paris 1946) av den
förutvarande franske Berlinambassadören Andre Fran~;ois-Poncet,
vars namn på sistone åter dykit upp i världsspalterna, sedan de västtyska frågorna blivit brännande.
Med sina vidsträckta kunskaper, tidigt inriktade på Tyskland och
tyska förhållanden och sin litterära talang med dess styrka i psykologiska analyser, i skildringen av yttre effektfulla scenerier och även
i den ypperliga översikten över nazismens ideologi är Fran~;ois?-
Poncet otvivelaktigt en typisk representant för den rikt kultiverade
franska diplomattraditionen. Det stoff, som han i sin bok serverar
är visserligen inte direkt sensationellt; det bygger tydligen helt på
hans egna depescher utan konfrontation med allt det mäktiga material, som senare kommit i dagen, men det ligger ett betydande historiskt intresse i hans skiftande uppfattningar som diplomatisk förmedlare av de fransk-tyska förbindelserna under dessa år och i hans
teckning av de märkliga män han i 30-talets Berlin mötte. Den första
i raden av dessa var Heinrich Briining, vars drag Fran<;ois-Poncet
tecknar med vad man nästan ville kalla olycklig kärlek, enär Briining
delade sina landsmäns vid denna tid starka misstro mot Frankrike
och fransmännen, med vilken förmälde sig den uppriktige katolikens
motvilja mot Tredje republikens antiklerikalism. Men Briining motsvarar för Fran~;ois-Poncet nära nog idealet för en ledande statsman
i ett fredligt, demokratiskt Tyskland. De missgrepp han begick hänförde sig därför ingalunda såsom andra kritiker velat göra gällande,
243
Litteratur
till de begynnande auktoritära skiftningarna, som Weimarsystemet
numera alltmer företedde utan tvärtom i den alltför ängsliga attityden inför det dubbelproblem, som utgjordes av trycket utifrån med
dess krav på skadeståndslikvider och den i viss växelverkan härtill i
det inre häftigt stigande nazistiska flodvågen, och framför allt i fastklamrandet vid Hindenburgs person, i vars omgivning dolde sig de
anonyma krafter, som till sist skulle finna tillfället att rikta dödsstöten mot efterlåtenhetens regim.
Briinings fall framlockade på så sätt dessa junkrarnas och militaristernas krafter ur intrigkamarillans inre gemak i ljuset för att i
Hindenburgs mäktiga skugga uppehålla den presidentregim, som bildade Weimarrepublikens slutfas. Med stor karakteriseringsförmåga
beskriver Fran<;~ois-Poncet rikspresidenten och den »Herrenklubb»,
som handlade eller antogs handla i hans namn. Någon gång årligen
brukade den gamle årekrönte krigaren framträda inför diplomaterna
med sin mäktiga gestalt och bjudande auktoritet, vilken även utstrå-
lade en viss godhet och välvilja. Eleganten och favoriten i hans lilla
krets var Franz von Papen, som trots sin gallafila fernissa och fransk- 1othringska förbindelser dock aldrig kom Fran<;~ois-Poncet särskilt
nära. Ehuru det kring hans namn alltid stod en doft av ovederhäftighet och lättsinne skiftar Fran<;~ois-Poncet ändå dagrar och skuggor
över det papenska regeringsfögderiet på ett för dess huvudman relativt fördelaktigt sätt: han uppnådde vissa resultat utåt, främst
skadeståndsfrågans definitiva lösning och odlade på det hela taget
den tyska nationalismen i modesta »wilhelminska» former. Papeus
ansvar för Tysklands öde kom i stället att ligga i de intriger han av
personlig rancune underhöll mot efterträdaren, general von Schleicher, i vilken vi möter ännu en prominent medlem av den hindenburgska kretsen.
Ett intrigant och nedsättande tal från den senares sida om Papens
förutsättningar för fortsatt kanslerskap kom Hindenburg att resolut
uppfordra generalen att själv axla regeringsbördan och ställd mot
väggen befann sig Schleicher sålunda plötsligt och mot sin vilja på
kommandobryggan av ett fartyg i rykande storm. Efter två månaders
osäker och modlös seglats utmynnade också hela regeringsexperimentet i ett perfekt fiasko. Fran<;~ois-Poncet hade goda och förtroendefulla förbindelser med Schleicher och han följer med sympati hans
försök att besvärja hitlerfaran i form av en splittringstaktik genom
kontakten med avfällingen Gregor Strasser och hans strävan att bli
massornas »sociale general», vilket tyvärr dock endast blev liktydigt
med aristokraternas »röde general», och hur allt så strandade på de
papenska ränkerna, vilka omsider övervunnit Hindenburgs motstånd
mot att sluta Y>den böhmiske korpralen» i sina armar.
Emellertid skulle upphovsmännen till det parlamentariska slutspelet
den 30 januari 1933, vilka blott åsyftat att få i sin hand ett instrument
för vissa vällovliga syften, t. ex. fackföreningarnas krossande, nationens remilitarisering, en skarpare utrikespolitisk kurs o. s. v. röua
stor besvikelse. Fanatikern och viljegeniet Adolf Hitler i spetsen för
den mäktigaste folkrörelsen i Tysklands historia lät ej binda sig av
244
Litteratur
de konstfulla, spindelvävsliknande intrigtrådar, med viikan man hade
tänkt sig att kunna snärja hans steg. Visserligen kunde Tredje rikets
upptakt, den högtidliga statsakten i den gamla garnisonskyrkan i
Potsdam, med vilken den nya riksdagen öppnades den 21 mars 1933
synas reaktionärerna som ett välbehagligt skådespel: starkt betonades
här sambandet mellan den gamla tidens stora nationella minnen, företrädda av Hindenburg i sin ståtliga, gammaldags uniformsgala och
den nya tiden med dess dådkraftiga program, representerad av Adolf
Hitler. De båda männen harangerar och räcker inför menigheten varandra handen i symboliskt handslag. Fran<;ois-Poncet förmedlar väl
den starka stämning, som låg över den av levande ljus upplysta salen,
där man med eller mot sin vilja förnamn något av vingslagen av
Fredrik den stores och Bismareks ande.
Emellertid störtade händelserna snart okontrollerat över varandra
revolutionsvåren 1933. Mot intrycket av de bruna bataljonernas ohämmade knölpåksvälde på gator och torg sökte Papen lugna sig med
den småleende anmärkningen: »S. A. rasar ut!» men blott några få
dagar efter Potsdamceremonien lät sig Stahlhelmorganisationen, för
vilken Hindenburg var skyddsherre upplösas utan protest från Seldte,
dess karaktärslöse ledare, eller från Hindenburg själv, som av fruktan
för inbördeskriget ej vill bryta sin passivitet. Och varför i ålderns
sena höst kasta sig ut i dylika äventyrligheter, när han lugnt kunde
njuta av den upphöjda ro, som tillkommer honom som djupt vördad
landsfader liksom av de hyllningar, som nazisterna skickligt arrange- . rar i form av parader och nationalgåvor, spekulerande i den gamles
kända girigheU Denna foglighet sträckte sig ända därhän, att han
efter »de långa knivarnas natt» den 30 juni 1934 sände Hitler ett tacktelegram trots Schleichers öde och Papens ett ögonblick hotfulla belägenhet. Detta tillskriver Fran<;ois-Poncet påtryckningar från omgivningen, som trots allt måste delat storborgerlighetens och de militära spetsarnas lättnad över likvideringen av nazistpartiets radikala
flygel. Vad Schleicher beträffar är det intressant att se, att Fran<;oisPoncet inte helt avvisar möjligheten av ett samröre med Röhm, hänvisande till generalens oförminskade oppositions- och intriglystnad och
hans desperata önskan att få en huggvärja i sin hand. Men den karakteristik han ger av Röhm gör dock hypotesen svårfattlig. Röhm var
frontofficeren med dennes hela avsky för det bårykratiserade riksvärnet, vilket han ville förvandla till en brun folkarme, och han
välvde planer på att inom denna nyskapelse själv bekläda överbefälhavarens post. De båda männen representerade alltså var sin flygelopposition mot Hitler med oppositionsställningen såsom det enda
gemensamma.
När dessa vilda händelser utspelades led Hindenburgs liv mot sitt
slut, och om hans undfallenhet i dessa hans sista dagar var stor, tror
dock Fran<;ois-Poncet inte, att den gick så långt, att han satte sitt
namn under det dokument, som efter hans död utgavs för att vara
hans politiska testamente. Fran<;ois-Poncet anför de misstänkta, ouppklarade omständigheterna i saken och antyder en egen teori, dock
utan nämnvärt bevisvärde. Det för de nya makthavarna gynnsamma
245
….-_:·
Litteratur
innehållet kan dock motsvara om inte den kejsartrogne Hindenburgs
egna, så dock hans omgivnings tänkesätt efter närmandet mellan
Hitler och riksvärnet efter den 30 juni. Man järnföre Otto strassers
teori om faneden som officerskårens tack till Hitler för att han slog
tillbaka de röhmska anslagen mot riksvärnet!
Före den 30 januari 1933 hade Franc:ois-Poncet helt naturligt ej haft
några förbindelser med nazistledarna eller några direktintryck av
dem med undantag för det dramatiska sammanträdet i tyska riksdagen den 12 september 1932, då Göring visade lejonklon som politiker
genom att vägraPapen ordet och därigenom framkallade ett förkrossande voteringsnederlag för regeringen. Med Göring kom Franc:oisPoncet – i motsats till sådana män som Himmler, Goebbels och
Rudolf Hess, vilka till följd av bristande språkkunskaper, ringa bildning eller arrogans och misstänksamhet visade stark återhållsamhet
i sitt umgänge med diplomaterna- tidigt på god fot, och han har en
viss känsla för hans obestridliga charm a la färgrik nordisk renässanstyrann liksom en hög uppskattning av hans mångsidiga kapacitet.
Under Hitlertysklands tolvåriga historia framträder ju Göring i de
mest skiftande roller. En av hans första var tydligen som primus
motor i riksdagsmordbranden, där Franc:ois-Poncet själva brandkvällen gjorde en iakttagelse, som tydde på, att vad som skedde ej var
ovälkommet för regeringskretsarna. Det var det besynnerliga yttrandet av minister Schwerin von Krosigk, som denna afton var hans gäst
på ambassaden. Denne utropade nämligen: »Gud ske lov!» när nyheten
om branden delgavs honom. Om detta väl mera får fattas som en
tanklöst framkastad frivolitet, fick Franc:ois-Poncet några dagar senare via Sovjetambassaden den upplysning han ansåg klarlade de
styrandes, enkannerligen Görings roll i saken. Den omtalade, att mordbrännarna praktiserat sig till och från riksdagshuset via en hemlig
gång, som ledde från talmansbostaden, där ju Göring då residerade,
till riksdagshuset. Uppgiften hade ryssarna fått av en riksvärnsofficer, som därvid på sitt vis trodde sig kunna förekomma en tysk-rysk
brytning, vilken han antog skulle bli följden av en propagandakampanj, upplagd på grundval av riksdagsbranden.
Franc:ois-Poncet nämner ej, när han första gången såg Hitler, men
troligt är, att det ej var förrän vid den omtalade statsakten i Fotsdam. Redan vid sitt första personliga sammanträffande med honom
frapperades han emellertid av vulgäriteten i hela dennes typ och uttryckslösheten i hans blick, som långtifrån någonsin hade någon
magnetisk dragningskraft på honom. Blott när Hitler brukade bli
exalterad liksom elektriserades hans person, men Franc;ois-Poncet
kunde aldrig komma inom Hitlers andliga verkningskrets, och de
ryktbara vredesutbrotten skulle han blott komma att finna mer komiska än skräckinjagande. Hitler själv ansåg dock, att han lyckats
vinna Franc:ois-Poncets förtroende. Det förklarar också den ställning
som persona grata, som ambassadören trots sin ofta ådagalagda
ironiska syn på Tredje rikets händelser och människor intog och den
ovanliga öppenhjärtlighet, med vilken han inte minst sedan han blivit
diplomatiska kårens doyen kunde tala till flihrern. Som pikant järn- 246
•’
Litteratur
förelse nämner han, att när han 1938 förflyttades till Rom, han där
blev föremål för en ohövlighet, som han i nazisternas Berlin aldrig
kunnat drömma om. Några nazistiska sympatier hade Franc;~ois-Poncet
givetvis inte, och vid Frankrikes ockupation arresterades han, sedan
man kommit underfund med arten av Berlinambassadens depeschmaterial. Dock är det inte utan sitt intresse, att han, när han gör en
överblick över nationalsocialismens första år av maktutövning, trots
allt inte kan återhålla en slags motvillig_ beundran inför de resultat,
som nåtts och framför allt den snabbhet och säkerhet, med vilka de
nåtts. Redan vid utgången av år 1933 var skapelsen av Tredje riket
ett faktum. De kommande åren skulle blott ytterligare öka dess makt
och styrka men ej förändra dess struktur, dess mentalitet, dess mål
och metoder.
Det var under dessa år som Frankrikes kollektiva säkerhetssystem,
baserat på N. F:s principer, luckrades upp av Hitler med tillhjälp av
den bilaterala förhandlingsmetod för uppgörelser stater emellan, som
denne använde, och som Franc;~ois-Poncet genomskådade såsom blott
avsedd att underlätta framtida aggressioner. De diplomatiska händelserna 1934 med det väl avskärmade intrigspelet kring den tyskpolska pakten ger i sina enskildheter ett intressant exempel. Likaså
Hitlers försök ungefär samtidigt att på samma sätt som före honom
Schleicher upptaga direkt kontakt med Frankrike i rustningsfrågan,
syftande till en allmän reglering av förbindelserna och inneslutande
en egendomlig propos till Saarfrågans lösning utan folkomröstning.
Franc;~ois-Poncet avslöjar här, hur nära en uppgörelse i huvudfrågan
faktiskt var. Man hade resignerat inför möjligheterna att kunna
hindra tyskarnas rustningar, och Franc;~ois-Poncet var böjd att utan
alla illusioner förorda det tyska förslaget, som tycktes laborera med
någon slags kontroll i en eller annan form, framför en hemlig och
följaktligen vild upprustning. Han lyckades i Paris vinna utrikesminister Barthon för saken, men hela uppslaget föll på Tardieus förbittrade och doktrinära motstånd, vilket blev bestämmande för hela
kabinettet Doumergues hållning.
Det spända utrikespolitiska läget urladdade sig på sommaren 1934
i Österrike. Beträffande händelserna kring Dollfussmordet går Franc;~ois-Poncets argumentering ut på att framställa riksregeringen som
inspiratör till kuppen och han ser i Hitlers hållning att återsända de
kuppmakare, som genom tyska ambassadens förmedling lyckats uppnå
tysk mark, något djupt komprometterande. »Qui s’excuse s’accuse» är
här alltså helt enkelt hans motto, vilket dock får sägas vara ett exempel på den art av argumentering att slå in öppna dörrar, som möter
här och där i boken: att låta skenbart oförklarliga händelser, i jämförelse med vad som senare frambragts av förkrossande material ej
alltför väsentligt i de skilda sammanhangen tjäna som bevis för
nazistiska skurkstreck.
Denna läsart framträder ännu tydligare i ett följande kapitel om
det senare under året inträffade Marseilleattentatet. Tendensen förtjänar att uppmärksammas, emedan den visar, att de verkliga kunskapskällorna i själva verket var väl dolda även för ambassaderna,
247
…-;·,
Litteratur
vilka ej höll sig med den raffinerade spionagetjänst, som behövts i
Hitlers Berlin, något som också påtalas t. ex. av Berndt Gisevius i
>,Bis zum bittern Ende».
Mera än framställningen av själva händelserna inresserar därför
den aspekt han lägger på Marseilledramat, då han konstaterar den
nedsatta prestige, som därmed drabbade Frankrike i Hitlers ögon,
till vilket väl i inte ringa grad den nyligen timade Staviskyskandalen
även bidragit. Händelsen upptogs på film, som gav ett förtätat intryck
av villervallan och handfallenheten hos såväl myndigheter som åskå-
dare, och Göring uppvaktade skadeglatt Fraw;ois-Poncet med inviter
att få visa honom den, vilket denne dock mindre trakterad avböjde.
Hitler lät emellertid förbjuda filmen med motivering, att den var
vanhedrande för Frankrike, men Franc;ois-Poncet tror snarare, att
det var av oro för det attentatsincitament, som den kunde innebära.
De kommande åren skulle också med sina internationella kriser gå
i tecknet av svällande tysk maktkänsla och dalande fransk prestige.
Dekretet om den allmänna värnplikten den 16 mars 1935 utlöste leverop
för flihrern bland kabinettets egna medlemmar och spontana jubeldemonstrationer på gatorna. När Franc;ois-Poncet framförde sin protest mötte han en Hitler, som gav intryck av en fast koncentrerad
beslutsamhet. Memoarerna låter oss veta, vad Franc;ois-Poncet själv
ansåg, att läget krävde, och hans ståndpunkt var nu mycket extrem:
Versaillesfördragets signatärmakter borde ofördröjligen draga tillbaka all representation i Berlin och i form av öst- och Donaupakter
bilda ett antityskt försvarssystem. Men hans förslag togs ej på allvar.
Det blev blott Stresafronten, där London redan börjat sitt dubbelspel
med Berlin om flottavtalet, något som Franc;ois-Poncet behandlar med
den märkbara återhållsamhet han alltid visar beträffande engelsk
politik och engelska statsmän, och så de obligatoriska N. F.-spegelfäkterierna, allt en parodi på den kollektiva säkerheten. »Stormakterna talade med rättens pråk, där de skulle talat med maktens, det
enda Adolf Hitler förstod», konstaterar Franc;ois-Poncet med bitterhet.
Det skulle också bli fallet vid nästa stora internationella kris, som
Hitlerväldet framkallade vid återtagandet av rikets suveränitet över
västområdena ett år senare, ehuru långvariga underhandlingar om
Locarnopakten med den fransk-ryska pakten som synkoperat motiv
länge hade illa varslat om vad som förestod. Den tyska ståndpunkten
-dessa båda tings absoluta oförenlighet- utlades av statssekreterare
Blilow, en fulländad representant för den aristokratiska tyska diplomattraditionen med utsökt juridisk skarpsinnighet och dialektisk fyndighet. I Paris hade Franc;ois-Poncet framlagt ett förslag att på förhand gardera sig mot den väntade hitlerska aktionen, men regeringen
lät förstå, att den ej ville synas som om den ens räknade med blotta
möjligheten av ett brott mot Locarnotraktaten och att den, om så
ändå bleve, skulle anmäla Hitler till bestraffning i N. F.! Det är därför förklarligt, att reaktionen efter den 7 mars 1936 i Paris blev en
allmän uppståndelse. Kabinettets medlemmar splittrade sig i två fraktioner: de krigiska civilministrarna och de fredliga krigsministrarna,
vilka senare rönte medhåll från militärledningen. Det var vid detta
248
..
Litteratur
tillfälle, som Franc:ois-Poncet enda gången under sin sjuåriga Berlinsejour jämte sina kollegor i Rom och London hemkallades till överläggning med regeringen, vilken under dessa år, vilken sammansättning den än hade, tydligen konsekvent försummade kontakten med
sina sändebud och förmedlade den illa också dessa inbördes samt på
ett demagogiskt sätt underordnade utrikespolitiken under inrikespolitiken, vartill kom pressens i hemlandet ständiga indiskretioner.
Sedan emellertid vårens stormar ännu en gång bedarrat, blev den
stora olympiaden i augusti apoteosen över nazismens triumf. Fran- <;ois-Poncet frammanar minnet av Erfurtkongressen från Napoleonväldets dagar och de många lysande folkfesterna förbleknada alla inför denna, där en hel värld var åskådare. Kanske att man även kan
säga, att framställningen även på ett annat sätt här nått fram till
sin höjdpunkt, beroende på, att man för de äterstående krismättade
åren med det annalkande världskriget vid synranden kan ösa en direkt
kunskap ur så många andra förstarangskällor. Frankrike sjunker alltmer i makt och är inte längre den jämbördige motståndaren, som förmår hålla Hitler stången. I stället träder England fram, och d:m
franska politiken blir mer och mer en politik i Englands kölvatten,
något som blir fullt tydligt i Miinchen.
Franc:ois-Poncets skildring av »generalskrisen» i februari 1938, som
innebar de militära och diplomatiska resursernas kraftsamling i
fiihrerns hand, återger den anda av djävulskt skamlösa intriger och
mqralisk depravation, som kom till synes, när man spelade ut de
gamla förtjänta männen, Fritsch och Blomberg mot varandra och på
så sätt störtade dem båda. Han vet dock intet om Görings roll som
skandalarrangör vid det kuriösa blombergska bröllopet, vilket blev det
lilla incitamentet, som satte händelseravinen i rörelse med sina slutligen väddskatastrofala följder. Fältmarskalk von Blombergs gifte
med sin privatsekreterare, en ung dam, som befanns ha varit tidigare
straffad, utnyttjades av Blombergs avundsmän att störta honom ur
fiihrerns gunst, och i samband med denna skandal skjut’! också armechefen, general von Fritsch fram i direkt och modig opposition mot
Hitler i en uppgörelse, där anklagelser och motanklagelser haglade i
allt, som överhuvud skilde armen och partiet i deras syn alltifrån
världspolitiken ända ned till »etikettfrågor». Sålunda kolliderade alla i
väl arrangerade moment, och i sista ronden dyker Himmlers polis upp
med en f. ö. bottenfalsk anklagelse mot Fritsch för homosexualitet.
Hitler blev naturligtvis ursinnig över allt som förekommit och beslöt,
att grundligt och i ett sammanhang vräka hela den reaktionära barlasten, såväl inom armen som diplomatien överbord. Härmed hade de
extremistiska intrigörerna nått sitt mål. Att Göring i sammanhanget
sökt knuffa sig fram till överbefälhavareposten, ehuru han tills vidare
fick nöja sig med marskalkstavens granna ögonfägnad, tycks Franc:ois-Poncet åtminstone ha en viss uppfattning om, ehuru han inte
lika tydligt som Gisevius kan blottlägga de olika drivkrafterna bakom
förändringarna.
Ä ven när det gäller Miinchendagarna fäster man sig mindre vid
eventuellt nya fakta i händelsebilden än vid hans avporträttering av
249
Litteratur
de agerande personagerna. Han berör med ytterst varsam hand hela
uppgörelsen, och man blir knappast riktigt klar över, hur han personligen ställde sig till den. Vad han emellertid fick ett särskilt
– ehuru knappast riktigt – intryck av, var det inflytande, som
Mussolini personligen utövade på Hitler. Det var också denna omständighet, som framkallade det utbyte av Berlin- och Romambassaderna, som Frall!;ois-Poncet fick göra efter Miinchen, då han med
sina kunskaper och erfarenheter på sin nya post antogs indirekt via
Mussolini kunna inverka på Hitler. Av ett utomordentligt intresse är
därför det kapitel i boken om Hitler och Mussolini, som sedermera
fogats som företal till en fransk utgåva av de båda diktatorernas
skriftväxling och i vilket han anställer karaktärsanalyserande jämförelser, som få samtida är bättre skickade än han att verkställa. Han
konstaterar, att psykologiska hinder av betydande art för deras ömsesidiga förståelse genast förelåg vid deras första möte i Venedig i juni
1934, och det är tvivelaktigt, om dessa någonsin övervanns. Mussolini
med sin latinskt klara och logiska intelligens, sin mångsidiga bildning, sina utåtriktade intressen på livets skilda områden, stöttes bort
av den intuitive och visionäre Hitlers fanatiska och förvirrade ordsvall och hans på en gång servila och obalanserade uppträdande.
Mussolini var arbetsmänniskan, som grep in i styrelsens olika grenar,
medan Hitler hyste en panisk motvilja mot all regelbunden verksamhet. Ämbetet som Tyska rikets kansler var ju hans livs första ordnade
och avlönade heltidsanställning! Mussolini var utom fråga den öv.erlägsne, den mest Napoleonliknande av de två, och han måste ha känt
det. Ändå lät han sig av den andre, »den besatte» ledas som viljelöst
mot undergången. Ty, som Fran~;ois-Poncet konstaterar, ingenting i
vare sig den enes eller den andres liv har för dem båda varit mera
ödesdigert än deras ömsesidiga vänskap. Det var den som möjliggjorde världskrigspolitiken, och som skulle föra fram till den fruktansvärda stund, då Hitler sände dessa sista ord till sin vapenbroder:
>>Vänskapen i livet är slut; vänskapen efter döden börjar …!» Ej
mindre fruktansvärd hade då den hitlerska ledningen blivit för hans
folk. Fran~;ois-Poncet bringar i åtanke den gamla tyska fabeln om
råttfångaren i Hameln, som bildar den effektfulla slutvinjetten till
hans arbete: Den bizarre främlingen med blek hy, fanatiska ögon och
hårluggen i pannan, som med sina fascinerande locktoner går före
och leder alla stadens råttor i den närbelägna floden, vars vågor inom
kort slagit samman över honom själv och över dem alla …
Hwang Tsu-Yii, Det blommande granatäppleträdet. P. A. Norstedt &
Söner 1948.
För dem som i denna bok vänta sig en skildring av kinesiska förhållanden i stil med Pearl Bucks bekanta romaner, blir den säkert
en missräkning. Här förekomma inga psykologiska analyser av människors handlande och inga »romanser» i västerländsk mening. Den
är, som författaren själv säger, en mycket enkel bok om en mycket
enkel familj i Kina, rättframt och lättfattligt skriven; framförallt
250
._:.:
Litteratur
bära de relaterade händelserna en prägel av sanning, upptecknade
som de äro ur författarens eget minne eller från första-hands berättelser av hans mor. Och dock finns i boken säkerligen ett outtömligt
stoff till en voluminös släkthistoria i Arnold Bennet-stil, behandlande de tre generationer av hans familj som författaren själv känt.
En underbar bakgrund för en sådan skildring erbjudes av farfadern
och hans två yngre bröder, odugliga lättingar som förslösa sin rikedom på opiumrökning och mahjongspel, uppblandat med de oändliga
komplikationer som uppstå genom farfaderns fem hustrur, den ena
efter den andra, av vilka den sista förut var hans sonhustrus slavflicka, som sålunda upphöjes till dennas svärmor med all en sådans
auktoritet i ett kinesiskt hus.
Den kanske mest intressanta karaktären i boken är författarens
far, vilken trots både den moraliskt depraverade atmosfären i hans
familj och hans senare uppfostran i en modern skola och universitet,
utvecklas till en strikt konfusian av gamla stammen, med förakt och
sorg följande den samhällsupplösning som enligt hans egen mening
åtföljt allt så kallat modernt tänkande hos den yngre generationen.
Han representerar alltså precis den politiska ståndpunkt som allt
mer intagits av Chiang Kai-shek personligen och än mer av den
kände politikern Chen Li-fu. Man torde utan överdrift kunna våga
det påståendet, att det är just denna urkonservativa hållning som
på sista tiden lett till dessa herrars fall kanske mer än alla kommunistiska militära segrar. Författaren har också, kanske av denna anledning, rätt många beska sanningar att säga om konfusianismen och
speciellt dess inflytande på familjelivet och på skolbarnen. Men han
glömmer, enligt anmälarens åsikt, att påpeka det underbara resultat
som just dessa Confucius’ läror åstadkommit beträffande kinesernas
livskonst och framförallt deras oförlikneligt behagliga sätt att umgås
med andra människor. Det är väl intet annat än författarens blygsamhet som gjort, att han glömt detta, vilket jämte deu försynta
och ursäktande ton med vilken han omtalar även sina mest diskreditabla släktingar, tvingar en att inse, att han jämte sin moderna uppfostran också gått i skola hos Confucius – till stor nytta för honom
själv.
I sin helhet är boken ett mycket värdefullt bidrag till belysande
av den kris som pågått i det gamla Kina alltsedan sekelskiftet, och
som kanske först nu står inför ett avgörande. De många interiörerna
från kinesiskt familjeliv äro roande och- från västerländsk synpunkt
sett – pittoreska.
Översättningen förefaller att vara väl och samvetsgrant gjord utan
större misstag. Ett par små ofullkomligheter påpekas härmed. När
författaren beskriver de textböcker som en skolpojke begagnade i
gamla tider nämnes en bok med »hundra familjenamn». Det bör vara
en bok med »de hundra familjenamnen», då det icke finns mer än
hundra. »Valda stycken från Confucius» kallas i regel för Confucius’
Analekter och äro just en av de »Fyra Böckerna» som nämnas.
Carl Taube.
251

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner