Print Friendly

Litteratur

Av Redaktionen | 31 december 1948


1948


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

LITTERATUR
ENTENTEMAKTERNAs INTERVENTlON I RYSSLAND
UNDER FÖRSTA VÄRLDSKRIGET
Av fil. lic. BIRGER SWEDENBORG, Stockholm
I den motsättning mellan öst och väst, som kommit att prägla
världsutvecklingen efter 1945 och som sommaren 1948 kulminerat i
Berlinblockaden, ingår ett psykologiskt moment, som i ej oväsentlig
mån torde förklara den ryska misstron mot Västmakterna. Här syftas
på den intervention, som Ententemakterna efter bolsjevikrevolutionen 1917 företogo i Ryssland och vars minne lever kvar hos otaliga
ryssar av i dag. Man har i Ryssland även i yttre måtto sörjt för att
denna händelse ej skall falla i glömska. I Archangelsk, en stad som
spelat en betydelsefull roll i de engelsk-ryska förbindelsernas historia – i dess närhet landsteg 1553 den engelske upptäcktsresanden
Richard Chancellor, vilket inledde Englands kontakt med Ryssland –
har sovjetregeringen låtit resa ett imponerande stenmonument till
minnet av de ryssar, som föllo under interventionsstriderna. Det kan
vara motiverat att i dagens läge något dröja vid denna intervention.
·Winston Churchill har i sitt stora verk »The World Crisis» (The
Aftermatch, London 1929) givit en utmärkt framställning av interventionen, främst givetvis Englands roll däri. En annan viktig källa
är den kände engelske författaren och diplomaten Bruce Lockharts
bok »Som politisk agent» (Stockholm 1933). För Förenta staternas del
ingår en framställning om interventionen i professor Foster Rhea
Dulles’ bok om de rysk-amerikanska förbindelserna genom tiderna,
»The Road to Teheran. The Story of Russia and America 1781-1943»
(Princeton University Press 1944). Dulles’ bok, som bygger på ett synnerligen omfattande källmaterial, är välkommen inte minst av den
anledningen att Förenta staternas roll i interventionen, som hittills
varit mindre känd än de europeiska västmakternas, här klarlägges på
ett synnerligen förtjänstfullt sätt.
Frågan om en intervention i Ryssland uppkom först december 1917
och blev under den följande tiden ett synnerligen komplicerat problem för Ententemakternas regeringar. Man kan urskilja två skilda
faser i interventionen så som den slutligen utvecklade sig. Den ena
innebar ockupation av de nordryska hamnarna Arehangelsk och Murmansk, medan den andra och mera betydande kretsar kring Pacifichamnen Vladivostok. I båda fallen var det nominella skälet för interventionen att skydda de stora förråd av krigsmaterial, som upplagts på dessa platser, men under låg iden om nödvändigheten att
skapa en ny östfront för Tysklands slutliga besegrande. Andra faktorer tillkomma också. Trots försäkringarna att interventionen icke
avsåg inblandning i Rysslands inre angelägenheter gavs understöd
442
Litteratur
åt de antibolsjevikiska styrkor, som opererade i de ovannämnda områdena. Den militära aktiviteten ökade efter hand. Även efter Rysslands sammanbrott november 1918 gavs understöd åt den kontrarevolutionära rörelsen i Ryssland.
Då England och Frankrike först föreslogo intervention för att
skydda förråden i Vladivostok, ställde sig Förenta staterna avvisande.
Till en början delades den amerikanska ståndpunkten av J apan. Dess
Washingtonambassadör ansåg liksom utrikesminister Lansing, att en
intervention i Sibirien skulle väcka bolsjevikernas ovilja och kunna
medföra Rysslands fullständiga kapitulation inför Tyskland. Allteftersom de tyska armeerna avancerade i Ryssland, ändrades dock
Japans politik. I januari 1918 förklarade sig Japan redo för omedelbar intervention, som emellertid skulle företagas av japanska trupper
enbart. Det var den redan vid denna tid starka amerikansk-japanska rivaliteten i Fjärran östern, som här spelade in. De europeiska västmakterna tycktes nu beredda att acceptera Japans förslag.
Förenta staterna framhärdade dock. Man hyste här misstro mot Japans avsikter i Sibirien men det främsta skälet var att interventionen
skulle uppfattas fientligt av ryska folket. Det fanns i Amerika fortfarande en stark sympati för den ryska revolutionen trots den utveckling som ägt rum efter november 1917. Tillsvidare gav Japan
vika, medan London och Paris sökte övervinna president Wilsons
betänkligheter. Presidenten hade att kämpa även mot flera av sina
egna rådgivare. Lansing, som blivit övertygad om att Japan komme
att intervenera förr eller senare, ansåg det nu bättre att gå med på
dess förslag än att fruktlöst motsätta sig dem. Från Petrograd yrkade
amerikanske ambassadören Francis på hjälp åt ryska folket att störta
en regering, som förrått demokratiens sak. Francis hyste en stark
tilltro till den ryska demokratien och var övertygad om bolsjevikernas snara fall. »I doubt the policy of the Allies longer temporizing
with a government advocating the principles of Bolchevism and
guilty of the outrages the Soviet Government has practiced», telegraferade han till Washington.
Medan frågan om en intervention i Sibirien diskuterades, tillspetsades läget i Nordryssland. Här behövde de allierade ej räkna med
Japans ambitioner men å andra sidan var Murmanskkusten hotad
av tyskarna efter Brest-Litovskfreden mars 1918. Bolesjevikerna, som
sökte spela ut centralmakterna mot ententen för att få tid att stärka
sin egen ställning, voro vid denna tid ej ovilliga att här mottaga
allierad hjälp. Våren 1918 landstego allierade trupper i Murmansk,
där de välkomnades av de lokala sovjetmyndigheterna. Allteftersom
de allierade utsträckte sina operationer inträdde dock en friktion med
sovjetregeringen. I juni 1918 avgav utrikeskommissarie Tjitjerin en
skarp protest mot interventionen. England och Frankrike å sin sida
yrkade på ökad amerikansk insats, som dittills inskränkt sig till avsändandet av en kryssare till Murmansk. En händelse inom Ryssland
gav stöd åt Västmakternas argument. En styrka på omkring 45,000
tjeckoslovaker, som i krigets början deserterat från österrikiska armen och senare förenat sig med ryssarna för att kämpa för ett obero- 443
……~
Litteratur
ende ‘l’jeckoslovakien, sökte genom Sibirien nå VIadivastok f. v. b.
till västfronten. Under sin marsch österut längs transsibiriska järnvägen råkade tjeckerna i konflikt med de röda myndigheterna. I
Amerika uppstod stark sympati för tjeckernas sak, som där ivrigt
förfäktades av professor Masaryk. Wilson ansåg att Förenta staterna
hade skyldighet att hjälpa tjeckerna i deras kamp för nationell frihet.
Han ville dock endast en begränsad intervention, medan Västmakternas planer gingo ut på skapandet av en ny östfront mot Tyskland
under intryck av det genom den tyska offensiven skapade kritiska
läget på västfronten. Juni 1918 framhöll engelske Washingtonambassadören lord Reading för överste Ilouse att det ej längre gällde
Ryssland enbart utan de allierades hela sak. Wilson bekämpade dock
fortfarande de allierades vittgående planer. De amerikanska militärcheferna med general Persbing i spetsen stödde presidenten men gåvo
vika, då marskalk Foch anslöt sig till interventionstanken. 2 juli 1918
sände Högsta rådet i Paris en sista vädjan till Washington, i vilken
allierad intervention förklarades nödvändig för krigets vinnande. På
en konferens i Washington 6 juli gav då slutligen ”Wilson vika.
Det framgår av det föregående, att då Förenta staterna slutligen
accepterade tanken på en intervention i Ryssland, det skedde med
den största motvilja. »I have been sweating blood over the question
what is right and feasible to do in Hussia», skrev Wilson 8 juli till
överste Ilouse. I ett memorandum från presidenten till de allierades
ambassadörer och i en officiell kommunike från State Department
tillkännagavs Förenta staternas politik. Det förklarades här att Förenta staterna principiellt motsatte sig en militär intervention i
Ryssland men voro beredda till en begränsad aktion i Sibirien för
att hjälpa tjeckoslovakerna och skydda dc militära förråden i
Vladivostok. Principen om icke-inblandning i Hysslands inre angelägenheter skulle upprätthållas. Denna motsägelsefyllda politik kan
förstås endast om man betänker att den amerikanska opinionen var
fullständigt övertygad om att bolsjevikerna komme att störtas av
ryska folket. Wilsons hållning verkade otvivelaktivt återhållande på
de allierades långtgående planer. Till en viss grad skilde sovjetregeringen också mellan Förenta staternas och dess allierades politik. –
Sensommaren 1918 landsteg den amerikanska kontingenten, 7,000 man,
i Archangelsk och Vladivostok under befäl av general William S.
Graves, som skildrat expeditionen i »Arnericas Sibirian Adventure»
(New York 1931). I Archangelsk landsteg också en internationell
styrka på 8,000 man, mest engelsmän. Den kommenderades av general
Ironside, som vid krigsutbrottet 1939 blev chef för imperiets generalstab. J apans kontingent beräknades till 12,000 man men växte efter
hand till 70,000. Mot slutet av året landsatte fransmännen 2 divisioner,
stödda av en mäktig flotta, i Odessa. Denna operation fick emellertid
ett snöpligt slut, ty myteri utbröt på flottan, och april 1919 utrymde
fransmännen Odessa.
Inför det dubbla hotet av yttre och inre fiender tillgrepo bolsjevikerna desperata åtgärder. Trotskij forcerade utbyggandet av Röda
armen och efter ett attentatsförsök mot Lenin i augusti igångsattes
444
L.itteratut
en skärpt inre terror. Detta i sin tur ledde till en a:llt starkare antibolsjevikisk reaktion från utlandets sida. »My conclusion is that the
only way to end this disgrace to civilization is for the Allies
immediately to take Petrograd and Moscow», yttrade ambassadör
Francis. Detta var knappast praktisk politik men för en tid väckte
de vita armeernas framgångar överdrivna förhoppningar.
Tysklands sammanbrott november 1918 fick ingen omedelbar inverkan på läget i Ryssland. De allierade hade alltför djupt engagerat
sig för att kunna dra sig tillbaka men å andra sidan voroderas krigströtta folk ej beredda till någon större kraftinsats i Ryssland. Under
svåra förhållanden måste de amerikanska trupperna kvarstanna i
Archangelsk vintern 1918-1919. Enligt en amerikansk skildring inskränkte sig deras verksamhet till »talk, nurse the railroads, distribute
pamphlets and show pictures to prove to the Russians what a great
nation we were – at home». Moralen försämrades, och hos ett infanterikompani utbröt myteri. Krav restes på truppernas återkallande, och juni 1919 var evakueringen fullbordad. I Sibirien uppstod
friktion mellan de amerikanska och de japanska trupperna, vilka sistnämnda målmedvetet realiserade sitt eget program. De befordrade
partisanstriderna mellan röda och vita och ökade det kaos, som härskade i Sibirien.
Under det inbördeskriget rasade i Ryssland och Förenta staternas
politik där alltmera koncentrerades på uppgiften att söka hindra
Japan från att bita sig alltför fast i Sibirien, sammanträdde januari
1919 fredskonferensen i Paris. Problemet Ryssland kom här i skymundan för problemet Tyskland. Sovjetregeringen förnyade sina protester mot interventionen. 12 januari bad Tjitjerin Förenta staterna
nämna plats och tid för en konferens mellan Ryssland och de allierade. Dessa visade dock ingen benägenhet att lyssna på detta för~
slag. Clemenceau förslog i stället dragandet av en cordon sanitaire
runt Ryssland och ett sådant skärpande av blockaden att bolsjevikregimen störtades. Så långt ville dock varken Wilson eller Lloyd
George gå. På förslag av Wilson enades man slutligen om att- de
kämpande ryska partierna skulle inbjudas att sända delegater till
cn.konferens på Prinkipoön i Marmarasjön. Detta förslag, som till~
kännagavs i radio, accepterades av sovjetregeringen men förkastades
av dess ryska motståndare. Högsta rådet i Paris uppgav då försöken
att få Ryssland direkt eller indirekt representerat vid fredskonfe~
rensen. Wilson insåg dock att man ej kunde stanna härvid. Han
föreslog ett omedelbart slut på interventionspolitiken och allierad
utrymning av Ryssland. Varken England eller Frankrike voro dock
beredda härtill. Churchill, nybliven krigsminister, reste över till
Paris, där han tvärtom yrkade på ökad allierad insats i Ryssland.
14 februari hade han ett animerat samtal med Wilson, just som denne
stod i begrepp att återvända till Amerika första gången. I »World
Crisis» har Churchill utförligt skildrat detta sammanträffande. Resultatet blev att de allierade varken övergåvo interventionen eller
gjorde den tillräckligt effektiv.
Kort efter Churchills Parisbesök vidtog den amerikanska Paris- 445
..”‘·::
Litteratur
delegationen ett inofficiellt steg för att komma i kontakt med sovjetledarna. William Bullitt sändes på en hemlig mission till Moskva,
där han hade en serie samtal med Lenin, Tjitjerin och Litvinov. Det
var samme Bullitt, som 1933 blev Förenta staternas förste ambassadör
i Moskva (1936 förflyttad till Paris) och som på sistone, från att ha
varit vänskapligt inställd till Sovjetunionen, framträtt som en av
dennas allra främsta motståndare i Amerika ())Jordens öde)) Stockholm 1947). För Bullitt framlade sovjetledarna ett program i 5 punkter, som de voro beredda att acceptera om de allierade satte det i
kraft till15 april. Det gick ut på omedelbart vapenstillestånd i Ryssland, upphävande av blockaden, allmän amnesti för de politiska
fångarna, tillbakadragande av de allierades trupper från Ryssland
och erkännande från de existerande de factoregeringarnas sida av
deras resp. andel i Rysslands yttre statsskuld. Bullitt återvände till
Paris övertygad om sovjetledarnas goda vilja och om att sovjetregeringen var den enda konstruktiva makten i Ryssland. ))No government save a Socialist Government can be set up in Russia today
except by foreign bayonets and any government so set up will fall
the minute such supports is withdrawn)), var hans slutkonklusion.
De förslag Bullitt medförde från Moskva rönte ingen anklang i
Paris, där man vid denna tid stod under intryck av de vitryska armeernas framgångar. I november 1918 hade amiral Koltsjak gjort
sig till diktator över Sibirien med huvudstad i Omsk, och våren 1919
framträngde hans trupper segerrikt mot Volga. I Sydryssland avancerade general Denikin och i nordväst general Judenitj mot Petrograd. Högsta rådet satsade främst på amiral Koltsjak, som alltmera
framträdde som vitryssarnas erkända ledare. Genom en not 26 maj
1919 lovade Förenta staterna, England, Frankrike, Italien och Japan
amiralen sitt stöd på villkor att han garanterade ryska folkets frihet
och erkände Rysslands yttre statsskuld. Förenta staternas stöd åt
denna politik betingades av känslan av att bolsjevismen innebar ett
revolutionärt hot mot hela den kapitalistiska världen. Bolsjevismens
utbredande av sitt välde till Ungern (Bela Kuns regim) och Bajern
gav genljud på andra sidan Atlanten likaväl som i Europa. Stöd åt
amiral Koltsjak troddes vara det mest effektiva medlet att hejda den
röda propagandans spridning.
Amiral Koltsjak skulle ej infria de förhoppningar de allierade
knutit till honom. Då Röda armen hösten 1919 skred till motoffensiv,
föll hans välde snabbt samman. 15 november erövrades Omsk, och
sedan även tjeckerna övergivit amiralen, föll han i sina fienders
händer och arkebuserades februari 1920. Omskregimens sammanbrott
markerade början till slutet både på den allierade interventionen i
Sibirien och på det ryska inbördeskriget. Sovjetregimen hade demonstrerat sin stabilitet och utsträckte sitt välde alltmera, ehuru den
ännu ej erkändes av någon europeisk regering. Hösten 1919 utrymde
engelsmännen Archangelsk och Murmansk, vilket skedde framgångsrikt utan större förluster. I april 1920 hade de sista amerikanska
trupperna lämnat Sibirien. Japanerna åter utrymde först oktober
1922 under amerikanskt tryck Vladivostok.
446
Litteratur
Interventionen hade misslyckats både i Nordryssland och Sibirien.
Bruce Lockhart har i »Som politisk agent» betecknat den som ett
misstag jämförligt med Västmakternas värsta missgrepp under
Krimkriget. Åven Dulles fäller en skarp dom över interventionen,
som enligt honom inte medförde något bestående resultat. Dessa omdömen torde dock innebära en viss överdrift. Man kan med professor
Anton Karlgren framhålla, att interventionen inte varit alldeles betydelselös. Genom det stöd de vitryska armeerna erhöllo blevo bolsjevikerna så sysselsatta inom Ryssland att de ej fingo möjlighet att
alltför mycket sysselsätta sig med det övriga Europa, vilket i dettas
dåvarande kaotiska läge otvivelaktigt var betydelsefullt. I ett avseende såg dock Lockhart rätt. Han hade en betydligt mera realistisk
uppfattning om bolsjevikernas verkliga styrka än ententens ledande
statsmän och hade därför yrkat på att interventionen, när den mot
hans åsikt kom till stånd, skulle genomföras med tillräckligt stora
truppstyrkor. Att en med kraft genomförd intervention kunde blivit
framgångsrik har erkänts av ingen mindre än Lenin själv. Enligt
vad den franske kommunisten Boris Souvarine uppger i sin bekanta
biografi »Stalin» (Stockholm 1940) yttrade Lenin vid ett tillfälle till
en av sina medarbetare, att ett par hundratusen man av ententens
miljonarmeer skulle ha krossat bolsjevismen militärt. I stället genomfördes interventionen med otillräckliga styrkor och blev därför
en halvmesyr. Den bidrog härigenom att stärka självkänslan hos
bolsjevikerna, som kommo att framstå som Rysslands försvarare mot
utländska fiender och fingo stöd av en del eljest mot bolsjevismen
fientligt inställda ryska kretsar. Interventionens mest bestående verkan blev emellertid, att den hos de sovjetryska ledarna grundlade
fruktan för en »kapitalistisk inringning», en fruktan, som fortfarande
utgör en viktig psykologisk faktor i den alltmera skärpta motsättningen mellan öst och väst.
4-H
t’
i

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner