Print Friendly

Litteratur

Av Redaktionen | 31 december 1948


1948


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

LITTERATUR
SUMNER WELLES OM PALEsTINAPROBLEMET 1
Bland amerikanska statsmän och politiska skriftställare intar
Sumner Welles en särställning genom sitt klara och skarpa omdöme,
sina vidsträckta kunskaper och sin förtrogenhet med praktisk utrikespolitik. Det är ej för intet Welles i nära 30 år varit i den amerikanska
utrikesförvaltningens tjänst, till sist som understatssekreterare, d. v. s.
vice utrikesminister. Såsom personlig vän till Roosevelt – tillhörande
samma samhällsklass, New Englands gamla familjer, med samma
uppfostran och bakgrund – stod \Velles presidenten särskilt nära i
arbetet och var vid många tillfällen hans specielle förtroendeman i
utrikespolitiska frågor. Det förtroliga förhållandet mellan dem fortbestod även sedan Welles 1943 lämnat understatssekreterareposten på
grund av intriger och till följd av sin närmaste chefs, Cordeli Hulls,
tillskyndan.
Innan kriget avslutats och medan Roosevelt ännu levde, utgav
Welles på sommaren 1944, ett år efter sitt avsked, en bok »Time for
Decision», på svenska »Nu eller aldrig», i vilken han gav en framställning av händelseförloppet sedan Versaillesfreden och en analys
av den Rooseveltska utrikespolitiken, särskilt under den närmaste tiden före krigets utbrott och under krigsåren. Ehuru denna framställning helt naturligt är rätt starkt apologetisk, underlåter Welles icke
att framkomma med kritik och att göra sina egna personliga åsikter
gällande, åsikter, vilkas riktighet den följande utvecklingen ådagalagt. Han beklagar sålunda, att Washington icke i ett tidigare s’kede
av kriget utnyttjade de övriga förbundna makternas beroende av
Amerika till att få fastslaget riktlinjerna för lösande av efterkrigstidens problem. Och han gör vidare gällande, att det efter krigshändelsernas upphörande skulle visa sig lönlöst att omedelbart försöka
träffa en överenskommelse, och att en övergångsperiod måste följa,
under vilken man så att säga empiriskt skulle söka sig fram till en
bestående nyordning i världen.
Två år senare publicerade Welles ett nytt utrikespolitiskt verk:
»Where are we heading~» Det är en vittomfattande, men samtidigt
ingående undersökning av det allmänna internationella läget och de
aktuella problemen i olika delar av världen, närmast ur synpunkten
av amerikansk utrikespolitik. Welles sparar där icke på bestämda,
delvis mycket skarpa omdömen om vad som skett under de senaste
åren. Sålunda uttalar han om Pariser fredskonferensens arbete, att
de fredsavtal, som där slötos med Italien, Finland, Ungern och Rumä-
nien, inneburo ett flagrant förnekande av Atlantdeklarationens principer; genom att medverka till dessa fördrag valde Förenta staternas
1 Sumner Welles: We need not fail- Houghton, Mifflin Company, Boston 1948.
34-48783 Svensk Tidskrift 1948 505
Litteratur
regering, säger Welles, att intaga en ståndpunkt dikterad av maktpolitiska synpunkter och knäsvag opportunism med kränkning av
tidigare högtidliga utfästelser – främst Atlantdeklarationen, om vars
tillkomst Welles, som var med vid konferensen mellan Churchill och
Roosevelt i augusti 1941, lämnar upplysningar av stort historiskt intresse.
Sumner W elles är realist med klar blick för det föreliggande dagslägets möjligheter, men han är samtidigt en man med utpräglat sinne
såväl för den praktiska betydelsen som för det ideella värdet av
moraliska faktorer. Det finns hos honom i det avseendet en övertygelse som, trots den avmätta och sakliga, nästan kalla framställningen, stundom blir till djupt patos. Med särskild tydlighet framträder detta i hans sista, tidigt i somras publicerade arbete: »\Ve
need not fail», en studie av Palestinaproblemet
Det råder för Welles intet tvivel om, att det judiska folket, på grund
av sin historia och de lidanden det fått utstå, har en ovillkorlig rätt
till ett hem i det Heliga Landet. I Balfourdeklarationen ser han en
judarnas Magna Charta. Genom att president Wilson på Amerikas
vägnar gav densamma sin anslutning och genom att deklarationen
sedermera omfattades av Nationernas Förbund, då Palestinamandatet
tillkom, skapade den en högtidlig internationell utfästelse om att en
bofast judisk nation skulle få sitt hem och en egen statsbildning i
det Heliga Landet. Deklarationens något vaga uttryck om ett nationellt hem har från första stund enligt Welles haft en stats- och folkrättslig innebörd. Han anför ett offentligt uttalande, som Lloyd
George, Englands premiärminister vid deklarationens utfärdande, senare avgav, då mandatförvaltningen skulle ordnas. Enligt detta hade
visserligen deklarationen »föranletts av propagandaskäl» för att vinna
judarnas, särskilt de amerikanska judarnas, sympatier för de allierades sak i det första världskriget. Men det slutliga syftemålet var
dock, att Palestina en gång skulle bli en judisk stat.
W elles understryker de framsteg Palestina mellan världskrigen
gjorde tack vare judisk immigration, judiskt kapital och judiskt initiativ, men han framhåller även, huru själva framstegen måste skapa
utomordentliga svårigheter och spänning mellan de båda stolta elementen i det Heliga Landet.
Blott flyktigt berör Welles utvecklingen på 20-talet och den engelska förvaltningens åtgärder, som han anser ha saknat klar linje
och verklig vilja att förstå Balfourdeklarationens innebörd, och han
förbigår de ansträngningar, vilka också från Nationernas Förbunds
sida gjordes för att övervinna svårigheterna och utjämna konflikterna, t. ex. i anledning av arabernas övervåld mot judarna 1929 vid
den s. k. Klagomuren i Jerusalem – ett mellanfall, som i rådet upptogs av representanten för en av de nordiska staterna.
Hitlers raspolitik och de namnlösa lidanden judarna genom den
utsattes för kom emigrationen till Palestina att växa till en massinvandring, som ytterligare skärpte den konstanta krisen och föranledde upprepade svårartade upplopp och oroligheter, ända därhän
att regeringen i London slutligen 1939 såg sig föranlåten att till
506
Litteratur
sjuttiofemtusen begränsa antalet invandrare, som överhuvud skulle
få komma in – en åtgärd, vilken av Nationernas Förbunds mandatkommission direkt ogillades. Welles redogör för 30-talets fruktlösa
försök att finna utvägar ur konflikten genom rundabordsöverläggningar mellan judar och araber, genom brittiska undersökningskommissioner och uttalanden i vitböcker, som utmynnade i den s. k. Feelrapportens nedslående konklusion, att de förpliktelser Storbritannien
åtagit sig gentemot araber och judar hade visat sig innebära oförsonliga motsatser och att det var omöjligt att i ett odelat Palestina
skapa ett hem för det judiska folket och samtidigt tillmötesgå arabernas krav på självstyre.
Det andra världskriget gjorde Palestina till en brännpunkt för
stormakternas, icke blott de mot varandra kämpande utan även de
sinsemellan förbundna makternas, stridiga intressen. Det är hela
ställningen i den Närmare östern det gäller. För de bägge anglosaxiska makterna liksom för Europa utgör oljan från denna del av
världen ett livsintresse, medan samtidigt Ryssland kastar lystna
blickar på Främre Orienten, och dess expansionssträvanden i denna
riktning framträda alldeles ohöljt. Från att i främsta rummet hava
inneburit en mera lokalt betonad konflikt mellan judar och araber,
har Palestinafrågan visat sig vara ett internationellt problem av
världspolitisk bärvidd.
Welles betonar Roosevelts positiva inställning till zionismen, och
omnämner en plan, som presidenten i samtal med Welles utvecklat
om att sammanföra ett självständigt Palestina med de närliggande
arabstaterna i en politiskt och ekonomiskt stark union. Full klarhet
om Roosevelts Palestinapolitik ger dock ej heller Welles’ bok, särskilt
ej om Roosevelts överläggningar med Ibn Sand i Egypten omedelbart
efter J altakonferensen.
I varje fall fastslogs icke mellan makterna någon definitiv linje
under det andra världskriget, och vid dess slut var Palestinafrågan
om möjligt än mera hopplöst invecklad, Storbritanniens svårigheter
ändå större och motsättningarna ändå mera oöverkomliga än förr.
Welles ställer sig synnerligen kritisk inför det uttalande, varigenom
president Truman på sensommaren 1945 sökte förmå Londonregeringen att omedelbart tilläta hundratusen judiska flyktingar från
Europa att invandra. Det var enligt Welles en inrikespolitisk åtgärd
för att taga ett propagandavapen ur händerna på Dewey och det republikanska partiet. Genom att uttalandet icke stöddes av amerikanska utfästelser om ekonomisk hjälp eller stöd för upprätthållande
av fred i Palestina blev det enda resultatet att irritera Storbritannien
och framkalla en fullkomligt onödig spänning mellan London och
Washington. Icke mindre skarp är Welles i sitt omdöme om den politik, vilken vid en del andra tillfällen, särskilt efter Palestinafrågans
överlämnande till FN, följts av Washingtonregeringen, som han anser
ha saknat såväl fast övertygelse om de etiska värden Palestina representerar som förståelse för problemets vittgående, allmänt politiska innebörd.
De åtgärder, som vidtogos dels av den engelska, dels av den ameri- 34*- 48783 507
Litteratur
kanska regeringen eller av båda gemensamt, ledde till intet resultat,
tills slutligen regeringen i London i februari 1947 förklarade sig icke
vara i stånd att lösa Palestinafrågan, utan överlämnade den till FN,
och därpå i december samma år meddelade, att England skulle uppgiva mandatet den 14 maj 1948 och draga bort sina trupper från Palestina. Från den stund Londonregeringen lagt frågan i FN:s händer,
var FN den enda institution, som kunde bestämma över Falestinas
öden. Detta innebar emellertid för de ledande makterna, närmast för
säkerhetsrådet, ett ökat direkt ansvar.
Det är uppenbart, att zionisterna själva och andra anhängare av
zionismens ide ursprungligen tänkt sig, att det Heliga Landet skulle
bliva en självständig stat, omfattande tvenne nationaliteter, men en
stat, där tack vare immigrationen judarna skulle komma i majoritet
och få det dominerande inflytandet. Också Welles omfattade tidigare
denna åsikt, men småningom och motvilligt kom han på grund av
förhållandenas utveckling till den bestämda uppfattningen, att någon
form av landets uppdelning är den enda möjliga lösningen på ett
annars olösligt problem. Det är icke heller utan intresse, att en del
sådana judar, som länge varit motståndare till zionismen, såsom t. ex.
Arthur Sulzberger, utgivaren av New York Times, numera kommit
till den åsikten, att en uppdelning av Palestina är den enda framkomliga vägen till en lösning av efterkrigstidens judeproblem.
I enlighet med denna uppfattning gillar Welles i stort sett Sandström-kommittens förslag och det beslut FN:s generalförsamling den
29 november 1947 fattade om skapande av tvenne stater i Palestina,
en judisk och en arabisk. Däremot beklagar han, att säkerhetsrådet
icke vidtagit åtgärder för att med maktmedel genomföra beslutet,
trots att resolutionen uttryckligen uppmanat därtill och givit direktivet att rådet, i enlighet med art. 39 i FN:s stadga, borde betrakta
varje försök att med våld ändra den fastslagna planen »såsom ett
hot mot freden, ett fredsbrott eller en angreppshandling». Under hänvisning till Irankonflikten 1946 och till frågan om Triest följande år
motiverar Welles i en synnerligen intressant utredning uppfattningen,
att säkerhetsrådet också i fallet Palestina äger befogenhet att skrida
till tvångsåtgärder.
Eftersom det var klart, att brittiska trupper ej vidare skulle komma
att upprätthålla ordningen i Palestina, borde enligt Welles’ mening
säkerhetsrådet omedelbart ha givit i uppdrag åt sitt militära stabsutskott att för ordningens upprätthållande och delningsbeslutets genomförande sätta upp en truppstyrka, bildad av förband från mindre
staters reguljära armeer – han nämner i detta avseende särskilt
Brasilien, Mexiko, Nederländerna, Belgien, Sverige och Norge. Kostnaderna skulle ha bestritts av stormakterna. Följden av s~ikerhets?-
rådets underlåtenhet har blivit »anarki, kaos och ökad blodsutgjutelse» och har fört med sig i släptåg en skärpning av motsättningen
mellan stormaktsgrupperna, som kan utlösa ett nytt världskrig.
Vad Welles rekommenderar, är omedelbart och allmänt erkännande
av staten Israel, upphävande av embargot på vapenleveranser till
508
..
Litteratur
dess regering och genomförande av delningsbeslutet med effektiva
maktmedel.
Palestinafrågan som internationellt problem har en räckvidd långt
över enbart arabiska och judiska intressen – en synpunkt som Welles
tydligt och klart understryker och som på sätt och vis anger konklusionen av hans framställning. Att skapa en livskraftig judisk stat
betyder i Welles’ ögon att upprätta ett bålverk för västerländsk demokrati och västerländsk kultur i Främre Orienten. Ett misslyckande
skulle betyda ett försvagande av västmakternas ställning i världspolitiken och vore samtidigt ett uppenbart bevis på FN:s maktlöshet
och ett dråpslag för dess framtida möjligheter, på samma sätt som
Nationernas Förbunds inaktivitet inför den japanska invasionen av
Mandschuriet 1931 betecknade Förbundets begynnande nedgång och
förlusten av dess auktoritet.
Welles bedömer Palestinaproblemet utgående från sin övertygelse
om riktigheten av zionismens ide. Det är därför naturligt, att arabernas synpunkter icke kommit att framhållas i boken. Man kunde
måhända även invända, att han i någon mån underskattat de svårigheter, som mött Londons och Washingtons Palestinapolitik, såväl på
grund av de lokala förhållandena i det Heliga Landet som med hänsyn
till det allmänna världsläget. Med erfarenheterna från Lake Success
inför ögonen kan en skeptiker även vara böjd för att anse honom
tillmäta FN och dess praktiska möjligheter alltför stor betydelse i
världspolitiken. Men i stort sett är hans bok en synnerligen klar och
övertygande framställning av ett bland dagens mest brännande, svårartade och farliga internationella problem.
Welles’ framställning omfattar ej de senaste månadernas händelser,
varken krigsoperationerna, terrordåden eller den vapenvila, som greve
Folke Bernadotte mot all förmodan lyckades åstadkomma. Boken är
avslutad innan dennes mission vidtog och kan därför ej redogöra för
de möjligheter hans sega, offervilliga och målmedvetna insats syntes
erbjuda att trots konflikter och svårigheter leda till avspänning och
problemets lösning. Den djupa tragiken i det öde, som avbröt den
kloke och varmhjärtade medlarens modiga ansträngningar, vilka icke
fingo ett så effektivt stöd från FN:s sida, som läget skulle fordrat, är
ägnad att ytterligare understryka nödvändigheten av resoluta åtgärder. Ehuru våldsdådet i Jerusalem, för vilket greve Bernadotte
föll offer, tydligen var ett verk av terrorister, och Israels regering
ej kan göras ansvarig därför, råder väl knappast något tvivel om
att det skadat judarnas sak. Det är att hoppas, att FN skall lyckas
ingripa och att de judiska och arabiska myndigheterna på var sitt
håll skola slå ned terrorismen. Men lika viktigt är, att det kommunistiska inslaget inom Sternligan blir avslöjat och att det fastslås, från
vilket håll utanför Palestina ligans verksamhet inspirerats och fått
sitt stöd. Mordet på greve Bernadotte kom skuggan över det Heliga
Landet att tätna. Måhända skall dock hans offerdöd öppna ögonen
och dämpa lidelserna på olika håll, sålunda bidragande till en uppgörelse mellan parterna och till förverkligande av det mål, för vilket
han arbetade och gav sitt liv. Hj. J. Procope.
509

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner