Print Friendly

Litteratur

Av Redaktionen | 31 december 1948


1948


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

LITTERATUR
SVENSK PROSADIKTNING 1947
Av rektornfil. d: r ELOF EHNMARK, Luleå
Yttre omständigheter har kanske medverkat till att 1947 års litterära produktion inte är så omfattande och från bokförläggarsynpunkt
så generös som under närmast föregående år. Fördenskull kan man
inte säga, att årsresultatet har blivit mer överskådligt. stämmorna
är många och klangerna skiftande, så som det bör vara. Kända röster har låtit höra sig, ibland med ny timbre i registret, löften har
blivit infriade, nya talanger har uppenbarat sig, besvikelser har inte
heller saknats. Åtskilliga författare har föredragit att stå över, t. ex.
Eyvind Johnson och Harry Martinson, några har sökt upp andra
vädjobanor än prosadiktningens, t. ex. Pär Lagerkvist och Gustaf
Hellström, vilka framträtt med var sitt drama. Den största publikframgången har inte vunnits på den egentliga diktningens område
utan inom essayistiken. Frans G. Bengtsson ståtar med rekordet.
Hans nya samling, »För nöjes skull», når inte upp till de tidigares
nivå, men publiken har ändå fått vad den velat ha: ett verk av en
vitter charmör, som är lärd och kvick, intelligensaristokratiskt överlägsen men ändå publikknipande, fylld av förakt för den av social
ävlan fördärvade samtiden, på ett oemotståndligt sätt omodern och
därför på ett egenartat sätt befriande. Hans sällskap har varit en
rekreationsresa, både omväxlande och komfortabel, för åtskilliga tusentals svenskar.
Frans G. Bengtsson har intagit eremitens pose, men den egentliga
litteraturen äger inte sådana rättigheter. Den måste tolka tiden,
direkt eller indirekt. Ändå har den egentliga samhällsdebatten i litterär form inte varit särskilt högröstad under året. Diktarna har
hållit sig avvaktande, och vad de helst debatterat har inte varit sociala frågor utan livsåskådningsproblem. På skilda sätt har man
sökt orientera sig fram till en lösningsmöjlighet i en alltför dunkel
och förvirrad tillvaro. Till de direkt sociala romanerna får man i
första hand räkna Marika Stiernstedts B a n k e t t e n. I efterkrigstidens kaos har liberalismen blivit otillräcklig för Marika Stiernstedt,
och vad hon sökt, har hon tydligen funnit i kommunismen, nämligen
som ideologi, inte som politisk verklighet. Hon ansluter sig till Marx
och manifestet, men vad hon vill demonstrera är närmast något negativt: kapitalismens förbannelse. Den skildrade kapitalistfamiljen blir
inte helt osympatiskt tecknad, men skuggsidorna överväger och de
depraverade dragen framhålls eftertryckligt. Sitt hätskaste och därtill
sakkunnigaste porträtt harMarika Stiernstedt gjort av huvudfigurens
– bankiren Cottons – hustru, en societetsfjolla av tom uppblåsthet
5-4854 Svensk Tidskrift 1948 63
>’
l
Litteratur
och den menlösaste tankeverksamhet. I så mycket fördelaktigare dager framstår de unga kommunisterna. De är idealister, fyllda av tro
och beredda till offer. Denna mekaniska uppdelning i svart och vitt
är romanens svaghet. Dess styrka ligger i en målmedveten uppbyggnad och en rutinerad taktik. Boken är underhållande men som
tes betraktad övertygar den inte.
Liksom Marika Stiernstedt var Elin W ägner aktivt med i politiken
under kvinnosakselebattens stridsår. Men Elin Wägner söker inte
längre räddningen i politiska system eller sociala välfärdsanordningar, hon letar på djupare skikt. I det Småland, som hon återvänt till, liksom när hon efter förra vä.rldskriget skrev Asa-Hanna,
forskar hon efter vad man kan kalla det fördoldas historia. »Tusen
år i Småland» ger besked om hennes djupa förtrogenhet med folklig
tradition och livserfarenhet i en bygd med anor från hedenhös. En
linje från denna krönika leder fram till hennes nya roman V i n d e n
v ä n d e r b l a d e n. Efter ett inledningskapitel i legendstil berättas
här om karolinen J ohan Stiernborg från Anneholms gård och hans
trogne tjänare Jöns Värdig, som efter Poltava hamnar i Tobolsk,
där Stiernborg tar avgörande intryck av pietismen. Skildringen av
fångenskapsåren och av de tragiska händelser, som utspelas efter
hemkomsten, har en stram episk kraft över sig och konstnärligt sett
bildar den bokens höjdpunkt. Sedan flyttas handlingen till 1800-talets
slut och förs fram till nutid. Stiernborgs och Värdigs står fortfarande i förgrunden och ett nytt brottmålsdrama utgör en av trå-
darna i förvecklingen. Men Elin Wägner ägnar nu blott ett förstrött
intresse åt händelseförloppet. Bakom de yttre konflikterna anar man
en kontrast av djupare art: den mellan herrgårdsflickan Roda Pendrich och banvaktsdottern Livia Värdig. Roda har brutit sin förlovning med en Stiernborg och blivit en internationellt känd social
kvinna. Livia har ingen boklig bildning och gör ingen karriär men
hon står på ett mystiskt sätt n~ira det växande och levande. Hennes
liv har mening, därför att det står i förbund med ursprungskällorna.
Roda äger ingen jämvikt. Hon har levt ansvarsfullt och meningslöst. Vore det inte bättre att leva ansvarslöst och meningsfullt~
Meningsfullheten uppenbaras för henne efter återkomsten till hembygden. J orden lyder under en högre lag än människan, vilken därför inte kan förändra villkoren för sitt uppehållstillstånd på jorden.
Det gäller för oss att återfinna den förlorade kontakten mellan
vår tillvaro och det ursprungligt levande. Livia Värdig, de kvinnliga urinstinkternas representant, ser klart och rätt, blir till hugnad
och nytta. Liksom hon har sin kraft av naturen, ger hon den igen
av sitt arbete och sin omsorg. Har Roda fått ett livsöde och nått en
livssyn, som står Elin Wägners egna nära, så är Livia något av ett
ideal för henne. Livia är fri, därför att hon är fången i det levandes
och växandes värld. Hennes namn antyder också, att hon förkroppsligar den riktiga, levande mänskliga värdigheten. Elin W~igners
Småland träder mycket tydligt fram i denna breda släkt- och bygderoman, där hon slösat med sitt rika vetande om allt det gamla, som
hon funnit livsäkta. Även människorna är väl tecknade. Bäst har
64
Litteratur
hon lyckats med tre kvinnoporträtt: banvaktarhustrun Tilda Värdig,
Roda Pendrich och framför allt Livia Värdig. I gestaltandet av dem
har hon lagt in sin rika och varma mänsklighet.
Den personligen förtegnaste av våra författare, Olle Hedberg, som
löpt risken att bli betecknad som oblidkelig avslöjare och föga därutöver, har blivit alltmer positiv i sina senare romaner. Han har allt
tydligare visat, vad han spanar efter, som livstro och livsgrund.
Hans nya bok heter också B e k ä n n a f ä r g. Den som bekänner
färg, är den avlidne folkskolläraren Anton Danielsson, och den som
får del av bekännelsen, är fil. mag. Sven Salkvist. Den senare är en
självgod, ganska olustig och inte så litet knölaktig typ, som oväntat
får ärva den honom obekante fränden Danielsson. Trots sin avsky
för landsbygden måste han resa till den avlidnes isolerade by och
reda ut kvarlåtenskapen. För att fördriva tiden söker han bilda sig
en föreställning om Danielsson. Bohaget ger en del upplysningar,
samtal med ett par grannar några till, men så råkar han finna ett
stort kartotek, där Danielsson tagit sig för att ordentligt anteckna
allt vad han fått veta om de människor han kommit i beröring med.
Somliga av dem har han fört samman i grupper, av vilka en, som
rubriceras Eviga följeslagare, består av sådana typer, som mänskligheten alltid besväras av. En annan kallas Bildhuggarna och består
av sådana, som inverkat på Danielssons karaktär och livssyn. Hans
föräldrar finns inte med bland dem men däremot t. ex. farfadern, en
torpare, en försupen lektor och en sekunda skådespelare. Med utomordentlig psykologisk konst och utstuderad beräkning har Olle Hedberg
låtit den enkle, okände Anton Danielsson träda fram livslevande först
genom skildringen av hans miljö och uppgifterna från bekantskapskretsen, sedan och framför allt genom de brottstycken, liksom på måfå
valda, som citeras ur kartoteket, alltså med hjälp av anteckningar, som
Danielsson gjort, inte om sig själv utan om andra människor. Vi får
uppleva en mycket vardaglig och mycket gripande utvecklingshistoria,
vars bärande motiv är Danielssons väg fram till en religiös tro. Han
har tidigt tvingats att inse det ömkliga, grymma och fåkunniga i människolivet, och han undantar ingalunda sig själv. En enda har han
trott på, fästmön, men hon var en dödsdömd människa. Sorgen drev
honom fram till hans gudstro, men han kom fördenskull inte att bli
någon anhängare av tron på lidandets renande makt: »det beror allt
på vem som lider». Själv kommer han in i en situation, där han vill
slippa tron på Gud, men det går inte: »Den som en gång känt Guds
närvaro, det må vara en illusion, kan aldrig mer vända tillbaka till
verkligheten med dess krav.» Åndå lider han nederlag. Han försitter
tillfället, då han inte delar med sig av sin tro vid den lungsjuke skådespelarens ångestdöd. Det sista man får höra av honom är ett rop ur
djupsens nöd: »Ur mig finns intet gott att hämta. Jag har älskat, jag
har hatat, jag har lidit. Jag har gjort så gott jag kunnat. Hjälp mig,
min Gud. Utan Dig är jag förlorad.» Det är äkta kristet. Så har också
många av de stora bekännarna ropat. Just ångesten, den förtvivlade
kampen för livet, som man bara indirekt ur kartotekets vittnesbörd
får bevittna, gör bilden av Danielsson så intensivt levande. Ingen
65
Litteratur
annan än Hedberg skulle ha kunnat utföra denna prestation, där
varje ord har mening, varje nyans är äkta, där allt syns så nyckfullt
och är så välberäknat. Den skarpsynte psykologen har fått perspektivet fördjupat, de mänskliga problemen har fått evighetsrymd över
sig, den förtegne diktaren bekänner själv färg tydligare än annars.
Hans bundna värme har aldrig varit mindre bunden än i denna roman, som är en av hans kortaste och hör till hans främsta. Inom
årets litterära produktion överträffas den av ingen.
Frågan om fotfäste och frågan om kontakt möter man från skilda
håll och får skilda svar. Lars Ahlin angrep problemet i fjolårsromanen »Om» och återgår till det i novellsamlingen F å n g n a s g l ä d j e
och romanen J u n g f r u n i d e t g r ö n a. I novellsamlingen varieras
ofta temat om isoleringens nedbrytande makt och gemenskapens
räddningsmöjligheter. Man finner här ett ganska påtagligt drag av
förkunnelse. Frågan om människan, som förgås i sin själviskhets,
sin självtillräcklighets och sin ängslans bepansring, är ingen ny fråga
– den ställdes av den förra generationen efterkrigsdiktare, sådana
som Birger Sjöberg och Karin Boye – men Ahlin ger den en personlig prägel, en ton av angelägen aktualitet. Av novellerna finns
det åtskilliga, som griper tag i en, därför att de gestaltar ensamhetens
problem med konsekvent psykologi och varierar frågeställningen med
en fabuleringsförmåga, som visar verklig berättartalang, t. ex. »Efter
år av tystnad», där ett äktenskap löds ihop just i den utbrutna konfliktens ögonblick, därför att det ögonblicket kastar ljus över konfliktanledningarna, eller »Triangelns tre spetsar», där de försuttna
möjligheterna ställs i klar relief, eller »Lördagskväll», om den ensamme ynglingen, som fingerar en vänkrets för modern, vilken i sin
tur ängsligt genomskådar hans isolering. Ahlins nya roman har motiv från en folkhögskola och handlingen förlöper under några sommardagar. Huvudpersonerna är två par, skolrektorn Sören och hans
hustru Astrid och två ungdomar vid skolan, Stig och Maud. Det är
vardagliga människor, men samtidigt sådana som inte anser sig vara
vanliga. Stig vill bli diktare, Maud tänker bli aktris, Sören är en
misslyckad vetenskapare, som vill bli andlig ledare och bildningapostel med lärjungar kring sig, ägnade att omformas efter hans
beläte. Romanen berättar om hur de fyra får lära sig sanningen om
sig själva och acceptera sin verklighet och dess ingalunda lätta problem. Problemet formuleras i orden: att nå balans. Det sker framför
allt genom de gåvor och offer, som man och kvinna har att dela med
varandra. När Sören söker sig till Maud, sker det för den verklighetsfrämmande önskedrömmens skull, för att rädda den lögnbild han
gjort av sig själv och håller på att göra av henne. Astrid är den som
instinktivt förstår och oförskräckt griper in, inkarnationen av romanens symbol, den blomma som först i det sista ögonblicket, inför
undergången når sin möjlighet att leva vidare. I kärlek och förtvivlan
måste människan ödmjuka sig för att nå fram till livet självt. Så
sker med de fyra romanpersonerna. Ahlin är inte alltid övertygande
i sitt sätt att underbygga och påbygga det psykiska händelseförloppet och det unga paret i boken har en viss dunkelhet i konturerna,
66
Litteratur
men i skildringen av Sören och Astrid visar han en ganska sällsynt
förmåga av psykologisk fantasi och känslig, poetisk inlevelse. Porträttet av Astrid har en mjukhet i linjeföringen, som är betagande.
Jungfrun i det gröna är Ahlins lättillgängligaste roman, men den
sysslar med själskonflikter ganska långt ner på djupet och med svåra
och brännande problem, samtidigt som den har en äkta svensk sommarstämning över sig.
Sivar Arner brottas i grunden med samma problem som Ahlin, men
han finner ingen möjlighet till lösning i parbildningens tecken.
Tvärtom är klyftan och konflikten mellan man och kvinna temat i
hans novellsamling V e r a n d a n. Titeln är en symbol, vars betydelse
blir antydd i den sista av bokens tre noveller, »Bakom ögonen». Verandan är fasadens blickpunkt, men vad som finns inne i våningen
blottar den inte. På samma sätt är det med människan. Bakom ögonen
finns vårt verkliga jag. Vi kommer inte åt det annat än glimtvis,
men vi är i det oåtkomligas våld. Det som återstår oss, är att »begripa hur lite man kan fatta av livet och sen undvika att låsa fast
sig vid det lilla man fick fatt i». Kompromissen mellan föresats och
verklighetsuppdagande är ett genomgående tema i boken, och det
demonstreras i förhållandet mellan man och kvinna. Kvinnorna i
bokens tre noveller är av samma för mannen ödesdigra art. Styvast
gjord är den dialogformade inledningsnovellen »Dagny». Dagnys
barndomshem har präglats av maktkamp mellan föräldrarna, själv
bär hon innerst på osäkerhet och ångest, men till det yttre domineras
hon helt av begäret att hävda sig. Hon är hänsynslöst förljugen,
ständigt stridsberedd, och för den timide, fridsamme mannen betyder
hon ett livsnederlag. I novellen »Ihålig», som kanske är den personligaste i boken, återberättar Arner historien om Petrus de Dacia
och Kristina av Stumbelen och visar på nytt sin skicklighet i historisk stämningskonst. Också hos Kristina är härsklystnaden en dominant, men samspelet håller jämvikt, därför att Petrus tror sig
kunna avbörda sig sitt högmod genom den ojordiska kärleken. Den
sista novellen skildrar ett äktenskap, som blir olyckligt, därför att
mannen, en kuvad och splittrad natur, valt sig en hustru, som han
trott sig kunna beskydda men som i stället utnyttjar honom. Från
sin skepsis och pessimism har Arner inte kommit loss och han har
inte nått längre mot lösningen av sina problem, men i porträttet av
Dagny har han åstadkommit en etsande skarp hatbild, som kan leda
tankarna till Strindberg.
Sven Stolpe har avstått från hatbilder i sin nya roman, vilket i
hans fall enbart är välgörande. L ä t t, s n a b b o c h ö m handlar
om den lösning av problemen han funnit: omvändelsen till den romersk-katolska kyrkan. Det nya och fängslande i denna roman är
miljön, Paris sett från påvekyrkans horisont. Där har Stolpe tydligen gjort sig hemmastadd och han har talang att återge atmosfären.
Stilen flyter snabb och lätt och man rycks med av händelseförloppet,
som äger dramatisk verv men framför allt är till för att blotta djupare själsskikt än Stolpe tidigare gripit sig an med. Det är först
efter slutad läsning man undrar, om inte åtskilligt gått för lättvin- 67
Litteratur
digt till, exempelvis skildringen av den skarpsinnige dominikanpredikanten, som inte inser sin uppenbara svaghet, eller av den besynnerlige läkaren, som ser ut att kunna undergå vilka förvandlingar som helst. Men det finns här en äkta känsla och en värme,
som är tilltalande, och boken bärs upp av ett temperament, vars
spontana livlighet inte kan undgå att smitta.
En allvarlig spörjare är nog också psevdonymen Anders Karr, som
vunnit pris med romanen V a r f ö r b l o m m a r i c k e m a n d e lt r ä d e U Titeln, ett bibelcitat, innebär en fråga: varför Gud inte
längre uppenbarar sig för människorna, fast de inte kan upphöra
att söka det Ena och Eviga. Banktjänstemannen Ivar Jonsson grubblar på denna fråga, han intresserar sig för teosofi och försöker genom yogiövningar nå fram till det innersta jaget. Till slut upptäcker
han, att koncentrationen till jaget endast lett till självupptagenhet,
under det att hustrun, som osjälviskt levat för de sina, blir ett föredöme för honom. Karr förmår emellertid ge uttryck åt sitt sökande
enbart i allmänna resonemanger, inte i gestaltning. Händelseförvecklingen är också ganska uppkonstruerad, och den satir över maskinmässigheten, karriärjakten och intrigerna i ett bankföretag, vilken väl mest lockat publiken, är rätt valhänt och rätt lättköpt.
De moralisk-psykologiska problemen har alltid varit de centrala
hos Fritz Thoren. Men han har för mycket varit dissektator för att
också kunna vara spontant skapande i sin människoskildring. Han
excellerar i själslig detektivkonst, men den riktiga berättarglädjen
besitter han inte. Huvudpersonen Bruno i J a g O r i m l i g e är
också orimlig som konkret gestalt betraktad. Han är mindre individ
än representant för människoanden och hans livsöde länkas på så
sätt, att människans alla resurser och möjligheter skall bli belysta.
Människan, som är eld och luft, har fängslats i materien, hennes själ
är bevingad, men vingen är av bly. Bruno är den prometeiske anklagaren mot den skaparmakt, som danat honom ofullkomlig men
lagt i hans själ behovet av fullkomlighet. Man erinras om frågeställningar hos den förra efterkrigstidens Pär Lagerkvist i verk sådana
som »Himlens hemlighet» och »Det eviga leendet». Bruno lever i renässansens Tyskland. Han börjar som elev i ett jesuitseminarium, blir
sedan skulptör, evangelisk präst och diktator hos en furste men
överallt lider han nederlag, därför att han måste kräva mycket mer
än han får. Även när han söker sig till sinnesnjutningen och vill
leva ut i egoistisk tillfredsställelse, blir han slagen av livets egna
lagar. Han söker sig till vetenskapen, men då också den visar sig
otillräcklig, återvänder han till konsten, ty konsten, det är »att veta
utöver vetandets förmåga». Han möter nu också sin Gud och av
honom får han veta, att det gudomliga i människan är hennes förmåga att älska livet mer än sig själv. Detta besked innefattar väl
även Thorens förklaring av det orimliga, det som tvingar människan
till evig strävan, så länge hon lever på jorden. Thorens Faustroman
rymmer många skiftande scener och händelser, men framför allt
är den anlagd som resonemang och argumentering. Den vittnar om
lärdom och tankemöda och är i första hand en intellektuell prestation.
68
Litteratur
Konstnärsdriften, dess oemotståndlighet och dess krav, är temat
också i en rad andra romaner, som delvis, men bara delvis erinrar
om de självbiografiska romanerna från 30-talet. Tydligast är sambandet i Olle Svenssons H a n v i l l e b l i d i k t a r e. Miljön är den
hälsingska skogsbygden och huvudpersonen är arbetarpojken Måns,
som förnimmer diktandets tvång inom sig, Han känner främlingsskap
i sin vardagsvärld, han bär på en ständig oro och drivs att ständigt
pröva nya erfarenheter i sökandet efter den verklighet, där hans
krafter skall kunna utvecklas. Svensson besitter inte en intuition i
stil med t. ex. Eyvind Johnsons och han ger inte belägg för att Måns
har förutsättningar för vad han tror sig kallad till, men det är något
upplevt och därför gripande i skildringen av denne fattigpojkes
otroliga försakelser och hårda kamp för att nå fram till sitt innersta
och egnaste. Det händer inte mycket i boken, Måns har ingen kärlekshistoria och når inte fram till litterär debut, men den ger en
ung drömmares fattiga och rika värld och den ger en kärv bild av
armod, ensamhet och skogsnatur.
·Martin i Björn-Erik Höijers K o m e d i i n o r r är av spelmanssläkt och själv har han musiken i blodet. En brors vådadöd i späda
år har gjort modern tungsint och avog mot faderns spelmanslynne.
Hemmet drabbas av många olyckor och till slut är bara modern och
Martin kvar. Martin har lovat att aldrig överge henne och han
håller sitt löfte, trots att hon blir alltmer apatisk. När hon dör under
omständigheter, som starkt måste beröra honom, har han alltjämt
en svår kamp att utkämpa mellan sina båda naturer, arvet från
fadern med spelmanshumöret och arvet från modern med tungsinnet.
Först genom en kärlekshistoria och sedan han brutit med hela sitt
föregående, kan han på nytt få fiolen att låta. Höijers analys av
Martin är genomtänkt och trovärdig, men ibland låter han skildringen svälla ut i en patetisk mångordighet, som förtar dess avsedda
verkan. Bäst minns man de realistiskt målande avsnitten om arbetet
i gruvan och på snickarverkstan och den gripande, stillsamt utförda
skildringen av faderns sista timmar.
Konstnärsdriften är huvudtema också i Sven Bergströms E n
g r i n d s l å r i g e n. Centralfiguren Valter är en nervöst belastad
yngling, självupptagen och egentligen ganska stryktäck, fylld av
misstänksamhet men ändå beroende av sin omgivning och krävande,
att den skall rätta sig efter alla hans stämningsskiftningar. Han är
anställd i ett varuhus, där han vantrivs, och för att få utlösning
iignar han sig åt författarskap. Föreningen av yrke och kallelse är
givetvis inte avsedd att leda tankarna till den berömde herr skalden
i det kända varuhusets tricotageavdelning. Valter förälskar sig i den
vardagliga och söta Birgit, som fångar in honom i äktenskap. Han
börjar snart rycka i bojorna och diktarhågen driver honom att lämna
både hem och yrke. Det finns åtskilligt av talang och inre konsekvens i denna skildring, särskilt i det avsnitt som handlar om Valters
tillfälliga återvändo till Birgit, men upplösningen har åtskilligt lättvindigt över sig, helst när en ny kvinna, lämpad till sånggudinna
men diffus i konturerna, uppenbarar sig som dea ex machina. llen
69
.’
Litteratur
okomplicerade Birgit har faktiskt blivit bokens mest levande figur.
Förtjänstfulla är också några scener från det sommarstilla Uppsala
och den mycket träffande skildringen av Valters vandring genom
Stockholms gator med tankarna fyllda av den övergivna Birgit. De
sexuella närbilderna, tydligen obligatoriska för den författargeneration som Bergström tillhör, har däremot föga värde vare sig artistiskt eller psykologiskt.
Om en undantagsmänniska har Ivar Lo-Johansson också velat berätta i G e n i e t. Lo-Johansson är vår främsta gruppskildrare och
betraktar själv gruppbildningarna som det främsta ämnet för vår
tids diktning. .Ändå har han i sin nya bok valt ett ämne, som radikalt skiljer sig från den typ han rekommenderat. Geniet handlar
om den särpräglade, ensamma människan. Nu menar Lo-Johansson
emellertid, att det svenska geniet egentligen är ett misslyckat, i varje
fall ett missriktat geni, och att den svenska diktningen i hög grad
är »en sexualmonistisk litteratur med jagförälskelsen som ämne och
den skuldbelastade puberteten som främsta kännemärke». Det är
inte minst detta han vill ha en uppgörelse med i den nya boken. Tendensen är särskilt riktad mot skoluppfostran, som enligt hans mening föröder alla gryende genier och gör den övervägande delen av
dem, som ändå lyckats slå sig igenom, till brustna människor. Angreppet koncentrerar han till en speciell fråga, autoerotiken, och
riktar sig mot den fördömande syn på företeelsen, som genom sina
skrämselverkningar frambragt så mycket av inbundenhet och infrusenhet inte bara hos genierna utan överhuvud hos det skygga,
hämmade folket i Nifelhem. Frågan är givetvis viktig och har även
uppmärksammats inom sexualupplysningen. Den lösning, som LoJohansson rekommenderar: »Vi måste släppa till flickorna», lär väl
dock ingen ta på allvar. Han har emellertid både intensivt och skrämmande återupplevt pubertetsårens vånda och ensamhet, dess uppförstorade fantasibilder och den väg mot isolering, bristande självförtroende och förtvivlan som autoerotiken kan leda till. Att han valt
en undantagsmänniska till huvudperson beror väl på att han vill
demonstrera, hur ödesdiger »monismen» är just för de särskilt fantasibegåvade unga människorna. Men fast den unge tonåringen
Kristian Dahl i boken redan från början proklameras som ett geni
och sedan i allo uppfattas som ett sådant, ser man sig inte i stånd
att upptäcka det geniala hos honom, inte ens fast Kristians kamrater
tecknats som en samling obegåvade ligister. Hans storhetsdrömmar
och önskefantasier rymmer inte mer än ganska ordinärt ungdomligt
Sturm und Drang. Den bristande orienteringen i läroverkens värld
gör därtill, att kritiken slår slint. Till detta kommer, att handlingen
i denna digra lunta av resonemang och berättelse i ordrik omständlighet, när den äntligen får fart, drivs fram på ett särdeles våldsamt
sätt för att tesen skall bli belyst så grellt som möjligt. Så som boken
är upplagd och genomförd är det tvivelaktigt, om den kan leda till
den allvarliga debatt, som förf. avsett med den. Litterärt sett är den
en missräkning.
Jan Fridegård hör till samma generation som Lo-Johansson och
70
Litteratur
har liknande livserfarenheter från sin barndoms statarmiljö. Han
har också, tidigare än Lo-Johansson, prövat nya ämnesområden. För
några år sedan publicerade han ett par historiska romaner och hans
nya bok F ä d e r n a är också historisk, fast ingen roman utan ett
slags mellanting mellan essayistik och dikt. Den behandlar stenåldern, alltså en blott arkeologiskt känd epok, där svängrummet för
fritt fabulerande egentligen är större än i fråga om rent historiska
skeden. Fridegård har emellertid inte lockats till sådant diktande.
stenåldern är nu en gång helt anonym, och i Fridegårds skildring
finns inte heller någon enda namngiven människa. Huvudpersonen
är i stället själva den mänskliga utvecklingen från det primitiva
jägarfolket under benåldern till den tid, då de första bronsdolkarna
börjar blänka bland stenåldersvapnen. Konststycket i detta berättande ligger i den inlevelse, som Fridegård visar förmåga av. Allt
blir till konkret gestalt för honom, blir till syner och händelser. Det
mångtusenåriga skådespelet blir dramatiskt, därför att det betraktas
som en människans fortgående kamp mot naturen och som en kamp
mellan människor, i form av striden för ägandet. Med sitt utpräglade natursinne och sin ganska enastående förmåga som stämningsmålare har han också tillfälle att i bredare svep än någonsin tidigare skildra den jungfruliga naturen, den orörda vildmarken, dit
människan steg för steg tränger in, som jägare och fiskare, som
tamdjursuppfödare och till sist som odlare. Fridegårds Fäderna är
en värdig efterföljare till »Nils Holgersson» och »Svenskarna och deras hövdingar».
Den historiska genren representeras annars av Alice Lyttkens. I
S t a t t u p p m i n ä l s k a d e fortsätter hon sin långa krönika om
familjen Tollman och har nu kommit till1850-talet, då Krimriket var
den stora utrikespolitiska händelsen och Fredrika Bremers verksamhet började märkas i den inre politiken. Familjen Tollman utgörs
här av en änka med fyra ogifta döttrar och en bortskämd son, och
handlingen rör sig om hur döttrarna var och en på sitt sätt bryter
sig ut ur familjetvånget. Beskrivningen av instängdheten, sysslolösheten och tråkigheten i den ombonade våningen har tydligen till
modell haft systrarna Bremers skildring av atmosfären i deras föräldrahem. Alice Lyttkens styrka ligger alltjämt i miljöskildringen.
Svårare har hon haft det med handlingen. De medel hon tillgriper,
är tidstrogna i så måtto, att de erinrar om skedets intrigromaner,
särskilt i fråga om den av systrarna som blir grevlig älskarinna i
världsstaden Paris. Boken kan betecknas som en normal underhållningsroman, där man på köpet får en liten tidsbild av Stockholm
för hundra år sedan.
Stockholm i historiskt snabbperspektiv svarar annars Sigfrid
Siwertz för i novellsamlingen S p e g e l n m e d a m o r i n e r n a.
Till sin typ erinrar den om Siwertz’ föregående böcker »Sex fribiljetter» och »Förtroenden», d. v. s. den består av fristående noveller,
sammanhållna av något gemensamt, här av en rokokospegel, vars
väg skildras från snickarmästarens verkstad i daldansens frihetstida
Stockholm till en nutida funkisvåning. När mäster Mikael Töpfer i
71
•’
Litteratur
den nyförfärdigade spegelns glas tror sig upptäcka, att hans unga
hustru bedrar honom, börjar han grubbla. Han kan inte längre arbeta utan sitter och betraktar spegelglaset och sin bild däri under
tunga och mörka tankar. Det blir en historia om en själs sönderfall,
berättad med Siwertz’ säkra psykologiska konst. Spegeln blir till
en avslöjare av det dunkla, okända, som ligger längst inne i människan, det som skymmer blicken och ställer henne utanför livets friska
flöde. Bakom spegelglaset fogar Töpfer in en förbannelse, vilken
skall drabba alla ägare av den sirliga klenoden. De fortsatta novellerna handlar om hur förbannelsen verkar inom den Liewenskiöldska
ätten, där spegeln går i arv. På sätt och vis upprepas Töpfers öde i
skilda varianter. Dess ägare förlorar förmågan att se och döma
klart, de blir fantaster eller drabbas av hämningar. En av berättelserna har förbindelse med operan och Gustav III:s mord, en annan
för oss till rabulisternas och Aftonbladets Stockholm och har ett
motiv, som leder tankarna på det Almquistska giftmordsförsöket.
Så följer en 1870-talshistoria, som samlar hop de tidigare släktödena
och låter förbannelsen glida in i en ny generation. Slutligen hamnar
spegeln i en antikvitetsaffär på Norrlandsgatan. Dess sista öde och
förbannelsens upphävande tilldrar sig under mörkläggningens
krigsår. Siewertz har i denna bok framför allt haft nöje av själva
tidsskildringen. Han har åstadkommit en historisk tidsspegel av
sin diktnings huvudstad från frihetstidens rokoko, över gustaviansk
rousseauism, romantisk Karl-Johansstil och högborgerlig oscarisk
epok till modern funktionalism. Det har skett med den klara blick,
den snabba spiritualitet och den intellektuella balans, som hör hans
dikt till.
Krigsåren har givit stoff till ett par av årets böcker. Helmer Linderholm, som tidigare varit de inkallades krönikör, har återvänt till
sin gamla miljö i H ö r s k ä l l o r n a!, men denna gång ~ir motivet
det tyska återtåget uppför finska Tornedalen, evakueringen till Sverige undan de brinnande byarna och återkomsten till de förödda hemmen. Händelserna skärskådas både från de finska böndernas och de
svenska inkallades synpunkt, den är livlig och dramatisk och strävar
till tydlig karakteristik av de uppträdande, men mycket mer än ett
rappt reportage blir det hela inte. Sitt värde har boken som tidsbild.
Så mycket mer originell är i stället Thorsten Jonssons K o n v o j.
Boken berättar om s/s Baramas resa från en engelsk hamn till Halifax
i en väldig konvoj sommaren 1943. Förf. har själv varit med om saken
och vet vad han talar om. Man kan också säga, att han inte talar
om mer än han verkligen vet. Han äger skapande fantasi men han
fantiserar inte. Ingenting märkvärdigt händer, och den enda olyckan
för konvojen får Baramas passagerare reda på i radionyheterna.
Vad Jonsson syftar till och har åstadkommit, är att beskriva, hur en
konvojresa tog sig ut och hur det kändes att vara med. Han har lyckats, främst tack vare en i detalj genomtänkt stilkonst, som ger det
upplevdas intensitet åt färden och åt Bararna själv, där man vid
slutad läsning känner sig så hemmastadd, som om man själv gjort
resan. Med små medel och en säker antydningens konst låter Jonsson
72
Litteratur
den brokiga samlingen passagerare få individuella drag och ge glimtar
av sina karaktärsegenheter. Där är den filosofiske konversatören
Banana Joe, där är den misstänksamme ryske politikern, där är de
revanschlystna unga fransmännen och den alkoholiserade skeppsläkaren. Främst knyter sig intresset till polacken Borowski, söndertrasad och hemlös, som får hjälp av den irländska journalisten Catharine att nå ett steg fram mot den tillit, som skall kunna göra honom
till vanlig människa igen. Något avgörande händer dock inte honom
lika litet som de övriga, men han hör ihop med konvojen som en inkarnation av vad kriget ödesdigrast har kommit att innebära. Det
är inte något öde eller någon händelse som utgör det bärande i Konvoj utan den impressionalistiska skildringen av en verklighet, som
liksom alldeles direkt förmedlas till läsaren. Det är inte ofta man
så intensivt bevarar minnet av en bok, där det händer så litet.
Värd att nämna är ytterligare en sjöroman, Josef Kjellgrens K a mr a t s k a p m e l l a n m ä n. Också i denna lilla bok är handlingen
mycket enkel: besättningen på skonaren Fendra räddar en sjöman i
en vinddriven båt. Vad Kjellgen här liksom tidigare vill gestalta, är
sjömansskapets självklara, uppoffrande solidaritet, det fåordiga hjältemodet hos härdade och väderbitna män. Man fäster sig vid den
säkra, knappa karakteristiken av huvudpersonerna och vid Kjellgrens stämningsskapande förmåga, särskilt när han skildrar vinternatten, snöyran och havet självt i sin mångtusenåriga rytm. Kjellgrens bok kan betecknas som en yrkesroman. Den genren är annars
inte företrädd i renodlat skick, men åtskilliga av årets böcker har
sitt främsta intresse som sakkunniga skildringar av yrkesmiljöer och
yrkesmänniskor. I första hand kan man nämna Otto Karl-Oskarssons
Kall blåst över Oxnäset, en bok som är fylld av norrbottensvinter. Den har undertiteln »en roman om timmer» och handlar huvudsakligen om två ting: skogsarbete och lungsot. Skildringen förs
fram med en knuten, kärv realism, som har rum för både indignation
och medkänsla och som träffar ämnet omedelbart. Själva fabeln i
stycket, en kärlekshistoria, har mindre intresse än de partier, där
verklighetens egen dramatik får sätta in av egen kraft, såsom i skildringen av skogshuggningen, arbetslöshetsårens AK-arbete och interiörerna från de tbc-infekterade hemmen.
Albert Olssons D e n n y e handlar om en nyexaminerad folkskollärares första termin som vikarie i en konservativ bygd, där gammalt groll, inpyrd misstänksamhet och outsläcklig nyfikenhet dominerar. Olsson ser övervägande sympatiskt på den unge läraren med
de självsäkra framtidsdrömmarna och de fasta föresatserna att reformera den värld, som blivit hans, men han låter honom också på
ett hälsosamt sätt konfronteras med en inte alltid sympatisk verklighet och till slut få lära sig åtskilligt både om sig själv och sina
medmänniskor. Den nye är en bok med balans och omdöme, den
belyser ett stycke svenskt samhällsliv från mellankrigstiden och en
yrkesman i yrkesutövning. Den godmodiga men träffande ironi, som
här och var lyser fram, är också mycket välgörande. Yrkesmiljön
kommer bra fram även i Erik Nordlanders K e r i, som har ämne från
73
·,
Litteratur
hantverkarklassen. Martin är en pojke från arbetarkvarteren i en
mellansvensk stad. Han blir målarlärling och arbetar sig upp i branschen, så att han till sist står som egen företagare, vilken måste bära
ansvar och får lov att ta risker. Denna utvecklingshistoria, som också
skildrar, hur ynglingen blir en man med karaktär och egenart, är
saklig och trovärdig. Förf. syftar dock till mer än så. Det originella
i boken är, att titelpersonen Keri egentligen inte finns. Hon är drömflickan, den ständigt eftertrådda och aldrig uppnådda flickan i fjärran. Temat går ut på att visa, hur Martin upptäcker drömmens karaktär av dröm och får fotfäste i den verklighet, där han själv har
så mycket att ge och att få av sina närmaste. Det hela går i lås, fast
konstruktionen är märkbar, och har resulterat i en underhållningsroman med sakligt underlag. En övertygande miljöskildring finns
också i Gunnar Lobråtens G r o p e n o c h s t j ä r n a n. Den hygglige
och skötsamme industriarbetaren Edvin, gift med en sträv och sektreligiös kvinna, råkar ut för en olycka och blir krympling. Han
går länge arbetslös men får så småningom överta en skomakarverkstad. Under tiden har det blivit alltför märkbara sprickor i äktenskapet och samlivet blir ohållbart. Kring detta avsnitt i romanen
är det vardag och verklighet; man övertygas, därför att personer
och händelser har full trovärdighet. Men Lobråten går vidare. Gropen och stjärnan är ångesten och hoppet, och nu måste de båda omväxla i mer rafflande tempo. Traditionella romanschabloner sätts in,
man befarar det värsta, och det kommer mycket riktigt. Det är alltid tråkigt, både i liv och dikt, när början är så mycket bättre än
slutet. En social konflikt och en familjekonflikt knyts samman i
Hans Petersons B r ö d e r n a, å ena sidan jordbrukaren, som blir
ensam och utanför och förfaller, när staden inkorporerar hans arrendegård, å andra sidan sönerna, som bryter sig ut ur den gamla gemenskapen utan att finna någon ny att verkligen trivas i. Boken är
främst en registrering av reaktionerna hos modern arbetarungdom,
vars arbete inte skänker intresse och vars nöjesliv blir ett tomt enahanda. Men också bilden av fadern med hans diktade undanflykter
undan ansvar och verklighet är säkert formad. Den lilla romanen
har både dokumentariskt och litterärt värde. Det dokumentariska i
form av minnesbilder är också det värdefulla i Moa Martinsons
M e 11 a n k r i g e n, en bok som annars innehåller litet av varje. I
ett par avsnitt under rubrikerna »Jultavlor» och »Personalia» berättar hon episoder från barndomens statarår och ungdomstidens arbete i restaurangfacket. Hon tycks äga ett outtömligt förråd av
stoff, och berätta kan hon. Ofta är drivkraften en berättigad social
indignation, men hon ställer fram sin verklighet utan sentimentalitet,
med en sorts trotsig kraft och ett spontant verklighetssinne, som ger
en alldeles direkt synbild av de scener hon målar upp.
Den egentliga bonderomanen har ingen framträdande plats under
året. Hit får man främst räkna Irja Browallius’ J o r d o c h h i mm e l, en skildring från den närkesbygd, som är denna författarinnas
mest speciella domän. Huvudpersonen är lantbrukardottern Viola,
som med kraft sköter gården, sedan fadern blivit orkeslös. Hon har
74
Litteratur
egentligen sin historia bakom sig, eftersom hon varit förlovad med
den hädangångne frikyrkopastorn Simonsson. Han har för henne blivit något av himmelsk brudgum, som uppenbarar sig för henne under
bönemötenas jubel eller i hennes stilla stunder. När ungdomsvännen
Lage kommer till byn, fångas hon emellertid av hans robusta manlighet och även av hans välbehövliga arbetsduglighet. Det blir äktenskap och om detta äktenskap handlar romanen eller, kan man säga,
om slitningen mellan den himmelska och jordiska brudgummen. Irja
Browallius har främst velat leta sig fram till de innersta grunderna
för Violas handlande. Vad som särskilt betonas, är den egendomliga
blandningen av religiös hänförelse och världslig härsklystnad- Birgitta är ju det klassiska exemplet på saken. Irja Browallius har
givit en inblick i krafternas växelspel, men det är liksom för stort
avstånd mellan författarinnan och hennes huvudperson. Hennes skicklighet är anmärkningsvärd och hennes kunskaper om bondelivet betydande, hon sätter in både yttre spänning och inre konflikter i händelseförloppet och hon återger den hetsade stämningen från bönemötena med stor intensitet, men man saknar i J ord och himmel den
instinktiva säkerhet, som gjort hennes tidigare närkesromaner till
så betydande verk. Analysen av en kvinnogestalt är också huvudsyftet med Margareta Subers A l l a b ä r a d e s v ä r d. Prästdottern Harriet Boyden har fått känna sig ovälkommen från födelsen
och utvecklas till en särling. Hon isolerar sig men vill samtidigt bryta
isoleringen, och då det misslyckas, förstör hon målmedvetet lyckomöjligheterna för dem hon sökt befrielse hos. Hon är tilldragande
och förljugen, lockande och oåtkomlig, olycklig och olycksbringande.
Skildringen är gjord så, att sex personer i hennes omgivning får
berätta om sina erfarenheter av henne. Denna teknik med anor från
den gamla brevromanen har den fördelen, att centralfiguren belyses
från olika synpunkter. Men den kräver, att resultatet blir en syntes,
som ger lösningen av den psykologiska gåtan. Det har inte Margareta
Suber gått iland med. Hennes Harriet förblir gåtfull och oåtkomlig. Däremot har hon lyckats bra med de olika berättarnas självkarakteristiker, särskilt med den egenrättfärdige faderns ofrivilliga
självporträtt. Här visar förf. sin talang både som klarsynt iakttagare och som satiriker. En liten mellansvensk lantgård av sommar- . nöjestyp är det sammanhållande bandet i Eva Malmquists U n d e r
a k a c i o r n a. Man fäster sig särskilt vid naturscenernas mjuka
skymningsdagrar, som har stämts i ton med de människoöden, som
skildras. Förmodligen har Eva Malmquist lärt av Hj. Bergman, när
hon låter det förflutnas dolda händelseförlopp ge utslag i det närvarande och bringa lycka eller olycka. Det kan bli väl invecklat
ibland och ibland genomskådar man motivet i förväg, men det finns
en målmedvetenhet och en behagfullhet i denna bok, som bådar gott.
Sven Löturen låter ett gäng stockholmare på fjälltur bli det enhetliga i sin roman N a t t e n f l y g e r f ö r b i. De nya förhållandena
ger ny belysning åt de inbördes problemen. En triangelhistoria utvecklar sig till ett svårlöst psykologiskt fall. Det blir inte heller löst,
snarare eliminerat. Det hela är väl genomtänkt men rätt anspråks- 75
•’
·, !
Litteratur
fullt med ändlösa dialoger fyllda av dunkla undermeningar, och trots
goda detaljer förefaller skildringen alltför utspekulerad.
En man för sig bland de unga författarna är Peder Sjögren. Han
äger en utmärkt iakttagelseförmåga men han skyr den yttre realismen. Intuitionen, den inre känsligheten är vad han främst litar
till, och mitt i verkligheten öppnar sig de mest underligt slingrande
vägar för honom och träffar han medmi:inniskor, som kan te sig vardagliga men snart blir till de originellaste figurer. Hans J a g v i Il
g å n e d t i l l T h i m n a t h är en konstvävnad, där direkt och indirekt berättelse omväxlar och där konkretion och demoni blandas
samman. Känslighet och fantasi balanseras av humor och av en
saklig målmedvetenhet, som gör denna välskrivna roman med ämne
från Tunis och Småland till en originell saga.
Ovanligt många av årets prosaister har ägnat sig åt novellistiken.
En del har redan varit på tal. Det återstår att nämna ytterligare
några verk. Erland Josephsons Spel med bedrövade artist e r kan räknas hit, en analys av skådespelaren, som förgäves söker
komma ut ur sina roller och finna sig själv. Historien har sitt artisteri men den löses upp i luft, tunn luft. Mårten Edlund har i
H a n s o m v ä n t a d e övergått från Hemingway till Kafka och
givit en teknisk uppvisning i en symbolistisk framställning av omväxlande drömstämningar och bakrus. Ingvar Holmers P a p p e r sr o s o r har sin förtjänst i en lyrisk touche och ett verkningsfullt
antydande maner, t. ex. i den nästan stumt agerande butiksscenen
»Skor till flickan», under det Hans Hergins G l i s s a n d o lägger an
på det anekdotiska, stundom med god effekt. Debutanten Bengt V.
W alls D e p r o f u n d i s tar sikte på det psykologiska avslöjandet
i två berättelser, av vilka den bättre handlar om två barndomsvänner, en präst och en brottsling, varvid demonstrationen går ut på
att visa, att prästen är den egentligen skuldbelastade, under det att
brottslingen i grunden är ett oskyldigt offer. Wall belyser ganska
skickligt, hur prästen har låtit skyla över och färga om obehagliga
upplevelser i sina minnesbilder, men i fortsättningen argumenterar
han för hårt för att övertyga. Gustaf Rune Eriks fortsätter i L y kt o r n a att berätta om sin egen generation från Stockholms Söder.
Han är alltjämt säker på handen i sin skildring av ungdomlig hjälplöshet, kantighet och tafatthet och han kan fånga in storstadsstämningen. Men han har inte förmått vidga registret, och det är kanske
i känslan av detta han låter titelnovellen bli ett slags avsked till
ungdomstiden.
Inte heller Arvid Brentwr har förändrat sitt stämningsläge. Men
Stjärn o r n a s e r o s s i n t e bär nytt vittnesbörd om hans säkra
och klara psykologiska blick. Han håller sig ganska strikt till borgerliga miljöer, fast det är det allmänmänskliga, inte minst de allmänmänskliga bristerna han med sitt borrande allvar vill avslöja.
Särskilt gärna ställer han fram kontrasten mellan den robusta, hårdhudade, självgoda, innerst stupida människan och den ömtåliga,
överkänsliga, utanförstående och hemlösa. Titelnovellen är ett gott
exempel på detta. Han har skarp blick för de omärkliga sprickorna
76
..
Litteratur
i den prydligt blankpolerade ytan och med små medel låter han konflikterna träda i dagen och blotta otryggheten bakom den skenbara
gedigenheten. Hans egen position tycks avslöja en främlingskänsla,
som reagerar mot det svenskt kyliga och inbundna och som ömmar
för de små och vingklippta.
Med N a t t e n s l e k a r visar Stig Dagerman en nästan förbluffande mognad, framför allt kanske rent tekniskt. Han har en ganska
enastående förmåga att väcka läsarens intresse, vad han än berättar
och hur han än berättar det. I Nattens lekar växlar stilarten från
realism till expressionism och det kan ibland vara ett likartat innehåll och en likartad reaktion, som får uttryck på vardera sättet, t. ex.
i den inledande titelnovellen, en utmärkt barnpsykologisk studie,
och i den avslutande »Vår nattliga badort», en surrealistisk drömstämning av allegorisk typ, båda tillkomna för att belysa de smås
och försvarslösas ställning i brutalitetens värld. Det finns flera barnhistorier i boken, utförda med god inlevelse, vidare en utmärkt
skildring av pubertetsårens ensamhet och vånda, ett par äktenskapshistorier med en sorts spöklik lyster över sig, och prosautkastet till
dramat Den dödsdömde. Man kan också nämna den långa inre monologen »Var är min islandströja~» som allra bäst demonstrerar Dagermans skicklighet och t. o. m. gör det i överkant, på gränsen av
vad maneret orkar med. Dagermans artistiska talang är alldeles
otvetydig. Man har rätt att vänta sig åtskilligt av en författare, som
så kort efter debuten visar sig ha handlaget inne i så hög grad.
Det återstår att nämna tre böcker, som kanske inte hör den egentliga diktningen till utan snarare är essaysamlingar. Bäst kan man
karaktärisera dem som meditationer eller rentav bekännelser. Den
första är Erik Asklunds E n s a m m a l y k t o r, en liten vacker
volym med utmärkta teckningar av Ch. }3ehrens. Asklund är stockholmare från Söder, och vad han berättar om, är hur han ser och
lärt sig se sin stad. Det är betecknande, att en av bokens skisser
heter »Diktargravar». Stockholms sångare följer honom på hans
vandringar, de har liksom införlivat honom med stadens innersta
väsen. Själv är han ett stycke äkta stockholmspoet i de stämningsbilder från skilda huvudstadskvarter, som han strör ut över sidorna
och där han fångat dofter och dagrar med utsökt artisteri.
Den andra är Olof Lagercrantz’ F å g e l r o p e t u r d i m m a n.
Också här är det en äkta poet som har ordet. Lagercrantz berättar
om skilda ting men ändå ständigt om sådant, som är väsentligt för
honom själv. Här finns litterära studier och minnesbilder, novellformade stycken och naturstämningar. Titeln anspelar på något som
varit avgörande för honom, intrycken och upplevelserna av den stora
torvmosse, där han växt upp, och hela stämningen i boken har också
ton från dessa upplevelser. Fågelropet ur dimman är välgörande
direkt och personlig, den bärs upp av försynthet och fasthet, av
känslighet och omdöme, och man får här några glimtar av vad som
varit det väsentligaste för en ärlig diktare och människa. Den tredje
är Gunnar Ekelöfs U t f l y k t e r. Det ”finns i den ett par mer fristående novellistiska skisser, t. ex. den tankeväckande »Styggsven- 77
..
!-,
Litteratur
sken», men också de är lika djupt personliga som de lyriska och meditativa inslagen. I »Modus vivendi» ger Ekelöf en alldeles utmärkt
analys av den franska andan och den franska livsstilen, men samtidigt är denna skiss, liksom »En outsiders väg», där han skildrar sin
personliga utveckling, en deklaration och en bekännelse om hur han
nått fram till sin livssyn och funnit, vad som är värt att kämpa för
och kämpa mot. Det finns i denna bok en lyhördhet inåt, som fängslar på ett alldeles särskilt sätt, därför att lyssnandet alltid gäller
väsentligheter.
Dikten avspeglar tiden, tolkar verkligheten. Men verkligheten är
aldrig entydig, och allraminst entydig är den verklighet, som dikten
speglar. Ändå tycker man sig kunna lyssna ut en grundton ur 1947
års diktning, den som man kunnat vänta under ett sådant missräkningarnas år. Det som dominerar är oron och ångesten, känslan av
rotlöshet och vanmakt. Man spanar efter en tro att lita till, efter en
möjlighet för det goda i människan att slå rot och växa. I det strä-
vandet har man ibland utgått från ett minimum. Kanske har man
därvid tolkat tidsläget och dess krav allra bäst, så som t. ex. Gunnar
Ekelöf gjort, när han formulerat sitt credo quia absurdum: »En diktares första uppgift är att bli lik sig själv, att bli miinniska. Hans
första plikt – eller snarare hans bästa medel att komma fram till
detta – är att erkänna sin obotliga ensamhet och meningslösheten i
sin vandring på jorden. Det är först så han kan rycka undan alla
kulisser, dekorationer, förklädnader från verkligheten. Och det är
bara på den bogen han kan bli till nytta för andra – genom att ställa
sig i andra – i alla! -människors predikament.»
78

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner